Kategoriarkiv: Om dagsläget

Höstdag på Tjörn

21 tisdag Sep 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den ut­lovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.

F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.

Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.

I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.

I res­väskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.

I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.

Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barn­barnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.

De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.

Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!

Den är ju det, egentligen, hösten.

Vacker, alltså.

Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.

Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.

Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.

Om en dryg vecka bär det av.

Vi skall försöka få badrums- och garderobs­dörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.

Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.

Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!

Utflykter, luncher al fresco och sena fruk­ostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.

Det blir fint, oavsett.

Jag längtar. Riktigt mycket, faktiskt

Madame P

06 måndag Sep 2021

Posted by in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

En fransyska har flyttat hem till oss. Hon är så där elegant, till synes helt utan ansträngning, som fransyskor har ryktet om sig att vara. Hon är tuff och lite egensinnig, Över­raskar med egenskaper du inte visste var viktiga men som när du förstått dig på dem, förefaller helt oundgängliga.

Vi är ute på vår första längre resa tillsammans för att lära känna varandra och se hur vi passar ihop. Hon gör sitt yttersta för att vi skall ha det bekvämt, masserar ryggarna när de blir trötta och håller dryckerna kylda åt oss under resan på ett sätt som är så smart att man undrar varför ingen madame, monsieur eller herre hjälpt oss med det förut! Rikligt med kyld dryck ser hon till att få plats med också. Hon vet dessutom vad som krävs för en praktisk packning.

Min tidigare trogna och högt uppskattade följeslagare på resor kors och tvärs var inte helt lätt att säga hej då till, men han blev tvungen att gå vidare i karriären och erbjuda sina tjänster och förtjänster där de behövs bäst. Han är stor och stark (det senare är för all del Madame P också, vi pratar inte könsskillnader här) och kan bistå den nya lilla familjen som han nu bor hos med all deras packning. Trygg och stabil är han också. Lite som en foträt och ganska snygg sneaker. En del tycker att han är lite präktig och tråkig men det tycker inte jag. Inte är det tråkigt att vara pålitlig, anser jag. Madame P har alltså stora skor att fylla och förväntningarna på henne är höga.

Jag betraktar henne ingående. Beundrar den vackert blå lacken, ännu så länge helt utan blemmor, och konstaterar att hennes inre, som för all del inte är utan svärta, är något som jag också kommer att uppskatta.

Om några veckor bilar vi ner till Frankrike igen.

I vår nya Peugeot 3008.

Handens långsamhet

27 tisdag Jul 2021

Posted by in Om dagsläget

≈ 9 kommentarer

Etiketter

, , ,

Ända sedan jag lärde mig skriva som liten har jag skrivit. Inga romaner, bevisligen, men små historier, dagboksanteckningar och de senaste 14 åren i en blogg. Bloggformatet passar mig och den kåserande stil som oftast blir det omedvetna resultatet av mitt klottrande. Där tillåter jag tankarna att löpa fritt, utan att egentligen bry mig så mycket om huruvida det blir intressant att läsa eller inte. Fast när inlägget är klart korrekturläser jag, förstås; slarvigt ibland och då märker jag det genast om jag återvänder till inlägget lite senare, men oftast tar jag mig tiden det tar att efterredigera.

De första bloggåren skrev jag alltid mina inlägg på datorn, men den skulle ganska snart visa sig vara ett alltför klumpigt instrument. Jag gjorde några halvhjärtade försök att använda iPhone när jag skaffat mig min första, men då försvann överblicken och det hämmade flödet. När jag sedan skaffade iPad, blev den det skrivinstrument jag föredrog, eftersom den är lätt att ta med sig överallt. Men också den har sina brister. Tangentbordet ger en konstig arbetsställning och att knacka på ett tangentbord stör min tankeverk­samhet en smula, även om jag till slut någorlunda vant mig också vid det.

Men jag tycker om penna och papper! Jag håller envist fast vid min stora, röda, analoga Filofax och skulle helst skriva mycket mer för hand.

Jag tycker om långsamheten i det; Samordningen öga-hand, som tillåter hjärnan att hänga med, inbillar jag mig gör orden som flyter ur pennan mer genomtänkta.
Och ljudet, raspet, från pennan när den möter pappret, hur härligt är inte det!

Det där att skriva för hand, är jag rädd, ges alldeles för lite utrymme numer, eller så har jag bara blivit en gammal digitaltrött stöt!

Oavsett vilket, så har jag fått en vad jag tror ny bästa kompis. När min son, som redan som liten upp­visade farbrortendenser, var på besök med sin sambo härom helgen, satt båda två och raspade på varsin reMarkable skrivplatta och jag blev omedelbart nyfiken.

Så nyfiken att jag, innan jag visste ordet av det, klickat hem en likadan!

I förmiddags levererades den till min dörr (det gick otroligt snabbt) och jag greppade genast pennan och satte igång att skriva just detta inlägg för hand. Så nära man kan komma att skriva på papper är det och tryckfelsnisse kan dra något gammalt över sig. När jag skriver för hand blir felen färre och till slut går det snabbare än att knattra på ett tangentbord.

Och klarar den att konvertera mina kråkor till tryckt text?
Jorå, minsann; det gör den – förutom att den inte alltid fattar mina egenhändigt komponerade eller de mer ovanliga sammansatta orden utan särskriver dem vid konverteringen till text.

Men ändå imponerande, minst sagt.

Och nej, det här är ingen reklamtext, utan bara bloggar’n som är lycklig över att få använda penna, höra raspet från den och ändå vara digital!