Efter knappa tre dagar på svensk mark är jag tillbaka i Murviel. Ensam i huset den här gången och kontrasten är total. Jag hittar små meddelanden här och var,

rester av favoritpålägget och favoritflingorna,

och små flipflops som gjort sitt.

Men det är tyst. Bortsett från trafiken då förstås, för nu har vinskörden kommit igång och vendangetraktorer rullar ikapp med lastbilsflak fulla med vindruvor alldeles nedanför våra fönster. Jag är barnsligt fascinerad, både över maskinerna och mängden druvor. Så fort jag hör de tunga fordonen komma, är jag där med kameran men jag har hittills inte lyckats få till en bra nog bild. Men det kommer, jag lovar.

Förra veckan, när de glada barnen var här, spanade vi naturligtvis in vinfälten. Då hängde fortfarande vindruvorna kvar i stort sett överallt och det är fascinerande att titta på också.

Vi trampade grusväg en stund invid Abbaye de Fontcaude; vägen är en bit av den gamla pilgrimsleden till Compostela och den har också anor från romartiden.

Det är vackert där med utsikt över landskapet ända ut mot havet på ena sidan och mot Mont Caroux åt den andra.

Sen måste det erkännas att vi nog pallade några klasar vindruvor efter vägen,

mest för att det var roligt att ta dem direkt från vinstocken, vana som vi är att plocka dem från hyllor i matvaruaffären. Så många druvor stoppades nu inte i munnen, eftersom de såg ganska så sprayade ut.

Idag har jag hunnit med en tur till caven i Cazouls tillsammans med E & C. Bunkringen inför hemfärden har därmed påbörjats. De blev ett antal lådor av både vitt och rött men det rosa sparar jag till nästa sommar. Det skall helst vara varmt när det rosa dricks och enligt uppgift är inte det ett vin som skall lagras i onödan. Här är det ju fortfarande ganska varmt, så jag får väl se till att korka upp dem vi har kvar. Om jag får hjälp att dricka det, vill säga, annars kanske jag blir onödigt trevlig.