… när planet tar mark bland vinfälten en halvtimme före utsatt tid och det är mulet men molnen hinner skingra sig lagom tills Murviel tornar upp sig i fonden. Eller när vi öppnar den gamla porten och kliver in i vårt hus, där allting ser ut precis som när vi lämnade det. När fönsterluckorna öppnas och förmiddagssolen dansar in över travertinen.

Känslan när fötterna möter det knastrande gruset och tar dig med uppför stentrappan i trädgården och solen värmer medan flygfäna för oväsen i de ansade träden. När poolen öppnas för första gången i år och du slår bort spindelväven som attackerar dig när du öppnar duschrummet i badhuset. Vattenslangen som snabbt sköljer bort både spindlarnas idoga arbete och konstruktörerna själva. Det där sista kanske en smula onödigt men resultatet av våryster och omedelbar städiver.

Den känslan.

Och den där du efter avslutad rundtur i trädgården konstaterar att det växer.

Att det beramade blodregnet för några veckor sedan lämnat sina spår men att trädgården i allt väsentligt bara är att ta i anspråk igen. Att första glaset rosé hos grannarna markerar invigningen av säsongen och att vi på vägen därifrån kan proviantera på den lilla marknaden på torget

Att det bara är första dagen ännu så länge. Att hela påskvistelsen ligger framför oss.

Den känslan. Obetalbar är den.