Etikettarkiv: Norwegian

På väg in i ännu ett nytt år

28 lördag Dec 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Snö pudrade Paradgatan igår morse. Lite onödigt och försent, kan en tycka, men ändå på något märkligt sätt befriande. Kallare, inte så blött och genast ljusare. Nu har ju inte jag gjort mig känd som en ivrig snökramare men de senaste par månadernas kompakta mörker har kanske fått mig på andra tankar. Åtminstone när jag är hänvisad till mina svenska breddgrader.
En intensviv och ljuvlig julhelg med hela familjen i olika omgångar är till ända och vi åker ikapp ljuset söderut. Vi lämnade Arlanda i mörker och jo, förstås, i slask; pudersnön fick inte vara pudervit särskilt länge.

Det är sedan gammalt och därmed en nykter påminnelse om att det är helt och hållet futilt att tro att snö är lösningen på midvintermörker, såvida du inte tar dig betydligt längre norrut eler upp på väl valt fjäll. Vi väljer ingetdera. Vi rymmer söderut istället. Redan ovan molnen visar sig solen och livsandarna om inte spritter till, så åtminstone börjar kittla lite försiktigt.

Bara dagar återstår av 2019, som på många sätt blivit ett harmoniskt år för mig. Vi har hittat en lunk på ön, även om resorna ibland blir fler än vad som kanske är alldeles nyttigt men som ändå ger så mycket tillbaka. Jobbet och mitt lilla fjärrundervisningsprojekt har tuffat på och vi har klarat oss ifrån alltför mycket drama. Vemod, förstås, när Anna Stina släppte taget om livet.  Ett och annat orosmoln har vi sett segla förbi, men som helhet och i backspegeln blev 2019 ganska lugnt. Runt omkring oss har dock vänner varit med om det värsta tänkbara och att därför skriva att 2019 varit ett bra år blir ändå fel. Ni finns med mig i tankarna ofta, alla ni som bara vill dra ett tjockt finalt streck över året som snart är till ända.

Vad bär 2020 med sig?

Köksrenoveringarna i Murviel avslutas förhoppningsvis under den tidigare delen av året. Hela det gamla köket är iallafall utrivet till slut;

och de nya skåpstommarna är på plats, liksom spis och kyl;

Dessutom har skafferiet fått sin dörr!

Hela klabbet skall målas och det är ingen smal sak. I resväskan har jag packat ner provburkar med tre nyanser av grönt från Byggfabriken i Göteborg,

men den målarresa under våren som jag funderar över har ännu inte tagit form. Lediga dagar att ta ut finns i överflöd men de lämpliga tidpunkterna är betydligt färre.

Sommaren känns ännu så länge långt borta men vi har åtminstone börjat prata om hur veckorna skall fördelas. Fler sommarveckor på Tjörn vill vi ha

men inte vill vi för den skull offra de stimmiga, sociala, varma murvelveckorna. Jag gapar helt fräckt efter både och.

Under tiden duger det alldeles utmärkt att kliva ut på en barcelonsk gata i tidig morgon och njuta av blå himmel, sol och drägliga temperaturer.

Föredömlig cykelväg med många cyklister och elsparkcykelåkare…

Om några timmar är vi i Murviel. Vi vågar tåg och minsann ser det ut som att det kommer att fungera!

Oförutsägbarhet och ombytlighet

08 söndag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Det är andra advent men på ön är plusgraderna lika påtagliga som den frånvarande snön. På spisen puttrar julskinkan,

Vikabrödet är införskaffat och vi kastar lystna blickar på båda godsakerna medan stearinljusen har en strykande åtgång. Visst infinner sig adventsstämning alldeles utmärkt utan både snö och minusgrader.

Jag har dessutom släppt alla tidigare hämningar och idéer om att första skinkmackan inte får ätas förrän på lilljulafton och granen inte kläs förrän samma kväll; då bleve det ju ingenting av med den saken i huset på ön, eftersom våra jular numer är lika ombytliga som de är oförutsägbara långt in i december.
Vädret matchar livet i övrigt och gårdagens strålande sol och blekblå himmel,

förbyttes idag i regn på västkusttypiskt tvärläge.
Vi gjorde en lördagsutflykt till de nyblivna hundägarna i Göteborg för att också L skulle få bekanta sig med lilla ulltussen Kerstin:

Resten av dagen ägnades åt välbehövlig avkoppling medan söndagen sett mig krypa på knä i kök och badrum med franska wipes i nävarna.

Frenesin var nog ganska påtaglig för den som hade sett mig. Vintermössen har hittat in i huset igen, plusgraderna utomhus till trots. Muslortar i sopsorteringslådan i köket får mig att nästan hyperventilera. Inte så mycket som en smula får finnas kvar, vare sig på golv, i lådor eller i skåp. Små skålar med ättika är nu strategiskt utplacerade och en sprayflaska med samma innehåll står beredd. Tanken är att ättiksdoften skall få mössen att vända om och uppsöka andra hoods.
Oberäkneliga är också fransoserna. Vi har nyårsresan till Murviel bokad. Den inbegriper resor med SNCF och när strejkerna därnere inte visar några som helst tecken på att mattas av, blir jag en smula orolig. Irriterad blir jag också över att det nu verkar bli ännu krångligare att snabbt ta sig ner till vårt älskade murvelhus. Med skavstakärran borta, är läget drastiskt förändrat. Enligt uppgift pågår försök att få igång spökflygplatsen Rygge i Norge igen men det verkar vara svårt att få till ekonomiskt hållbara avtal, så flygbolagen förhåller sig kyligt avvaktande till inviterna från Rygges ägare.
Jag tar dagens chokladbit från prinskalendern

och funderar över hur de skall ta sig ner i sommar. Mellanlandningar gör resdagen lång och inte alldeles lätt att orka med för två småttingar med spring i benen. 

Jag håller tummarna för att det dyker upp en ny aktör som passar på att fylla upp hålet som Ryanair lämnar efter sig och stickar vidare på mitt nya projekt för att hålla irritationen stången.

 

Ovan molnen är himlen som bekant alltid blå

21 fredag Dec 2018

Posted by in Familjen, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Sol över Spanien också under molnen…
Barcelonas snörräta gator
I morse tog det dock en evinnerlig tid för det norska rödvita planet att ta sig igenom den kompakta gråa massan, men väl uppe var det smått fantastiskt att se en stark, ohöljd sol igen. De senaste veckorna har varit löjligt mörka i mer än en bemärkelse och nu  dunkar det välbekant bakom pannbenet, i skorna ligger blysulor och energinivåerna är onödigt låga. 

Några dagar kvar till jul, alltså, och av någon outgrundlig anledning blir det alltid trafikstockning bland göromålen då; bland de privata såväl som bland de jobbrelaterade. Men i år drar vi söderut, äntligen, bara jag och L medan resten av familjen denna jul har valt att sprida sina gracer på annat håll. Det känns märkligt men det får vara ok.

Jag har därför sett till att förjula hos prinsarna,

Polisstation från oldemor
Bra grejer, tyckte Bror
Tidig skjuts av prinsarnas mamma till jobbet
Jag har glöggat hos E och jag har julavslutat på Dingle i ett smått magiskt växthus, tillsammans med de allra bästa av pedagoger och naturbrukare.

Så har jag har grötmyst hos S, beundrat såväl olskroksgranen som lilla prydnadshunden som ser ut precis som Wilda,

Och jag har slumrat bredvid S i soffan framför Pelle Svanslös och sedan ätit tidig frukost innan avfärd mot Landvetter. Dit fick jag skjuts i morgonmörker och göteborgsregn,

kramade hejdå, stannade till vid en julig bagagetransport,

och traskade in i avgångshallen för provvägning och ompackning. Resväskan var så full med julattiraljer att blixtlåset höll på att gå åt fanders. På planet ägnades därför orimligt mycket tid åt oro för att lastutrymmet på planet skulle skramla av mina förlupna julgranskulor och skumtomtar. Men det klarade sig och det bökiga bagaget,

I spansk sol för en stund

har nu baxats av och på tåg, fram och tillbaka på flygplatser och diverse tågperronger för att slutligen, med benägen hjälp av Alain och Maria, landa i murvelhuset.

Flygplatser i juletider är både ganska förfärliga och samtidigt märkligt stämningsfulla. Det ligger förväntan i luften. Några är på väg hem, andra bort, de flesta alldeles säkert på väg till efterlängtade favoriter. Jag är inte ensam om att vara hålögd. Stressen sipprar fram hos passagerarna runtomkring mig, en och annan tränger sig före i köerna, men logistiken på Landvetter denna prejulmorgon, som markerar starten på årets största resehelg, fungerade smidigt och utan fördröjningar. Jag undrar, jag, om inte tjejen  vid säkerhetskontrollen rentav juletindrade mitt i sin beundransvärda effektivitet?

När planet sedan tog mark i Barcelona, kom ominösa meddelanden på telefonen om vildsinta katalaner som tagit till gatorna i Barcelona, missnöjda som också de är med sitt lands politik. Fast av det såg jag inget. Jag såg bara medpassagerare med lika byngliga ekipage som mitt, så jag ramlade ner på en caféstol och pustade ut med ett glas vin, medan jag väntade på resans sista ben; tåget till Béziers. Det tuffade på enligt plan ända till Perpignan, där det plötsligt tvärdog och allt blev svart. Det lovade naturligtvis inte gott men bäst som jag funderade över lämpliga eder, så hackade tåget igång igen, utan att det hann bli några allvarligare förseningar.

Nu är jag dock duktigt trött, så med resan ner avklarad, skall jag vila och förhoppningsvis njuta av en och annan languedochimmel och skrota runt i vårt stenhus i ett par veckor innan det är dags att styra norrut igen. 

Hemma väntar ytterligare julfirande – efterjul på trettondagsafton med S & E (jorå, nu är det bestämt, älskade unge!) – innan vårlängtet på allvar skall tillåtas ta plats. Bilder på näthinnan som påminnelse om att det lär komma en ny vår, kan vara på sin plats!