.. och berätta att sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan, har vi haft en fullskalig batalj på vår ö. Känsliga läsare varnas härmed för sömnsvårigheter, inbillad klåda och starka äckelkänslor över vad jag nu skall berätta. Vi tyckte nog att vattenläckan och gnagarinvasionen i Murvelhuset räckte bra som praktiska bekymmer att ligga sömnlös över. Att istället för bara fluffiga blogginlägg och instagrambilder på temat la vie est belle, se sig nödgad att berätta om skuggsidan av det franska deltidslivet, är liksom inte lika tillfredsställande, så jag peppade mig själv igenom min murvieloktober med hjälp av välkända floskler som; When life gives you lemons, make lemonade; What doesn’t break you… eller sådär lite lagom hurfriskt; nu är jag ännu en erfarenhet rikare! Och den här, den är bra; det är bara att bryta ihop och komma igen! Upp i sadeln meddetsamma!

Ibland kände jag mig rentav lite poetisk och väste; ”Var bara lugn och tålig, mitt hjärta, värre har du burit förr”. En knyckt rad, förvisso (Boye, som jag minns raden utan att kolla), men knycka från de litterära får man, när stunden så kräver.

Eller så drämde jag bara helt enkelt till med att möss och vattenläckor trots allt är världsliga saker och kände mig rentav både klok och en smula religiös för ett tag.

Utan någon större ansträngning går det för de flesta av oss att i perioder stapla en till synes aldrig sinande ström av oturligheter på varandra och ägna sig åt utmattande grämerier.

Men inte jag! Sa jag, spottade i näven, kammade till mig, greppade mopp och spray­flaska och skred till saneringsverket.

Så tänkte jag på hur vi i huset på ön städade och bäddade rent innan vi åkte söderut, för att när vi sedan kom hem kunna pusta ut inför en planerat ganska hektisk november. Längtade rentav lite efter det där ordnade och rena.

Föga anade vi då att vi skulle lämna ett städprojekt för ännu ett …

Simskolan Blåvalens VIP-gäster kom på besök första helgen på ön och oktobers sista dagar blev riktigt fina. Lekpark, middag på Salt&Sill, halloweengodis och spelkväll blev det. Kändes som en normal helgaktivitet och det var till och med lite skönt att vara hemma på ön, trots typiskt svenskt höstväder.

Tills det blev söndag och vi blev varse att vi också fått fler gäster och det inte kändes så fint längre.

Objudna gäster handlar det om här, alltså.

I Stinas päls.

Loppor. I plural. Jätteplural. Vad gör man åt sådant?

Man tar sats, köper en ångtvätt,

duschar hunden – länge och varje kväll – handplockar loppor ur pälsen, dammsuger flera gånger om dagen och stönar, frustar och svär.

Man ringer First vet och får veta det man redan googlevisste och sedan samlar man loppor som läggs i ett fuktigt hushållspapper i en plastpåse. De skall in för analys, lopporna, för att ta reda på om sanering av hund och hus måste pågå i veckor – eller i månader. Under tiden ångar vi mattor och möbler. Vi duschar oss själva morgon och kväll. Tvättar kläder varje dag och byter sängkläder, vädrar täcken, dammsuger sängen och ångar den.

Det är fullskaligt krig i huset på ön. Loppkrig.

Stina, det lilla hjärtat, älskar sin kvällsdusch; hon ställer sig till och med under strålen medan vi försöker reglera temperaturen.

Hon ligger blickstilla när vi flera gånger om dagen går igenom hennes päls, som att hon förstår att vi hjälper henne och att hon därför måste stå ut.

Hennes närhetsbehov är stort nu. Hon sover intill mitt huvud om natten. Tillsammans med de loppor vi inte lyckats eliminera.

De blir dock färre och färre, lopporna. Och dödare.

Imorse såg vi ingen.

Men att jaga loppor är inget för veklingar. Det är tålamodsprövande bortom allt förstånd och det är lätt att tappa geisten.

Men obehaget som deras närvaro skapar är oändligt mycket starkare än impulsen att ge upp.

Det händer inte.

Not on my watch.

I shall never surrender.

Skall fira med cigarr och champagne likt Churchill när sista loppan är krossad.

Kom an, bara, säger jag!

Och annars flyter allt på, eller? Jorå, det mesta som på djupet är viktigt tuffar på. De galet gulliga bebisarna växer och frodas, prinsarna fortsätter att vara de mest älskade av prinsar och mamma mår bra medan jag håller vikten. Tackar som frågar.

Fast i Murviel har ett träd i trädgården knäckts och ramlat ner över grinden och muren mot gatan.

• 

• 

Men hjälp skall dit i dag.

Om tillvaron alltså är tämligen fullsketen för tillfället? Kan man säga.

Längtar efter att få vakna en morgon, blinka mot morgonsol bakom fladdrande gardin, sträcka på mig och kanske gäspa. Morgonkramas med loppfri hund medan jag funderar över vad jag skall göra med min helt rena, ostörda dag.

Mental bild, det.

För imorgon är alltid en annan dag och då är jag en lopp-, fallna träd-, musinvasions-, och vattenläckaerfarenhet rikare.

Önskar dig, kära läsare, en bekymmersfri, stillsam och gardinfladdrande lördag!