Etiketter
Château de la Raissac, châteaurallye, Musée de faïence, Sam Eyde
Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och fullständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.

Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.

Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.

Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fortfarande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,

medan överjordiskt vacker musik spelas,
små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,

och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.




Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),












galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.
Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.
Jag blir alldeles matt.
Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.




Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, anpassade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.
Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.
Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundratal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.
Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.

Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.
Och norskt, på något sätt.
Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,

och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.



Där hänger en liten barnbunad;

och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.

Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.
Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.


Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.

En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.
Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den alldeles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?
Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språkförbistringar i världen har förmått störa den.
Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.


*Rallye Pinardier går ut på att ett antal slott öppnar sina portar och bjuder in till visning, vinprovning, konsert och museibesök, till och med. Fyra slott deltog; Château de la Raissac, Château de la Gayonne, Château de l’Hermitage de Combes och Château Saint-Pierre de Serjac.
