Imorse for jag genom ett spräckligt tjörnlandskap till Närhälsan i Kållekärr. Med kraxig hals och halvynklig kropp skall det ju helst testas för att avgöra om en drabbats av det förhatliga viruset eller om en bara är förkyld. Jag var inte ensam om att frivilligt få för mig att vilja framkalla kräkreflexer med hjälp av en bomullspinne:

Kön var redan lång när jag kom några minuter innan de öppnade och jag var glad över att jag dragit på mig mitt stora dunmonster. Varmt är det inte idag men Evert har dragit vidare. Jag har droppat av mitt test,

• 

• 

och återgått till köksbordsläge igen. Inom 72 timmar skall jag ha fått svar på om jag är pestsmittad eller inte, men nu stundar ju helg, så jag antar att det kommer att dröja längre än så. Alltså har jag fått omvandla måndagens planerade fysiska besök på en av våra skolor till ännu en digital variant. Kanske lika så bra. Vi skall ju inte samlas om vi inte absolut måste, oavsett det förestående testresultatet. Jag förutsätter naturligtvis att jag inte blir sjukare än vad jag redan är, optimist som jag är. Alltså planeras för jobb. Raklångt sängläge är det inte tal om, så sjuk är jag inte.
Aldrig mer skall jag dock klaga över att behöva gå upp i grisottan för att åka till jobbet istället för att bara släntra nerför trappan till köksbordet. Just nu vill jag inget hellre. Det var ju liksom det som var planen; att varva distansjobbet med arbetsuppgifter på plats på skolorna. Och med långa sjok i murvelhuset däremellan. Jag vill bestämma själv, inte dikteras av vare sig virus eller något annat.

Jag lovade visst ett mindre dysterkvistigt inlägg härom sistens. Går sådär… Kan vi kanske motverka med en bild på mig, naturligt leende?

Ikväll skall jag äta linsbågar och kanske chips, göra iordning en alkoholfri drink🍹 och titta på fransk film. Vinet får vänta på lite bättre tider.
Fin fredag på er – nu skall jag ta en vända på soffan med trött hund innan dagen fortsätter.