Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;
Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge. Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget. Vi vill ju så gärna hoppas. Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid. Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand. Tillförsikt. Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara. Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.
Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte. Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången. Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!
Nyårsafton 2019
Februari i murviel innan pandemin satte klorna i oss
Kerstin i mars
Världens bästa i april
Gullunge Bror i maj
Bliss. Utter bliss – maj i Solna till slut
Midsommar med L
Finaste murvelvänner i juli
Bad från bryggan i augusti
Ljusa augustikvällar…
Murvelvänner på Tjörn i september
Norrmän i Värmland under ett sällsynt coronafönster i september
Varför jag reser så mycket❤️
Hästelever på Dingle i oktober
Bror poserar i november
Mina ❤️❤️ I november
Annandag 2020
Ett riktigt gott nytt vaccinerat och otroligt mycket bättre 2021 önskas er alla!
Julafton har just övergått i juldag och jag försöker gömma paddans sken under täcket för att inte störa L, som redan hunnit sova en stund. Det är tidiga morgnar som gäller i Solna och även om de är det mysigaste som finns, så måste jag tillstå att jag också blir trött. Imorse gick reveljen 04.30. Det är tidigt. Jättetidigt. Men det var just imorse också ren magi; midvinternatt utanför fortfarande och länge till, gnistrande vit frost under gatlyktorna efter att kallare väder till slut dragit in, dämpad julmusik på Spotify och bara Bertil och jag.
Resten av huset var stilla. Vi åt saffranspannkakor i den gemenskap som är bara min och Bertils och som är så alldeles väldigt speciell. Så kom Bror och resten av huset och julaftonen snurrade igång.
Poppis diskoficklampa i ett av paketen…
Det är en väldigt annorlunda jul i år. Förutsättningarna är sannerligen inte de bästa och ändå lyckas den bli innerlig, viktig, betydelsefull. Jag har varit med om det några gånger förut, att den jul jag inte kunde hoppas skulle bli särskilt lätt att få till, visar sig bli en av de allra mest minnesvärda. Den får den betydelse den är tänkt att ha. Den om familjen och de nära vännerna. Om vikten av att hålla i varandra och hålla om. Att vi tar oss igenom kriser bättre i gemenskap. Det har varit ett tungt år på så många sätt och tuffare för att vi alla drabbats, om än i olika hög grad. Det blir hopplösare när ingen annan dansar sorglös runt och visar att det finns hopp om en lättare tillvaro. Deppigt blir det, rentav. Men de senaste dagarna har bjudit på nyheter av det trevligare slaget. Tre små valpar föddes på fjärde advent och en av dem blir vår om ett par månader.
Stina!
Det är hur fint som helst att se fram emot. Andra glada nyheter att se fram emot under 2021 fick jag idag och försiktigt dristar jag mig till att hoppas att det kommer att bli ett bättre år på andra sidan 31 december. I den välkända mix av alla sorters motstridiga känslor som tuffa tider bjuder på, får jag för en stund vara så sprittande glad att jag måste studsa där jag står. Och förundras över att oro, ilska, sorg och obändig glädje klarar av att samexistera på en och samma dag.
Johanna har skjutsats till ännu ett nattpass hos covidpatienterna. Vi spelade julmusik i bilen och förde allvarsamma samtal när försiktiga snöflingor i tilltagande mängd började dansa framför bilens strålkastare.
Nu har det slutat snöa och jag drar täcket runt mig och tänker på alla dem som Johanna och hennes kolleger tar hand om på sjukhuset inatt. Likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder är jag förstås mäkta stolt över barnet som måste jobba på själva julafton. Mitt barn räddar liv medan jag vilar tryggt i min säng.
Jag tycker om att vara optimist. Livet är liksom lite lättare när förväntningarna är positiva. Bakslagen måste man ju hantera ändå, oavsett om de varit anticiperade eller inte. Fast ibland gör den där optimismen mig faktiskt korkad och riskerar att skapa bekymmer som annars inte hade funnits, det måste erkännas. Vi har bokat en resa ner till Murviel efter jul. Med Air France. Ganska snart efter jul, till och med. Hemresan avbokades av AF häromdagen. Nu har den ombokats och det känns skakigt. Min coviddrabbade dotter har skrivit på ett avstegsavtal för helgerna och ett antal monsterpass är inplanerade. Hon är min alldeles egna hjälte, inte för att hon vill utan för att hon måste. Hon har valt det som är det klokaste av flera ganska hopplösa val. Det förutsätter förstås att hon är helt symtomfri och att ingen annan i familjen drabbas. Jävla skitår. Jävla, förbannade skitvirus. Jag har skurat kök och badrum idag och lyssnat på Christmas Crooners och har plötsligt knockats av Frank Sinatras Have Yourself a Merry Little Christmas. Varje advent har den snurrat förbi i den tralliga ljudmattan hur många gånger som helst men i år fäller den mig. Jag blir sittande helt stilla på köksgolvet med trasan i handen och börjar lyssna på texten. ”Next year all our troubles will be out of sight…”
Hur kunde Herr Sinatra veta? Och jag brölar igen. En lika våt fläck som trasan där på köksgolvet. Men jag har fått kort på en väldigt stinn vovvemage och besked att om ungefär en vecka är det dags. Kanske kan en av valparna bli vår och full av förväntan blir jag. Kjell och Maria har fixat i vårt murvelhus och skickat bilder på vårt apelsinträd, som i år till slut bestämt sig för att leverera mer än tre torra apelsiner!
Maria knäppte bilderna…
Vi skall försöka komma iväg, trots restriktioner, för att göra iordning och förbereda för säsongen 2021. Jag kommer att vara alldeles förträffligt nöjd bara med att skrota runt i trädgården och med att fixa i huset. Får vi dessutom den stora ynnesten att få välkomna en liten valp i vår, behöver vi ta höjd för att vårt resande begränsas för en stund. Kerstin – förbered dig på att fostra en ny familjemedlem!
Jag tittar på fåniga julfilmer och julserier. Knarkar dem, rentav. De flesta är outhärdlig hollywoodmeningslösa och de får motsatt effekt mot vad det var tänkt. Jag blir snarare grinchgrön om kinderna än tomteblossande juligt röd. Inte bra. Rastlösare blir jag också, fastän jag egentligen är en smula sorgsen. Tärd, till slut. Jag pratar med alla mina barn regelbundet och med de två ljuvliga små i Solna. Där inväntas för övrigt resultatet av ännu ett covidtest och därför är jag inte där utan här, på ön. I mitt juliga, pyntade och, jovars, ganska julfryntliga hus. Vi har köpt en pytteliten julskinka till oss två,
vi snaskar juleskum om lördagarna och ibland fuskar vi på en tisdag. Här finns inga lussebullar och inga pepparkakor och jag har ätit alldeles för få clementiner. Fast imorgon skall jag nog koka risgrynsgröt. Till mig själv. L tycker inte om gröt. Men vi har fint grötporslin.
Såg just första avsnittet av After Life med Ricky Gervais som deliciöst grumpy, otrevlig och deppig änkeman på Netflix
och känner hur jag liksom tog över den sinnesstämningen efter att TV-n stängts av. Det var inget jultema med den, så jag vet egentligen inte varför den fick utrymme. Jag letar, lätt desperat, snarare efter bara feel good och lyckliga slut. Gärna i slösande sol och vackra miljöer. Alternativt, apropå jultemat, med en massa glitter och julstämning. Jag behöver mängder av det senare för att få till något slags julglädje och ändå blev jag lite upprymd av den där sura och tvära Mr Gervais. Jag fick liksom vältra av mig min lappsjuka på honom en stund. Den fick någorlunda ordning på tankarna. Jag pratade med mamma i eftermiddags igen och jag slås av hur stark hon ändå är och jag tänker på hur många gånger hon varit just stark när det är allvar på riktigt; när det finns all anledning att vara orolig och rädd. Istället kan hon haka upp sig på småsaker och bli hur orolig som helst. Om jag råkar nämna att jag har lite ont i huvudet, kan hon med stark oro i rösten ringa flera gånger för att höra hur jag mår. Det där slår mig när jag försöker betrakta mitt lappsjuka jag utifrån; att jag får en märklig energi och får gjort saker, som legat som osande surdegar alldeles för länge. Jag ringer glömda samtal, fixar med tråkig admin och får till slut iväg försenade uppgifter till SCB. En bild på arbetskamraterna Dino och Linn från igår fladdrar förbi och jag ler.
Dingle, liksom. Det är städat och plockat hemma, förutom lite damm här och där och på något sätt känner jag mig ändå stark. Som när jag som sjuttonåring pluggade för att slippa tänka på att pappa tynade bort framför våra ögon. Vid skilsmässan för snart tjugotre år sedan när jag såg ut som en luggsliten sparv men hittade kraften i jobbet och tog det omvälvande beslutet att prova på något helt nytt. Samma märkliga energi har infunnit sig när livet har bråkat vid andra tillfällen och jag med blodsmak i munnen bara plöjt, kört ner hakan i kragen och jobbat. Jag kanske inte alltid varit så effektiv vid de tillfällena men jag har så gott som varje gång mer eller mindre medvetet fått till något slags förändring, som gett energi och ny luft, även om det kostat på.
Ett stopp vi Saltkällan på väg hem från nya uppdraget i Dingle, augusti 2015
Jag tycker att jag ser den här energin i min omgivning nu. Vi bryter inte ihop. Inte synligt, åtminstone. Vi misströstar stundtals, klagar tillsammans och skrattar till slut åt eländet. Åtminstone så länge vi inte drabbas av det som vi fruktar mest. Jag minns hur jag i den period i mitt liv, då jag var som allra mest förtvivlat rädd, kände det som att det satt en istapp i min ryggrad. En kyla inifrån som var sällsynt obehaglig men som höll mig upprätt. Sedan, när rädslan och förtvivlan släppte och jag kunde andas ut, var det som att den där istappen smälte och jag fick sjunka ihop för en stund. En blöt, hulkande fläck att torka upp, borsta av och lämna därhän. Som en baksmälla. Kommer vi att drabbas av kollektiv baksmälla när pandemin gett vika, tro? Hur förberedda är vi på den? Det finns en gemenskap i det kollektiva förfasandet över hur ursinnigt trist det är att få sitt sociala liv så kringskuret och över hur upprörande det är att så många liv inte gått att rädda. Vart tar den gemenskapen vägen när livet skall återgå till det normala igen? Har vi blivit snällare då? Mer empatiska, hjälpsamma och kloka? Jag hoppas det. Höll på att hänga på en bisats med något dysterkvistigt som motvikt till det hoppfulla, men jag avstår. Och så, till sist – häpp!: medan jag suttit här och skrivit på mitt blogginlägg har J fått svar på sitt covidtest. Och visst har hon till slut Covid19. Ingen smak, ingen lukt och med lätta förkylningssymtom. Må de fortsätta vara lätta. Vi facetimear om eländet. J klagar över bristande sälta på parmesanchipsen men knastret är fint. Löjrommen slösas inte på henne en kväll som denna, så G får ensam se till att den inte förgås.
Båda två läppjar på bubblor men bara en av dem har smak på sina. De skrattar åt eländet och jag också, fastän jag annars hade kunnat vara där och hjälpa till att ta hand om både löjrom, parmesanchips och bubblor. Lillördag, ju.
Jag kör istället Guttsta källa från Ica och drar igång ännu en julfilm innan läggdags. Har de senaste dagarna binge-tittat på två småtrevliga miniserier. En tysk, Hemma över jul, som puttrade på med klassiska förvecklingar och klavertramp,
och överraskande mysiga amerikanska julsagan i ett stämningsfullt New York; Dash and Lily,
Minsann fick inte Auld Lang Syne vara med också…
Tror baske mig att jag dristar mig till att överraskande rekommendera de där båda för en stunds verklighetsflykt undan dretåret 2020. Och vet ni, så där himla dåligt mår jag egentligen inte – jag får bara tämligen korta anfall av leda, tristess och otålig längtan efter normalitet innan jag borstar av mig och inser att vi trots allt klarat oss ganska bra så här långt.
Helst de allra mest älskade, förstås men också vänner är så otroligt viktiga för att jag skall trivas.
Nu är min värld kringskuren och gång på gång omkullkastad och mitt i alltihop har beslutet om mitt kommande uppdrag för Dingle tagits; ett beslut som innebär fortsatt distansarbete också bortom Corona. Borde ju låta småttt otroligt att få fortsätta jobba med det fantastiska skolprojektet som är Dingle, fast med större frihet och mer på egna villkor. Men hur fint det än är, så saknar jag ju bara efter några veckor den vardagliga kontakten med folket där.
Krokodilen och hummern i 2019 års luciatåg – what’s not to miss?
Jag konstaterar att vald frihet vad gäller arbetsplats alltid är bättre än en påtvingad och en rastlös otålighet har parkerat sig i min knopp och kropp.
Svårt fall av lappsjuka, tänker jag.
Murviel är bokat men ingalunda säkert. Allt hänger på hur jag själv och resten av befolkningen här och i resten av världen klarar av att hålla ut den närmaste tiden. Vi tänker naturligtvis inte leva vidlyftigt på plats i murvelhuset men resorna innebär oundvikligen visst risktagande. Nu sägs visserligen inte resor vara de huvudsakliga smittkällorna, om avstånd kan hållas och säkerhetsåtgärder vidtas, men det var ju just det. Oroande rapporter om överfulla plan med smaskande passagerare utan munskydd gör ju att vi ändå drar öronen åt oss en smula. Visir, kan det vara något? Handskar? Overall i plast? Gasmask? Jag raljerar, förstås. Vi måste åka ner, till slut. Tycker vi. Vi har världens bästa bygrannar i Kjell och Maria, som tittar till vårt hus med jämna mellanrum, men till slut vill vi ta vårt husägaransvar. Tanken är att vi skall försöka se till att få ett larm installerat – en fråga som aktualiserats under detta förfärliga år och som alltmer känns som en nödvändighet. Vi fick nyligen ett larm installerat i huset på ön och vi hade kunnat rusta oss till tänderna, vilket vi nästan gjorde. Integriteten fick sätta p för det allra mest ängsliga. Flera kameror blev det till slut, liksom skalskydd, brandlarm kopplat till systemet, och därtill en röst som ber eventuella tjyvar sjappa medan inbrottslarmet tjuter. Åtskilliga skyltar som talar om att inkräktare göre sig icke besvär förväntas göra sitt till. Jag gillar det egentligen inte. Är inte ängsligt lagd. Men de ofrivilligt långa perioderna av frånvaro har aktualiserat nödvändigheten av uppsikt på distans för undvikande av större bekymmer än nödvändigt. Tänker förstås på eventuella squatters, förutom andra otrevligheter som kan uppstå i vår frånvaro. Brand, inte minst, om något skulle kortsluta, till exempel.
Det är med andra ord inte bara ljuvligt att äga ett gammalt stenhus 200 mil hemifrån. Under hösten har det känts alltmer bekymmersamt, trots all hjälp vi får. Vad vi skulle ha gjort utan den hjälpen, vågar jag inte ens tänka på!
Nyårsafton i Pezenas med Kjell och Maria, 2018
Förutom att vara rastlös, lappsjuk och allmänt knäpp, är jag också ganska trött. Det blir liksom aldrig riktigt dag så här års och jag tycker genuint illa om mörkret. Idag sov jag till och med middag och det händer liksom inte. Vanligtvis. Men idag, alltså. Drömde gjorde jag också och det var ingen rolig dröm. Den väckte mig ledbruten och grinig vid femsnåret till becksvart mörker utanför fönstret. I drömmen hade vi fått grannar i Murviel igen och trädgården hade förvandlats till gångväg för mer eller mindre trevliga slashasar som jag inte tyckte om. Och då skall sägas att jag gillar de flesta. ”Hej”, brukar jag säga, ”kom in! Kul”! Sen är vi typ kompisar.
Decemberlunch med bygrannar…
Men den här drömmen, som dykt upp förut när jag längtat särskilt till Murviel, innehåller inga drömgrannar. De verkar inte gilla mig heller och så rör de till och förstör.
Det är med andra ord hög tid att åka till Murviel för att se med egna ögon att de som befolkar vår trädgård och vårt hus gör det på vår inbjudan och för att vi tycker att de är rackarns trevliga. Som det brukar vara. Jag vill för övrigt att det mesta skall bli som det brukar vara, så att jag kan låta vanliga tankar stångas om utrymmet innanför pannbenet igen.
Decemberdag 2018
Önskar er en fin decembervecka med massa mys. Och utan knasiga drömmar på sofflocket om eftermiddagarna.
Fredagskvällen med languedocska droppar i glaset efter en minst sagt innehållsrik vecka hittade mig i soffan både glad, upprymd, utpumpad och besviken på samma gång. Viktigast av allt är ett sedan sju år efterlängtat besked av ett mer privat slag, som jag kommer att låta prägla hela den kommande helgen. Lättad och tacksam och med påfylld energi skall jag ta mig an decembers första helg. Stearinljusen jobbar för högtryck, brasan i kaminen värmer och huset är lagom fejat; man behöver ju inte förta sig när ingen stark sol som kan avslöja städslarv letar sig in genom fönstren. Se där en bra sak med den mörka årstiden!
Annars har veckan präglats av förändring. Kommande och omedelbar. Nästa vecka är det dags för en nedstängd skola igen och vi ställer om till fjärrundervisning. I två veckor, till att börja med men vem vet hur länge vi behöver hålla igång just det? Samtidigt har detaljerna kring mitt framtida uppdrag finaliserats och det står klart att från och med 1 februari 2021 är jag inte längre rektor. Plötsligt känns det märkligt och jag drabbas av lätt separationsångest. Hur skall jag hantera att inte längre vara in the thick of things? Säkert kommer det att vara viktigt att se till att Murviel med en gång blir en del av ekvationen; då blir den nya, andra verkligheten just verklig. Otåligt har jag därför inväntat Macrons besked 15 december för att trycka på acheter-knappen i Air Frances app. För att smaka på hur det skulle kunna bli att mer fritt förfoga över tiden också mellan skolloven… Fast där är jag inte riktigt än och det är ok, trots allt. Det kommer.
Till slut har vi ändå bokat en murvieltripp, betald med vouchern från den aborterade höstresan.
Jag orkade inte vänta längre. Det får bära eller brista. Och hållas tummar.
Fram tills dess är det Tjörn och Solna som gäller. Äldsta dotter J jobbar på sjukhus och alla förstår säkert vad det innebär. Ett krisavtal blir hennes verklighet framöver och då får vi hjälpas åt. Jag kan ju jobba varsomhelst ifrån både nu och framöver. En bra sak, mitt i alltihop.
Hemmakontoret på ön
Son E med sambo meddelade under fredagskvällen att någon tripp från Norge till Sverige över nyår inte längre är aktuell. Karantänsreglerna västerut är inte kompatibla med resor österut och jag är förstås besviken, om än inte förvånad. 2020 är ju året som präglas av kraschade planer och uteblivet umgänge. Något av det värsta av allt, till slut, är all den tid jag hade velat tillbringa med mamma. Min nittio+ mamma, klar i knoppen, alltid något av en enstöring men som nu är märkbart påverkad av de uteblivna sociala kontakterna. Vi ringer varje dag och hon låter pigg men jag märker att hennes omvärld krympt; hon hänger inte riktigt med i alla svängar och det är fullt begripligt. När vi lämnade Solna förra helgen åbäkade vi oss förbi Degerfors; en omväg som innebar en dryg extra restimme – bara för att få tio minuter med henne på trappan,
och för att överlämna prinsarnas adventskalender.
En prinsbild bakom varje lucka…
Fina mamma. Jag längtar efter att få krama henne. När vaccination finns tillgänglig, ställer jag mig först i kön. Sedan åker jag till mamma och till E i Oslo. Och till Murviel. 2021. Året som gärna får bli väsensskilt från 2020.