Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: september 2022

När världar alldeles oväntat smälter samman

25 söndag Sep 2022

Posted by murvielklotter in Reminiscenser, Utflykter

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Château de la Raissac, châteaurallye, Musée de faïence, Sam Eyde

Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och full­ständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.

Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.

Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.

Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fort­farande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,

Random madamer som avnjuter konsert

medan överjordiskt vacker musik spelas,

små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,

och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.

Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),

galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.

Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.

Jag blir alldeles matt.

Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.

Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, an­passade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.

Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.

Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundra­tal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.

Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.

Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.

Och norskt, på något sätt.

Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,

och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.

Där hänger en liten barnbunad;

och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.

Bild knyckt från Digitalt museum.no

Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.

Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.

En av rallarna är min farfar …
Farfar Johan

Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.

Farmor Gunhild

En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.

Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den all­deles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?

Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språk­förbistringar i världen har förmått störa den.

Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.

Château de la Raissac
… och mammas barndomshem utanför Rjukan

*Rallye Pinardier går ut på att ett antal slott öppnar sina portar och bjuder in till visning, vinprovning, konsert och museibesök, till och med. Fyra slott deltog; Château de la Raissac, Château de la Gayonne, Château de l’Hermitage de Combes och Château Saint-Pierre de Serjac.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Två vissna purjolökar

23 fredag Sep 2022

Posted by murvielklotter in Allmänt strunt!

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Au pif !, Emma Hamberg, purjolök, självmordsbenägna getingar

Det började med två halvvissna purjolökar, överblivna från måndagens potatis- & purjolökssoppa. Den var riktigt god, den där soppan; kryddig (jorå), krämig, värmande och snäll. På tredje dagen, när den fått stå till sig ordentligt, smakade den som allra bäst men då hade jag ändå tröttnat. Jag förbannade en smula att jag inte fryste in resterna men tröstade mig med att upptinad potatissoppa ändå inte är särskilt gott.

Men tillbaka till purjolöken. Purjolök är gott. I dessa tider gäller det dessutom att inte respektlöst kasta det som blir över. Men när jag börjar leta efter smaskiga recept med purjolök som ut­gångspunkt, går jag bet. Inte för att inte recept finns att tillgå, utan för att de känns som om jag sett dem förut. Det är lite åttiotal på Pilvingegatan i Skarpnäck över den avlånga löken. Vardag i vårt nybyggda, vita Stockholmshemskök med två gulliga småttingar vid köksbordet (du får inget omnämnande här, älskade Sus, för du var inte född ännu). Fint på alla sätt men matmässigt kanske inte min mest spännande tid i livet.

Det är sedan under min jakt på purjolöksmat som jag hämtar Au pif ! från sin display bakom baguetten på köksön,

och genast förlorar mig i bilderna, i historierna och i humorn. Där blir jag sittande och skrockar över Charles Louis och Joëls kloster, hummar igenkännande över mötet med glipan* i Languedoc och förundras över hur trevligt det kan vara att läsa recept när de författats av Emma. Ingredienserna ges personlighet; de är små rackare , härligheter och de utlovas bjuda dig på en regn­båge av fröjd. Till och med en sådan som jag, som är mer intresserad av att äta än att laga maten, blir inspirerad. Au pif ! är något så härligt som en smått galen kombination av vacker coffee table-bok, kokbok, resehandbok och pur livsglädje. Rakt på bara. Okonstlat och opretentiöst.

Två förmiddagstimmar knycktes raskt från det planerade jobbet, solen hann gå i moln och inte bara en, utan två galna getingar höll på att dränka sig i min skummade kaffemjölk,

innan jag till slut motvilligt gick in till min skärm och mina analyser.

Men purjolöken då? Hur blir det med den? Tja, den ligger där och blir allt gråare.

Kanske Emma inte gillar purjolök? Kanske är den långa löken lite halvt om halvt otrendig, rentav?

Det får bli en quiche. Med Gruyère. Ost är enligt Emma svaret på livets alla gåtor. Även på gåtan om vad man gör med en vissen purjolök, troligen.

*det där korta fönstret som öppnas när barnen drar iväg på egna äventyr och innan barnbarn och åldrande föräldrar börjar pocka på uppmärksamhet

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Septemberlunk på Avenyn

22 torsdag Sep 2022

Posted by murvielklotter in Murvelhuset

≈ 9 kommentarer

Jag rasslar runt. Har hittat lunken igen efter flyttbestyr och allmän stress under den gångna augustimånaden. Har ägnat stunder åt administration och veckans planerade arbetsuppgifter.

En avspänd liten barnbarnspojke möter mig varje gång jag öppnar min dator – i övriga prylar finns de andra sötnosarna.

Det går till slut ganska bra och jag börjar tro på att de deadlines som närmar sig kommer att kunna mötas medan jag försöker se till att ingenting glöms bort.

Under de två och en halv veckor som gått är det annars mest avkoppling det handlat om. Stina, som fick vara ensam hemma i lördags när hennes människor var på femtioårskalas i grannbyn,

har under de dagar som följt krävt att få vara alldeles nära. Hon behöver se till att ingen sticker. Om natten ligger hon alltid tätt intill och till slut är det så sent lidet på säsongen att det inte längre blir för varmt. De senaste nätterna har vi till och med tvingats dra igen det sedan månader tillbaka vidöppna fönstret,

och vid frukostbordet åker ylletröjan på. Den åker dock ganska snabbt av när dagen börjar pocka och sommar­värmen återvänder.

Men det är märkbart svalare. Som fina junidagar i Sverige, ungefär, fast med terrassliv om kvällarna som något absolut njutbart fortfarande.

Alltså badas det, förstås. Varje dag.

Det uppvända poolvattnet är som sammet och solen värmer skinnet efteråt.

Utflykter hinner vi med, förstås, annars vore det för trist. Vingårdbesök på en för mig ny gård, hemlighetsfullt gömd i en dalgång alldeles vid kanten av Svarta bergen har klarats av,

liksom en apéro på terrassen hos vänner i Saint Chinian.

Det är så in i vassen trevligt och avspänt alltihop. Vinet är alltid närvarande, men också det på ett ytterst avspänt vis. Vill du inte dricka det, kan du iallafall intresserat lyssna på historier om familjer som sedan många generationer tillbaka pysslat om sina vinstockar, samtidigt som de försökt både förnya och förädla.

Vi har hunnit med en tur till Marseillan också och där träffade vi den bloggvän som jag kanske följt allra längst. Bloggvännen är på plats i Spanien nu, efter en tur genom Europa i husbil med övernattning i bland annat Marseillan, som är ett lämpligt stopp på vägen för dem. Jag tror att vi följt varandra i nära ett decennium men det här är första gången vi lyckats få till en fysisk träff.

Så roligt det är när vänner från etern plötsligt sitter framför dig bakom en stor gryta musslor från etangen och samtal och skratt studsar fram och tillbaka över bordet!

Det där med bloggar och bloggvänner, ja. Bloggarna är betydligt färre nu än för tio år sedan. De flesta som jag följde som nybliven ägare till vårt franska maison har för länge sedan slutat skriva. Flera har sålt sina boenden utomlands och lever mer helsvenskt igen, medan andra gått över främst till Instagram.

Jag blir nog aldrig riktigt sams med Instagram, tror jag. Som bloggklottrare kan jag låta tankarna fara, stanna upp och ibland blicka inåt. Jag är så glad över alla som fortfarande tittar in och läser. För mig är bloggen något stillsamt och eftertänksamt. Den är också numera utan krav på omvärldens snabba uppmärksamhet. Gammelgäddan i mig gillar det. Jag taggar och kategoriserar för att själv kunna hitta tillbaka i mina inlägg, inte för att kunna dyka upp i diverse andra flöden.

Med Instagram blir det något annat, flyktigare, snabbare och lättare, antar jag. Något att bara lite förstrött kika förbi, bli glad, upprörd eller inspirerad och sedan scrolla vidare. Det har sin poäng det också.

Sedan ett drygt år tillbaka växer min bloggtext först fram för hand på min reMarkable. Pennan raspar hemtamt mot skärmen och det är som att skriva på ett linjerat papper i ett kollegieblock. Att få skriva för hand igen och konvertera min handskrivna text till en tryckt dito gör någonting med hela skriv­processen och jag älskar det. För länge, länge sedan, när jag till slut insåg att datorer var bra grejer, hade jag svårt ändå att släppa pennan. Dubbelarbete blev resultatet, så det upphörde jag tämligen raskt med. Sedan dess har jag trummat taktfast på diverse tangentbord.

Att få fatta pennan igen är därför som att få återknyta bekantskapen med en bortglömd gammal vän och jag hummar nöjt för mig själv.

För några inlägg sedan skrev jag att skildringar av flytt, resor, jobbstress och fullt ös snart skulle ersättas av mer stillsamma funderingar. Där är jag nu. För bara när lugnet sänkt sig ordentligt, kan jag släppa fram glädjen över något så trivialt som att åter få hålla i en penna!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Fransk eftersäsong och sänkta axlar

16 fredag Sep 2022

Posted by murvielklotter in distansjobb, Hunden Stina, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Eric Baisset, Loubet, pergola, småfix, tonnelle


Åh vad jag älskar de här dagarna och kvällarna!

I eftersäsong på sydfranskt maner med en effektiv jobbförmiddag avklarad och med ett glas ekologiskt orange vin som fredagsapéro, är livet tämligen behagligt. Jag sitter vid vår pool. Skall snart hoppa i för dagens sista simpass men så kommer vovven tassande och lägger sig nära, nära. Alltså får simturen vänta lite. Vovven vill ha uppmärksamhet och kel och då får hon naturligtvis det. Hon har hållit oss vakna inatt, eftersom hon blev tvungen att skälla ut två rivaliserande katter, som hade mage att dyka upp i vår trädgård mitt i natten. Jycken blev så upprörd att hon hade svårt att komma till ro igen. Idag har hon därför varit väldigt trött.

Hade kanske månen med saken att göra? Iallafall var den så stark att den lyste upp hela vårt sovrum!

Där ligger hunden och sover i månskenet till slut
Tittar du noga ser du stjärnorna också

Gårdagskvällen var för övrigt ljuvlig, efter ett par dagars skyhög luftfuktighet. När jag till slut gick in, var det för att det var dags att sova, inte för att det var för kallt eller för muggigt.

Uppladdningsbara lampor från Kina visade sig vara förvånansvärt bra! Värda att vänta på, alltså.
Den där ljushållaren hittade vi i huset och jag bara älskar den. Blommor i vatten runtomkring den brukar vi ha när vi skall göra oss till!

Det är med alla svenska mått mätt fortfarande sommar här. En fin och varm sådan, dessutom. Efter en dryg vecka i Murviel börjar vi hitta en behaglig vardagslunk med en bra balans mellan jobb och ledighet. Den nattsuddande jycken är lycklig och för egen del känns augustis flyttstress redan långt borta. Jag pratar och facetimear med de mina med jämna mellanrum men jag saknar dem ständigt.

Men livet här är socialt och avspänt. Bygrannar kvistar förbi och spontanplaner kommer på plats. Vi försöker också att få kontaktade hantverkare att ge oss datum för de planerade småjobb som ligger och gnisslar en aning men helt lätt är inte det. Vi vill ju gärna planera in arbetena när vi själva är här, för att säkerställa att det blir som vi har tänkt. De vingliga poolköksdörrarna,

Bilden är från i våras – nu täcks hela murväggen till vänster återigen av vildvinet …

skall få en stadig pergola att luta sig emot och dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum behöver äntligen få komma på plats. Planen var att få till dörrarna redan våren 2020 men då var det liksom någonting annat som ställde sig ivägen …

Inför hösten 2021 smiddes nya dörrplaner men då sprang som bekant ett rör läck i ena badrumsväggen, med långtgående och vid det här laget välkända konsekvenser. Nu är jag därför en smula otålig och vi tjatar vidare på snickare Loubet om att få ett datum när allt skall vara klart.

Dessutom måste den bedagade parasollen på terrassen utanför köket,

bytas ut mot en ny tonnelle, som den vi har över matplatsen vid poolen.

Parasollen köptes som en tillfällig lösning och nu har den för länge sedan gjort sitt. Här är vi sällan rädda för regn men fågellivet i trädgården är rikt och maten de petar i sig måste få komma ut. Helst bara inte på våra utemöbler. Ett tak av mer permanent slag har därför stått högt på önskelistan länge nu. För att ordna det, kontaktades byns feronnier (alltså smed!) Eric Baisset omgående när vi kom ner. 

– Javisst skall jag hjälpa er med det, sade han glatt och fick snabbt fram en rimlig offert.
Sedan tog han semester.

Det måste han ju få, men det belyser återigen problemet med att inte vara permanentboende här. Våra planer är sällan helt kompatibla med hantverkarnas.

Det blir nog väl till slut, och både pergola, dörrar och tonnelle skall säkert komma på plats; kanske till och med på hitsidan om årsskiftet.

Det är när de här tämligen bagatellartade funderingarna dyker upp som insikten drabbar mig att jag på allvar har kommit ner i varv. Det är först då inredningstankarna kommer upp till ytan och förmår pocka på uppmärksamhet och rentav kunna göra mig otålig. Men det är en otålighet av ett slag som jag lätt skakar av mig.

Det är alltså fredag igen. Fiskbilen har ropat ut att den är på plats och jag tar sista doppet i det turkosblå innan jag anser det vara nog för idag.

Det är mitten av september och många bad återstår innan vi höststänger vår franska pool och åker tillbaka till Sverige. Sista badet för säsongen är alltid bitterljuvt men än så länge känns det tillräckligt avlägset för att inte behöva tänkas på. Det har länge funnits planer på att testa en vinteröppen pool och i år hade egentligen det passat väldigt bra, om det inte vore för att elpriserna skenar och det därmed till och med vore både korkat och oansvarigt.
Men ett annat år, kanske?

Även om jag inte är en vinterbadare?

Poolen i april, 2022

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Dagen efter

12 måndag Sep 2022

Posted by murvielklotter in distansjobb, Hunden Stina, La mer, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Cap d'Agde, Chez Ricardo, Les Falaises, septemberhav, Val 2022, valvaka

Vi är trötta idag, hunden, jag och L. Det blev sent igår och inte fanns där någon som helst anledning att fira. Vi bjöd in till valvaka på vår terrass,

och trots de allt dystrare prognoserna ju senare kvällen led, var det fint att vara omgiven av både klokskap och humor.

Resultaten börjar rulla in …
Skönt att ha någon att deppa ihop med när övriga gått hem/gått och lagt sig

Men av sinnesrörelse av gårdagskvällens slag blir iallafall jag trött. Jag ger efter för det och slänger mig ner på sofflocket tillsammans med hunden. Där försöker jag fokusera på de små ljus­glimtar som ändå verkar finnas. Som att det av allt att döma blir regimskifte i Region Stockholm, där Svenonius ändå måste hållas ansvarig för sjukvårdens haveri just där. Och förlåt för att jag blir så politisk nu, men frågorna som styrt mitt röstande denna gång är så grundläggande, handlar så mycket om både människosyn och värderingar.

Nu skall det sägas att jag inte varit trogen det ena eller det andra partiet genom åren. Jag kan bara inte tänka mig att sympatisera med något parti som släpper fram Sverigedemokraterna, oavsett vad de i övrigt står för och som jag kan sympatisera med. Att SD blev näst största parti ger mig ”SD-tourettes”, för att citera General Jomshof. Jag har svårt att vara optimist idag men långt bak i mitt medvetande gryr ändå hoppet att de där tomtarna, som gläfser så duktigt i opposition, inte kommer att klara av att navigera rätt om de placeras vid rodret. Och att de mer demokratiskt sinnade med mandat då står redo att fixa biffen.

Nog om detta. Jag har stängt av Tv4:s dagen-efter-snack, sovit en stund (jag som aldrig sover middag!) försökt jobba, men bara stirrat dumt mot skärmen utan att få något vettigt nedknattrat.

Gills det ändå som arbetad tid, funderar jag, varefter jag filosoferar en stund kring distansarbetets för- & nackdelar. En kollega nu hade suttit fint. En sådan som inspirerar och som man kan växla kreativitet med. De finns, men har annat de måste prioritera och de är långt borta.

Men jag befinner mig i mitt murvellus och har både jobbet och inkomsten med mig och det är minsann ingen liten sak. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle bli min verklighet, hade jag studsat av glädje. Om jag hade sett mig själv packa marknadskorgen med kaffe och croissanter för en söndagsutflykt i september, när skolorna dragit igång och min fysiska närvaro hade varit odiskutabelt nödvändig, hade jag garanterat fått något religiöst i blicken.

Septemberhavet är ljummet men friskt.

På stranden är stämningen loj och badvakterna har gått hem. Hunden blir gullad med istället för ombedd att lämna stranden och hon jagar lyckligt både vågor och måsar.

Det senare är dock något av en överdrift; måsarna är nästan lika stora som hunden själv. Dessutom är de både närgångna och väldigt sugna på croissanter.

Stina placerar sig då tryggt i mitt knä, men hjälper sedan till att sjasa bort dem när de redan jagats en bit på flykten av mig.

Fint team­work, alltså.

När det börjar närma sig lunchtid, töms stranden. Parasoller plockas ihop, campingstolar fälls ihop och blöta badkläder krängs diskret av under saronger och bad­lakan. Vi gör samma sak, medan vi sliter med att borsta av oss snäcksanden som letar sig in överallt. Läpparna är salta, håret är rufsigt och våra stranduppenbarelser fungerar ok där, men så särskilt presentabla är vi kanske inte när vi alldeles runt hörnet hittar restauranger med ljuvliga uteserveringar vid strand­kanten.

Det blir en spontanlunch med från början låga förväntningar, då huvudservitören bryskt jagat bort oss från hörnbordet med bäst utsikt. Jag tänker genast att det nog måste bero på mitt saltrufsiga och solblekta hår och min korg med blöta badkläder och handdukar.

Men restaurangupplevelsen tar sig snabbt när varsin gigantisk salladstallrik dyker upp och brisen svalkar i skuggan under parasollerna.

Det är i Cap d’Agde vi varit. Kust­sträckan där blir alltmer av en favorit hos mig. Falaiserna, som jag gärna badar ifrån,

bukterna i den gamla vulkan­kratern, där du kan inmuta din egna lilla strandremsa, och en kort promenad bort från det skrikigt turistiga hitta något helt annat – lugnare, vackrare, betydligt mysigare.

Att det är september och eftersäsong spelar förstås också roll.

Badliv på en sydfransk havsplage avnjuts bäst i eftersäsong. Det har jag lärt mig under våra år här. Det stillnar runt mig för ett tag nu och jorå, havet är inte bara ljummet. Det är blått också.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Mycket kan hända och händer

07 onsdag Sep 2022

Posted by murvielklotter in grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

barnbarnsresor, flyttbestyr, kraschade planer, MTR Express, spårvagnar

Jag drar en engelsk fras – förlåt, Åsa, men den behövs här:

It has been a week and a half…

Planerna kring vår nu överstökade flytt inbegrep i inledningen av vår flyttlogistik inte den lyckosamma mellanlandningen i Ulebergshamn, som vi hade turen att få ordnad sådär i elfte timmen. Därför bokades tidigt en murvielresa i direkt anslutning till överlämningen av Tjörn. Vi gav avfärden söderut en veckas marginal för att hinna träffa barnbarn och min mamma och all planering utgick dessutom ifrån ett sverigeliv i kappsäck. Vi räknade alltså med att vi snabbt behövde ta oss till vårt för en tid enda hem i Murviel. I två bilar dessutom, för att få med oss sådant vi ansåg oss behöva ha ständig tillgång till.

Vi hade generösa erbjudanden om lån av vänners sommarhus i minst lika ljuvlig miljö som i Ulebergshamn, så visst hade det säkert fungerat också. Men när erbjudandet om att hyra ulebergshamnshuset dök upp, löste det i ett slag alla mindre välplanerade delar av flyttlogistiken.

Vi kom snabbt i någorlunda ordning i Ulebergshamn, trasig näsa och stukat finger till trots.

Men när planeringen, som från början hade ytterst små marginaler stördes av inte bara kampen att få fatt i vård av flyttskador, utan också av sådant utanför vår kontroll, ja då krympte möjligheterna att snabbt byta fot. Bilen som jag krockade förhållandevis lätt i somras (bara plåtskador, skall tilläggas) är på verkstan. Den skulle enligt uppgift varit klar för över en vecka sedan. Det var den inte. Dessutom blev faluborna sjuka och den planerade roadtrippen dit blev istället en tågresa med tre dagars försening. Häng med en älskad liten unge som man inte fått umgås med ordent­ligt sedan i maj ställs inte utan vidare in.

Så gör man inte.

Tåg tur och retur Göteborg-Falun är mer tidskrävande än att flyga till Murviel, kan jag berätta. Men jag hann både jobba, färdigställa en stickad väst till Maj och läsa inredningsblaskor, så det är ändå helt ok att åka tåg.

Bror och jag skulle ha gjort en tågutflykt i anslutning till faluntrippen, men den fick vi också skjuta på. Just detta kanske snarare får skyllas min uppskurna näsa än andra omständigheter, som visserligen knuffade avresan framåt med en dag eller två, men den arma näsan och det stukade fingret krävde som sagt sina modiga timmar att få hjälp med.

Att dra på tågutflykt med Bror hör till kategorin påhitt som ger massa energi. I lördags bar det till slut av, en vecka senare än planerat. Bror och jag tog pendeln från Solna in till Centralen.

Jag vet inte vem av oss som var mest uppspelt över att få ägna ett dygn åt sådant som vi gillar allra bäst. För Brors del handlar det om fordon av olika slag som går på räls. För min del är det förstås inte den rälsbundna delen av resan som lockar mest, utan att få åka iväg med lillprinsen med fullt fokus på bara honom i ett dygn. Med Bror som resesällskap blir det en hel del trainspotting. Vi åkte efterlängtad rött tåg; ett sådant som Bror ser parkerat vid pendeltågstationen varje dag när han går hem från föris.

”Ett sådant skall mormor och jag åka en dag”, har han andäktigt förklarat för sin mamma.

Sådant ställer man alltså inte in, vare sig på grund av trasiga näsor eller på grund av bilar som inte hinner repareras i tid.

I Göteborg åkte vi spårvagn och drag­spelsbuss och åt glass tills lillprinsen var alldeles slut.

Det ville han dock inte tillstå, utan spärrade upp ögonen och berättade att trött var han minsann inte!
Men hotellet var också skoj, med en takterrass med utsikt över plingande spårvagnar och som dessutom inbjöd till roliga lekar.

Och lördagsgodis får man förstås på lördagar. Liksom Cola upphälld i glas med fot, som lämpar sig att skåla med.

Sen somnade vår hjälte.

Och vaknade pigg som en mört,

åt hotellfrukost och trampade sedan iväg till stationen för att titta på fler tåg innan det bar hemåt igen. Behöver jag berätta att Bror älskar tåg?
Hemma i Solna väntade Storprinsen som fyller åtta år idag. Tårta och sång och paket fick det bli för att fira honom och så fick mina intensiva veckor en formidabel final i det bästa av sällskap.

Men mamma då? Henne skulle jag ha åkt förbi i fredags på väg upp till Stockholm men bilen blev som sagt kvar på verkstan. Det gick bara inte att få till på annat sätt än att skippa turen till mamma och för det var jag både ledsen, arg och inte så lite irriterad. Jag hade ju tänkt ut det så bra! Men onsdag blev torsdag som blev fredag utan att vi kunde hämta bilen och plötsligt hade vi ett rejält problem på halsen; L åkte med vår franska madame (bilen, alltså; Madame Peugeot) i fredags medan jag drog till Stockholm för att hämta Bror för vår tågutflykt.
Nu är vi till slut båda på plats i Murviel – jag flög med RyanAir igår och det kändes alldeles som före pandemin att få landa i Béziers igen. Men hur får vi hem bilen från verkstan när ingen av oss är kvar i Sverige?

Vi ringer vänner, såklart! Som ställer upp, hämtar bilen åt oss och ställer den på en säker plats tills vi är tillbaka igen. Man måste älska vänner. Speciellt när tighta planer går om intet.


Det som skulle ha blivit en lugn vecka efter flytten blev alltså allt annat än. Det ena efter det andra klippte marginalerna i bägge ändar men jag är ändå nöjd över att lyckats ha fått till nästan allt det som planerats. Även om det fick kastas om och trippen till mamma inte blev av.

I processen har jag betat av mitt digra jobbkompsaldo, vilket är bra både för mig och arbetsgivaren. Denna vecka upprättas dock kontor i Murviel för att kunna leverera det som utlovats i tid. Det blir skönt med vanliga rutiner igen och att få kombinera det med murvellivet. Då skall det förhoppningsvis kännas som att jag har fast mark under fötterna igen.

Rapporterna från Murviel skall sedan förhoppningsvis handla mer om av vindruvsaft klistriga gator och om en och annan intressant växt som fångar min uppmärksamhet. Eller om hur blått havet är. Och ljummet.

Väsentligheter av annat slag, därmed.

À bientôt!


Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Stilla pausläge
  • Nej
  • Väderfunderingar
  • En dräglig sorts vintervärld
  • Tredje gången gillt

Besöksstatistik

  • 337 030 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Le Studio des Artisans Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 137 andra, prenumerera du med.
september 2022
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  
« Aug   Okt »

Arkiv

  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Nej
  • murvielklotter om Nej
  • Anonym om Nej
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: