Månadsarkiv: juli 2021

Handens långsamhet

27 tisdag Jul 2021

Posted by in Om dagsläget

≈ 9 kommentarer

Etiketter

, , ,

Ända sedan jag lärde mig skriva som liten har jag skrivit. Inga romaner, bevisligen, men små historier, dagboksanteckningar och de senaste 14 åren i en blogg. Bloggformatet passar mig och den kåserande stil som oftast blir det omedvetna resultatet av mitt klottrande. Där tillåter jag tankarna att löpa fritt, utan att egentligen bry mig så mycket om huruvida det blir intressant att läsa eller inte. Fast när inlägget är klart korrekturläser jag, förstås; slarvigt ibland och då märker jag det genast om jag återvänder till inlägget lite senare, men oftast tar jag mig tiden det tar att efterredigera.

De första bloggåren skrev jag alltid mina inlägg på datorn, men den skulle ganska snart visa sig vara ett alltför klumpigt instrument. Jag gjorde några halvhjärtade försök att använda iPhone när jag skaffat mig min första, men då försvann överblicken och det hämmade flödet. När jag sedan skaffade iPad, blev den det skrivinstrument jag föredrog, eftersom den är lätt att ta med sig överallt. Men också den har sina brister. Tangentbordet ger en konstig arbetsställning och att knacka på ett tangentbord stör min tankeverk­samhet en smula, även om jag till slut någorlunda vant mig också vid det.

Men jag tycker om penna och papper! Jag håller envist fast vid min stora, röda, analoga Filofax och skulle helst skriva mycket mer för hand.

Jag tycker om långsamheten i det; Samordningen öga-hand, som tillåter hjärnan att hänga med, inbillar jag mig gör orden som flyter ur pennan mer genomtänkta.
Och ljudet, raspet, från pennan när den möter pappret, hur härligt är inte det!

Det där att skriva för hand, är jag rädd, ges alldeles för lite utrymme numer, eller så har jag bara blivit en gammal digitaltrött stöt!

Oavsett vilket, så har jag fått en vad jag tror ny bästa kompis. När min son, som redan som liten upp­visade farbrortendenser, var på besök med sin sambo härom helgen, satt båda två och raspade på varsin reMarkable skrivplatta och jag blev omedelbart nyfiken.

Så nyfiken att jag, innan jag visste ordet av det, klickat hem en likadan!

I förmiddags levererades den till min dörr (det gick otroligt snabbt) och jag greppade genast pennan och satte igång att skriva just detta inlägg för hand. Så nära man kan komma att skriva på papper är det och tryckfelsnisse kan dra något gammalt över sig. När jag skriver för hand blir felen färre och till slut går det snabbare än att knattra på ett tangentbord.

Och klarar den att konvertera mina kråkor till tryckt text?
Jorå, minsann; det gör den – förutom att den inte alltid fattar mina egenhändigt komponerade eller de mer ovanliga sammansatta orden utan särskriver dem vid konverteringen till text.

Men ändå imponerande, minst sagt.

Och nej, det här är ingen reklamtext, utan bara bloggar’n som är lycklig över att få använda penna, höra raspet från den och ändå vara digital!

Om att njuta västkustsommar i väntans tider

25 söndag Jul 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Fredag 23 juli
Stilla sorl från grannar som lever uteliv, aningen svalt i skuggan fortfarande innan solen samlat full kraft för ännu en nästan smärtsamt vacker sommardag vid havet. Vi ger oss iväg för ett förmiddagsdopp efter frukost al fresco.

Just detta att det inte är en självklarhet under de mestadels lynniga västkustsomrarna, att kunna äta alla måltider ute, gör det extra ljuvligt. Så har det dock inte alltid känts. Detta att jagas in av plötsligt kalla vindar eller ett hotfullt molnsjok, var något som i livet pre-murviel brukade få mig att irriterat misströsta. Att aldrig kunna lita på sommaren och rentav känna stress över att vara tvungen att passa på att utnyttja de timmar av vackert väder som erbjuds.
Det kan tyckas vara en smula orättvist mot den svenska sommaren men till och med nu, när Tjörn visar sig från sin allra mest praktfulla sida, känner jag den svala morgonbrisen sno en smula runt nacken.
Skillnaden mellan våra murvielska och tjörnska sommardagar är påtaglig. Jag älskar båda sommarversionerna och vilar förnöjsamt i det faktum att den tjörnska njutningen inte längre är lika väderberoende.

Hamnen i Skärhamn

När därför sommarhimlen är värmedisigt ljusblå, när båttrafiken i havets E6:a i farleden utanför ”vår” badplats tillfälligt stillnar och bara kluckandet under bryggan hörs, då sjunker axlarna och jag suger girigt i mig allt det jag har runt mig.

Eller att, efter att de första simtagens ilningar av de svalkande vattnet till sist blivit ljumma mot skinnet, sträcka ut, möta svallvågorna från båtarna och aldrig vilja behöva gå upp igen; det är en otrolig ynnest.
Fast upp kliver jag, förstås. Kränger på mig tunna, lite sladdriga linnekläder och trampar upp till huset i mjukt gräs medan näsborrarna fylls av intensiva dofter; gräset, jorden, tången, en salt bris.

Det doftar trygghet och barndom, rentav, och jag vill stanna tiden, stanna i alla de tankar på en liten bebis som snart, snart är hos oss, mamma som kommit ut ur sin konfusoriska dimma och är sig själv igen – vilket mirakel är inte det?!? – tankar på prinsarna som håller klassisk svensk sommar hos sin farmor och farfar och på E och L som ännu är kvar en stund hos oss innan de vänder tillbaka till Norge.
Jag blir stående en stund i gräsbacken upp, med saltet från havsvattnet kvar på läpparna, och inser att just här, just nu, är jag lugn. Trygg. Och lycklig.

Lördag 24 juli
Ännu en andlöst vacker sommardag väntar. Det är tidigt, kuddarna i utesoffan, där Stina och jag tagit plats, är fuktiga av morgondaggen. Lite vemodiga är både hunden och jag, efter att norrmännen åkt härifrån. Stina lägger sig tungt ner bredvid mig med en suck och jag bloggar. Murviel känns märkligt långt borta och just nu längtar jag faktiskt inte ens dit.
Eftermiddagen spenderades nedsänkt i vågorna vid Halsbäck,

Lördagen övergick i söndag och jag for till Lilla Rösö för att träffa S och E idag.


Snart har lilla bebis dröjt sig kvar en vecka extra och de väntar och vi väntar. Sämre ställe kan man ju befinna sig på när man väntar, konstaterade jag, medan jag njöt av ännu ett havsbad och det bästa av sällskap.

Imorgon skall det regna och sedan väntar svalare temperaturer. Så mycket roligt väntar, så det kanske dröjer innan längtan till Murviel sätter in igen iallafall? Fast i mina tankar finns det alltid, förstås.

Resedagar

20 tisdag Jul 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Två ganska intensiva veckor tillsammans med prinsfamiljen i Murviel är till ända och vi är tillbaka på Tjörn igen. Det är alltid svårt att lämna Murviel men det är också fint att komma tillbaka till vår ö. Huset fejades och städades innan vi åkte på midsommarafton och i sängarna ligger rena sängkläder och väntar på oss. Det där har jag liksom fått med mig i generna; att städa igenom huset innan man åker iväg för en längre bortovaro. Det är galet skönt att bara kunna landa när man kommer hem och raskt ägna sig att få undan packningen, istället för att muttra över annat som behöver göras. På kvällsturen med vovven i den ljusa sommarkvällen blir jag sedan smått salig över hur vackert vi bor;

Jag hör skratten från kvällsbadande barn nere i den lilla viken och konstaterar att hunden också känner att hon är sverigehemma igen.

Jycken har trivts alldeles förträffligt i Murviel också, där hon kunnat ströva fritt i den från hennes perspektiv gigantiska trädgården. Det är vemodigt att lämna den, huset och poolen. Sista simturen innan avfärd blir alltid längre än alla andra och medan jag guppar runt där, tänker jag på hur mycket jag kommer att sakna det mjuka, ljumma turkosblå.

Men nu är det stängt och iordninggjort också där, så att det skall stå redo när vi kommer nästa gång.

Handdukar, soffklädslar, badkläder, lakan och en och annan gardin, som råkat komma ivägen för en förbispringande chokladglass, har tvättats och fått torka i vinden, vikts och hamnat tillbaka i linneskåp och på soffor, gardinstänger och hyllor.

Köket fick till slut sina sista knoppar, skafferilås och handtag,

och voleterna har stängts om de gamla fönstren.

Mörkt bakom voleterna …

Tidigt i söndags morse gav vi oss iväg från vår stilla söndagssovande by och begav oss norrut. Millaubron passerades,

och efter ett iskallt stopp i ett dimmigt Centralmassiv, tog vi oss sedan via Clermont Ferrand till lilla boutiquehotellet Le Quatorze i Colmar.

Inga köer, inga hinder och därmed en alltigenom bra första resdag.

I Colmar strosade vi runt en stund innan vi lyckades hitta ett ledigt bord på en av de många restaurangerna i den gamla delen av staden. På utsidan kändes den som något av en turistfälla men på insidan mötte oss något helt annat.

Kul traditionell inredning med en twist och riktigt god fräsch och vällagad mat bjöds det på därinne. Stina välkomnades överallt och väckte uppmärksamhet vart vi än gick. Vi tycker ju förstås att hon är galet söt men det verkar också vara många, både kända och okända som håller med oss. Att hon liknar en liten Steiffteddybjörn har konstaterats tidigare; nu fick vi det slutgiltigt bekräftat av en look-alike i skyltfönstret till en antikaffär i en av gränderna.

På gatan där vårt hotell låg, finns ett gammalt nedlagt fängelse, som under medeltiden byggdes för Colmars augustinermunkar. Det är en byggnad som får fantasin att skena och den skulle kunna platsa i vilken Pippi Långstrump- eller Robin Hood-film som helst.

Snacka om dungeons, tänkte jag med en rysning. Det kan inte ha varit en trevlig upplevelse att hamna bakom galler på det stället!

En snabb kväll i Colmar är på tok för dåligt. Den staden förtjänar ett längre stopp men det får bli en annan gång.

Vi hade bråttom hem, så ytterligare en tidig revelj fick det bli för vår färd genom Tyskland igår. Lite oroliga var vi att trafiken skulle vara värre än vanligt, eftersom flera vägar i de västra delarna av Tyskland är avstängda på grund av förra veckans översvämningar. Av dessa märkte vi dock ingenting och resan genom Tyskland blev också den en alltigenom odramatisk historia. Vi tog ett antigentest på ett obskyrt drop-inställe i Hamburg.

I den blå containern finns testfaciliteterna…

Det gick snabbt, var gratis – suverän service, helt enkelt. Varför Sverige inte gör på samma sätt har jag riktigt svårt att begripa.
Med våra negativa intyg i handen, fortsatte vi sedan mot Rostock och Radisson Blu Hotel. Välordnat, snyggt, kliniskt rent, sköna sängar, fina badrum och fullständigt charmlöst var hotellet. Men vi skulle ju bara få i oss lite mat och sedan gå och sova, så hotellet gjorde vad det skulle.

Imorse körde vi till sist ombord på en dagfärja till Trelleborg. Morgonen var kall och färjan var mer än lovligt sunkig men vi satte oss ändå på däck och virade in oss i en filt. Hunden hjälpte oss att hålla värmen tills solen kom fram och vi kunde skala av oss plagg efterplagg.

Men då satte istället törsten in och då blev det svårt, eftersom allt flaskvatten tagit slut på båten. Alkohol fanns det hur mycket som helst av men alltså inte vatten. Stena Lines färja mellan Rostock och Trelleborg kommer vi att undvika i framtiden. Sex timmar är lång tid när du inte har någonstans trevligt att ta vägen.

Men nu är vi som sagt hemma. Räkmackan är uppäten och ett glas väl kylt vitt languedocvin är uppdrucket, liksom ohemula mängder kallt vatten.

Jag har träsmak där bak efter tre dagar i bil och längtar efter att få krypa ner i vår renbäddade säng.
I utkastlistan ligger flera blogginlägg på lut i väntan på att bli författade. jag skall be att få återkomma till dem.

Lugnt, stilla och städat

18 söndag Jul 2021

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete!
Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,

kompis Noel som lärde sig simma,

och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.

Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde.
Men vi tog oss till havet, iallafall!

  • Bertil på Valras Plage

Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,

innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.

Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…

Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,

i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.

Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt
Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,

terrassen är städad och återställd,

sofföverdrag och dynor är tvättade,

och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.

Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.

Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.

Om att skapa barndomsminnen

09 fredag Jul 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

När jag var liten och det blev sommarlov, så packades bilen med detsamma och pappa skjutsade mig, min mamma och min syster till Gamle huset i Telemark i Norge.

Huset var min mammas barndomshem och där fanns min bestefar, min onkel Oleman, tante Kari och mina kusiner Jarle och Ola Leonard.

Kusinerna, tante Kari och min syster på Onkel Olemans begravning…

I det knuttimrade huset tillbringades sedan hela sommarlovet. Pappa fick åka hem och jobba men kom tillbaka igen när det var dags för hans semester.
Jag, som älskade att bada, fick hålla tillgodo med Tinnsjön, som höll ungefär 12-13 grader om somrarna. Var det en riktigt varm och fin sommar kunde vattnet kanske komma upp i hela 16 eller kanske till och med 17 grader på sina ställen. Sällan vid vår steniga klippstrand, dock, för där blev det djupt med en gång.

På sjöns alla sidor reser sig fjällen och min bestefar sa alltid att sjön var lika djup som fjällen var höga, alltså nästan 1000 meter. Att sjön är brådjup råder det ingen tvekan om, men kanske överdrev den gamle ändå en smula? Men en härlig badsjö var den iallafall inte. Bara vacker och full av god fisk, som bestefar såg till att vi ofta fick på våra tallrikar. Färsk, nyfångad, stekt röding till frukost i det gammalmodiga köket med vedspis kunde det rentav bli!

Hade jag tur – och det hade jag kanske ett par gånger per sommar – tog mamma och pappa med oss till Sandvann, som låg uppe på fjället på andra sidan Tinnsjön. Det var istället en otroligt grund sjö, som snabbt värmdes upp av solen. Som jag minns det kunde man vada långt, långt ut i den mjuka sanden. Där var vattnet varmt och jag var lycklig!
Som liten drömde jag om att ha en egen pool i en egen trädgård. Jag hade sett det på film och förstod att något så lyxigt var i stort sett oöverkomligt. Det fanns inte på kartan, helt enkelt.
Väl hemma igen på sensommaren, hände det att jag fick följa med grannarna till en allmän utomhuspool och då var jag också lycklig. Mina föräldrar kan jag inte minnas att de någonsin åkte med mig till sådana faciliteter. De var helt enkelt inte alls lika förtjusta i att bada som jag. Fina badplatser fanns det ändå gott om där vi bodde och så fort jag blev gammal nog, cyklade jag och mina kompisar iväg och tillbringade dagarna mer eller mindre blötlagda på någon av sagda badplatser.

Degernäs vid sjön Möckeln

Min barndoms längtan efter varmt och skönt badvatten, den har funnits med mig genom hela livet och innan Murvelhuset blev vårt, handlade semesterplaneringen för min del om att säkerställa badbart vatten.
Vatten är mitt element.
När vi köpte murvelhuset, med den där efterlängtade poolen – en ganska stor pool, till och med – då var det mitt nioåriga jag som kved av lycka över att det badbara vattnet äntligen fanns inom ständigt räckhåll och till och med var vårt alldeles egna.
Nu fyller vi vår pool med barn, barnbarn och byvänners barn; vi har barnbarnsapéroer och där är fullt av liv och glada barn.


Gladast av alla, tror jag Bertil är och när jag ser honom njuta i vattnet, så blir jag på riktigt så otroligt lycklig över att kunna ge honom de stunderna.

Att se honom och Bror bli ett med vattnet och kvickt och naturligt bli allt modigare och allt skickligare på att ta sig fram, gör det värt precis allting.
Vi får vara med när de två och alla andra barn, som tumlar runt i det turkosa, skapar sommarminnen och jag tänker med välbehag att det som de kommer att komma ihåg när de är vuxna, är en pool som är varm och tillgänglig och tillåtande, istället för den där kalla fjällsjön.
Hade jag alltså en otroligt olycklig barndom där mellan fjällväggarna om somrarna, för att jag inte hade skönt vatten att bada i?
Nä, det hade jag såklart inte!
Men där fanns ingen pool och det var inte varmt och jag längtade efter det.
Kan undra vad den här generationen barnbarn kommer att säga att de saknade när de växer upp..?

Så vad pysslar klottrar’n med?

03 lördag Jul 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Ja, inte klottrar hon mycket inte. Hon hinner inte. Hon är upptagen med att uppleva. Hon spammar Instagram. Hon är upptagen med att vara lycklig. Hon badar och så badar hon igen. Tills fingrar och tår blir som russin. Med Bertil, som snabbt går från tveksamt plask på första trappsteget i poolen till ensamsegling på det djupa. Han är också upptagen av att vara lycklig.

Men han pratar inte om sig själv i tredje person. Han har inte blivit alldeles fnoskig, som klottrar’n.

En bild säger iallafall mer än tusen ord, så ni får koka ihop er egen murvelhistoria med hjälp av bilderna.

Klottrar’n har inte tid, så sätt igång och fabulera till de föredömligt kronologiskt ordnade bilderna i bildsviten:

Jag, dvs klottrar’n, hinner inte!

Semesterkänslan tvingar sig på

02 fredag Jul 2021

Posted by in grand-mère, Hantverkare, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Nej, jag är egentligen inte riktigt färdig för semester ännu. Jag har drabbats av brain freeze och skrivkramp samtidigt och det är ingen bra kombo när en kvalitetsredovisning skall färdigställas. Jag satte min lit till de sista möjliga, skälvande timmarna igår eftermiddag och imorse innan jag verkligen hade behövt vara någorlunda klar. Jag brukar klara att få ändan ur när den sätts under press men så blev det inte den här gången. Men mycket är gjort och jag har koll på vad som återstår, så det går att fixa med små stunder här och där.
Jag frågar mig varför jag hamnat i ett sådant läge men inser snart att det makalösa kråmande som murvelhuset utsätter mig för är näst intill omöjligt att värja sig emot. Bort från datorn drar det mig,

och när jag äntligen är redo för en omgång jobb, levereras en markis, dyker det upp en trädgårdshjälpare eller gnisslas det i grinden och trevligheter dyker upp. Mañana, tänker jag då och överger för en kortare – eller längre – stund allt vad kvalitet heter. Det blir ohemult mycket häng vid poolen;

Och när C och E äntligen är på plats i sitt byhus med blå luckor efter ett långt coronauppehåll, så bara måste vi ju ses. Middag al fresco chez nous fick det förstås bli;


Men det händer också en del av mer praktisk natur. Köksluckorna har äntligen fått handtag och knoppar,

skafferiet är städat och rensat från all bråte som samlats där under tiden som köksrenoveringen pågick,

Många instruktionshäften blev det …

och på måndag kommer Will och fixar låset till skafferidörren.
Övervåningen har rensats och gästrummen är förberedda för den nära förestående anstormningen av alldeles ljuvliga både stora och små semesterfirare. Idag kommer Bertil med sin mamma och på måndag kommer övriga, lika efterlängtade semestersugna.

Vad mer? Jo, en ny diskbänk står redo för installation i lilla tvättstugan, så snart vår ”röris” Gary dyker upp;

Den har jag saknat länge när vattenbehållaren till tumlaren skall tömmas och när skurhinkar skall fyllas och tömmas. Märkligt hur vissa irritationsmoment bara tillåts bestå när lösningen egentligen är både busenkel och prisvärd…
Slutligen är krokodiler och diverse flytetyg är uppblåsta och testade av bygrannarnas ljuvliga barnbarn Linus och Moa;

Under vår ganska korta frånvaro nyligen, hann det storma rejält och takpannor från grannens lada släppte taget om taket och landade i vår trädgård.

Vi får knalla upp till mairen för att få kontaktuppgifter till det gamla paret i grannbyn Causses et Veyran, som äger den fantastiska, obebodda egendomen som gränsar till vår. Det är troligt att taket på ladan behöver åtgärdas och att det är ett större arbete än bara den lilla bit tak som hamnade hos oss.
Och vi har fått hjälp med att rensa bort vildvinet som också det löpte amok under vår korta frånvaro,

och den kapsejsade kryddlådan är också den bortforslad. Poolområdet ser prydligt ut igen och jag slår mig ner och beundrar både mitt egna och de hjälpande händernas värv.
På uppfarten ligger den införskaffade markisen och väntar på att komma upp utanför poolhuset. Har vi tur och inget krånglar, sitter den där den skall och erbjuder välbehövlig skugga innan caniculerna slår till på allvar.

Men vad gör jycken medan hennes mänschor härjar…?

… tar sovmorgnar och jagar krokodiler; frågor på det?