Så här grå, uppenbarligen:

Vi har bilat fram och tillbaka till Värmland i helgen för att fira min syster, som fyllde jämnt. Längs med en dimgrå väg i minimalt med dagsljus har jag tittat på med julgirlanger upplysta gårdar längs med vår rutt. Somligt vackert och med känsla för moderation, annat fullständigt vilt. Men oavsett om det sker med stilkänsla eller med fullständig avsaknad av, handlar det så uppenbart om en besvärjelse av mörkret.

Strax innan vägskyltarna visar att vi närmar oss barndomshemmet i Degerfors, passeras ett hus som sommartid är alldeles översållat med blommor i amplar, rabatter, krukor, balkonglådor och i allt som överhuvudtaget kan innehålla några nävar jord. Att samma hus så här års visar upp ett överdåd av ljusslingor i alla upptänkliga färger torde inte förvåna; på något sätt känns det som något som är precis som det skall vara. More is more gäller för just det här lilla huset invid en kurvig landsväg mitt ute i skogen.

För ovanlighetens skull sitter jag i passagerarsätet denna gång. Läser lite, slumrar och funderar över resan ner mot Murviel om en dryg vecka.

Om jag längtar?

En icke-fråga.

Vinterdäck utan dubb har bokats och samma dag som färjan Göteborg-Kiel bordas, åker de på. Förra året, när samma resa söderut gjordes, byttes dubbdäck mot sommardäck;

Det var inte helt bra. På tillbakavägen genom norra Tyskland låg det snö på fälten längs med autobahn

och väl hemma på Tjörn tog jag mig inte uppför den lilla backen till huset, eftersom snö, minusgrader och plusgrader om vartannat hade gjort gatan såphal.

Så i år tar jag inga sådana risker. Det spelar ingen roll att det bara rör sig om några ynka möjliga mil på vinterväglag; det kan hinna hända halkolyckor ändå.

Halka har annars inte varit något större problem denna senhöst/decembervinter. Det regnar, dimman ligger stundtals tät men det blåser inte, det snöar inte och nu återstår bara fyra dagar i Alingsås, sedan är uppdraget på daglig basis där över. Det är blandade känslor. Skolan är trevlig, kollegerna i ledningsgruppen formidabla men de dagliga 20 milen resväg fram och tillbaka snart övermäktiga. Större frihet väntar runt hörnet. Åtminstone vad gäller var jag befinner mig i geografin. Jag ser mer Murviel framöver än tidigare,

Detta bildspel kräver JavaScript.

mer häng med världens bästa Bertil,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och med ett litet pälsdjur som sällskap mycket mer än vad som varit fallet det senaste halvåret.

Jag ser fram emot det. Fast det känns också lite läskigt; skall jag få det att fungera? Kommer pengar i tillräcklig mängd att rulla in på kontot? Kommer det att hålla?

Det vet jag inte förrän jag har försökt. Ytterligare ett steg mot fler murvieldagar är taget. Vi får se hur det blir.