Kategoriarkiv: Murvelhuset

Det där med att passa på…

16 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Jag tillbringade en hel dag på klipporna igår. Jag badade i salt, ljummet hav, torkade i solen, badade igen, läste tidningar, löste korsord, tittade på båtar och vältrade mig i att kunna njuta av sommar när den är som allra bäst.
Och brände mig.
Jag tänkte mig inte för.
Tänkte att jag måste passa på nu för det här kan vara sista chansen den här sommaren. Alltså, inte passa på att bränna mig, utan att passa på att bada och hålla sommar.
Idag är det lika varmt och skönt och jag tänker att jag borde passa på. Nästa helg är jag hos prinsarna och sen är nog den svenska sommaren slut. Den välkända gamla stressen över ett sådant trist faktum tränger sig fram och gör mig rastlös där jag sitter undan solen i skuggan bakom huset. Det är också alldeles ljuvligt skönt men borde jag ändå inte gå och bada?
Borde jag inte passa på?
Ångrar jag mig inte om jag inte passar på?
Men idag har jag faktiskt inte lust att bada. Jag är badmätt. Och bränd, som sagt.
Tre veckor med många timmar vid poolen under en sydfransk sol – åkejrå, mycket av tiden i skuggan ändå – utan att bli det minsta röd och så tvingas jag stå där med skammens rodnad framför badrumsspegeln och se min solplågade bröstkorg. Alltid där, sällan någon annanstans, och jag som aldrig är i solen numer utan minst faktor 30.
Det är pinsamt. Gamla mänschan borde veta bättre!
Baksidan av huset har norrläge och det är perfekt en dag som denna. Projekt fixa-trasig-soffa fick till slut min andakt,

Murken soffa med rostiga skruvar skall få nytt liv…

och nu har nya brädor äntligen ersatt de gamla murkna och soffan kanske kan leva ett par säsonger till.

Lagom arbete en söndag innan skolåret drar igång på allvar.
Den skall målas, förstås men först skall den slipas lite och spikhuvudena spacklas igen. På några ställen j-vlades spikarna med mig och resultatet blev inte så vackert men det kommer ingen att se.

Spikarna stötte på hård patrull…

I vinter skall jag fixa dynor och ryggkuddar så att hela härligheten är redo för njutning nästa säsong.
Nästa säsong…
Är vi alltså där redan, att planer för uteliv handlar om nästa år?
Att det som återstår nu är att passa på?
Försiktigt börjar jag fundera på december i Murviel. Adventsmys inne om kvällarna,

i kombination med en och annan lunch al fresco…

Jullunch hos Hansby, december 2018

Älskade murvelhus, vilken tur att du också finns!
Våra två hus.

Tänk att livet krumbuktade sig fram till en sådan tillvaro.
Jag kan gott låta mig plågas av att jag måste passa på. Skämskudde minsann på att tycka att det är jobbigt att behöva välja bort en njutning framför en annan. Vardagen har knuffats undan rejält när sådana tankar upptar mitt hjärnkontor. Dags för vardag och allvar, tror jag bestämt, innan hjärnan alldeles förvandlas till snömos.

En aldrig så försynt och lite skamsen titt…

13 torsdag Aug 2020

Posted by in Inredning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

På min padda finns en mapp med appar som fått rubriken ”Resor”. Apparna har använts flitigt de senaste åren och den här frankofilen har mycket flygskam i sitt bagage.
Minns någon ens begreppet ”flygskam” längre, förresten?
Det var i alla händelser en ständigt pågående diskussion över middagsbord och i arga trådar på Facebook under lång tid. Så kom Covid. Himlen blev tom från en dag till en annan. Gamla bagagetaggar på mina resväskor kändes plötsligt främmande, rentav exotiska. Som från en annan tid.
Igår kväll bestämde jag mig ändå för att lite i lönndom undersöka möjligheten att flyga ner. Jag klickade på Air France-appen och den satte genast igång en uppdatering; det är länge sedan jag klickade på den. Där finns ett oläst meddelande från 10 mars med förslag på billiga resor.
Jag stirrar på det.
Igen – en annan tid.
Och vi vet ju vad som hände sen.
Det är som en orimlig tanke att vi någonsin skall kunna gå tillbaka till flygande på samma sätt som tidigare. Jag vill det inte ens. Tror jag.

Det var då det…

Jag trycker in datum, väljer avgångar, klickar i flexbiljett som är fullt ut avbeställnings- och ombokningsbar. Tittar på sammanställningen och förundras över priset, 320€ ToR Göteborg-Montpellier. Som om ingenting har hänt. Som om allt är som vanligt igen. Hur kan det vara så billigt fortfarande? Hur har ens flygbolagen överlevt?
Men jag klickar mig inte vidare. Jag vill inte flyga. Inte än. Mitt gamla flygbeteende kan inte återupptas. Jag har inte mage att. Det bränner lite i fingertoppen som nyss knappat på Air France-appen. Hettar det inte rentav lite om kinderna? Är det en eftertankens kranka blekhet som infinner sig?

Så jag avvaktar.

Det finns all anledning också av andra uppenbara skäl att göra just det. Viruset har inte försvunnit, utan det skenar igen på lite för många ställen. Att krypa in i en trång flygplanskropp tillsammans med många andra lockar inte. Inte nu. Inte än.
Jag blir irriterad på mig själv och över hur snabbt jag skulle kunna vara beredd att falla in i mitt gamla mönster med många och flygberoende korta vistelser i Murviel istället för färre men längre. Längtan dit är en stark drivkraft, till och med starkare än vetskapen om att den sortens resande inte är att rekommendera. Som om jag vore fullkomligt faktaresistent.
Så jag struntar i reseapparna och börjar fundera på andra alternativ istället. Jag har ägnat ganska mycket tid åt det på sistone.

Jag har sneglat på husbilar utan att få gehör hemmavid och jag fångar uppmärksamt upp varje nyhet om utökade möjligheter att tåga iväg mot kontinenten. Nattåg är förstås det som låter mest intressant, eftersom det bara skulle kräva marginellt fler semesterdagar för en resa ner till Murviel än med flyg. Den möjligheten finns dock inte ännu.

Jag känner mig som något av ett hopplöst fall. Trots att vi är nyligen hemkomna från sommarvistelsen i murvelhuset, så har jag redan börjat bläddra i min röda almanacka för att hitta möjliga tidpunkter för att ta mig ledigt.

Jag vill ner och göra iordning efter den avslutade köksrenoveringen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ni vet den som, efter att knoppar och handtag kommit på plats, innefattar placering av ärtiga små förvaringskorgar och snyggt porslin på de öppna hyllorna; knopplister på ömse sidor om köksfläkten för de köksredskap som tål att tittas på och som i bästa fall också är de som används mest.
Jag vill lägga omsorgsfullt ihopvikta kökshanddukar på hyllan närmast diskhon för att låta dem mjuka upp intrycket och vara nära till hands när disk skall torkas, och jag vill fixa till köksbänkarna i trä enligt köksarkitekten S:s önskemål.

Mattorna skall på igen, böckerna skall upp i hyllorna bredvid öppna spisen,

de kalla lamporna i de nya takspottarna

skall bytas ut mot nya med varmt ljus – varför är fransmännen så förtjusta i de blåaktigt kalla?!? – gardiner, kuddar och soffklädsel ska tvättas och sedan skall jag slå mig ner mitt i rummet och beundra hela härligheten. Länge. Till sist skall jag ta bilder och tapetsera bloggen med alltihop.

Men för att jag skall kunna sitta där och svepa med blicken över det äntligen färdigställda köket i någorlunda närtid, måste vi kunna ta oss ner på annat sätt än med bil. Terminen är igång och jag kan inte vara borta någon längre stund. Flyg, alltså…
Fast nej.
Fingertoppen vägrar att närma sig den appen just nu.
Jag har en fingertopp med samvete. Tydligen.
Vi får väl se hur den känner imorgon eller nästa vecka.

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!