Aftonbladet skriker ut nyheter om annalkande vargaväder och hotar med en vinter som den vi genomled 2009-2010. Jag svarar genom att fara iväg till Plantagen för att köpa en adventsgran till balkongen och ännu fler ljusslingor, för mörkret, slasket och kylan måste ju besvärjas på något sätt.

På min dagliga bloggpromenad dyker så fantastiska bilder på ett Languedoc i brinnande höstfärger upp och jag drömmer mig bort, fort som attan! Även höstljuset, mer dämpat förstås än sommarvarianten, förmedlas genom bilderna och jag blir varse precis hur stor skillnaden är mellan Stockholm och det andra hemmet några hundra mil söderut så här års. Och visst känner jag mig ibland som en gammal raspig vinylskiva när jag återigen beklagar mig över mörkret och bristen på ork som kommer som ett brev på posten.

Tur då att Ewa, Karin, Monet och en hoper andra expatrioter på plats därnere förser mig med bildbevis på och berättelser om alternativen. Jag tittar på bilderna i Brev från Servian och fastnar för  en apelsinbild, som i tanken transporterar mig till Murvelhusets trädgård:

I trädgården finns ett litet apelsinträd, där vi hittade några intorkade apelsiner när vi tog huset i besittning i mars.

Trädet var lite tilltufsat av förra vinterns köldknäpp men under sommaren kunde vi se hur det repade sig och fyllde sina grenar med nya, friska, frodiga blad.

Jag vattnade både apelsinträdet och det flyttade olivträdet varje dag och bad en stilla bön om att de båda träden skulle repa sig. Nu vill jag ner för att se hur de mår; tjugotvå dagar återstår innan det är dags och jag tänker att kanske, kanske kan vi lägga några apelsiner av egen skörd på det obligatoriska julfruktfatet i år?