Nu skulle jag egentligen ha suttit på ett plan hem till Sverige för att vara hos mamma men det är inte mycket som vill sig denna vår första jul- och nyårsvistelse i Huset. Montesumas hämnd har drabbat två av husinvånarna – de två som egentligen borde stått för fiolerna – och att sätta sig på ett plan i ett sådant tillstånd är inte att tänka på, både för egen del och för medpassagerarnas. Inte är det heller ett tillstånd du tar med dig för att åka och hälsa på hospitaliserade sjuka.

Alltså har vi bokat om. Igen. Men när det är Norwegian det flygs med är ombokning uppenbarligen inga större problem och det enda vi behövde skiljas ifrån var några futtiga hundralappar, så var det klart. Sådant kan jag bli på gott humör av, mitt i alltihopa.

Vänner på väg ner för att fira nyår väljer att inte utsätta sig för den murvielska smitthärden och det är nog till slut klokast så. Men trist är det att inte få träffa dem.
Så nu sitter jag här med min yoghurt och med solen i ryggen. Dörrarna står öppna och grannarna lägger upp bilder på lunch utomhus på Facebook. Runtomkring mig är det ljuvligt och jag ser det och berättar för mig själv att allt det här finns kvar och att det med all säkerhet inte blir lika komplicerat nästa gång jag är här.
Lilla A trär snäckhalsband, större lilla A lägger ut inredningsdetaljer på Instagram, julpyntet har städats bort och huset är lika fint också det förutan. A:na tycker båda två att ett dopp i poolen hade varit skönt idag och kan inte riktigt förstå varför det är nödvändigt att ha den vinterstängd. Vi vuxna håller nog ändå inte med – betydligt varmare än hemma är det ju men badväder kan det inte sägas vara!