Jag brukar ju ha den fula ovanan att klaga över kyla, regn på tvären, oförlåtande vind och annat västkustskt. Men när lyckan är total på en bänk i solen, då tiger hälsan still.

Eller inte!

Just precis i en sådan vardagsstund som den jag hade i morse, med en kopp svalnande kaffe i handen – med marint tema och sydfransk backdrop i form av en duk – är jag mer tillfreds än jag varit på mycket länge. Birdiesarna är lika lyckliga som jag och ger full hals.

Måsen från i söndags tar plats på räcket igen, liksom för att säga ”bonjour, ça va?”. Eller bara ett mer svenskt måshej.

Grannen, med en bakgrund som expatriotfransos, visslar genom sitt öppna fönster och vid horisonten är havet skarpt avtecknat mot en molnduttad himmel.

Där ni, fick ni er ett rejält, fullkomligt meningslöst men ack så lyckligt, purple passage!

Jag tror att jag har lärt mig det där med att bara stanna upp en stund och förstå att ingen njutning är någonsin beständig, så det gäller att passa på. Insikten om att de mindre behagliga stunderna inte heller är beständiga följer med nödvändighet. Åtminstone för det mesta och för de flesta av oss.

När naturen kråmar sig så här runt omkring mig blir jag en smula sentimental, rentav förnumstig, och kanske borde jag låta bli att dela denna eufori.

Eller nä, varför då?

Vi är väl ganska bra alla vi, så här långt norrut, på att njuta av att vintereländet äntligen gett vika?

När jag sugit i mig det sista av mitt ljumma kaffe kunde dagen dra igång och rektorskan for på ett strålande humör iväg till eleverna och hundarna på Hos Malin.

Fika på Malins veranda med utsikt över en havsvik är ingen dålig arbetsmiljö,

så det goda humöret höll sedan i sig hela vägen till Dingle, där möten väntade. Engagerad skolpersonal från en av kustkommunerna visade hur en slipsten skall dras när en elev behöver särskilda hänsyn och av det blev jag återigen så glad att vägen hem över alla kustbroar gick lekande lätt.

Nu sitter jag med en tunn kofta över axlarna ute på altanen och betar av några mejl och filar färdigt på detta blogginlägg innan äpplelocket stängs för kvällen.

Jag får nypa mig i armen över att det nu är möjligt; för bara en vecka sedan tedde sig en sådan kvällstillvaro som en avlägsen hägring. Eller åtminstone som något som får vänta till nästa murvielvistelse.

En bra dag, alltså.

Bonne nuit!