Så har ännu en helg blivit sen söndagskväll och det är dags att krypa ner i bingen. S är på nattåg ner till Skåne och jag har tillbringat de senaste par timmarna med diverse fransoser. Ja, inte IRL men via TV-skärmen.

Film on demand är inte dumt och det förvånar säkert ingen att jag letar mig fram till de franska varianterna. Jag, som verkligen aldrig tidigare varit intresserad av fransk film! Nu däremot inser jag att det finns hur mycket frankofilt godis som helst att okulärbesiktiga!

Kvällens film blev en söt liten bagatell med softad lins, andra-världskrigs-backdrop, en fransk patriark med hjärtat där det skall sitta, vackra döttrar och en rik slyngel, en sydfransk by, stenhus med blekta fönsterluckor och tvätt på tork. Promenad genom vallmofälten kändes liksom obligatoriskt. Liksom en drullig men snäll brunnsgrävare som får nöja sig med den fulare dottern när han inte får den vackra.

Den hade varit olidlig utan sin franska charm och knasiga dialog men jag har garden nere och tycker att det var väl spenderade två timmar. Brunnsgrävarens dotter hette den. Eller i original La Fille du puisatier.

Daniel Auteuil heter regissören, som inte lyckades imponera på recensenterna med sin film. Den bygger på en historia författad av Marcel Pagnol, mannen bakom historien om Jean de Florette. Jag får nog se om den senare, för som jag minns den, var den alldeles ljuvlig med en rustik, lunsig och godtrogen Gerard Depardieu i huvudrollen. Det vackra landskapet har filmerna gemensamt men brunnsgrävaren har en bra bit kvar till Jean de Florettes nivå.