Kniven har vilat mot strupen lite för ofta det senaste året men nu andas jag ut och hoppas att det inte skall vara en alltför prematur utandning. Jobbet har inte lämnat utrymme för så mycket tankekraft bortom deadlines på kö. Det har varit mer utmattande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag skall aldrig mer landa i ett sådant uppdrag, har jag lovat mig själv och det är oerhört skönt när de egna tankarna börjar ta sig ton igen. Kreativiteten tar sig lite olika uttryck. Det började med vantfnatt som inte gett med sig ännu. Jag stickar på mitt nionde par meditativa norska selbuvotter…



I koncentrationen på det framväxande mönstret blir jag lugn och trygg. Det är förutsägbart, repetitivt och resulterar i något som kan träs på en betydelsefull hand. Omedelbar tillfredställelse, alltså, som skön kontrast till de betydligt mer svårgripbara mål vi gemensamt strävar mot på jobbet.

De senaste dagarna har också något annat hänt. Det slog mig på väg till jobbet imorse att jag plötsligt orkar, vill och har hittat motivationen att ta tag i filandet på franskan igen. Det var flera månader sedan sist och att jag nu sitter där bakom ratten med lurar i öronen och med skorrande ”r” i en strid ström trillande ut ur min frankofila, hårt kämpande trut känns riktigt bra. En vänlig engelsk röst pratar mig igenom franska grunder och jag tror att det är ganska effektivt.



Paul Noble gör sitt bästa och hans fokus passar en gammal engelskfröken som jag. 

Planer för studier med benägen, professionell hjälp på plats börjar också så smått ta form, så kanske kan jag till slut få det att lossna lite mer.

Je veux parler courament le français. Maintenant, s’il vous plaît.