Wilda och jag kom precis in från vår sena kvällspromenad. Vår sista för den här gången. Lamporna i vår utetrappa i trädgården lyser upp fint men nere vid grinden är det mörkt.

Det tar emot att lämna det trygga upplysta huset, där jag alltid stänger voleterna ut mot natten när jag är ensam. Det är rentav lite spöklikt i byn så här års när du vågar dig ut i natten. Tystnaden ute på gatan ekar mellan öronen. Det är så tyst att jag kan höra Wildas klor raspa mot asfalten när hon vaggar fram på trottoaren. Gatlamporna lyser sjukligt gula ovanför oss och vi är alldeles ensamma. Alla fönsterluckor på husen längs med gatan är stängda och bakom grindarna är det nattsvart. Vi går längs med gatan. Hör en bil långt borta. En TV skickar sitt dämpade ljud ut genom ett av husen, sedan blir det tyst igen.

Det är trettondag och juldekorationerna som dröjer sig kvar börjar se lite sorgliga ut

men jag får vandra genom tystnaden i min vinterby tillsammans med min hund. Jag har en tröja på mig och en liten halsduk i bomull, det är allt. Jag är vemodigt lycklig över att få gå här, bara lite, lite rädd för tystnaden, med min hund och med vårt trygga hus som väntar på att snart få omsluta oss igen.

Sverigehemma väntar minusgrader och snö men också de allra bästa människorna i hela världen. Ytterligare en sådan liten mänscha får jag träffa i Heidelberg på fredag, så inte hänger jag läpp helt och hållet över att tvingas åka norrut igen. Jag skall ta det lugnt. Ta en extra övernattning på vägen upp genom Frankrike och stanna många gånger efter vägen.

Bilen är rentvättad och redo för långfärd, huset är städat, Wilda veterinärbesiktigad inför avresa,

och morgonens frukost förberedd. Imorgon kväll är jag i Belfort; där har jag aldrig stannat förut. En vet aldrig – det kanske är jättetrevligt där…?