Månadsarkiv: maj 2018

Onkel Oleman

28 måndag Maj 2018

Posted by in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ett stilla regn skickar in dofter av blött gräs, asfalt och en hint av kossors närvaro på andra sidan gatan genom mitt dinglefönster. Det doftar barndom och trygghet.

Det är en märklig dag idag. Nyss var jag i Murviel och idag har jag landat i Dingle och i en centrifug av känslor, arbetsuppgifter, deadlines och telefonsamtal, och tinningarna bultar.

Skolinspektionen är på besök.

Jag styr med ett digitalt klassrum och en grupp frankofila studenter.

Jag skriver anställningskontrakt och diskuterar rekryteringar och tjänstefördelning.

Jag ringer telefonsamtal.

Så ser jag två missade samtal från mamma. Jag ringer upp och får beskedet att en viktig länk till min trygga, regn- och gräsdoftande norska sommarbarndom till slut brustit. Beskedet var väntat men det är oändligt vemodigt och trist.

Jag gör det jag skall. Mekaniskt och nästan utan att tänka. Det är som att hjärnan sätts i friläge och kör sitt eget race. Jag är liksom inte medvetet med. Dagen sticker iväg med hjälp av autopilot och jag förundras över vilket fenomenalt organ hjärnan kan vara när det kör ihop sig och den på något sätt lyckas plocka fram väsentligheterna och styra undan sådant som kan vänta.

Något slags stresspåslag är det väl och när jag sjunker ner i soffan hemma, är jag alldeles tom.

Igår satt jag på en magisk vårkonsert och lyssnade på sommarpsalmen som får mig att gråta varje gång.

Klicka här om du vill höra: En vänlig grönskas rika dräkt

Där i kyrkbänken i frustande värme satt jag och tänkte på min onkel, mina kusiner, på de vildvuxna syrenbuskarna invid hans och mammas timrade telemarkingska barndomshem. Jag tänkte på den djupblå Tinnsjön mellan de branta bergsväggarna och på alla min barndoms trygga vuxna. Kärva ibland, och lite stränga på sextiotalsvis, men alltid där genom hela min uppväxt och nästan ända fram tills nu, när jag hunnit bli en bra bit över femtio.

Oleman.

Mamma kallade honom så. Han var hennes lillebror. Bara några år från nittio båda två och måna om varandra. Alltid.

Och nu är han alltså borta.

Jag vet hur andlöst vackert det är just nu på platsen där han växte upp och sedan aldrig lämnade.

Han älskade den och var så stolt över både den och allt han byggt upp där under åren.

Om ett nytt liv är det som väntar honom på andra sidan, önskar jag honom moltesyltetöj (hjortronsylt) och lefser, spekemat och römmegröt, vandringar på heia, ändlösa timmar i snickarverkstaden och en och annan stund i lenestolen blickande ut över Tinnsjön från noggrant placerade panoramafönster.

Jag känner ingen annan som så fullständigt hittat sitt ”happy place” som han. Platsen som för evigt  är förknippad med honom och hans pappa – min bestefar – före honom.

Vila nu, käre onkel Oleman.

Roadtrippin’

25 fredag Maj 2018

Posted by in Utflykter

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Idag bar det av på biltur. Från Murviel for vi via Cessenon och Berlou, upp över bergen via Vieussan till Roquebrun. Det tog sin tid, för vi blev tvungna att stanna stup i kvarten, eftersom vyerna tog andan ur oss.

Nu är det ju inte så att vare sig jag eller mitt sällskap inte förut sett de där blånande bergen, den skummande floden eller vinodlingarna som klättrar omöjligt i den karga skifferstenjorden.

De har iallafall samma hisnande effekt varje gång, de där vyerna.

Vädret härnere är fortfarande inte alldeles stabilt men värmen, när den tar i, är ändå av en helt annan kaliber än vid hemmet norrut. Inte lider jag dock så särskilt av att solen stundtals beslöjas, för det är så vackert ändå. Bilderna kan förstås aldrig göra landskapet full rättvisa men kanske kan de ändå kittla bara en aning och hinta om hur spektakulärt det är när vyerna dyker upp bakom varje krök på de smala och slingriga vägarna? Bildkavalkad från dagens utflykt följer därmed här:

Ett beslöjat Mons Caroux
… och samma fantastiska berg igen
Den gamla bron över L’Orb i Vieussan…
… med ett makalöst B&B alldeles vid flodkanten
L’Orb

Åt gjorde vi förstås även idag. En tvårätters med utsikt över den brusande floden på Le Petit Nice i Roquebrun fick det bli;

Grönskan är intensiv överallt, det blommar ymnigt, bina jobbar för högtryck,

och på vägen hem tvingades vi till ett sista stopp för att försöka fånga både vallmo och hemby i samma bild…

Allra finaste Murviel!

Till slut – för timmen är sen! – vill jag bjussa på en vacker port och en kvarglömd(?) hatt;

Bon nuit, kära ni!

Il pleut

23 onsdag Maj 2018

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Om dagsläget, poolliv, Shopping, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi äter våra frukostar ute. Solen silar genom lövverket och morgnarna är lite svalare än vad som är vanligt så här års. Magiskt är det iallafall och Madame Örnkoll, som är en riktig earlybird, hittar jag varje morgon på terrassen, drömskt blickande ut över ägorna.

Igår regnade det men det var också sol. Häromdagen hörde vi åskan i fjärran men igår dunkade den på alldeles nära och himlarna öppnade sig för en stund under eftermiddagen innan ordningen åter var återställd. Vi hade väntat oss sådant väder inför resan ner denna gång, eftersom den occitanska våren inte riktigt fattat hur den skall bete sig.

Det går inte att lita på vädret i år och det är en märklig känsla att ligga och plaska i det turkosblå, medan svarta moln tornar upp sig runtomkring oss och hotar med ymnig nederbörd. Ena dagen duckar vi; nästa dag är det ingen pardon och vi flyr in under torgmarkisen, medan regnet smattrar mot markisduken.
Där blir vi sittande en god stund med vår lunch.
Det gör ingenting att det regnar lite på just oss en stund, för gazpachon var lika himmelsk igår som dagen innan, pastan med scampi slank ner utan problem och det är vackert att se på regnet i trygghet under markisen.
Vårens myckna regnande får dock många franska pannor att rynkas. De begriper inte hur det kan skvätta så mycket ovanifrån som det gjort i år och jag inser hur otroligt mycket mer väderkänsliga de är härnere jämfört med människor i mina mer nordliga hoods. Medan hantverkarna på ön i både regn, hagel, snöglopp och i häftiga vindar från havet, byggt en solid veranda och lagt stenar på vår nya parkeringsyta, har arbetet med infarten bakom den rostiga grinden här i Murviel stått alldeles stilla sedan vi var här sist.
Regnet har sinkat vår duktige trädgårdsmästare och vår infart är allt annat än klar;
Irriterande, förstås, men jag vet att han alltid gör sitt bästa och i måndags var han på plats med inhyrd hjälp för att planera det fortsatta arbetet. Nu är därför de närmaste veckorna intecknade och jag tackar gudarna och fransk devis-sed för det fasta priset på arbetet, för det lär bli dyrare än vad som sagts. För den merkostnaden står hantverkaren, men jag tror nog ändå att vi skall försöka att i någon mån bidra; ett sådant ombytligt väder som denna vår, riskerar annars att sänka en småföretagare som vår Bertrand.
Mat är annars vad det handlar om denna vistelse. Med mig har jag en alldeles egen chef och det passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag tycker om att äta. Vistelsen inleddes därför med en marknadstripp till St Chinian. En ny marknadskorg inhandlades och den fylldes raskt med allehanda lokala produkter, som frestande dukats fram.

Med hem följde goda ostar, kronärtskockor, sparris, allehanda grönsaker, färskt bröd och några påsar lavendel, bara för att.

Sedan har dagarna rullat på och den ena läckerheten efter den andra har placerats under min näsa:

Detta bildspel kräver JavaScript.

På bordet står en vas pioner, också de från marknaden och jag fotograferar den också. Jag kryper nära…

Måttar från längre bort.;

och bara njuter av den så där i största allmänhet.

Regnet denna ovanliga vår har för övrigt fört det goda med sig att det prunkar överallt något alldeles väldigt. Den egna trädgården är inget undantag…

Idag sitter jag återigen under markisen och väntar på att det skall sluta regna. Det gör det nog snart, för fåglarna är igång med sitt tjatter och det ljusnar igen. Det växlar snabbt.

Ikväll blir det apéro hos nya bygrannar. Får se om det blir en simtur innan dess!