För en vecka sedan imorgon firades ännu en barnbarns födelsedag – en sådan varje månad från april till september har jag att fira och sedan årets sista i november igen. Det går rasande fort; förra veckans jubilar fyllde fem, jämngamla kusinen uppnådde samma aktningsvärda ålder för 18 dagar sedan, de yngsta i skaran blev tre i maj och två i juni. Syskonskaran i Solna flankerar med fyraåringen i april, äldste man som fyller 12 i september och vår finurliga snart nioåring i november. Jag har aldrig tråkigt!
Barnbarnsväggen med äldst längst upp till vänster och yngst på näst sista bilden. Längst ner till höger pussar barnens oldemor – min mamma – barnbarnsbarnet Brages hand.
I Murviel har gäster njutit av sin franska semester i tre veckor medan vi planerat för höstens vistelser; i plural, eftersom ovan nämnda födelsedagar kräver såväl engagemang som närvaro av något slag och jag behöver åka fram och tillbaka. Väl på plats om en dryg månad (undantaget blixtvisiten om två veckor) är det en del att göra. Diskmaskinen valde att packa ihop häromveckan men leverans av en ny ordnades raskt. Därmed har i tur och ordning köksfläkten, torktumlaren, kylskåpet och diskmaskinen svikit oss. Torktumlaren och diskmaskinen får nog tillskrivas effekten av hög ålder, medan kylskåp och köksfläkt borde ha kunnat hålla i flera år till.
Åsa & Aska kom på besök i Tjuvkil förra helgen. Vi västkustade oss med fisk och skaldjur, njöt i lä på vår terrass
och for till Rörtången i hopp om att få till ett bad med inte allt för höga vågor. Men vinden blåste frisk där också, så jag bangade badet.
Åsa, pålitlig badkompis utan några som helst badkruketendenser, trotsade ändå vågorna och tog några simtag i det skummande vattnet. Det tog en bra stund för henne att få upp värmen, så jag var trots allt nöjd med beslutet att avstå doppet.
De närmaste veckorna stavas dock rektorsjobb, så det är tidiga morgnar, ett par timmar bakom ratten varje dag och nytt trevligt folk att lära känna. Den här gången är det gymnasiet som gäller och även om också en sådan verksamhet har sina utmaningar, är det en mer förutsägbar tillvaro. Två månader sammanlagt är det tänkt att bli, medan resten av hösten ännu så länge är ett oskrivet blad.
Det kan bli mycket Murviel eller så dyker ett nytt uppdrag i grundskolan upp igen… Helst inte i närtid, dock, men självklart kan det kännas aktuellt igen så småningom.
Oavsett, så är kalendern välfylld den närmaste tiden också och jag undrar när jag skall lära mig att bara vara? Eller är det helt enkelt inte jag? Snart måste jag kanske ändå bli pensionär på riktigt men där är jag inte ännu, trots allt.
Juliveckorna i Murviel är stökiga, sociala, kärleksfulla, varma, nattsuddiga och alldeles ljuvliga. Men jämna mellanrum röjer jag runt när mitt ordningssamma jag får spel och efteråt, när handdukar är tvättade och ligger i snöräta högar, terrass och poolområde av avspolade, kuddar buffade, nya, rena dukar ligger på borden och diskbänken är blänkande fri från rester av matlagning och glasskladd, då återgår jag tillsammans med övriga till sedvanligt guppande i glittrande pool.
I måndags påbörjades ett nytt rektorsuppdrag och innan sommarsäsongen avslutades var det oklart när jag skulle kunna åka till murvelhuset igen. Våra franska sommarveckor kändes alldeles för få, just eftersom jag inte hade ett tydligt återvändardatum att förhålla mig till innan jag åkte därifrån. Så jag längtade tillbaka, fastän jag inte ens hade åkt därifrån.
Nu har jag inte bara ett, utan flera datum. Höstens uppdrag stannar troligtvis vid två månader, och en nästan hel murvieloktober hägrar!
Oktober 2022
Tankarna på vad jag vill göra under den kommande höst- & vintersäsongen har därmed börjat köa och pocka på min uppmärksamhet. Det gör mig otålig men också ivrig och energipåfylld. Redan vintern 24/25 fraktades färg ner men inte mycket hanns med. De där längre vistelserna har jag sedan inte fått till och det har märkts på de halvfärdiga projekt som gång på gång letat upp min blick denna sommar.
Ett sovrum målades, de två återstående skall få omsorg senare i höst.
De nya Al-aggregaten i gästrummen gav nytt estetiskt huvudbry, där det värsta såg så illa ut att det krävde omedelbar åtgärd. En hylla med korgar skulle införskaffas för att dölja eländet. Jag letade hyllor febrilt men när svärson Erik fick höra om bekymret, snickrade han elegant fram en skräddarsydd skönhet och problemet fick sin lösning
Ett tidigare vackert blickfång i gästbadrummet fick en plastkanal tvärs över väggen…Ai:s förslag från mina funderingarpå lösningEriks vackra hyllplan inför ytbehandlingEfter 7 strykningar linolja, balsamterpentin och pigment fick hyllan rätt nyansDonald kom och hjälpte oss att få den på platsOch så här blev det!Tämligen likt Ai:s skiss;)
När målarfärgen torkat i de två gästrummen, skall gardinskenor upp i taken. Gardiner skall få dölja de lika fula AC- anslutningarna i de två gästrummen.
Function over fashion, tydligenMen effektiv är den nya luftkonditioneringen!
Allt är införskaffat – nu är det bara tiden det hänger på!
Ny soffa skall införskaffas till vardagsrummet, eftersom den vi nu har börjar säcka ihop efter bara fem år. Nya idéer har också seglat upp efter alla timmar jag guppat runt i poolen. Poolhuset behöver kunna fungera mer som ett gästhus, så det skall få lite extra omsorg i höst. Det borde inte vara så svårt att flytta ut dörrpartiet på det lilla extra rummet för att få plats med ordentliga sängar också där.
Det är fint att skrota runt och måla upp bilder i huvudet av hur det skulle kunna bli. Några vänder med ChatGPT hjälpte mig visualisera, även om den inte klarade det fullt ut utan tillgång till en ritning med exakta mått.
Poolhuset i mars 2012 – här syns båda rummen som Ai fick skissa frånSen fattade den inte att inte pelarna skulle flyttas ut –>… men fick ändå till en skiss att utgå ifrån.
Men så kom verkligheten på besök i form av ett nattligt brak från taket. Det övergivna vackra vinbondehuset, som sitter ihop med vårt, är nu i akut behov av omsorg.
Det växer bra i grannens hängrännor…
En takpanna från deras numera gistna tak föll ner med buller och bång och slog av en bit av frisen under vårt tak.
Där i hörnet är frisen avslagen……och resterna av den brakade ner på vår trapp mitt i natten.
Vi måste agera och så snabbt som möjligt få dit någon som undersöker vad som faktiskt har hänt. Sedan måste såväl änkan som äger huset, som maireriet, en commissaire de justice och vårt försäkringsbolag kontaktas. En commissaire har redan mejlats men någon återkoppling har vi ännu inte fått. Om möjligt, vill vi förebygga ytterligare skador, för om grannhusets tak säckar ihop, påverkar det i högsta grad även vårt hus. Görs ingenting åt grannhuset, måste vi försöka skydda vårt på alla sätt, inte minst genom att dokumentera och varsla, förutom rent faktiska åtgärder mot grannhuset. Förhoppningsvis förstår Madame G och låter åtgärda sitt tak. Kanske att det till och med skulle kunna innebära att grannhuset äntligen läggs ut till försäljning och snappas upp av någon modig nog älska huset och rusta upp det till sin forna glans. Hon är en bedagad skönhet som vore värd det, vårt vackra grannhus. Det är alltid svårt att lämna murvelhuset men extra svårt blir det när oro för eventuella ytterligare skador parkerar sig. I tre veckor är murvelhuset utlånat, sedan får vi ta oss dit och prata med experter som kan. Korrespondensen kan ju skötas hemifrån och förhoppningsvis händer ingenting alarmerande innan vi hinner ner igen.
Det är nästan svindlande att tänka att vi nu inleder vår femtonde sommarsäsong i Murviel, vårt sommarviste, happy place och vår boendekonstant genom flera flyttar på svensk mark. I morse kom Claes och Eva, tillsammans med en god vän på frukost med bad chez nous. Ann och Ulf höll också morgon med oss innan avfärd mot nya äventyr. Så brukar det se ut här om somrarna; socialt, otvunget och väldigt mycket murvelliv som är sig likt.
Idag ramlade jag över ett inlägg på Facebook som fick mig att tänka tillbaka på åren som gått och på de många möten vi bjudits på. Nya vänner har blivit nära vänner; några kom i några år och försvann sedan tillbaka till Sverige igen, andra är här fortfarande. Förändringarnas vindar har egentligen aldrig slutat blåsa här heller och vi tillhör nu skaran som funnits här om inte längst, så åtminstone längre än de flesta.
2012 – växtligheten vid poolen är en helt annan än när vi komYoga, massage och god mat med nyfunna vänner, juli 2013Klofest den svala och blåsiga sommaren 2014
Min murvelkärlek är numera mindre stjärnögd men desto mera grundad och trygg. Vi har gått på nitar genom åren och av det har vi fått erfarenheter och en något mera nykter blick. Jag ser samma sprittande optimism hos de mer nykära i allt det franska som kännetecknade mig de första åren och jag kan stilla tänka ” vänta ni bara” eller ”det där är kanske inte så smart”. Men det får stanna vid tanken. Var och en måste få göra sin resa och det är omöjligt att veta vilka förmågor andra bär runt på och som jag inte besitter. Någon dysterkvist har jag dock inte blivit – jag njuter precis lika mycket nu som jag gjorde under mitt tidiga murvelliv.
Tisdag 23 juni 2026…
För oss har det i allt väsentligt gått bra genom åren. Tanken på att flytta ner permanent har funnits där men aldrig hittills materialiserats. Pandemin, minns jag, fick flera som tagit just det klivet, att lämna det franska för att komma närmare familjen. För andra har stigande ålder fått dem att fatta det svåra beslutet att lämna Languedoc för det tryggt välkända i Sverige. Att vi aldrig släppt vår svenska tillvaro är jag övertygad om har skjutit på just vårt återtåg med många år. År varav många fortfarande förhoppningsvis ligger framför oss.
Bertils premiärsemester i Murviel
En mörkare verklighet har gjort sig påmind vid ett flertal tillfällen, med drunkningstillbud som hade kunnat gå riktigt illa, sjukdomar som fullständigt ritat om kartan för dem de drabbat, bränder och faktiskt också ond bråd död i vår nära murvielska bekantskapskrets. Vi har förstås inte heller själva seglat genom de här 14+ åren utan att riktigt svåra saker tvingat fram såväl ändrade planer som att vi måst omprioritera ganska kraftigt.
Men här är vi fortfarande. Mer prövade, mindre aningslöst optimistiska (just det senare kan jag sakna) men med en tacksamhet över den resiliens som vi upptäckt finns där. Ödmjukheten och tacksamheten över att få landa här i Murviel med jämna mellanrum, den har bara vuxit med åren.
Jag skakar av mig vemodet och återgår till de där bagatellerna som upptar min murvielska semestervärld efter att axlar tillåtits sjunka. Idag har vi till exempel, inte utan viss dramatik, räddat en stackars vilsen groda ur poolen, inte bara en, utan två gånger.
Jag förklarade för den att det inte var rätt sorts vatten i poolen för honom (henne?), så efter andra räddningen verkade den lilla grodan förstå.
Inte mycket matnyttigt har annars åstadkommits idag men ett par strykningar med linolja och balsamterpentin på badrumshyllan har jag ändå fått till. Jag är långt ifrån klar och jag inser att det kommer att krävas både mer tid, pigmentmixtrande och en rejäl portion tålamod innan jag känner mig nöjd med kulören och hyllan därmed kan få komma på plats i badrummet.
Första strykningen med bara linolja och balsamterpentin och andra med alldeles för snålt med pigment. Nytt försök imorgon!
Det här med att tycka att det är värt det att kvista ner för bara ett par dagar, känns som något som hör de tidigare åren som lyckliga ägare av franskt vinbondehus till. Pre-pandemin var det så det såg ut bortom skollov och semestrar och nu är det återigen möjligt tack vare nya rutter och överkomliga priser. Flygskam – minns vi ens det begreppet? Vem pratar om det nu?
Jag hade nog ändå inte valt att åka iväg nu om det inte vore för att vi plötsligt fick en del att styra med inför årets sommarsäsong. Köksfläkt och kylskåp har nämligen valt att tacka för sig efter bara 6 år!
Hej då Smeg – var du månne ett måndagsexemplar? Den trasiga fläkten, Smeg även den, skymtas till höger
och fula rördragningar med ny AC på övervåningen tvingade fram vår blixtnärvaro för att försöka få ordning på allt det.
Nu står ett nytt kylskåp på plats – ett Samsung med rätt mått har fått ersätta det dyra smegeländet och en ny köksfläkt ligger redo att ersätta den havererade. Det var inte alldeles lätt att med tidspress hitta ett skåp med rätt mått och någorlunda ok att se på men alternativet vänta och leta fanns inte på kartan med sommarinvasionen så nära förestående.
Det här är andra gången som”fashion over function” som ledord blivit till en dyrköpt erfarenhet för vår del. Hädanefter får det bli tyskt och pålitligt när vitvaror skall införskaffas! Det lär dessutom snart vara aktuellt igen; torktumlaren har börjat uppvisa ett märkligt beteende och diskmaskinen börjar även den att visa tecken på att den håller på att falla för åldersstrecket
Stressen över allt franskt praktiskt som ställt till med oreda den senaste tiden har känts nästan övermäktig, men så lyckades vi träffa på en supertrevlig och hjälpsam Cedric på Boulanger och vi/jag återfick tilltron till att det där med att äga ett gammalt languedocskt vinbondehus är en precis lika brilliant idé nu som för snart femton år sedan.
Sedan har Florian varit här och städat trädgården och jag har sippat på kanske ett par glas Muscat sec från St Georges d’Ibry, simmat ett gäng längder i ljummet poolvatten och torkat skinnet i sydfransk sol. Jag har turbonjutit, nöjd i förvissningen om att om en dryg vecka är jag här igen.
Vi har även hunnit med en formidabel ostronkväll hos fina bygrannar; den där sociala kontexten som sällan beskrivs men som är en så otroligt viktig del av hela det sydfranska äventyret. Jag skulle nog vilja hävda att just det är avgörande för såväl trygghet som trivsel genom alla år härnere.
Hur länge till blir vi kvar som deltidsfransoser?
Länge, länge till, om jag får ha något att säga till om!!
Härom dagen, innan regnovädren tog över tillvaron, iakttog jag myrorna som byggt motorväg tvärs över (eller snarare under) vår loungemöbel invid poolen. De är stora, myrorna. Det går på raka led och bär på byggmaterial som är dubbelt så stora som de själva. Jag fascineras och beundrar flitet men mest är jag ändå irriterad över att de valt just den plats för sitt slit där vi vill lata oss. Myrmedel har införskaffats men då dör de ju och vilken rätt har väl jag att ta livet av de små myr-stackarna? Kan man inte bara hjälpa dem att hitta en ny vägsträckning? En där vi inte behöver samexistera så nära inpå varandra?
Mitt sjuåriga jag gör sig påmind i denna prekära situation; hon som räddade flugor undan en säker drunkningsdöd ur mammas tvättbalja ute på gräsbacken invid mammas barndomshem i Norge (om somrarna levde vi 1930-talsliv där, utan vare sig rinnande vatten eller andra moderniteter).
När jag hamnat här, i myrfunderingar och nostalgi, då vet jag att axlarna intagit rätt läge och att den svenska vardagen hamnat längst in i min hjärnas skrymslen. Det är välbehövligt. Tillvaron har varit hetsig från augusti i fjol och fram tills att jag kom tillbaka till murvelhuset för drygt två veckor sedan.
Jordgubbar från Capestang till frukost
Det där hetsiga känns långt borta nu. Jag ger mig själv tid och har behövt vara eremit ett tag. Jag har laddat ner en tai chi-app, eftersom mitt ig-flöde har sköljt över mig med tips om stolsyoga, tai chi-promenader, träning fem minuter om dagen för att ha en snygg bikinikropp i juli eller för att min ai-dotter med magrutor tycker att jag behöver göra något åt min hängbuk. De värsta avarterna i denna reklamkategori är ai-mannen som beundrande iakttar ai-fruns förvandling efter tre veckors bensprattel på en stol. Om det är något som skulle kunna göra mig fullständigt obenägen att ladda ner en träningsapp, så är det den. – Vad i alla glödheta, tänker jag, har algoritmerna så dålig koll på vem jag är?
Men den vänlige mannen i tai chi-appen jag hittat, är numera en del av min morgonrutin och det sista jag gör innan jag lämnar badrummet. Den har inget hurtfriskt över sig, inga misogyna antydningar om att min kropp skulle behöva någon annans godkäntstämpel, utan den bara försiktigt väcker livsandarna och ger mig en stunds stilla reflektion.
Så vad gör jag sen?
Målar barnbarnens picnic-bord gult,
Med en jättegammal, tunnsliten bordstablett från barndomsnorge som duk
påbörjar ett av tre planerade stickprojekt och sitter uppe alldeles för länge igen för att bli färdig med bara en mönsterrapport till.
Eller så planerar jag att gå till banken för att hämta mitt nya carte bleu. Eller så får det vänta tills imorgon eller i övermorgon…
En tur till Emmaüs i Servian, kanske? Det har jag tänkt i några dagar nu. Fast måste jag? Vill jag? Efter lunch, kanske. Älskar fransk lunchtid; det är som att varje dag få två kravlösa timmar när ingen fransman finns tillgänglig och inte heller jag behöver finnas till hands för någonting alls annat än att äta och sedan låta maten smälta. Civiliserat, om du frågar mig.
Pasta vongole avätet
Men sen kom regnet. Det har regnat i flera dagar. Rejält, dessutom. Lite halvtråkigt, kanske men också skönt att bara kura med kravlösa renoveringsserier på skärmen och sticke i knäet. Och trädgården, ja den fullkomligt exploderar! Den är vild och galet vacker nu;
Schistrosen❤️”Skogspartiet” – skuggigt och trolskt SvartvinbärssalviaAloe och yuccapalmKinarosmandelträdTuktad och naken (falsk) akacia18 april… och samma träd 4 maj
Nu har vi trots allt inte bara ägnat oss åt navelpill och reflekterande i flera dagar. Då hade jag till slut blivit alldeles för rastlös.
Det har firats Valborg och kung med brasa ( jorå minsann!) och bubbel;
Maison Hansby
Vi drog inte till antikmässan i Pezenas i söndags, som alla andra (om man skall tolka IG rätt) men vi bjöd på lunch hemma med en gullig liten Lisen med päron och farfar på besök och jag har shoppat loss hos The Livingroom/Villa Fondanten.
Stickekompisar har jag träffat också, med fika, en sprakande brasa (det var inte alls varmt igår) och vindlande samtal. Fina grejer, vill jag lova!
Idag skiner till slut solen och vi kunde äta vår frukost ute igen. Under tiden installeras AC i de två resterande sovrummen på övervåningen. Det där är en sådan där sak som befunnit sig på planeringsstadiet i hur många år som helst och när vi förra sommaren lät installera AC i master bedroom, blev vi varse att i rummen ut mot gatan är det inte alldeles enkelt. Ett aggregat på fasaden synlig från gatan fick ett rungande nej från maireriet, så nu hamnar det i garaget tillsammans med det sedan gammalt befintliga aggregatet. Röret för kondensvattnet dras inomhus istället. Längs med och genom vårt fina badrum, bland annat.
Pre-plaströr……hjälp, ett sånt haveri😱
Jag ville bara gråta när jag såg det. En fullkomlig estetisk katastrof hann hända medan jag for iväg och stickade i några timmar.
Så vad göra? Jorå, ganska snart kom jag på den strålande idén att sätta upp en vägghylla ovanför fönstret och alldeles nedanför plastkanalen för att sedan kunna dölja eländet med vackra korgar och lådor.
Chat-gpt fick fram den här – ganska bra visualiserat, ändå
Nu har de vänliga installatörerna lovat att fixa även det åt oss, så nu mår jag bra igen.
Hunden och jag myser i soffan på terrassen, där solen nu till slut står tillräckligt högt på himlen på förmiddagarna att tonnellen kan skänka skugga. Det är hur fint som helst, det.
Vad göra när rektorsuppdraget tog slut tidigare än beräknat? När jag är på plats i Murviel utan att egentligen behöva åstadkomma ett endaste dugg? Om jag inte vill eller har lust? Lite rastlös blir jag men istället för att ta fram golvmopp eller sätta målarpenseln i arbete igen, har jag låtit dagarna flyta på.
Näktergalen (tror jag) hojtar strax innan gryningen bryter igenom och när morgongruset gnuggats ur ögonen, är den tidiga morgonserenaden igång. Solen värmer benen som trasslat sig ur täcket, hunden snusar på min arm och jag låter morgonen börja utan att jag hetsar upp för att sätta igång med dagens värv.
Idag var det söndag morgon och byn var stilla. Ingen morgontrafik på gatan utanför och kyrkklockorna manade som vanligt till att låta dagen börja. Jag släntrade upp. Sköljde ansiktet i kallt vatten och fixade med allergiarsenalen som mitt barn, – doktorn, den fina, väldigt gulliga – skrivit ut till mig, som gått och blivit kraftigt pollenallergisk på äldre dar. Så på med paltorna; idag något ordentligare, eftersom söndagar är marknadsdag i St Chinian och vi bestämt oss för att en utflykt dit skulle vara en lagom aktivitet en deltidspensionärssöndag som denna.
Mycket folk idag …Varsin kopp kaffe och pain au chocolat på caféet vid marknaden fick bli dagens frukostStina är en riktig marknadhund…
Jag köpte ost. Lagrad, kristallig Comté och en annan god vieux sak som jag glömt namnet på men som ostkillen menade att jag nog skulle tycka om.
Det hade han rätt i. Goda, skarpa och med ljuvlig sälta slank de ner tillsammans med ett kallt glas rosé när kvällen kom.
Vi hade besök under eftermiddagen. Nya lilla familjen i St Nazaire de Ladarez kom på besök för att hämta AC-klumpar och fläktar som vi inte längre behöver och för att diskutera smycken som svärmors älskade juveler skall få omvandlas till. Familjehistoria och kärlek möter kreativitet och juvelerarkunskap i härlig förening!
Vad mer, denna dag? En svulstig trädgård som gör mig lyckligare än vad som är möjligt att beskriva, en mumsig middag tillredd av honom som gör livet så fint och tankar på dem där hemma, som får det att sjunga lite extra inombords. En bra dag, alltså. På alla sätt.
Det är nästan 46 – eller i alla fall fyrtiofem och ett halvt – år sedan jag lämnade lilla brukshålan fortare än vad en avlöning lämnar plånboken. Under mitt nyss avslutade uppdrag i en annan, visserligen betydligt mer på ytan idyllisk, håla var mina gamla barndomstrakter mindre än en timme bort. Närheten till det som en gång var mitt ”hemma” gjorde något med mig. Jag tänker inte på platsen med någon större värme, trots en kärleksfull uppväxt på det privata planet. Men det är något med bruksorter; Jante råder, skvallret florerar och den sociala kontrollen gör sitt bästa för att vingklippa. Ofta beskrivs den lilla orten och närheten till varandra som något tryggt och positivt och så är det naturligtvis också. Så länge du följer normen, klipper ditt gräs i tid, byter gardiner och putsar fönstren när våren kommer och inte sticker ut på fel sätt. Eller, gud förbjude, får för dig att du är någon!
Mamma och jag
Det är alltid numera i mörka penseldrag jag tenderar att måla min barndoms lilla ”köping”. Så tänkte jag inte som liten. Det VAR tryggt. Men världen utanför väckte min nyfikenhet tidigt. Tio år gammal kunde man hitta mig framför en spegel konverserande med mig själv på engelska. Det blev ”mitt” språk. Jag lärde mig snabbt av grannars besökande släktingar utomlands ifrån, som jag lekte med varje sommar. Med ett förvärvat tydligt andra språk och med mammas anglofili som inspiration som en självklar del av mitt unga jag, riktades min blick ut och bort.
Ut och bort drog jag alltså, så fort jag kunde och tämligen snart efter det slutade jag hänvisa till att jag skulle åka ”hem” när jag åkte och hälsade på mamma.
Numera bor jag ändå till slut lantligt men kustnära i mitt sverigehemma,
och i en liten by i mitt franska hemma;
Petetas i Murviel sommaren 2019
Det är alldeles självvalt och det passar mig utmärkt. Trots över 30 år i Stockholm är inte storstadsliv något för mig, även om närhet till det urbana och anonyma fortfarande är viktigt. Sammanhanget, oavsett var geografiskt, måste vara heterogent, levande och accepterande.
När jag i och med mitt nyss avslutade uppdrag, liksom vid alla mina senaste rektorsuppdrag, hamnar i miljöer som väcker slumrande barn- och ungdomsminnen till liv, händer något i mig. Ett visst obehag, stundtals, men också en insikt om att här finns en kontinuitet som är mer eller mindre omöjlig att få till i större sammanhang. Jag förstår bättre det där med den mindre ortens trygghet och relativa stabilitet. Vore det inte för de tydliga nackdelarna, skulle jag kanske stämma in i den positiva kören om livet i en mindre ort.
Den lilla plats jag nu under några månader levt veckovis nomadliv på, har bara känts välkomnande. Utmaningarna har förstås varit stora även här men vetskapen om att tillvaron var tidsbegränsad, gjorde att jag både trivdes och förmådde se skogen trots alla träd. ”Träden”, som så ofta i offentlig verksamhet, i form av klåfingringriga politiker, organisatoriska svårigheter och för all del ibland en och annan tf skolchef som rör om i grytorna mer än vad som är klokt och med en gapande, vingklippt personalstyrka som publik. Personalstyrkan har imponerat på mig och det är inte alldeles lätt att lämna dem. Sagda skolchef kommer jag däremot inte att sakna.
Men jag har också längtat.
Hem, till Tjuvkil, till lilla radhuset;
Efter våren, ivrigt påhejad först av snöfria gator och takdropp och numer ordentligt etablerad.
Men allra mest (jo, alla mina älsklingar, alltid allra, allra mest efter er!) har jag längtat till Murviel och jag har hunnit med en dryg vecka där över påsk. Nu skall jag ner igen.
Jag skall blaska vidare med färg på återstående väggar och dörrar på övervåningen och jag skall fortsätta att fixa med utemöblerna;
Den sminkade grisen…färdigsminkad och redo för sommarfrukostar.Work in progress…… i varm sol…… första strykningen……stolarnas tur.Jotun jobbar!
Trädgård, terrass och poolområde behöver förberedas ytterligare för en ny säsong; den femtonde sedan vi satte nycklarna i den gamla ekdörren för allra första gången.
Så skall jag premiärbada i poolen som invigning av säsongen 2026. I år skall det badas med ett nytt poolaggregat installerat. Det skall bli spännande att se om det blir någon skillnad med saltvattenklorinering kontra den gamla tekniken med tillsatt klor.
Om jag längtar igen nu?
Galet mycket, faktiskt.
Snart skriver jag ett nytt inlägg. Om Marseille, som fick en blixtvisit för en vecka sedan när jag åkte upp till Sverige för de avslutande arbetsdagarna i mina ”nästan gamla hoods”.
Vi köpte vårt älskade murvelhus hösten 2011 och fick nycklarna i mars 2012.
Utsikt från rummet vi hyrde på slottet i Murviel i oktober 2011
Ända sedan dess har jag undrat över hur huset en gång måste ha sett ut. Renoveringen, som tidigare ägarna genomförde, var ganska brutal och jag har ända sedan vi klev in genom dörren i det stora, ljusa rummet på bottenvåningen varit skamset tacksam över att beslutet att riva alla de ursprungliga väggarna inte var vårt. Jag tror inte att vi hade haft hjärta att göra just det. Ändå var det just det stora, ljusa öppna rummet som fick oss att fullständigt falla i farstun vid visningen i oktober 20211!
Mäklarbilden med den blommande mimosanHej huset i mars 2012!Köket när huset blev vårt i mars 2012,Första dagen i murvelhuset, mars 2012….och det stora rummet med gult betonggolv.
Vi har kanske inte ägnat tillräckligt med tid och ansträngning åt att få fatt i just vårt hus historia men nyfikenheten och funderingarna har aldrig riktigt lämnat mig. Vad är det som huset försöker berätta? Vilka ledtrådar finns? De senaste dagarna har jag tillsammans med ChatGPT försökt få fatt i en generell historia kring vår typ av vinbondehus i just vårt område. I detta har ChatGPT excellerat! Jag har trots allt läst på en del och kan konstatera att ChatGPT trovärdigt lyckas datera huset till någon gång mellan 1860-1890. Vinbonden som en gång lät bygga huset var troligen relativt välmående och hade ambitioner men någon aristokrat lär han inte ha varit. Övervåningen, som enligt vår köpemäklare skall ha varit oinredd, var högst sannolikt tvärtom inredd; enkla sovrum, kanske med tometter på golvet
eller möjligen mönstrat carrelage, lär ha funnits där. Där sov man, inget annat. Där fanns inget behov att skryta om familjens relativa välfärd, eftersom övervåningen lär ha varit en helt och hållet privat domän.
I vår skall vi installera ytterligare AC på övervåningen och i samband med det skall jag måla om och fixa till det sista i det stora huset. Vad döljer sig under den moderna parketten, har jag alltid undrat? Är det nu vi skall ta reda på det? Har vi möjlighet att upptäcka gamla golv under den ganska tråkiga parketten , som dessutom verkar ha höjt golvnivån med drygt en decimeter? Orkar vi? Vill vi?
Merylwannabe införDIY…
Det beror ju alldeles på vad vi eventuellt hittar under det nuvarande golvet. Tanken kittlar och jag måste nog ändå undersöka! Kanske kan vi bryta upp några golvbrädor i ett av gästrummen när vi kommer ner i påsk?
Kanske är det också dags att på allvar grotta ner sig i husets historia? Det känns som att vårt vänliga hus förtjänar det!
ChatGPT plockade fram den här köksbilden från ca 1900, som ett exempel på hur ett kök i vår typ av hus skulle ha kunnat se ut…
Murvielklotter 