Det där med att solen tog en aldrig så liten paus får jag uppenbarligen nedtryckt i halsen likt en dum gås, för den är fortfarande på paus. Det regnar. Det är sexton grader. Det har åskat under en stor del av natten och när det åskar på de här breddgraderna, då pratar vi inte några knallar och dovt muller, utan då smäller det, dundrar och lever om i långa, långa serier.

Vår skott- och åskrädda lilla jycke har därför haft en svår natt. Hon har bokstavligt talat klättrat på stenväggarna och varit djupt olycklig. Hussen gav till slut upp och tog med henne ner till vardagsrummet och höll henne vänligt men bestämt intill sig tills de somnade båda två.

Nu är hon glad igen. Oberörd. Liksom att vaddå, hände det något särskilt inatt, eller?, medan hennes människor hålögda hasar över stengolvet i desperat behov av morgonkaffe.

Det är som sagt sexton grader och regnet strilar.

Vad göra?

Det får bli en rejäl städomgång med nyinhandlade lavendelsåpan från olivaffären i byn.

Den doftar himmelskt, så efter väl förrättat värv kan jag trippa runt på mitt nystädade golv och låtsas att jag är ute och går på ett lavendelfält. I solen.