… att när jag packar min necessär och min resväska nästa gång, så gör jag det för att flytta. Dagarna i Ulebergshamn är snart till ända och utsikten utanför våra fönster kommer att vara en annan. Inte lika vacker men vår egna, och jag längtar. Varje dag de närmaste dagarna skall vi packa ihop våra saker och ha framme bara precis det vi behöver för de sista dagarna här. Sängen bäddas om en sista gång, halvtomma flaskor och tuber åker ut ur badrumsskåpet och ner i papperskorgen och till min glädje inser jag att behovet av rensning nu är minimalt, eftersom det klarades av under flytten från Tjörn.
Inga gardiner, inga tavlor, inga speglar, krokar eller hyllor har vi satt upp och möblemanget i Ulebergshamn har varit ytterst begränsat. Köket skall flyttfirman få packa ihop, medan böckerna är kvar i lådorna som packades när vi flyttade ifrån Tjörn i augusti. Städningen har vi också lejt bort, så jag inbillar mig att det denna gång blir en riktig latmansflytt för vår del.
Det känns bra i magen. Jag tror – fast säker kan man aldrig vara när det gäller mig – att den här flytten skall vara den sista på ett tag. Det var från början kanske inte tänkt att vi skulle bli kvar på Tjörn men huset blev så bra och vi trivdes. Fast känslan av att Tjörn inte var den plats vi skulle vara på permanent lämnade mig aldrig riktigt. Varför kan jag inte förklara fullt ut.
När jag ser tillbaka på mina bostäder genom åren, inser jag att det är murvelhuset som är min mesta konstant. Ingen annan plats har jag kunnat kalla mitt lika länge och ingen annan plats har jag längtat till så intensivt som dit. Inte heller ser kärleken till det gamla stenhuset ut av avta ens lite. Snarare cementeras den och flytten till Tjuvkil är drivet av en önskan om ett lättskött boende i Sverige för att helhjärtat kunna använda inrednings- och renoveringskrutet på murvelhuset. Hus måste ständigt skötas om, i synnerhet ett äldre, och vi hinner inte med mer än ett underhållskrävande boende, har vi insett. Innehållet i plånboken vill vi till slut också kunna använda på andra saker än brädor och målarfärg.
Lite ångest hade jag i somras över att lämna tjörnhuset. Ingen sådan finns nu. Havet har vi kvar nära, nära, även om vi inte kommer att kunna se det från våra fönster. Jag vill nog alltid ha tillgång till hav, till en horisont i blickfånget och till förnimmelsen av världen bortom den.
UlebergshamnTjuvkilToftenäs, Skärhamn
Om en stund träffar vi vår världsbästa bankkvinna Susanne (vem hade trott att en sådan person kunde vara så betydelsefull?) för att lägga upp de nya lånen och ha allt förberett inför inflyttningsdagen. Sedan återstår bara att räkna ner och säga hejdå till det senaste årets relativa rotlöshet. Tämligen bokstavligt vill jag slå rot nu och funderar över vilka klätterrosor jag vill sätta i lådor av corténstål. Odlarambitionerna kom på skam i Skärhamn, där blåsten tog kål på det mesta som jag planterade. Vår plätt i Tjuvkil är pytteliten och alldeles lagom anpassad till mitt ganska svala odlarintresse, så det skall nog bli bra.
Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.
För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.
Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;
Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.
Entrésidan med frukosthörna under takBostadsrättsföreningens gemensamma orangeri
Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.
Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.
Baksidan i sydväst
Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.
En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.
Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.
Häng med henne är ju verkligen inte fel!
Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;
Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
Morgonmys med hunden Kerstin
Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
Vackert i Faluns gamla gruvby
Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!
Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,
Full vinter påTrollåsen
för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.
Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint! Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.
Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här. Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats
och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné. Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.
Resväskor har packats, huset är städat och vemodet har parkerat sig. Jag har visserligen känt mig redo att åka hem, att sätta punkt för årets alla bad, alla ljumma kvällar, soldränkta dagar och mygg!
Snart färdigbadatMånen lyser upp natthimlenFrukost på terrassenSäsongens sista middag uteMörka kvällar …… och en himla bra uppladdningsbar lampa
Men det byggs ändå upp under de här sista dagarna på plats. Vi stuvar undan, tvättar, stänger, tömmer, äter upp rester, hänger på krokar, viker och lägger in i linneförråd.
Det ger viss tillfredsställelse men den är kortvarig.
Jag simmar. Sitter en stund på poolkanten i solen, som får torka mitt skinn. I oktober, skall tilläggas. Så simmar jag igen och vill inte gå upp.
Himlatitt under ryggsimStina vaktar men badar helst inteSolen försvinner snart bakom hustaket när klockan är halvsex …
Vill inte lämna det balsammjuka, ljumma vattnet. Vet att det dröjer till nästa vår innan jag kan plöja igenom det igen. Jag älskar att bada men är en badkruka. Ni kommer aldrig att se mig i en isvak iförd toppluva.
Poolen är definitivt stängd, till slut. Poolområdet och terrassen är förberedda för vinter.
Sydfransk vinter, vill säga. Med dagar då lunchen ibland kan ätas ute, iklädd T-shirt och kanske en liten tröja över axlarna.
Eller för all del också iskalla januaridagar när nackhåren reser sig i obarmhärtigt nariga vindar. Fast de dagarna är förstås betydligt färre på de här breddgraderna än i våra svenska hoods.
Det har varit vackra höstdagar i Sverige, har jag hört, men kallt kommer jag att tycka att det är. Det är stor skillnad på grundvärmen i murvelluften och den höga, klara luft som väntar mig när vi landar sent imorgon eftermiddag.
Men jag har inte bara städat och badat. Det blev visserligen ingen tur till antikmarknaden i Pezenas i söndags. Jag var lite för rastlös för en sådan tripp. Däremot for jag till Capestang med tre hyllsektioner. Hyllorna lämnade jag hos en liten ukrainsk familj, som försöker möblera upp lägenheten de nyss lyckats få tag på. Lilla dottern, tre år gammal, ägnade sig åt att genast flytta in sina leksaker i hyllorna,
Visar av hänsyn bara lillflickans hjässa men se så fint hon genast arrangerar med mjukisåsnan bakom ”skogen”. När jag lämnade var alla hyllor hon nådde fyllda.
medan vi drack te och pratade om allt de varit med om. De hann ut ur Charkiv tidigt. Lilla dottern är för liten för att förstå vad som pågår och behövde heller inte bevittna något av alla gräsligheter, som sedan dess utgjort vardag, innan de tillsammans med mormorn hann ut. Den unga mamman är lättad men oron syns. Hon försöker fokusera på allt praktiskt och på att få dottern acklimatiserad och trygg i sitt nya hem.
Det är ett möte som kommer att stanna hos mig länge.
Tänk att jag, trots detta möte, ändå väljer att först orera om simturer, tvätt och andra oväsentligheter när det jag egentligen gått (och simmat!) och tänkt på, är en ukrainsk mamma och hennes lilla dotter. Kanske för att det är tungt bara det att höra förstahandshistorier om det som så många tvingas gå igenom. Att jag fegar och flyr in i den del av mitt liv som är tämligen bekymmersfri. Tröstas av att livet också är vardag som pågår.
Nu sitter vi på tåget till Paris. Nätet kommer och går och det är inte alldeles lätt att skriva. Jag sparar efter varje mening för att inte förlora det jag skriver. Ikväll skall parisisk middag inmundigas och imorgon flyger vidare norrut.
Det känns alldeles självklart att kunna resa så. Bortglömda (nästan) är åren med pandemi men insikten drabbar att ett än värre hot än covid lurar. Att kunna tåga till Paris, inta middag där (herre gud, vilken grej, egentligen!) för att sedan flyga vidare är ingen självklarhet. Det är en ynnest, ett privilegium. Jag kan bara önska och hoppas att det får fortsätta att vara det för mig liksom för alla andra.
Jag drar en engelsk fras – förlåt, Åsa, men den behövs här:
It has been a week and a half…
Planerna kring vår nu överstökade flytt inbegrep i inledningen av vår flyttlogistik inte den lyckosamma mellanlandningen i Ulebergshamn, som vi hade turen att få ordnad sådär i elfte timmen. Därför bokades tidigt en murvielresa i direkt anslutning till överlämningen av Tjörn. Vi gav avfärden söderut en veckas marginal för att hinna träffa barnbarn och min mamma och all planering utgick dessutom ifrån ett sverigeliv i kappsäck. Vi räknade alltså med att vi snabbt behövde ta oss till vårt för en tid enda hem i Murviel. I två bilar dessutom, för att få med oss sådant vi ansåg oss behöva ha ständig tillgång till.
Vi hade generösa erbjudanden om lån av vänners sommarhus i minst lika ljuvlig miljö som i Ulebergshamn, så visst hade det säkert fungerat också. Men när erbjudandet om att hyra ulebergshamnshuset dök upp, löste det i ett slag alla mindre välplanerade delar av flyttlogistiken.
Vi kom snabbt i någorlunda ordning i Ulebergshamn, trasig näsa och stukat finger till trots.
Men när planeringen, som från början hade ytterst små marginaler stördes av inte bara kampen att få fatt i vård av flyttskador, utan också av sådant utanför vår kontroll, ja då krympte möjligheterna att snabbt byta fot. Bilen som jag krockade förhållandevis lätt i somras (bara plåtskador, skall tilläggas) är på verkstan. Den skulle enligt uppgift varit klar för över en vecka sedan. Det var den inte. Dessutom blev faluborna sjuka och den planerade roadtrippen dit blev istället en tågresa med tre dagars försening. Häng med en älskad liten unge som man inte fått umgås med ordentligt sedan i maj ställs inte utan vidare in.
Så gör man inte.
Tåg tur och retur Göteborg-Falun är mer tidskrävande än att flyga till Murviel, kan jag berätta. Men jag hann både jobba, färdigställa en stickad väst till Maj och läsa inredningsblaskor, så det är ändå helt ok att åka tåg.
Bror och jag skulle ha gjort en tågutflykt i anslutning till faluntrippen, men den fick vi också skjuta på. Just detta kanske snarare får skyllas min uppskurna näsa än andra omständigheter, som visserligen knuffade avresan framåt med en dag eller två, men den arma näsan och det stukade fingret krävde som sagt sina modiga timmar att få hjälp med.
Att dra på tågutflykt med Bror hör till kategorin påhitt som ger massa energi. I lördags bar det till slut av, en vecka senare än planerat. Bror och jag tog pendeln från Solna in till Centralen.
Jag vet inte vem av oss som var mest uppspelt över att få ägna ett dygn åt sådant som vi gillar allra bäst. För Brors del handlar det om fordon av olika slag som går på räls. För min del är det förstås inte den rälsbundna delen av resan som lockar mest, utan att få åka iväg med lillprinsen med fullt fokus på bara honom i ett dygn. Med Bror som resesällskap blir det en hel del trainspotting. Vi åkte efterlängtad rött tåg; ett sådant som Bror ser parkerat vid pendeltågstationen varje dag när han går hem från föris.
”Ett sådant skall mormor och jag åka en dag”, har han andäktigt förklarat för sin mamma.
Sådant ställer man alltså inte in, vare sig på grund av trasiga näsor eller på grund av bilar som inte hinner repareras i tid.
I Göteborg åkte vi spårvagn och dragspelsbuss och åt glass tills lillprinsen var alldeles slut.
Det ville han dock inte tillstå, utan spärrade upp ögonen och berättade att trött var han minsann inte! Men hotellet var också skoj, med en takterrass med utsikt över plingande spårvagnar och som dessutom inbjöd till roliga lekar.
Och lördagsgodis får man förstås på lördagar. Liksom Cola upphälld i glas med fot, som lämpar sig att skåla med.
Sen somnade vår hjälte.
Och vaknade pigg som en mört,
åt hotellfrukost och trampade sedan iväg till stationen för att titta på fler tåg innan det bar hemåt igen. Behöver jag berätta att Bror älskar tåg? Hemma i Solna väntade Storprinsen som fyller åtta år idag. Tårta och sång och paket fick det bli för att fira honom och så fick mina intensiva veckor en formidabel final i det bästa av sällskap.
Men mamma då? Henne skulle jag ha åkt förbi i fredags på väg upp till Stockholm men bilen blev som sagt kvar på verkstan. Det gick bara inte att få till på annat sätt än att skippa turen till mamma och för det var jag både ledsen, arg och inte så lite irriterad. Jag hade ju tänkt ut det så bra! Men onsdag blev torsdag som blev fredag utan att vi kunde hämta bilen och plötsligt hade vi ett rejält problem på halsen; L åkte med vår franska madame (bilen, alltså; Madame Peugeot) i fredags medan jag drog till Stockholm för att hämta Bror för vår tågutflykt. Nu är vi till slut båda på plats i Murviel – jag flög med RyanAir igår och det kändes alldeles som före pandemin att få landa i Béziers igen. Men hur får vi hem bilen från verkstan när ingen av oss är kvar i Sverige?
Vi ringer vänner, såklart! Som ställer upp, hämtar bilen åt oss och ställer den på en säker plats tills vi är tillbaka igen. Man måste älska vänner. Speciellt när tighta planer går om intet.
Det som skulle ha blivit en lugn vecka efter flytten blev alltså allt annat än. Det ena efter det andra klippte marginalerna i bägge ändar men jag är ändå nöjd över att lyckats ha fått till nästan allt det som planerats. Även om det fick kastas om och trippen till mamma inte blev av.
I processen har jag betat av mitt digra jobbkompsaldo, vilket är bra både för mig och arbetsgivaren. Denna vecka upprättas dock kontor i Murviel för att kunna leverera det som utlovats i tid. Det blir skönt med vanliga rutiner igen och att få kombinera det med murvellivet. Då skall det förhoppningsvis kännas som att jag har fast mark under fötterna igen.
Rapporterna från Murviel skall sedan förhoppningsvis handla mer om av vindruvsaft klistriga gator och om en och annan intressant växt som fångar min uppmärksamhet. Eller om hur blått havet är. Och ljummet.
Det har gått en vecka redan sedan vi röjde det sista i huset på Tjörn. Det har inte precis varit stilla liv sedan dess och de sista timmarna på Vrakvägen blev dessutom kanske något mer dramatiska än vad jag hade önskat.
Jag skulle kunna ge mig i kast med en salvelsefull berättelse om två frustrerande dagars möte med svensk vård, eller rättare sagt med den förfärande dåliga organisationen av densamma. Det skall dock omedelbart sägas att när man väl tråcklat sig förbi alla makalösa hinder och nått fram till faktiska personer, har de inte varit något annat än proffsiga, empatiska och hjälpsamma. Så vad hände den där onsdagen för en vecka sedan när jag ”bara” skulle ångtvätta sängen vi lämnade kvar?
Jo, ångtvättar har sladdar.
Ett hus som det flyttas ut ur har prylar överallt som man måste kryssa förbi.
På sladdar kan det snubblas.
Det gjorde jag.
Och mötte Billy bokhylla.
Där satt jag sedan på golvet med blodstänkt skjorta och med en näsa med ett tämligen djupt hack i och en växande blåtira. Skärrad och med darrande fingrar ringde jag en vårdcentral, bara för att hamna i en tidskrävande chattfunktion, som i slutändan ledde till att jag fick veta att det inte fanns några lediga akuttider. Hjälp med min trasiga näsa fick jag till slut, fast på en annan vårdcentral och många timmar senare.
Limmad och tejpad näsa med hjälp av fina Närhälsan i Hunnebostrand
Dagen därpå upprepade sig historien, när jag insåg, eller snarare råddes, att kolla upp mitt svullna, varma och stela pekfinger. Jag vågade mig på ett nytt samtal, som naturligtvis genast övergick i en lika tidskrävande chatt som dagen innan. Att chatta med närhälsan innebär att ensidigt svara på förprogrammerade frågor, där svaret från faktisk person den här gången lät vänta på sig i fem(!) timmar. Och vad blev svaret?
”Vi har tyvärr inga fler akuttider idag”.
Då uppsökte jag i egen hög person ännu en vårdcentral men fick samma svar. Inga akuttider. Tänk om min blåtira, min hackade näsa och mitt ömma finger varit resultatet av en misshandel, som jag inte ville berätta om? Nästan modigt att skicka mig på porten utan att åtminstone ställa några kontrollfrågor, hann jag tänka.
På den tredje vårdcentralen har jag tur och råkar komma precis när en patient med bokad tid uteblivit. Här fick jag remiss till röntgen på sjukhuset i Kungälv, där det dessbättre gick ganska snabbt. Inte heller hade jag någon fraktur på sagda pekfinger, bara en kraftig stukning och framtida stickprojekt kan därmed anses räddade.
Lättnaden jag kände, när jag skuttade ut från sjukhuset den där sena torsdagseftermiddagen, över att slippa uppsöka ännu en vårdinrättning överskuggade vida lättnaden över att fingret inte var brutet. Två dagar åt fanders mitt i flyttstöket behövde åtminstone inte bli tre och jag kunde återgå till mina försenade planer och rummen i tjörnhuset kunde göras redo för städfirman.
Elaka Billy bortforslad …… och vårt fina badrum tömtFrukostbalkongen tömd och gardinerna nedtagnaDen ångade sängen i ett i övrigt tömt sovrum
Det skall sägas att skadorna jag fick när jag snubblade mitt i flyttstöket var små, om än inte möjliga att ignorera. Senare konsekvenser av ett fult ihopläkt sår mitt i nyllet och risken för ett felställt pekfinger, tvingade iväg mig. Om jag inledningsvis försökte intala mig att ingen läkarvård nog behövdes, så hjälper inte precis de där chattarna till och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som ger upp och låter småskador ta hand om sig själva. Med risk för komplikationer långt senare. Pekfingrar är trots allt intrikata konstruktioner och ärr mitt i nyllet vill man ju gärna begränsa så långt det går.
Min irritation över hur det är beskaffat med tillgången till vardagsvård var monumental de där dagarna förra veckan, men nu har vi börjat boa in oss ”hemma” i Ulebergshamn och jag har hunnit med en vända till älskade lilla Maj i Falun,
Mmmm, gröt❤️
och irritationen har runnit av mig. Vi har testat ljuvlig hämtgnocchi med pesto och räkor på Hos Olga i Hunnebostrand
och vi har suttit nästan alla kvällar på vår veranda och blickat ut över den lilla hamnen medan solen gått ner bakom Uleberget.
I Ulebergshamn bor dinglekollegan Sissel och idag visade hon oss sitt favoritbadställe,
och vi promenerade längs vattnet medan hon berättade om stenhuggarna som ända in på sjuttiotalet högg granit och skeppade ut den här ifrån Ulebergshamn. Spåren efter den verksamheten är ytterst tydliga. Stora stenblock kantar stränderna och det lyckas vara vackert, det med.
Den lilla grusvägen där det en gång låg räls, som de tunga stenblocken drogs på, slingrar sig fram,
och vi smakar på nyttiga enbär men låter bli slånbären som växer längs med stigen vi sedan väljer på väg hem till Sissel och hennes man.
Där fikar vi i deras trädgård medan husets vovve Mynta försöker leka med Stina, som inte riktigt vågar. Men fina mot varandra är de ändå.
Det är paradisiskt.
Kvällsljuset sedan. Jag kan inte se mig mätt och jag kan inte sluta fotografera. Idag har vi fått bort de sista flyttkartongerna från det kombinerade kök- och vardagsrummet och friden sänker sig. Jag tar några steg in i rummet för att fånga utsikten inifrån rummet.
Att diska här gör inte ont,
inte heller att äta sina måltider vid det lilla bordet som fått följa med från Tjörn,
Elefantlampan har hittat sin tillfälliga plats,
men i övrigt är det inte mycket av det möblemang vi hade på Tjörn som fått flytta in här. I Tjuvkil skall vi börja från början med inredningen, så det blir en total nystart på fler sätt än ett. Vi flyttar ifrån den fabulösa utsikten över Ulebergshamn och in i ett radhusområde med ett plank runt vår lilla tomt. Men havet är nära där med och framförallt kommer vi närmare Göteborg och vettiga kommunikationer för våra många resor. Vi har redan märkt att ett permanent boende härute alls inte skulle passa oss i längden, eftersom vi här är om möjligt ännu mer bilberoende än vi var på Tjörn.
Alltså passar vi på att njuta av allt det vackra medan vi är här, men konstaterar att vi ändå är nöjda med att det är för en begränsad tid.
Till helgen drar jag till Solna för att hämta Bror. Vi skall åka tåg och spårvagn och bo på Gothia Towers, där det finns en skojig glashiss. Sedan tågar vi tillbaka till Solna för att fira storebror Bertil, som fyller åtta år, innan jag (och L, som bilar ner) drar vidare till Murviel.
Om jag känner mig som en nomad?
You bet.
En ganska lättad och ganska glad nomad. Utan blåtira, kan tilläggas. Den har dragit vidare.
Vi har packat ihop båda våningsplanen så långt det är möjligt och har kommit en bra bit på väg med källare och garage. Vi röjer det sista där imorgon, sedan är vi redo för flyttgänget som kommer på tisdag.
På vinden har vi i princip inte varit sedan flyttlasset gick från Blåsut för sju år sedan men dit hade heller inte särskilt mycket burits upp. Några kassar CD-skivor gicks igenom, men av alla dem har bara fem sparats.
Precis som vid våra tidigare flyttar, går det flera lass till återvinning och loppis och jag förundras över hur det är möjligt att samla på sig så mycket. Då har vi ändå röjt flera gånger, i takt med att huset renoverats rum för rum. Jag kan trots allt konstatera att detta så här långt varit vår smidigaste flytt hittills. Vi har i princip inte haft några helt oöverskådliga kaoshörnor att hantera, eftersom vi i princip har haft koll på vad vi sparat och varför. Det som får följa med nu är noga utvalt. Ytterst få möbler får följa med och det som inte ratas har antingen en egen historia, som behöver få fortsätta att vara en del av oss, eller så tycker vi helt enkelt att de fortfarande är jättefina. Som den knarriga laminostolen som L: s pappa fick redan på 50-talet.
Snyggare patina än vad den har får du leta efter!
Eller Anna-Stinas två skåp; egentligen inte alls den stil jag är ute efter i radhuset i Tjuvkil, men de är fina och jag tror att svärmor ler i sin himmel över att de tas omhand.
Glasskåpet med de tunna, tunna benen skall få husera mina garner och bo i vårt sovrum. Varje morgon i Tjuvkil skall det vara det första jag ser. Fast det dröjer förstås, så skåpen får mellanlanda i Ulebergshamn, dit vi tar vårt pick och pack redan nästa vecka.
Det blir dock inte många dagar i Ulebergshamn innan jag först åker på turné i två omgångar, för att sedan ramla ner i Murviel om knappa tre veckor.
Där skall vi pusta ut och skapa fransk vardag för ett tag. Jag skall jobba, förstås, men framför allt skall vi njuta av septembersommar och ge oss iväg på små utflykter tillsammans med stackars lilla Stina, som börjar bli en smula otålig över att hon får leka så lite med oss. Det får bli ändring på det, helt enkelt.
Och hur har jag det med flyttångesten? Jo tack, den har ingen framträdande plats längre. Överallt står nu flyttkartonger och över golven dansar dammet som virvlats upp när allt flyttats runt. Det är helt enkelt inte mysigt här längre och jag vill till slut bara härifrån.
Det är inte bara minnen av mitt egna liv som dyker upp i gömmorna som nu gås igenom. Kärleksbrev(ha ha!) jag fått, sista aulauppsatsen jag skrev en majdag i Bregårdsskolans aula, där svensklärare Bengt kommenterat med att det jag skrivit var poesi (jorå, han gillade det mesta jag skrev), hittade jag bland barnens teckningar och hundratals foton, som jag glömt bort. Ytterst lite av det har jag kastat. De har fått ligga där och vänta på att bli återupptäckta i hur många år som helst. Det märks dock att de redan sorterats och bedömts ha ett värde.
Artonåriga jag kliver fram, och hon som var 35. Hon känns ändå ganska lycklig. Och älskad. Omhuldad, sedd och respekterad. Jag ler och lägger tillbaka allt i de prydliga lådor sakerna redan låg i.
Förrådet är nu nästan tömt och i hallen utanför tornar staplar av flyttkartonger och förvaringsboxar upp sig. Jag bestämmer mig för att det får vara nog för idag och tar mig upp från källaren. I vardagsrummet sitter L med en stor trälåda i knäet.
I den hittar han sin mammas första körkort och sin mormors folkskolebetyg från 1898! Tanken svindlar. Så bläddrar han vidare bland gulnade ark och hittar sin mosters dödsannons från 1936. Då var svärmor tio år och den döda systern 25.
Tuberkulos. En liten runa får henne att kliva fram som en ung kvinna med många vänner. Hennes sjukdom och död påverkade min svärmor starkt. Systern, som var 15 år äldre än henne, betydde mycket för barnet Anna-Stina. Jag förundras igen över att de där små gulnade tidningsklippen överlevt inte bara en, utan mängder med flyttar och vemodet griper tag igen.
Bilder på andra, sedan länge döda släktingar fladdrar förbi. Många av dem minns jag, andra har jag aldrig träffat. Vad finns kvar av dem? De gör sig åtminstone påminda när de kryper upp ur gömmorna och för en kort stund får liv igen. Allt stillnar för en stund.
När lådan med foton och papper, som jag fått med mig från rensningen av min egen mammas lägenhet förra året, ramlar en avriven bit brunt kuvert ut. Min mammas handstil griper tag i mig och tiden stannar helt. Den sorglösa artonåringen släpper det sorglösa. Hon -jag- hade bara ett år tidigare förlorat sin pappa. Texten på den bruna lilla lappen har mamma skrivit av från pappas dödsattest.
Men artonåringen som var jag VAR lycklig. Efter fem år i skuggan av cancer var jag trots allt lättad och äntligen ung på det där bekymmerslösa sättet som en tonåring av någon underlig anledning förväntas vara. Och det var mycket tonår som behövde tas igen.
Evigheter sedan, alltihop, och ändå plötsligt så nära.
Fyra nätter återstår på Vrakvägen, sedan går första etappen av vår utdragna flytt. Kommer vi att plocka fram alla de här minnena igen eller får de stanna kvar i sina lådor tills vi flyttar nästa gång? Jag gissar att de raskt kommer att knuffas längst bak i minnesbanken igen men det var fint av dem att hälsa på för en stund.
Jag tror att det är dags för ett sista bad under” stjärnhimlen” i vårt fantastiska badrum;
Jag är dammig efter timmarna i förrådet, och badrummet är nu det enda stället i hela huset som är fritt från flyttkartonger. Och minnen.
… för att lämna huset på ön, så är det för gott. Jag kom hem från ännu en roadtrip härom dagen, efter värmländsk grillfest,
välbehövligt häng hos tre av fem barnbarn och efter en sväng inom mamma. Det kläms in en hel del under de där tripperna och jag får erkänna att jag efter en sådan tur ändå är lite trött. Då är det skönt att komma hem, packa upp väskorna och flytta ut ur necessären och in i tomma badrumsskåpshyllor. Men den här gången; lite långsamt, men som vanligt på autopilot, gör jag som jag brukar, när blicken möter min egen i badrumsspegeln och jag blir stående. Med ansiktskrämen i ena näven, tandborsten i den andra, stirrar vi dumt på varandra, spegelbilden och jag:
– Du gör det här för sista gången just här på den här fläcken, i det här huset, säger jag till spegelbilden; du kommer inte att packa upp någon necessär här igen, har du tänkt på det?
Jag gör en massa saker för sista gången de här veckorna. Jag kör över tjörnbron i augustisolnedgång och utbrister för mig själv, högt och med rösten full av beundran, att det verkligen är makalöst vackert. Jag ringer mamma och hojtar glatt att ”nu är jag på broa”, precis som jag brukar göra för att mamma skall få koppla av och släppa oron över att något skall hända mig ute i trafiken.
Mamma är 93. Klar i knoppen men långsammare nu och allt hänger hon inte med på längre.
Sista samtalet till henne från just broa har troligen ringts nu. Av rätt anledning, skall tilläggas, för mamma finns ju kvar, medan huset på Tjörn snart är någon annans.
Vi njuter av vår näst-sista helg i tjörnhuset och jag pendlar mellan att otåligt vilja lämna och en känsla av lätt panik över att det snart inte längre är vårt. Kanske har det med tidpunkten att göra; så här års, hemkommen från Murviel och tillbaka på jobbet igen, brukar jag köpa nya blommor, kanske byta gardiner, möblera om och fundera över hur vi bäst skall höstmysa till tillvaron bakom dörrar stängda mot höstrusk.
Bertil på höstlovsbesök 2018
Istället packar vi ihop. Kastar lystna blickar ut till det ljuvliga augustivädret innan vi dyker ner i flyttkartongerna igen. Vi åker till Loppis i ladan och återvinningen istället för till badklippor, och den occitanska färgen på skinnet bleknar istället för att bättras på under västkustsk sol. I fredags åkte jag tidigt till Dingle och tappade som vanligt andan vid åsynen av slöjorna över daggvåta ängar med betande får och kossor och över viken alldeles innan Tjörnbron.
Tidig morgonfärd i augusti 2019
På måndag gör jag också det för sista gången; åker till jobbet i Dingle från Tjörn, alltså. Sådana stunder får jag jobba hårt för att mota vemodet.
Kollegan i Dingle utbrast i fredags, efter att jag gnällt en stund över flyttångesten, att jag ju valt helt fel tidpunkt att flytta på. Man flyttar i november, när västkusten är som jävligast,
Stockevik, Tjörn november 2018November 2019
inte i augusti, när det är som allra bäst.
Hon har, som alltid, helt rätt.
Som tur är vet jag att vemodet kommer att övergå i lättnad när allt är klart. Vi har dessutom fått erbjudande om att hyra ett hus i Ulebergs hamn medan vi väntar på att vårt radhus skall bli klart. Det kommer att göra livet betydligt enklare under det limbo som uppstår under vår tillfälliga bostadslöshet. Pryttlarna får följa med till sagda hus, magasinet kan sägas upp och jag slipper leka baglady med resväskan ständigt packad. Vi kan helt enkelt fortsätta att leva som vi gjort hittills; med två hem med nästan allt på plats och bara en kabinväska med när vi reser mellan de två hemmen.
Ulebergs hamn, Hunnebostrand
Galet vacker utsikt kommer vi att få njuta av också, allt tack vare bekymrade vänner som hör sig för och på alla möjliga sätt hjälper oss att hitta lösningar.
Himla tur när de egna planerna möjligen är en smula vidlyftiga …
De har åkt nu, kusinerna Iben och Maj. Till slut lyckades båda familjen i semesterns sista skälvande dagar trycka in en tripp till Tjörn. Två små roliga, gulliga, ljuvliga ettåringar, som båda börjar i barnehage/på förskola på måndag, gav mig den energi och beslutsamhet som jag behövde för att komma igång ordentligt med flyttbestyren. Majs mamma och Ibens pappa rensade de lådor med deras saker som blivit kvar här (tjörnhuset har otroligt mycket förvaringsplats) och sedan dök de ner i lådorna med sparade barnkläder. Åtråvärda kläder valdes ut och fördelades och min nostalgitripp ville aldrig ta slut.
Men nu är det gjort. De har sagt hejdå till tjörnhuset och kört vidare hem till vardag och alldeles nya rutiner bortom föräldraledigheterna.
Kvar är vi och ett allt tommare hus. Det är nu det märks att det trots allt de senaste sju åren gjorts en del rensningar. Det som stått i förråd, garage och hyrt magasin är i allt väsentligt redan uppsorterat, möjligen med undantag för en del av de saker som vi tagit hand om efter våra mödrar. Det hyrda magasinet har sedan fotografering och visning varit svårt att överblicka. Det var bråttom att få bort saker och det fanns inte tid att sortera ordentligt. Inför gårdagens färd dit gruvade jag mig därför – tänkte att det här kommer att ta tid att få ordning på…
Möbler och flyttlådor huller om buller …
Men en dryg timme senare stod tjuvkilsprylarna prydligt till vänster i magasinet, kläder och skor för kommande höst och vinter lättillgängligt till höger, murvielprylar i högra hörnet längst in, och alla möbler som skall lämnas till loppis i mitten.
Möblerna är min svärmor Anna-Stinas. De är jättefina, men det är en inredningsstil som trots allt inte är vår. I radhuset i Tjuvkil tänker vi ta ett omtag och inreda utan vare sig nostalgi eller krusiduller. Alla sådana böjelser får murvelhuset istället ta hand om. Jag längtar till sagda murvelhus nu mer än någonsin. Där är fortfarande vårt ”hemma” intakt. Det är tryggt, välkänt och vårt. Det är känslomässigt ansträngande att flytta. Det har jag knockats av vid de flyttar vi gjort det senaste decenniet. Jag tycker otroligt mycket om vårt tjörnhus men jag påminner också mig själv om att när vi flyttade hit till vårt tidigare sommarställe, så var tanken att stanna ett år eller två för att renovera …
Sedan skulle det säljas och vi skulle flytta tillbaka till Stockholm och prinsarna. Istället blev det sju fina år i lugnet och vinden på Vrakvägen.
Tankar på Stockholm finns överhuvudtaget inte längre, trots prinsar och numera lilla elsietrollet. De bor stort och jag hälsar på dem ofta.
Ett drygt halvår utan ett sverigehemma väntar. Hur kommer det att påverka oss och våra framtida planer? Blir Tjuvkil det fasta? Eller blir Murviel rentav ett primärhemma?
Mycket hinner hända på ett halvår, det har jag lärt mig. Jag kommer säkert att hinna dryfta mina tankar här många gånger innan vi står där vid dörren till det splitternya radhuset och sätter en blänkande nyckel i låset.
Mest känns faktiskt allt det här bara spännande nu. Jag pausar flyttbestyren i några dagar och drar på grillfest till Värmland, följt av efterlängtat häng med solnafamiljen. Efter det är det ingen pardon. Då finns inte längre något det där kan vi ta imorgon. Men jag är beslutsam nu. Det bockas av på att-göra-listan i planerad takt och mentalt har jag till slut redan flyttat. Jag säger förlåt till tjörnhuset och bedyrar att det är högt älskat och alldeles säkert får nya fans i familjen som snart tar över.
Murvielklotter 