… och imorgon skall det bli sådär sydfranskt soligt som jag nästan tar för givet att det skall vara när jag kommer hit. Men det här året liknar på intet sätt de tidigare säsongerna jag tillbringat härnere. Bortregnade byfester i juli är förstås trist men de bilder som kablats ut de senaste par dagarna visar hur futtigt, bortskämt och fånigt det är att oja sig över fester som inte blir av.

Det har regnat runt omkring oss. Groteskt, hysteriskt och farligt mycket. Men trots att vi gjorde en utflykt till Pezenas igår, såg vi inte mer än några översvämmade vinfält, trots att byarna runtomkring var helt avskurna på grund av översvämmade vägar.

Inte förstod jag, så sent som igår, hur languedocborna bara några kilometer ifrån oss under de senaste dagarna till och med i vissa fall kämpat för sina liv.

Mer regn på ett dygn än vad som normalt faller under fem månader.

Skolbarn som tvingats övernatta i sina skolor.

4000 människor evakuerade från sina hem.

Inställda flyg, tåg och bussar.

Enorma materiella skador.

IKEA under 40 cm vatten.

Och så vi. I lilla Murviel, där det regnat rejält, blivit lite blött i källaren, regnat in lite grand genom fönstren men ingenting katastrofalt.

Sorglöst lapade Å och jag sol vid poolen i eftermiddags. Badade till och med. Glada över att det verkar som om resten av vistelsen här kommer att kunna avnjutas under slösande sol. Så att inte semestern blir förstörd. Rätt fokus är viktigt.

Ödmjukt konstaterar jag, att min ilska över fransk, könsdiskriminerande byråkrati inför bilimporten tidigare idag, eller den eventuella förekomsten av termiter i vårt älskade hus är en piss i Mississippi (pardon my French!) i jämförelse.

Stearinljusen brinner, säsongens sista rosé fyller glasen och huset omsluter oss vänligt.

Det är på sin plats att sända en tanke till alla dem i vår absoluta närhet som drabbats av skyfallen. Som inte enfaldigt bloggar, sippar vin och känner sig mer än lovligt avspänd och lugn. Trots allt.