Det går inte att värja sig. 

När du öppnar en skrikande och rostig grind till ditt egna lilla paradis; när en ovanligt varm februarisol silas genom grenverket ner i trädgården och när det kvittras och låter i vildvinet, i cypresserna, i akaciorna och i lagerträden; då kapitulerar jag. Det är bråda dagar för fågelfamiljerna och jag tassar på tå för att inte störa dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bertrand och Benjamin är på plats när jag kommer och Bertrand hojtar glatt att nu kom jag för tidigt, för de är inte riktigt klara med det kvarvarande stökiga hörnet invid grinden. Men det ordnades snabbt och nu ser det mycket prydligt ut.

A blank canvas, som husdrömmande engelsmän skulle ha uttryckt saken. Ser framför mig en gisten gammal smidessoffa och några bedagade krukor med infångad växtlighet där invid stenväggen. Ingen kommer naturligtvis att vilja sitta där men det är heller inte meningen; platsen lämpar sig endast för stilleben och blickfång. 

Kvällsbelysning får det bli också. Solcellsstyrd sådan.

Inte kan jag heller värja mig när jag kliver in genom den gamla ytterdörren och hittar huset precis likadant som när vi for och och dessutom uppvärmt, eftersom snälla grannar fixat det inför din ankomst. Vid soffan står två sorgliga lik av en gång storståtliga julstjärnor kvarglömda men till och med av dem blir jag glad. Vi hade en fin jul i huset härom sistens. Helt ok att bli påmind om det av två knaspertorra stjärnor.

Jag blir ganska snart varse att det är en ovanligt varm förvår i år och jag börjar bete mig som jag vanligtvis gör när jag är på plats runt månadsskiftet mars/april. Terrassen har jag tvättat, mattor är på plats och frukosten, som aväts mitt på förmiddagen, intas ute på terrassen. 

Det brukar inte vara varmt nog där så här års och i fredags drog också något kyligare vindar in över murvelträdgården, så på fredagsfrukostgästens inrådan fick det bli frukost inomhus istället. Hon har varit härnere så länge nu att hon alldeles glömt hur vikingar beter sig så snart kvicksilvret visar plusgrader. Idag, däremot, då blev det brunch på terrassen!

Vi laddade för målgång i Vasaloppet med diverse kolhydrater, fibrer, frukt och rosa druvjuice. En föredömlig start på en söndag, om du frågar mig. Dessutom invigdes nya vaxduken, som inhandlades under lördagens tur till marknaden i Pezenas.

Mitt självpåtagna köpstopp till trots, fick jag med mig såväl duken som två små ljuslyktor från Trois soeurs och ett nytt överkast till sovrummet.

Det där överkastet fick knappt plats i tvättmaskinen, som heller inte orkade centrifugera det ordentligt, så nu hänger det i det ena badrummet med en fläkt framför sig för att korta torktiden. Jag ser det framför mig på sängen och rättfärdigar inköpet med att det är bra att skydda sängkläderna mot damm när vi inte är på plats.

Det är en alldeles speciell stämning när försäsongen infinner sig och lufsandet med blicken fäst vid framtida inredningsbehov är den mest typiska sysselsättningen. Det är förväntan i luften och i huvudet surrar planer på hur trädgården skall förberedas för kommande njutningar. Ljuset är intensivt, solen värmer men det märks också att det nyss varit languedocsk vinter. Stämningen påminner om eftersäsongen och ändå inte. Då är allt uppvärmt medan ilvindar, som påminner om vad som komma skall, sveper in över trädgården. Då är det vemodigt vackert; nu njuter jag av vetskapen om att en ny murvelsäsong ligger framför oss. Ilvindarna; de är snart chanslösa!