Vad göra när rektorsuppdraget tog slut tidigare än beräknat? När jag är på plats i Murviel utan att egentligen behöva åstadkomma ett endaste dugg? Om jag inte vill eller har lust? Lite rastlös blir jag men istället för att ta fram golvmopp eller sätta målarpenseln i arbete igen, har jag låtit dagarna flyta på.
Näktergalen (tror jag) hojtar strax innan gryningen bryter igenom och när morgongruset gnuggats ur ögonen, är den tidiga morgonserenaden igång. Solen värmer benen som trasslat sig ur täcket, hunden snusar på min arm och jag låter morgonen börja utan att jag hetsar upp för att sätta igång med dagens värv.
Idag var det söndag morgon och byn var stilla. Ingen morgontrafik på gatan utanför och kyrkklockorna manade som vanligt till att låta dagen börja. Jag släntrade upp. Sköljde ansiktet i kallt vatten och fixade med allergiarsenalen som mitt barn, – doktorn, den fina, väldigt gulliga – skrivit ut till mig, som gått och blivit kraftigt pollenallergisk på äldre dar. Så på med paltorna; idag något ordentligare, eftersom söndagar är marknadsdag i St Chinian och vi bestämt oss för att en utflykt dit skulle vara en lagom aktivitet en deltidspensionärssöndag som denna.
Mycket folk idag …Varsin kopp kaffe och pain au chocolat på caféet vid marknaden fick bli dagens frukostStina är en riktig marknadhund…
Jag köpte ost. Lagrad, kristallig Comté och en annan god vieux sak som jag glömt namnet på men som ostkillen menade att jag nog skulle tycka om.
Det hade han rätt i. Goda, skarpa och med ljuvlig sälta slank de ner tillsammans med ett kallt glas rosé när kvällen kom.
Vi hade besök under eftermiddagen. Nya lilla familjen i St Nazaire de Ladarez kom på besök för att hämta AC-klumpar och fläktar som vi inte längre behöver och för att diskutera smycken som svärmors älskade juveler skall få omvandlas till. Familjehistoria och kärlek möter kreativitet och juvelerarkunskap i härlig förening!
Vad mer, denna dag? En svulstig trädgård som gör mig lyckligare än vad som är möjligt att beskriva, en mumsig middag tillredd av honom som gör livet så fint och tankar på dem där hemma, som får det att sjunga lite extra inombords. En bra dag, alltså. På alla sätt.
Det är nästan 46 – eller i alla fall fyrtiofem och ett halvt – år sedan jag lämnade lilla brukshålan fortare än vad en avlöning lämnar plånboken. Under mitt nyss avslutade uppdrag i en annan, visserligen betydligt mer på ytan idyllisk, håla var mina gamla barndomstrakter mindre än en timme bort. Närheten till det som en gång var mitt ”hemma” gjorde något med mig. Jag tänker inte på platsen med någon större värme, trots en kärleksfull uppväxt på det privata planet. Men det är något med bruksorter; Jante råder, skvallret florerar och den sociala kontrollen gör sitt bästa för att vingklippa. Ofta beskrivs den lilla orten och närheten till varandra som något tryggt och positivt och så är det naturligtvis också. Så länge du följer normen, klipper ditt gräs i tid, byter gardiner och putsar fönstren när våren kommer och inte sticker ut på fel sätt. Eller, gud förbjude, får för dig att du är någon!
Mamma och jag
Det är alltid numera i mörka penseldrag jag tenderar att måla min barndoms lilla ”köping”. Så tänkte jag inte som liten. Det VAR tryggt. Men världen utanför väckte min nyfikenhet tidigt. Tio år gammal kunde man hitta mig framför en spegel konverserande med mig själv på engelska. Det blev ”mitt” språk. Jag lärde mig snabbt av grannars besökande släktingar utomlands ifrån, som jag lekte med varje sommar. Med ett förvärvat tydligt andra språk och med mammas anglofili som inspiration som en självklar del av mitt unga jag, riktades min blick ut och bort.
Ut och bort drog jag alltså, så fort jag kunde och tämligen snart efter det slutade jag hänvisa till att jag skulle åka ”hem” när jag åkte och hälsade på mamma.
Numera bor jag ändå till slut lantligt men kustnära i mitt sverigehemma,
och i en liten by i mitt franska hemma;
Petetas i Murviel sommaren 2019
Det är alldeles självvalt och det passar mig utmärkt. Trots över 30 år i Stockholm är inte storstadsliv något för mig, även om närhet till det urbana och anonyma fortfarande är viktigt. Sammanhanget, oavsett var geografiskt, måste vara heterogent, levande och accepterande.
När jag i och med mitt nyss avslutade uppdrag, liksom vid alla mina senaste rektorsuppdrag, hamnar i miljöer som väcker slumrande barn- och ungdomsminnen till liv, händer något i mig. Ett visst obehag, stundtals, men också en insikt om att här finns en kontinuitet som är mer eller mindre omöjlig att få till i större sammanhang. Jag förstår bättre det där med den mindre ortens trygghet och relativa stabilitet. Vore det inte för de tydliga nackdelarna, skulle jag kanske stämma in i den positiva kören om livet i en mindre ort.
Den lilla plats jag nu under några månader levt veckovis nomadliv på, har bara känts välkomnande. Utmaningarna har förstås varit stora även här men vetskapen om att tillvaron var tidsbegränsad, gjorde att jag både trivdes och förmådde se skogen trots alla träd. ”Träden”, som så ofta i offentlig verksamhet, i form av klåfingringriga politiker, organisatoriska svårigheter och för all del ibland en och annan tf skolchef som rör om i grytorna mer än vad som är klokt och med en gapande, vingklippt personalstyrka som publik. Personalstyrkan har imponerat på mig och det är inte alldeles lätt att lämna dem. Sagda skolchef kommer jag däremot inte att sakna.
Men jag har också längtat.
Hem, till Tjuvkil, till lilla radhuset;
Efter våren, ivrigt påhejad först av snöfria gator och takdropp och numer ordentligt etablerad.
Men allra mest (jo, alla mina älsklingar, alltid allra, allra mest efter er!) har jag längtat till Murviel och jag har hunnit med en dryg vecka där över påsk. Nu skall jag ner igen.
Jag skall blaska vidare med färg på återstående väggar och dörrar på övervåningen och jag skall fortsätta att fixa med utemöblerna;
Den sminkade grisen…färdigsminkad och redo för sommarfrukostar.Work in progress…… i varm sol…… första strykningen……stolarnas tur.Jotun jobbar!
Trädgård, terrass och poolområde behöver förberedas ytterligare för en ny säsong; den femtonde sedan vi satte nycklarna i den gamla ekdörren för allra första gången.
Så skall jag premiärbada i poolen som invigning av säsongen 2026. I år skall det badas med ett nytt poolaggregat installerat. Det skall bli spännande att se om det blir någon skillnad med saltvattenklorinering kontra den gamla tekniken med tillsatt klor.
Om jag längtar igen nu?
Galet mycket, faktiskt.
Snart skriver jag ett nytt inlägg. Om Marseille, som fick en blixtvisit för en vecka sedan när jag åkte upp till Sverige för de avslutande arbetsdagarna i mina ”nästan gamla hoods”.
Jag är hemma nu och sällan har det känts så fantastiskt skönt som just denna gång. Det är inte jätteroligt just nu. Mitt uppdrag har inte blivit vad jag hoppats på och det är både märkligt och förvånande på samma gång. Desto mer fantastiskt då att komma hem till mitt västkustska viste, ta en tur ner till vår lilla hamn och andas hav och stillhet och känna hur livsandarna vaknar igen.
Hösten rusar på och jag börjar dessbättre se slutet på mitt småländska uppdrag. Bilresorna är många och nu är hösten så sen att det så gott som undantagslöst handlar om mörkerkörning när jag sätter mig bakom ratten. Det är betydligt tuffare än under tidig höst och jag börjar bli sliten just på grund av resorna. L och hund har nött asfalt på autobahn och autorouter med en ny bil, som skall bo i murvelhusets garage, medan jag jobbar vidare i några veckor till. De är på plats i murvelhuset och jag är inte så lite avundsjuk på dem.
Jag har längtat hem rejält nu de senaste dagarna; till såväl mitt tjuvkilska hemma som till mitt franska och jag längtar efter mitt vanliga, vardagliga sammanhang. Jag vill sitta vid mitt köksfönster och betrakta livet i bostadsrättsföreningen utanför.
Jag vill dra på mig mina merylbrallor och fortsätta med mina diy-projekt i våra franska hoods och puttra vidare med modersmålsuppdragen med Kennari.
Småfix, september 2024
Istället skall jag de närmaste veckorna avrunda ännu ett uppdrag som hyrrektor och jag räknar dagarna. Jag har ändå, trots en tuff jobbhöst, upptäckt en tjusning med hösten som jag i yngre år aldrig upplevde. September är ljuvlig i både Sverige och i Occitanie.
Oktober är sprakande vacker men när vi kliver in i november, kopplar mörkret ett stadigt grepp om mig och jag blir stundtals lika dyster som det grådaskiga vädret.
Imorse styrde jag alltså västerut igen, till ett tomt radhus. Jag skall i helgen dra fram adventspyntet och förbereda för novent! Jag har bestämt att lördag 15 november skall få bli starten på detta ljuvliga, relativt nya påfund. Det lilla radhuset skall få tindra och omfamna mig, L och hund under de kommande helgerna fram tills att det är dags att säga hejdå till de småländska skogarna – för den här gången eller för gott skall jag kanske låta var osagt! Det är trots allt tredje gången jag hamnat just här i växjötrakten, med uppdrag som hamnat där alldeles oberoende av varandra. Jag är inställd på ett nytt uppdrag i vår igen men hoppas på att kunna hålla mig närmare hemma nästa gång.
Men först skall jag ha en rejäl fransk dos! Jag bläddrar bakåt genom åren i bloggen och drömmer mig bort till ett oftast januarikyligt Murviel, där himlen är intensivt languedocblå och där solen är välgörande varm intill söderväggen vid murvelhusets entré.
Jorå, det händer att det snöar i januari även i Languedoc…Valras Plage januari 2020
Hundpromenader längs med stranden och luncher al fresco invid en kajkant eller utflykter till ställen som sommartid bjuder på alltför, mycket trängsel för att locka till besök är annat som dyker upp.
Off season turistar vi mellan fixarvarven. Det är fint att tänka på de dagar när min tillfälliga Smålandsvardag känns extra tung. Jag bidar min tid. Räknar dagarna. Men det är många som jag kommer att sakna, för det är ändå en ynnest att få möjlighet att lära känna så många engagerade, fantastiska och fina kolleger kors och tvärs i vårt avlånga land.
Men först en ensam helg hemma innan resterande 6 uppdragsveckor skall betas av. Jag skall fylla helgen med må-bra-aktiviteter. Det finns gott om sådana att välja på. Som till exempel att förbereda för novent…
Är bloggen stendöd, undrar jag? Jag tänker på alla bloggar jag följt genom åren och som antingen är helt tysta eller som bara ibland uppdateras. Min är en av dem. Från åtminstone ett inlägg i veckan under flera år, till högst sporadiska besök under de senaste åren. Jag kan inte skylla på tidsbrist, eftersom jag numer har betydligt mer tid till mitt förfogande än för bara några år sedan. Men för min egen boomergeneration är det tydligt att Instagram tagit över. Bilderna är viktigare än texten och att ha några som helst litterära ambitioner är dödfött. Jag inser att detta sista får mig att låta precis så gammal som jag faktiskt är men att vi inte orkar med textsjok längre än några stavelser känns bekymmersamt. Kan du i en snabb reel få fram annat än ett ytligt budskap? Kan du gå på djupet med ditt budskap då? Behöver du ens grotta djupare för att förmedla sådant som är viktigt för dig eller räcker det med en talande bild?
Stinna sniffar in ägorna – bilden är tänkt att förmedla bara det att hunden njuter!
Jag tycker nog att det världsläge vi befinner oss i talar för att förmågan att ta till sig en längre text är avgörande för vår förståelse av omvärlden. Då skall vi dessutom komma ihåg att även bloggformatet har sina begränsningar och kan anklagas för att vara ett alltför snuttifierat format. Minns att det var så det kritiserades när bloggformatet fortfarande var relativt nytt.
Min egen murvelblogg har jag med jämna mellanrum avfärdat som alltför ytlig och oviktig, för vem är väl egentligen intresserad av vilken tapet jag väljer till skjutdörrarna i min tjuvkilshall?
Ibland har jag dock låtit den bränna till. Jag har berättat om en älskad anhörigs tuffa cancerdiagnos, om min åldrande mammas hälsobekymmer, om mitt autistiska barnbarns alla utmaningar och en rad andra hinder i vägen för ett alltigenom lyckligt liv.
Bertil och jag i en stund av absolut lycka
Jag har med jämna mellanrum känt ett behov av att berätta att inte mitt liv heller är förskonat, om nu någon trodde det. Alla de lyckliga tretton åren i det franska huset är en kuliss av lycka som genom åren dolt åtskilliga sorger. För så är ju livet för oss alla. Det skänker mig tröst och hjälper mig se de lyckliga stunderna att få dela med mig av dem här, från mitt ”happy place”. När tankarna får löpa friare blir åtminstone mina textsjok längre än vad andra metaformat tillåter, oavsett om jag berättar om sådant som gör mig glad eller sådant som är svårare.
I en knapp vecka har vi nu varit i Murviel men det känns som längre. Huset är så självklart och älskvärt vårt och det går inte att beskriva hur mycket jag alltid längtar efter det. Vistelserna har på senare år varit kortare än vad jag hade önskat och det känns som om jag behöver återerövra hela paketet; prioriteringen av vistelserna här, det faktum att det är i Murviel vi helst vill vara. Vi leker lite med tanken att vi nästa senhöst/vinter skall ha vår bas här istället för i Tjuvkil. Vi tycker att Tjuvkil också är underbart och att vi skapat oss de bästa av två världar men kanske vi skulle kunna låta någon hugad ta hand om vårt svenska viste åt oss under några månader? Hur mycket jag än tycker om vårt lilla radhus, är det ju trots allt svenskt vintermörker även utanför tjuvkilsfönstren.
Jag har skurat vår murvelveranda, lagt på en duk på det gistna bordet, hällt upp ett glas apérovin och sitter i skuggan under vår pergola med det stora akaciaträdets frodiga och färska lövverk försiktigt prasslande i en knappt förnimbar bris.
Himlen är blå och dagen är varm nog för att kunna sitta i skuggan. Det har varit en extremt blöt vår här i år och tecknen på det var många när vi kom ner för några dagar sedan. Muren under terrassen hade stora mossbelupna fält där vattnet runnit och även om jag fått bort mossan, kvarstår viss missfärgning.
Mina naglar och nagelband är gröna av växtsaften från allt ogräs som jag rensat,
men tillfredsställelsen över vad jag lyckats rensa bort och hur fint det väldigt snabbt blev, påminner mig om att vi faktiskt löpande ser till att både hus och trädgård är omhändertaget, annars hade arbetet varit precis så oöverstigligt som det i förstone såg ut.
Igår lade Alexander sista handen vid poolöppningen för säsongen och idag tog jag ett första dopp. Snabbt i och snabbt upp, för varmt är vattnet inte ännu.
Men kom igen om några dagar, när de första tempererade simtagen skall tas!
Kvällarna i Rättvik är svala nu och om natten drar jag upp täcket över öronen mot nattluften in genom det öppna fönstret. Den intensiva delen av mitt uppdrag i denna vackra del av landet börjar tugga sig mot ett snart avslut.
De här kannorna lär det finnas många av på dalaloppisarna – skall försöka hitta en sån!Klicka på bilderna för full storlek!
Jag har gillat mitt dalauppdrag och tycker fortfarande om det. Det skall också ha något slags fortsättning ett tag till, om än inte på plats särskilt mycket. Och det är tur, för trots att det är ett finfint uppdrag, så längtar jag hem till Tjuvkil och till en lugnare lunk ett tag. Resorna börja ta ut sin rätt och kroppen är trött nu, berättar den. Jag lyssnar på det, lägger mig tidigare och ger efter när gäspningarna blir för många. Nu vill jag vakna i min egen säng om morgnarna, titta ut över grannskapet, kramas med hunden och äta frukost i mitt kök utan så många tider att passa.
Jag längtar efter att få packa upp alla olika stadier av min packning och hänga upp alltihop i min klädkammare igen.
En jobbvecka i Rättvik kräver sin speciella packning, en vecka i Stockholm, Karlstad eller Oslo en annan, och när det skall bilas mellan Tjuvkil och Murviel krävs ytterligare något helt annat, med tanke på att väskan skall packas upp på flera olika ställen och, om jag har otur, ta hänsyn till alla möjliga sorters temperaturer och väderslag.
HeiligenhafenLuxembourgAlvisse Parc
Jag känner mig som en baglady nu, ständigt med en packad väska på armlängds avstånd.
Jag har inte varit hemma i Tjuvkil sedan i midsomras och det är ju inte klokt, egentligen. Fast det hittar ju sin förklaring i att jag helt självvalt och med stor glädje lajvar Mary Poppins när jag med väskan packad turnerar mellan mina små älsklingar och både barnvaktar och njuter av att få vara nära dem.
Och ändå. Murvieldagarna har fått stryka rejält på foten detta år och den där långa, sammanhängande vistelsen har vi inte lyckats få till. Lika mycket som jag längtar hem till Tjuvkil, lika intensivt längtar jag efter ändlösa veckor i Murvelhuset, kanske till och med utan avresedagen inbokad. Jag skall planera annorlunda nästa år, har jag lovat mig själv.
Eller var det snarare en något tidig försommar jag upplevde? Efter ändlösa veckor med frost på bilrutan,
is på dalasjöarna och till och med lätt snöfall på vägen mellan Falun och Rättvik om morgnarna, så landade jag under mitt orangea parasoll i en skönt väderbiten transat med hunden flämtande i solen och tvätt på tork i en knappt märkbar vind.
Jag sätter mig sällan i direkt sol numer. Åtminstone inte om det inte finns vatten i närheten. Att plåga mig till en solbränna är inte längre något jag ägnar mig åt, men värme storgillas. Alltså var de där varma dagarna i Tjuvkil efterlängtade! L klippte vår lilla gräsplätt och det doftade intensivt av nyklippt gräs blandat med små puffar av lavendeldoft från lakanen på tork.
Humlesurr, fågelsång och långt borta ljudet från Marstrandsvägen fyllde luften. Barnröster hörs där ständigt också och hela området andas liv och harmoni när alla letar sig ut ur sina hus för att sniffa på våren. Jag tillät mig att njuta av det. Imorse bar det av igen till den här ljuvliga lilla loppan;
Det är njutning av ett annat, fullkomligt ljuvligt slag. Med henne är livet ett sagoäventyr där Maj är regissör, rollbesättare, scenograf och manusförfattare och det gäller att hänga med i svängarna, för det går undan. Inom loppet av bara några minuter förflyttar vi oss sömlöst mellan Alfons, Pettson och Findus, Mamma Mu & Kråkans och Bockarna Buses värld. Det är hisnande fantasifullt och intensivt.
Mitt tillfälliga uppdrag i Rättvik är drivet av just möjligheten att få hänga mer med Maj ett tag. Det hann bli alldeles för lite av den varan under vintern som just passerat. Just nu funderar jag också över hur jag skulle kunna få till motsvarande med oslobarnbarnen och gullungarna i Solna, för hur viktigt det än är med långa vistelser i Murviel och vilsam tillvaro i Tjuvkil, så måste längtan efter småttingarna också hanteras. Flera av våra svenska vänner och bekanta i Frankrike har gett upp sina franska visten med hänvisning till just längtan efter barnbarnen. Jag förstår dem. För egen del är dock inte det aktuellt. Murviel är alldeles för mycket av ett ”hemma” för att jag skall vilja ge upp det.
Faktiskt är murvelhuset den plats som varit min längst av alla mina olika boenden genom livet. Det är också den plats jag älskat – och älskar! – allra mest. Om två veckor åker vi en snabbtur dit. För min del bara över en helg, med L kan stanna lite längre. Det känns lite som den tillvaro vi hade när murvellivet var nytt och Skavstakärran flög på lördagar och tisdagar. Det blev många korta resor och precis som då, är en helg bättre än ingenting alls. Allt har dessutom sin tid och nu är det intensivt jobb, barn och barnbarn som gäller några månader framöver.
Jag ligger ofta under ett parasoll här och lyssnar på bränningarna. Läpparna smakar salt och jag har en gul solhatt på huvudet. Den köpte jag häromdagen på Maho Beach, när vi tittade på flygplan som landade.
Stranden kokade av turister; de flesta av dem kom i stora busslaster från kryssningsfartygen. Jag höll på att få solsting, så den gula hatten räddade mig verkligen.
Om vi badade där? Nä, det frestade inte!
Vi är på semester på St Martin i franska Västindien och jag får kämpa med att ta in allting. Det är drömlikt vackert ena stunden och hjärtskärande trasigt runt nästa hörn. Den lilla ön har hämtat sig bra från den förskräckliga orkanen Irma, som drabbade ön 2017, men de är inte klara med återuppbyggnaden på länge än. Många är husen utan tak fortfarande och trots att det är drygt sex år sedan Irma drog fram och förstörde allt i sin väg, påminns man ständigt om vilken katastrof hon lämnade efter sig.
Ett bostadshus i Grand Case utan takTaket på med ohemult många bultar men mycket återstår Katolska kyrkan i Grand Case återställs med hjälp av gåvor och församlingens engagemang.Ett äldre hus i Marigot som kanske inte återställts sedan orkanen 1995Hotellkomplexet på andra sidan gatan……där reparationer pågår när pengar och tid finns
Jag njuter förstås av att vara här, skam vore det annars, men jag är ödmjuk inför vilket privilegium jag åtnjuter och vilket andras slit som möjliggör mitt tillfälliga karibiska otium.
Baie Rouge – ”Grabbarna” konstaterar att dyningarna är för kraftiga just här just idag, så vi for till en annan strand.
Vi har många saker att pricka av under denna resa och igår kunde vi sätta en bock vid besöket på djungelpoolen Loterie Farm. Vi åkte dit och hängde på låset och kunde välja våra platser utan konkurrens från andra badglada.
Det kändes otroligt fräscht och paradisiskt med sitt läge mitt i grönskan och även om det spelades musik ganska högt, kändes det rofyllt och härligt
Vid lunch hände något. De unga och vackra med fest på dagordningen tog stället i besittning och champagnekorkarna började flyga. De såg ut att ha kul men det blev dags för oss något äldre att lämna plats för dem.
Nu är den utflykten avklarad och vi har vänt blicken mot nya ställen att upptäcka. Idag hälsade vi på Bob på hans Tropical Café i Grand Case.
Bobs kompis Fred bor granne med våra reskamrater och byvänner i Murviel, så självklart var vi tvungna att åka dit. Det var både härligt och gott, så där stannade vi ett bra tag.
Grand Case är för övrigt värt ett alldeles eget inlägg; det är vackert, ruffigt, charmigt, sorgligt, fascinerande och husen som kantar den långa stranden skriker historia, såväl närliggande som betydligt äldre.
Grand Case
Vi har hunnit med en rad andra stränder också, där vi antingen bara ätit en lunch invid havsskvalpet eller slöat under en parasoll och guppat i det intensivt turkosa vattnet. Jag låter bilderna få berätta om hur härligt det är:
Längst bort på Friar’s Beach……………………Baie Rouge…En annan del av Friar’s Beach…Hit till Bikini Beach kom busslaster med kryssningsturister
Det är skymning utanför mitt köksfönster i Tjuvkil och av snön som föll inatt finns bara blöta högar kvar. Temperaturen skall hålla sig på plussidan de närmaste dagarna härute vid västerhavet, medan det bara några mil nordost om oss ser helt annorlunda ut. Det gjorde det för övrigt även i Oslo, där vi firade jul med två av mina småfolk. Det var julkortsvackert, kallt och precis så juligt stämningsfullt som man kan önska sig.
Jag tillät mig att kapitulera för en stund och njöt av att se hur glada familjemedlemmarna var över att julhelgen bjöd på riktig vinter. Min entusiasm är möjligen något mer dämpad än övrigas, även om jag, som sagt, tvingades tillstå att det, förutom att vara smällkallt, också var smällvackert. Dock räcker det alldeles utmärkt för min del med den dos av snö som jag hittills fått denna vinter. Eländet är alldeles för nyckfullt för att min barndoms snökärlek skall ha kunnat ha ens en minimal chans att bestå. Jag lämnade ett nästan sommarvarmt Murviel helgen före jul och landade i brun snösörja:
Hemma i Tjuvkil var det barmark men första kvällen hemma kom stormen Pia, och jag vaknade till snörosor på fönstren och ny vinter.
Vackert, förvisso, men också glashalt. Och kallt.
Sedan dess har också det töat bort, fyllts på med mer snö, som sedan försvunnit och så börjar härligheten om. Nu känner jag därmed igen vintern, för så här håller den på.
Inte kul.
Jag längtar till Murviel.
Fast de här kravlösa romjulsdagarna tycker jag om. Jag har tillåtit mig en hel dag utan några som helst måsten. Hunden och jag stannade kvar länge i sängen imorse, frukosten tog en evighet att äta och sedan har jag lyssnat klart på min julbok medan stickepinnarna varvat fram nya alster. Tankarna har fått fritt spelrum och jag känner mig utvilad igen.
En småtrevlig liten feelgood-bagatell utan alltför smöriga romansharanger. Mer engelskt country village-mys, pubmiljöer, stickade jultröjoroch enliten haberdashery-butik som behöver räddas undan klåfingriga släktingar som vill åt ägorna den ligger på. Ni hör ju; förutsägbart och lika kravlöst som en romjuldag. Och trevligt.
Vi hann klämma in en fika med goda vänner igår eftermiddag men imorgon är det dags att packa igen. Vi skall fira nyår med solnasmåttingarna och sedan stanna där i några dagar innan avfärd mot Murviel igen. Det stilla livet får vänta. Jag längtar efter ett lugnare tempo men jag är samtidigt så tacksam över alla mina och att de finns där att hälsa på. Det är arbetslivet jag istället försöker trixa med så att det skall fungera med mitt kringflackande liv. En fast tjänst med lön varje månad är det inte längre tal om. Det skulle låsa mig för hårt, så jag ”säsongsarbetar”. Det innebär en något osäkrare tillvaro och en lägre inkomst än vad jag annars skulle ha som heltidsarbetande rektor men friheten en sådan tillvaro ger, är så oändligt mycket viktigare. Nu hägrar två månader bara med pyssel med mitt lilla företag, resten av tiden skall jag vara jobbledig. Det ser jag fram emot.
*(fra det norrønerúmheilagr som betyr «som ikke trenger å holdes strengt hellig»)
Murvielklotter 