… sa S bakom mig i kanoten. Vi hyrde en sådan i Roquebrun i onsdags och gav oss ut på det ”platta” vattnet och paddlade uppströms en bit. Ingen forsränning för mig första gången i en kanot på sisådär en 20-30 år. Det fanns otroligt många alternativa rutter på uthyrningsstället, där de flesta av dem innebar skjuts i grupp till en startpunkt längre upp längs med Orben och sedan antingen paddling i grupp med ledare eller på egen hand och med olika svårighetsgrader.

Fantastiskt välordnat tyckte jag, som behövde ett fegalternativ första vändan men nästa gång får det gärna forsa lite!

Vi hade stränga order om att inte paddla längre än till den plats där de starka strömmarna började. Det skulle visa sig att det inte var så svårt att inte trotsa, eftersom vi paddlade uppströms.

Efter många försök att göra just det – trotsa, alltså – fick vi ge upp. Så kraftiga armmuskler hade vi inte. Kanoten vände envist runt så fort vi kom för nära.

Efter en salladslunch, som var förvånansvärt ok och till ett tämligen humant pris, blev det baddags.

Utsikten från handduken var det inte mycket att klaga på:

Övriga badare kom flytande i strömmen, gammal som ung, så det såg ju fint ut. Ut i vattnet klev vi alltså, med våra nyinförskaffade badskor på fötterna

Att hålla balansen var hart när omöjligt, trots bra skor, så till slut var det bara att följa med. Helt ljuvligt kittlande men också ganska skrämmande. Speciellt med tanke på alla barn som guppade i strömmen. Att det verkligen inte är riskfritt bekräftas av statistiken, som berättar om minst ett dödsfall i månaden och åtskilligt fler tillbud.

Kommer jag att göra det igen? Jodå, fast längre uppströms, med något naturligare stopp i form av grunt vatten.

Omvägen hem gick via en keramikaffär, som vi sett under måndagens utflykt till Gorge d’Heric. Keramiken var dock inte i  min smak, däremot hade de fina små läderarbeten och då fick det hängas en väska på världens finaste axel: