Månadsarkiv: mars 2018

Ett annat sorts blogginlägg

31 lördag Mar 2018

Posted by in Familjen

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har några gånger i bloggen hintat om de mörkare stråken i min tillvaro utan att närmare gå in på vad de handlar om. Det har funnits flera skäl till detta. Ett har jag berättat om tidigare; att i skrivandet på murvelbloggen kan jag påminna mig själv om allt det som är ljust, lätt och som jag tycker om. Genom att få det på pränt kan jag fokusera på just det en stund.
Jag våndas ibland över att det kan bli för glättigt med alla ingående berättelser om renoveringar, vad jag packar ner i min väska inför murvielvistelserna, om temperaturen i det turkosblå poolvattnet, om alla älskade runt trädgårdsbordet i sammetsnatten, om vinprovningar och om utflykter till marknader och hav. Det är då jag ibland har känt ett behov av att hinta om att också mitt liv innehåller sådant som är svårt. Till och med vedervärdigt svårt. Men Murvielklotter är inte en sådan blogg; den handlar ju om ett sydfranskt drömliv och är ett slags eskapism i skrift.

Ett annat skäl är att när det mörkare skall relateras, blir det med ens inte längre bara personligt, utan också privat och därmed mer utlämnande. Mot det värjer jag mig, liksom jag också värjer mig mot att bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag är inte ensam om att livet ibland bråkar med en.

Det allra svåraste; det som för drygt fyra år sedan drabbade min yngsta, fantastiska, allra mest älskade lilla, har inte varit min historia att berätta. Jag kan välja att berätta privata detaljer i mitt egna liv, så länge detaljerna är bara mina. Det är bekymmer sällan när vi har den stora ynnesten att kunna dela dem med en älskad familj. Alltså får de mörkare stråken stanna vid hintar.
Nu har Susanna själv valt att berätta sin historia offentligt.
Det är hennes historia men den är också vår, familjens, min. Du kan läsa den i dagens GP:

Ena ögat gick förlorat men inte livsgnistan. (låst artikel för prenumeranter på GP)

PDF-fil, GP (om du inte är prenumerant)

Susanna föreläser för Ung Cancer, organisationen som hjälper henne vidare, som får henne att känna sig mindre ensam. Ung Cancer kan jobba vidare och hjälpa många som Susanna tack vare pärlkvällar, event, donationer, smycken, T-shirtar och annat till försäljning.

Silverarmbandet från Ung cancer lämnar aldrig min arm

Så nu gör jag något jag aldrig tidigare gjort här på bloggen. Jag ber dig bidra till en organisation som gör ett så otroligt viktigt arbete. Köp ett armband av pärlor eller ett i silver eller bara swisha.

 

 

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er – sie! – was erzählen

29 torsdag Mar 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

En man står i skogen vänd mot Mecca.

Han ber.

Jag har just klämt i mig en tomatsoppa från en automat och mår lite lätt illa av den.

Bussen har stannat på ett obeskrivligt tråkigt ställe och jag är rastlös.

Bussresan mellan Nice och Béziers känns längre än vad jag kunnat föreställa mig men busschaufförerna måste förstås få pausa, eftersom de skall ända ner till Madrid. Men jag har träsmak där bak, är aptrött och vill bara hem till Murviel. Jag har inte hunnit äta – till det fanns ingen tid mellan landning och avfärd med buss. Vid första stoppet med paus i Avignon, är toaletterna på stationen stängda för städning, så jag tvingas till det tveksamma nöjet att nyttja den skraltiga bussens lätt bedagade bekvämlighetsinrättning. Den upplevelsen tänker jag dock inte närmare gå in på!

Avignon är inte bara ståtliga påvepalats och besjungna broar…

Alltså är jag smått irriterad.

Det är det fler som är men alla är stoiska. Tre spanska farbröder äter glass, vi suckar lite tillsammans men är alla mycket förstående. Vi småpratar lite på något märkligt sorts språk – ingen av oss är fransk – och jag slås av hur väsensskild denna bussresa är från en svensk dito, där passagerarna mest vänder bort blicken när någon försöker ta kontakt.

Det är trevligare så här.

We are in it together. Typ.

Vi irrar tillsammans på långtradarparkeringen, som är stor och full av fordon.

Dessutom är det mörkt. Klart en börjar prata!
Det är som sagt trevligare så.
Om vi inte vore så språkblyga, skulle vi säkert prata ännu mer, men att stappla på franska med fransmän är en sak; pratar de bruten franska står jag istället som ett UFO och stammar.
Jag är lite exotisk på den här bussen, där övriga passagerare är spanjorer, portugiser och marockaner. Och så jag, då; en svensk madame som hittar på den ena knasiga rutten efter den andra för att komma ner till Murviel.
Det fina med det är, förutom alla möten, att jag snart är världsbäst på att tala om vilka rutter en skall undvika. Bra kunskap att ha, tycker jag, och jag delar gärna med mig av min visdom.
Men varför denna krångliga variant nu när säsongen börjat för skavstakärran?
Jo, serrni, jag kunde inte åka i tisdags och nästa flyg går på påskafton och då äter jag påskmat och sippar vin under (förhoppningsvis) sydfransk sol.

Påskbord chez Hansbys 2017

Donc, ce n’est pas possible!

Första morgonen i Murviel fick börja tidigt; kroppen fick sig en rejäl, varm dusch innan den gav sig ut för att inspektera ägorna. Där pågår arbete med infarten och det är lerigt och ser stökigt ut:

Det har förstås blivit ett litet missförstånd, så där som det gärna blir när en inte är på plats och övervakar vad som händer. Det är dock ingenting som inte går att rätta till, så vi får ta ett snack med vår duktige trädgårdsmäster! Den gamla planteringen till vänster om grinden ser ut att bli kvar och så var det inte tänkt, eftersom ingenting riktigt klarar av att växa där.

Poolen är varm och badklar men temperaturen i luften matchar inte riktigt, så bad lockar inte jättemycket. Det slår mig också under rundan i trädgården att det har varit en kall vår också här. Växtligheten har inte kommit lika långt som den brukar och det känns lite märkligt.

Poolöppning 29 mars 2018…
och i mars 2017!

Det är mer februaribetonat än som sen mars; vi har firat påsk här varje år sedan vi fick huset och har skämts bort med ordentlig vår-, ja nästan försommarkänsla, så lite ur led är årstiderna också i denna del av världen.

Fast nu skall jag inte klaga, för här är förstås ljuvligt och i solen är det varmt. Axlarna har intagit en lägre position, huvudvärken från igår kväll är borta och insikten om att jag skall vara här i nästan två veckor har landat. Den där omedelbara glädjen över att vara här har de senaste turerna ner inte riktigt velat infinna sig, utan det har krävts en natts sömn med välbekanta ljud i bakgrunden för att både kropp och knopp skall fatta. Då är välmågan däremot desto större och tankar på annat trängs undan.

DET är fint, det!

 

 

Inför Murviel

18 söndag Mar 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Min franska trädgård

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det var vår i typ några timmar för några dagar sedan men nu är den tillbaka, vintern.

Minusgrader och snorkallt.

Rester av en gammal envis förkylning vägrar att helt släppa greppet och jag är dödligt trött på spruckna läppar och torra händer, tjocka jackor och kängor som börjar ha sett bättre dagar. Fast vad jag tycker om vinter vet alla som känner mig, så det behöver jag egentligen inte orda om.

För snart en vecka sedan bilade vi på en inledningsvis torr E4 från Stockholm till Tjörn och snöfria fläckar längs med vägen fick mig att börja hoppas på att nu vänder det.

Ta mej tusan; vår, finalement!

Tänkte jag.

Några dagar tidigare hade jag och min älskade yngsta bilat åt andra hållet för att förbereda firationerna av den trettioåriga sonen/brodern, och den bilturen var ingen barnlek…

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

Fast skitmöglet börjar äntligen ge vika och det är när jag misströstar som allra tyngst som det slår mig att det nu bara är knappt två veckor kvar till påsk och återtåg till Murviel. Där är arbetet med infarten bakom rostiga trädgårdsgrinden till slut påbörjat;

Marken jämnas…
… och får ytterligare en avsats mot trädgårdstrapporna
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… och under work in progress

förberedelserna för säsongsöppningen av poolen är igång och temperaturerna är tillbaka till mer normala, trygga grader.

Mars 2017

I arbetsrummet i huset på ön växer högarna med pryttlar som skall följa med ner och de skvallrar både om kommande projekt och förväntningar på en annan sorts tillvaro.
Tvätt på tork utomhus under nya lilla takutsprånget vid terrassen, tillexempel;

Work in progress hösten 2017

Träklykor är en absolut nödvändighet för rätta känslan,

Träklykor, små mjölkkannor och cederträringar mot ovälkomna gäster

liksom alldeles plastfria tvättlinor.

Tvättlinor från Nacka byggnadsvård

Det är en rituell njutning att hänga tvätt i en vårvarm murvelträdgård med ivrigt fågeltjatter i öronen och solen som silar sig ner genom lövverket.

Det där förutsätter förstås att arbetet med infarten är någorlunda klart, annars kommer det inte att vara en urbra idé att hänga tvätt i byggdammet.

Lilla toan på bottenvåningen skall målas med röd äggoljetempera

och tapetstuvar skall upp i den lilla nischen ovanför porslinsfåtöljen.

Om jag hinner.
Om inte ivrigt umgänge alldeles tar över.

Att sedan den sista praktiska Kleenex-tuben med servetter tog slut under bilresan från Stockholm häromsistens gör förstås behovet av en resa till Murviel än mer nödvändig!

Så vårens biljetter är bokade och ombokade, röda resväskan står beredd och innan nästa avfärd mot Murviel skall jag hänga med de älskade småprinsarna i Solna.

Lika som bär; Bertil 4 månader i januari 2015 och Bror, snart 4 månader i mars 2018!

Bertil, som är så van vid att mormor kör bil att han raskt säger ”kör försiktigt” när mitt nylle dyker upp i paddan och Bror, den lille luringen, som ger hals så snart han tycker att han får för lite uppmärksamhet. Det skulle inte vara hälften så härligt att längta till Murviel om jag inte också hade dagar tillsammans med de där två skatterna att se fram emot.

Och för all del; ganska glad är jag över att behöva dra för gardiner mot stark vårsol, eftersom det obönhörligen betyder att vintern är chanslös om bara alldeles snart!