Etiketter

,

Allt vaknar, havet gnistrar i det intensiva vårljuset därhemma på Tjörn, det kvittrar, surrar och på trädäcket står återigen utemöblerna på plats. Lite övergivna och ödsliga ännu så länge men ändå; de lovar utehäng om jättesnart. På bondens fält alldeles i närheten springer nya små lamm och på väg till jobbet i Dingle kör jag nästan av E6:an när jag ser kalvarna sno runt sina komammor invid uddevallabrons fäste.

Nytt liv.

Överallt.

I Murviel gör sig också livet påmint. Här är redan intensivt försommargrönt, syrenerna blommar och det kvittras, kväks och gals runtomkring oss. Humlesurrar gör det också.

Apelsinträdet växer äntligen så att det knakar

En liten solnaprins ringer och ler bakom nappen medan lillebror dansar på instagram,

och murvelhuset med tillhörande trädgård förbereder sig för en ny säsong. Det bär med sig löften om en ny sommar tillbringad med de allra mest älskade och det är ljuvligt att tänka på.

Men denna vår bär också prägel av någonting helt annat. I veckor, till och med i månader har vi hållit om en tunn, åldrad arm och försökt säga de rätta orden. Vardagen har envist trängt sig på men ändå inte förmått mota bort tankarna på henne, på Anna-Stina.

I nittiotvå år har Anna-Stina, min svärmor, levt, dansat, umgåtts och njutit av livet. Nu är det över. Det är oändligt vemodigt. Sörjt har vi gjort ett ganska så bra tag, medan vi bara kunnat stå bredvid och se på hur livet sviker henne, hur slutet obönhörligen närmat sig.

För drygt två veckor sedan hämtade vi Anna-Stinas bästa väninnor och for till henne för att hälsa på. Hon sov djupt när vi kom och vi fick gå undan en stund för att låta henne sova färdigt. När vi kom tillbaka, skymtade ett flyktigt leende och hon försökte prata med oss. Den oändliga tröttheten ville dock inte vika. Ögonen förblev stängda och vi höll hennes händer, klappade henne på kinden och berättade att vi var där. Vi såg att hon hörde men hon förmådde inte svara.

Hon har varit så stark, så envis, så uthållig.

Att se henne tillsammans med väninnorna var så fint. Det var ett hejdå. De ses inte mer nu. Vi ses inte mer nu. Fredagen den 5 april släppte hon till slut taget om det älskade livet.

Sakta vaknar naturen och i Skärhamns hamn har de första båtarna börjat dyka upp och det är innerligt vackert i det intensiva, lite dammiga vårljuset.

Lady Ellen i Skärhamns hamn

På ön tillbringade Anna-Stina många av sina allra bästa somrar och hon har berättat att hon lämnat en bit av sig själv där. Och jag känner hennes närvaro. Önskar att hon kunde se hur ön vaknar, hur det fejas och förbereds för en ny sommar.

Jag är i Murviel och imorgon kommer L ner.  Bara dagar efter att Anna-Stina förlorat sin livskamrat och L sin pappa Ove, befann vi oss också i Murviel. Men då visste vi inte att vi skulle hitta Huset och att vi många år senare skulle ha just Murviel som tummelplats för familjen. Kanske bidrog sinnesstämningen till att det där första mötet med murvelhuset fick oss att med bara en blick på varandra, L och jag, bestämma oss för att där fanns en ny framtid. Lite skört och vemodigt då som nu, men också med en insikt om att vi ändå ett tag till tillhör framtiden.

Nu får huset utöva sin magi på oss igen och visa att det mesta annat är sig likt. Vi skall bada, skratta, fira påsk och tänka på hur mycket Anna-Stina skulle ha tyckt om umgänget och festligheterna här.

Nittiotvå år på det nittiotredje. Ett helt, imponerande, kärleksfullt och innehållsrikt liv.

Mer än så kan ingen av oss hoppas på.

Allra finaste Anna-Stina.