Kontrasten kunde inte vara större. Vi lämnade Stockholm tidigt, tidigt imorse. Det var nattsvart ute, nollgradigt och vid utfarten till Södra länken väntade snöglopp, som tilltog i intensitet för varje mil vi körde. På nattradion varnades för blixthalka, så vi körde vackert. Det ven och yrde rejält om öronen när vi klev ur bilen – våren bestämde sig uppenbarligen för att ta en paus.
Molnen följde med oss en bra bit på vår flygtur söderut men släppte strax innan det var dags att landa och vi klev ut i en annan värld. En anständigare sådan. Lite morgonsvalt i vinden från Medelhavet men ljuvligt.
Flygbussen väntade utanför terminalen och tog oss på mindre än 20 minuter in till Beziers till det facila priset av €1.50.

Under tiden skickade L sms från sitt biltåg när det susade förbi Sete, Agde och flygplatsen på väg mot sin slutdestination Narbonne. Vi hann dock först till huset, jag och finaste E, med hjälp av taxi men vi hade lika gärna kunnat ta bussen skulle vi märka när vi avnjöt trerätters lunch, inklusive chèvresallad to-die-for, Pastis och rosévin chez Lea i byn; den ena bybussen efter den andra svischade förbi oss där vi satt och åt, så kollektivtrafiken verkar det inte vara något större fel på!

Den bedagade skönhet som är vår trädgård välkomnade oss sedan och jag hastade förväntansfullt uppför stentrappan till poolen, som till slut fått nytt täcke och rent vatten. Vi famlade en stund, E och jag, med alla omöjliga nycklar som lämnats i huset innan vi hittade rätt och kunde rulla undan täcket och låta oss bländas av det turkosblå vattnet.

Och nu blir jag rent av olidlig i mitt oförblommerade lovsjungande men jag kan inte låta bli, för också detta har avlöpt smärtfritt och enligt tidplan. Tårna och till slut och efter mycket tvekande även ytterligare ett par kroppsdecimeter doppas i pölen innan jag ger upp och sjunker ner i den kvarlämnade väderbitna däckstolen i välgörande fransk sol. Sjuttongradigt vatten är alldeles för kallt, så premiärdoppet får vänta.