Ord blir futtiga när ohyggligheterna i Paris i fredags kablas ut i TV, radio och sociala medier. På en bar i närheten av förödelsen satt en ung kvinna som jag sett springa omkring i grönt värmländskt gräs när hon var liten. Garanterat befann sig fler som jag känner, åtminstone perifert, i den franska huvudstaden i fredags kväll och terrorn kommer med ens nära igen. Då reagerar jag kraftigare än när det sker längre bort. Omedvetet, naturligtvis. Oreflekterat och reptilsnabbt.

Jag är inte höjd ovanför instinktstadiet när hoten kommer för nära.

Så kommer kritiken mot alla oss som färgat våra profilbilder på Facebook röd-vit-blåa, som byter ut det egna nyllet mot ett Eiffeltorn i form av ett peace-tecken.

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 12.17.58

Den är väntad, kritiken. Jag kommer ihåg den från 9/11, tsunamin, London, Utöya, Charlie Hebdo… Den ger uttryck för att vi inte skulle bry oss om när terror och katastrofer händer långt ifrån oss, när det är ett ”dom” som drabbas.
Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att ingenting kunde vara längre ifrån min inställning. Iskylan sprider sig från benmärg och ut i varje fiber av min kropp när gränser stängs och kraven på mer kontroll spelar SD i händerna. När ett vi och ett dom etablerar sig snabbare än du hinner tänka.

Vi skulle behöva färga våra profilbilder med olika flaggfärger varje dag, så varför med just de franska?

När det händer i Paris, händer det på min tröskel. Det kommer nära och blir påtagligt. Det är djupt mänskligt att reagera kraftigare när det drabbar eller skulle kunna drabba någon som står dig nära. Det för mig tvärtom närmare dem långt bort när rädslan inte bara avlägset förstås utan kryper in under det egna skinnet.

Min profilbild får därför vara franskfärgad ett tag till. En demokratisk värdegrund i sitt osolkade grundtillstånd är vad den får stå för. IS skrämmer skiten ur mig genom att placera sig på min farstukvist. Jag vill be terroristerna dra åt helvete, långt bort från både Paris, Oslo, Nairobi, Damaskus och Beirut.
Under tiden som flaggan färgar min profilbild ber jag er förstå att jag inte värderar ett europeiskt människoliv högre än ett libanesiskt, somaliskt eller kenyanskt. Eller att jag vill stänga våra gränser och låta flyktingströmmen stanna kvar ute i kylan.
Jag reagerar för att det blir påtagligt. Faran finns här också och kan inte avfärdas. Jag kan inte förfäras och sedan tacka högre makter för att det inte händer här. För det gör det ju.

Rädslan och terrorn har satt sig i knäet på mig. Den är inte välkommen här heller.