Månadsarkiv: november 2014

En dementi och Work in Progress

27 torsdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Nu var det för bra för att vara sant med en restaurang på den gamla borggården vid slottet i Murviel men en säsongsrestaurang på en annan spektakulär plats i byn skall det bli. Var någonstans kan jag inte avslöja men stämmer skvallret fullt ut denna gång, blir det minst lika bra som på slottet! Det kommer att bli ett evigt sjå att äta sig igenom alla formidabla restauranger i environgerna framöver.

Under tiden händer det saker i murvelhuset också och det känns förstås bra. Pålitliga hantverkare  och många ögon som håller koll på de franska ägorna i vår frånvaro är guld värt när jobbet här hemma sätter käppar i hjulet för efterlängtade resor ner.

Köksfläkten, kan ni tänka er, är ordentligt installerad, efter nästan tre år i huset:

Lite industrikänsla, kanske...?

Lite industrikänsla, kanske…?

Jag tycker att det blev bra – skåpen till höger skall bytas ut mot ett par öppna hyllplan men det har kanske inte riktigt nått fram. Eller så har det inte hunnits med ännu. Under spisen har översta lådan kommit på plats men jag misstänker att det är en blindlåda – gashällen sitter i vägen för  lådinsatsen, nämligen.

DSCF0269

Nästan all lådhålen är tilltäppta, micron har fått en brädlapp över sig och köket ser inte längre ut som ett sorgligt lappverk. Så småningom skall vi göra om köket helt och hållet men nu får det duga i några år. Det finns liksom en del annat högre upp på priolistan…

Och L har fått sin stalldörr! De gistna voleterna vid köksingången… IMG_78521

… har ersatts av rejäla nya:

Grågrön äggoljetempera på det, så börjar även fasaden få sin uppfräschning. Fast måla skall jag göra åtminstone delvis själv.

Nu kan the laird of the manor stänga halva köksdörren, sova middag på soffan och ändå höra när sollaparna vid poolen pockar på hans uppmärksamhet. Win-win för alla inblandade. Det blir så fint så.

Senaste nytt från Murviel

25 tisdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Han är hemma igen, sambon. Med favorittvättmedlet, tvål, skinka, dressing och färskt byskvaller. Det rör på sig, kan jag konstatera. Slottet i byn är enligt uppgift sålt och stolta nya ägare lär vara restaurangägarna som hittills huserat i en ganska trist, nybyggd lokal vid infarten till byn:

Garde Manger

Stämmer det, tycker jag att det är ohemult goda nyheter – en restaurang kombinerat med B&B i de vackra, medeltida rummen på slottet är en miljö som inte går av för hackor. Med ett minimum av inredningskänsla kan det bli hur bra som helst. Utgångsläget är nämligen inte det sämsta, bara lite lätt bedagat.

Vårt rum under husjakt hösten 2011…

Jag ser mig själv dinerande på borggården under stjärnorna en ljum sommarkväll…

Maten på Garde Manger har aldrig gjort mig besviken och med en miljö som matchar kvaliteten på maten, lär vår lilla bytaverna Léas få tuff konkurrens. Det är välkommet. Murviel är inte en jätteliten by och en restaurang som håller hög klass, både vad gäller inramning och mat är något vi ändå tycker har saknats.

Slottets B&B utgår jag ifrån kan få leva kvar och det är bra det med. Det behövs lite TLC och nytt blod där. Konkurrens finns vad gäller B&B också, både i byn och runtomkring men jag tror att det finns utrymme för ett till, även om de kanske behöver nischa sig. Enligt säker källa finns svenska planer på att öppna ytterligare ett B&B eller gite i byn – ett av de större husen på huvudgatan har sålts till ett svenskt par som har för avsikt att driva sådan verksamhet i huset.

Jag gnuggar händerna, tycker att det är spännade och tänker att alltsammans kan ge byn nytt liv. Den är värd det, byn. Den ligger där fantastiskt vackert på en kulle med utsikt över de omgivande vinfälten.

IMG_3020

Spännande utflykter finns på behändigt avstånd och varenda sten andas fascinerande historia.

Liv och rörelse.

De kan vara stolta, murvielborna, över den lockelse deras by utgör för tillresande frusna skandinaver. Tänk om en skulle göra slag i saken och strunta i kommande svenska novembrar helt och hållet?

Skall allvarligt överväga saken.

Igen.

När sambon drar till Frankrike utan dig

18 tisdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Fransk kuriosa

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jo, så får det bli. På torsdag far jag till Göteborg för lite konferensande medan L flyger söderut till murvelhuset. Det kan han vara värd. Trippen ned kom lite hastigt på, eftersom vi i vårt byte av fransk bank fått lite bryderier som behöver lösas på plats. Helst av någon som är något mer slängd i sin franska variant av trut än jag. Alltså stannar jag kvar i det novembergråa och jobbar vidare medan L far ner för lite skadereglering.

Vi är genuint bortskämda med vår svenska internetbank, i mitt fall kombinerat med både Swisch och supersnabba mobilbanken och jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så stor skillnad mellan hur bankerna i ”mina” båda länder fungerar. Här dubbelkollar jag alltid utgiftskontot innan jag genomför större betalningar. Jag har kontroll intill sista öret.

Med det franska kontot har det hittills krävts större säkerhetsmarginaler, då vi inte fått den franska internetbanken att fungera. Med den nya banken – Crédit Agricole – skall det förhoppningsvis gå bättre, även om jag inte lär slippa undan checkarna.

IMG_4673

Älska dem kommer jag aldrig att göra. Hålla ordning på dem får jag göra dock, har jag lärt mig. Monsieur Banque skickar annars stränga brev om rättelse i leden. Rättar in oss i leden gör vi naturligtvis snabbt som ögat men visst hann en lätt darrning av obehag förnimmas innan kontakt var tagen, möten bokade och flygstolar reserverade. För L, alltså.

Jag stannar som sagt hemma.

Tålmodigt bär jag denna min gråa lott.

Helt utan bitterhet.

 

Lök, oliv, sol, mamma och pappa

13 torsdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Jag har ett jobb som suger musten ur mig. Dagarna är långa och ofta oförutsägbara. Omkring mig hårt prövade, inte så sällan arga föräldrar, personal som inte tar rast och barn som har svårt att sitta still. Förvaltningar som håller hårt i pengarna och en evig kamp för att få loss resurser till våra elever. De är alla barn i behov av särskilt stöd. När det börjar tryta i kommunkassorna, är det de här barnen som får stryka på foten. Bakom tankar om normalisering och integrering ligger alltför ofta en skriande brist på förståelse för vad som krävs för att en liten autist skall klara att fokusera på skolarbetet eller för att få en elev med ADHD att sitta still tillräckligt länge för att inlärning skall hinna ske.

Så jag håller mig sysselsatt. Hinner inte med så mycket annat än jobbet just nu. Bloggar inte som jag brukar, fixar inte franska bankärenden eller kollar upp arbetet som gjorts i huset. Inte har jag åtgärdat termitproblemet men framförallt har jag inte åkt ner under hösten som jag planerat. Tänk så synd det är om mig.

Fast tröttheten rinner av mig och irritationen över att vara så upptagen knuffas undan när killen med långsam inlärning knäcker läskoden plötsligt en eftermiddag och präntar ner fem ord som effektivt summerar semestern på sydligare breddgrader i somras – lök, oliv, sol, mamma och pappa. Kan ni se det framför er?

Eller när jag får en spontan kram av en annan elev. Ett leende från en pojke som sällan gör just det.

Och när min lilla hund blir vägen in till barnet med den mörka blicken och okontrollerbara ilskan och jag får syn på den underbara unge som gömmer sig där bakom. Blicken är blå och plirig och omsorgerna om Wilda visar vad han förmår när omgivningen möter honom där han är. Det kan vi inte alltid men vi lär oss nya knep varje dag.

Då älskar jag mitt jobb. Kan inte tänka mig något som skulle kännas mer meningsfullt än just det jag håller på med. Då kan till och med Murviel få vänta lite till utan att det blir plågsamt.

Men i februari, om inte förr, då SKALL jag dit! Jag vill se mimosan blomma

IMG_7226

och jag vill gå på mimosafestival i Roquebrun.Det är fint att tänka på när grådasket lägger sin blöta, unkna filt mot mitt trötta nylle.