Nu är det höst.

Nystart.

Det hör till vanligheterna så här års att det blir mörkare, att det blir svalare, fuktigare och att vardagen rullar igång igen. Det brukar bli september varje år, utan pardon, och skinnet glömmer att det nyss var solvarmt     

att paniken lurade under svettpärlorna innan pannan tilläts bryta vattenytan i ett desperat dyk undan middagshettan i Murviel.

 

 

Den loja semesterkänslan, som tar lite tid på sig innan den infinner sig, dröjde sig kvar lite längre i år när det ensamma ansvaret inte längre var mitt och jag fick några veckors respit innan ett nytt ansvar tagit dess plats. Nytt är det för övrigt mycket som är och jag stannar gång på gång upp, gnuggar mig nymornat i ögonen och påminner mig om allt det som jag nu gör för första gången.

Som att lämna huset på den västkustska ön tidigt på morgonen för att åka till jobbet.

Att hamna i bilkö i morgonrusning och njuta av världens vackraste utsikt.

Att ha vardag i huset som tidigare bara förknippats med semester. Regniga sådana och kalla oftare än vad jag egentligen vill minnas och ibland så insmickrande ljuvliga att jag nästan förlåtit allting och hängett mig åt att lovsjunga svensk sommar.

Fast bara nästan.

Numer är jag ju som bekant klimatflykting.

Väderförtroendet är för evigt trasigt.

Därför Murviel.

På fredag rattar jag tillbaka till sjätte våningen igen. För sista gången. Det är många invanda självklarheter jag gör för sista gången.

I elva år har jag lämnat hunden Maggies Farm, där vår Madame är Grand Old Lady.

 

I torsdags gjorde jag det för sista gången som en morgonrutin. Nästa gång jag åker dit blir det för att säga hejdå.

Jag kommer inte att ta hissen ner till garaget från sjätte våningen för att åka iväg till jobbet igen.

Inte betrakta grannar från min upphöjda balkongposition

och om sena kvällen notera  var nattugglorna bor, inte irritera mig över cigarettröken från balkongen nedanför och inte lyssna på det svaga ljudet av pianoklink under evighetslånga helgfrukostar. Ljusspelet på Globen om kvällarna och gnisslet från tunnelbanan utanför det öppna sovrumsfönstret få nå en annans sinnen än mina framöver och jo, det kan inte hjälpas, jag känner ett visst vemod. Efter trettiofyra år i Stockholm har jag om dryga två veckor inte längre en adress i huvudstaden som jag kan kalla min. Det bor kanske en aldrig så liten trygghetsknarkare i mig iallafall!
Men istället upplever jag en frihetskänsla som jag inte varit i närheten av på många år, om ens någonsin. En frihet från onödigt stora utgifter som förlamat och skymt sikten för det som finns alldeles framför ögonen på mig. Vad det blir av allt det nya har jag ingen aning om – tänk vilken frihet som bor i sådan aningslöshet!