… och fortfarande ingen resa till Murviel bokad. Det är märkligt hur snabbt det går att låta sig slukas av jobbet igen. Jag kommer hem sena eftermiddagar och inser att jag inte heller denna dag eller gårdagen eller för den delen dagen dessförinnan hunnit med att ringa bilverkstan, hundtrimmaren, frisören eller mamma och jag blir omåttligt trött på mig själv. Samtidigt är det en bra sak för det betyder att jobbet är mitt fokus nu och att jag lyckas mota bort de där envisa franska tankarna för ett tag. Ljuvliga, smekmånadstankar på lilla byn, värmen, vinet, svalorna som brottas med fladdermössen om luftutrymmet på kvällshimlen ovanför trädtopparna i vår trädgård – och osten! Osten, som osar, smälter i munnen och smakar utrikisk.
Kan jag frammana tankarna igen om kvällen när jobbhjärnan stängt ner?
Jajamänsan, se det går alldeles utmärkt! Utan ansträngning och utan att förmå mig att se något annat än bara det som är bra. Inte ens minnet av trafikbruset på gatan utanför huset, det som stundtals visat sig vara väldigt påtagligt, stör idyllen som planterat sig innanför skallbenet.
Vi har ju inte flyttat permanent, behöver inte stångas nämnvärt med myndigheter på språk jag inte behärskar och är alltså inga riktiga expatrioter. Åtminstone inte än. Ändå ler jag åt inlägget i min holländska väns blogg; inlägget som handlar om de olika faserna i en expatriots kärlekshistoria med sitt nya land och som känns som något som förmodligen kommer att stämma in även på min franska kärleksaffär så småningom. Fast som alla nyförälskade slår jag det ifrån mig och tänker att med mig blir det annorlunda, för jag är så väldigt förnuftig och inte en som låter sans och förnuft fara när något så oskyldigt insmickrande som vår lilla by försöker få mig att släppa allt och bara dra.
Bevisligen har det inte skett, fast det får snarare skyllas trygg bekvämlighet än sunt förnuft. Jag väljer att njuta av äventyret; hur det blir sen är kanske en helt annan historia men som vi säkert kan få till en bra twist på också. Jag kan luta mig mot det vännen L skriver om kallt vintermörker och knasiga svenskar och se att entusiasmen jag minns från hennes första svenska år på nittiotalet nu övergått i något nyktert moget och faktiskt ganska fint. Känns bra att vila i, om jag skulle få för mig att kallduschar väntar runt de franska hörnen!