Kategoriarkiv: Murvelhuset

Nej

22 söndag Jan 2023

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag skall inte skriva om att det snöade i torsdags kväll eller att snön la sig på backen och på taken. Tänker heller inte uppehålla mig vid att jag drog på mig vinterkängorna som stått i farstun och skällt sedan vi kom ner eller att det plaskade under fötterna när hunden nattkissades. Tänker heller inte orera om plogbilen på vår murvelgata eller om hur den fick mig att känna mig. Tror ni mig inte? Men så kolla här då!

Men om vad en dörr gör med min sinnesstämning, det tänke jag berätta!

Jag har inte längre koll på hur länge sedan det är sedan vi började prata om en dörr in till en suite-badrummet. Egentligen tyckte vi väl redan från början att det var märkligt att det inte fanns någon dörr men att det fanns annat som inledningsvis var viktigare att ta tag i. Vi har sedan dess frågat ett flertal hantverkare om de vill åta sig jobbet och de har alla sagt ja, eller snarare nja, och sedan har det runnit ut i sanden.
Annat är det med Tom! På en och en halv vecka har han fått dörrkarm, dörr, garderobsdörr och anpassningar gjorda och jag behövde bara måla, städa och fixa till lull-lullet.

En gardin, liknande den vi har i gästbadrummet,

ville jag försöka hitta till den nya badrumsdörren men någon sådan gick inte att uppbringa i de butiker jag letade upp.

Men väl hemma efter min misslyckade shoppingtur, dök jag in i vårt linneförråd och lokaliserade en av alla miljoner (nåja, kanske en överdrift) dukar som hamnat där, efter att den äldre generationen en efter en lämnat både oss och alla sina vackra saker. Duken fick en kanal sydd på sig och ströks varsamt slät, så nu sitter den där på dörren som en smäck.

Därmed är privatlivet på toaletten slutligen fredat. Och badrummet helt klart, eller?

Nä. Dusch- och badkarskranarna väntar fortfarande på att bli utbytta liksom duschtråget på att bli justerat så att duschdörren kan komma på plats. Alla de hantverkare vi anlitar är inte lika bra på att hålla deadlines och göra klart allt intill minsta skruv som Tom.

Tom, som sedan under samma knappa två veckor dessutom snickrat ihop vår pergola helt enligt önskemål och lite till. Vi for tillsammans till Leroy Merlin och köpte virke och vi fanns till hands för löpande detaljbeslut men resten överlät vi med varm hand till honom.

  • Fulhörnet i somras, med den avslagna skenan hängande i luften.
  • Notera spaljén, ”locket” till vänster ovanför skenan och kassetten i golvet invid muren; här förankras äntligen poolhusdörren när den är öppen!

Vi är bortom nöjda med resultatet och tycker att våra veckor här blivit precis så produktiva som vi hade önskat. Om vi bortser från Linky-incidensen förra fredagen, förstås; den som var huvudanledningen till vår januariresa. Det gör nu inte så mycket. Vi löser det en annan gång.
Nu återstår några timmars söndagskväll, sedan tuffar vi norrut igen.
Åker vi hem, frågar jag mig, eller är hemma här?
Känslomässigt blir svaret tveklöst ja. Här bor min själ. Den praktiska hjärnhalvan hävdar något annat.
Nåväl, tillbaka till Sverige far vi, till idel gulliga solstrålar men också tillbaka till vintern. Fredagens murvelsnö är sedan länge glömd och solen värmer återigen i lä för den nariga januarivinden. De må fortfarande vara kallt med languedocmått mätt men jag tänker nog snarare en tidig vår, den som de svage kallar vinter! För vad hittar jag i trädgården när jag går runt och njuter?

Inte ser det ut som vinter, iallafall …
Vi har förstås också åkt på utflykter och varit sociala, men om det berättar jag en annan gång.

Väderfunderingar

18 onsdag Jan 2023

Posted by in Byliv, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Vi har haft ett par riktigt ruggiga dagar och i förrgår åkte till och med understället i ull på. Det regnade och igår morse blickade jag dessutom ut över en dimgrå trädgård, där termometern visade ynka 7 grader.

Det går snabbt att bli bortskämd med de sydfranska januaritemperaturerna. Allt under 10 grader är JÄTTE-kallt. Lägg till det en nordanvind och vintern är därmed alldeles bestämt på tillfälligt besök.

Ser ni snön i bergen till höger om soldaten?

Den sortens vinter är dock till slut inte värre än att vi vid lunchtid fick ta på solglasögon när vi flanerade på Allées Paul Riquet inne i Béziers,

för att sedan via Place Jean Jaurès ta oss in i gränderna för en formidabel lunch på L’Orangerie,

Äteriet ligger på Rue Barthélemy Guibal, alldeles innan den korsar Rue de la Coquille.

Där, några meter innan den gatan når Paul Riquet, ligger för övrigt ett annat rekommenderat äteri, som vi inte testat ännu; Café des Arts heter det och det ser ut precis som man tänker sig ett klassiskt brasserie.

Det får bli nästa gång.

Béziers fortsätter att utvecklas och utbudet av restauranger blir alltmer imponerande. När vi fick nycklarna till vårt hus för snart
11 år sedan, lockade inte Béziers alls. Annat är det nu. Fasaderna längs med allén är upprustade och själva allén har befriats från
parkeringsplatserna och fått ett rejält ansiktslyft. Ut flyttar istället caféborden och sommarkvällar på Paul Riquet känns alltmer som något att börja längta efter!

Kanske vi borde skicka dit vår Maire på studiebesök? Murviels absolut vackraste plats högst uppe i cirkuladen, framför kyrkan och slottet, är nämligen reserverad för bilarna.

Istället för kullersten är ytan asfalterad och de fantastiskt vackra byggnaderna runtom kommer inte till sin rätt. Utsikten är förstås fortfarande betagande men här borde det faktiskt finnas bänkar och planteringar istället för bilar.

Vackert är det, som sagt, men vi höll på att blåsa bort under vår bypromenad idag. Vi lyckades ändå hitta ett hörn i solen och i lä för vinden och där satt vi en stund och njöt av ett vinterväder som går att leva med.

Stina hukar i vinden!

Medan vi ägnade oss åt lite vardagsmotion, fortskred arbetet med pergolan vid poolhuset.

Lagom till att vi var tillbaka, låg hela däcket på plats, så nu återstår bara en enkel spaljé invid muren och en kassett på däcket för poolhusdörren, sedan är det klart.
Jag tror att detta projekt varit det smidigaste och snabbaste av alla olika projekt vi satt igång härnere. Riktigt bra blev det också. Därmed är ännu ett sorgligt hörn av ägorna fixat,

Fulhörnet i somras, med den avslagna skenan hängande i luften.

och badrummet hänger bättre ihop med resten av poolhuset. Fler snubbelfällor är dessutom undanröjda och det kan ju aldrig vara fel!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över om det inte kan bli ett och annat uppträdande på den scenen i framtiden.

Kanske finns det någon liten teaterapa i barnbarnsskaran som så småningom vill sätta upp en garanterat bejublad föreställning just här?

Imorgon blir det lunch i Quarante, efter att glaset kommit på plats i den nymålade badrumsdörren (det färdiga resultatet kan komma att presenteras på en blogg nära dig).

Skimming Stone från Farrow & Ball har dessutom beställts och skall hämtas upp på Gabanou Decorations i Boujan, så att även garderobsdörren kan få samma kulör som badrumsdörren. Väggarna i det lilla utrymmet mellan sov- och badrum skall också rollas, liksom taket där; de förra dock bara i väntan på att en djungeltapet införskaffats. Kan bli spännande med en liten minidjungel för en och annan småtting som skall sova där under framtida sommarlovsbesök, fick jag för mig!

En dräglig sorts vintervärld

14 lördag Jan 2023

Posted by in Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Vår by är så tyst, så tyst om natten. Månen lyser upp hela trädgården vid midnatt när Murviel sover.
Inga bilar kör förbi på gatan.
Inga röster hörs och det prasslar inte heller i vegetationen där utanför. Det är januari och lite nattkyligt, så kanske till och med hundarna, som annars kan höras långt borta, har fått komma in i värmen? Dofterna är annorlunda nu jämfört med under de varmare årstiderna men dagsljuset är lika intensivt om dagen som månskenet är starkt om natten.
Och himlen, ja den fortsätter att vara lika languedocblå året om…

Vinter i Murviel är rofyllt, kravlöst och helt speciellt. Kontrasten mot det nordiska vintermörkret är monumental;

Uddevallabron, vägen från Hunnebostrand och utsikt från flygplansfönstret på Kastrup, kontra vägen från Béziers mot Murviel i januari.

Så jag älskar att vara här om vintern. Jag börjar leva igen, efter veckor i sträck utan särskilt många minuters ordentligt dagsljus.
Nu är vi dock inte bara här för att njuta. Det är vi sällan. Jag fjärrjobbar;

Tre olika uppdrag jonglerar jag för tillfället, så parken med IT-prylar är smått bisarr. Det är högst tillfälligt att det är så. Vart och ett är uppdragen dessutom inte större än att de går att jonglera tillsammans.

Igår skulle vi också ha fått en ny elmätare – en s k. Linky – installerad. Det har varit planerat sedan i oktober och är ett av huvudskälen till att just denna tidpunkt valdes för resan ner. Installatören kom på utsatt tid, skakade på huvudet och gick. Han hade fått fel uppgifter, sa han. Sedan konstaterade han att vår befintliga elmätare inte mäter alls. Om det är dåliga eller goda nyheter för kommande elräkningar vet vi inte men installatören lovade iallafall att komma tillbaka så fort som möjligt. Vi får väl se. Vi börjar bli luttrade.
Andra planerade aktiviteter har hittills gått mycket bättre, så idag drog jag på mig merylbrallorna och grabbade tag i en målarpensel.

Badrums- och garderobsdörrarna är på plats och redo för lite färg, nämligen!

Uppe vid poolhuset finns nu också en pergola och de livsfarliga, löst hängande poolhusdörrarna har fått en trygg anordning att löpa längs med.

En spaljé invid muren skall på plats och ett trädäck i nivå med poolhusgolvet skall fixas nästa vecka, sedan är det klart. Återstår sedan lull-lull, ljusslingor och en skön, avskild hörna för en och annan prins, trollunge eller prinsessa som kan behöva få dra sig undan ibland.

Pandemin pausade så mycket av de arbeten vi planerat och den gjorde så att våra olika projekt hamnade på kö. Den situationen är vi förvisso inte ensamma om, så att hitta duktiga och pålitliga hantverkare, som dessutom har tid för just oss, har inte varit en helt lätt uppgift. Bankkontona och den egna orken har också behövt hinna hämta sig mellan varven.
De två nyrenoverade badrummen, som jag för övrig älskar, åt ju dessutom upp allt som satts åt sidan för andra projekt, så om någon undrar varför jag åkt fram och tillbaka till Växjö för att konsulta, så har ni svaret där. Hål i fickorna vill jag ju inte gå runt med när det ändå går att göra något åt det.
Alla de här projekten och jobben som jag måste ägna tid, gör att vi blir ganska låsta i huset. De utflykter vi gör villkoras av det som behöver ske i huset innan det är dags att åka norrut igen.

Leroy Merlin har fått besök för att fixa virke och vi åkte till marknaden i St Chinian i söndags. Där lunchade vi med nyvännerna Anne och Fredrik, köpte tulpaner och mimosa och jag hittade hela korianderfrön hos kryddmonsieur’n.

Sådana har jag letat efter överallt, så turen till marknaden får därmed sägas ha varit en lyckad sådan.

I torsdags blev det så en lång, härlig lunch hos vänner i Castelnau de Guers,

och igår kväll blev det kalas hos och med bygrannar.

Hunden skall få en strandpromenad i helgen och på söndag kväll drar vi till St Nazaire och smörjer kråset.
Det är ett slit och ett släp, vill jag lova.
Under tiden fortsätter solen att värma dagtid men skuggan som tar över terrassen på baksidan när eftermiddagen börjar bli sen, blir snabbt väl så sval. Kontoret kan flytta ut en stund när solen lockar och det är ljuvligt. Men kvällar, nätter och tidiga morgnar är som sagt riktigt svala,

om än kanske inte med svenska mått mätt. Men vinter är det trots allt här också; languedocvinter och en trygg bit över 20 grader i solen mitt på dagen. Sådana vintrar kan jag leva med.

On the road again …

21 måndag Nov 2022

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Nionde dagen i Växjö med en kort helg emellan och jag sitter iklädd ullunderställ, kofta, torgvantar och ull­strumpor. Det är kallt på mitt arbetsrum och nu är det till slut mer normala novembertemperaturer utomhus. Dessutom har det snöat. Jättemycket.

Jag både fryser och ryser. Det liksom krullar sig inombords. Jag vill inte. Jag stretar emot, stångas på väg in i vintern; årstiden som jag inte längre alls är kontant med om den måste tillbringas på platser där risken för snö, slask och mörker är högst påtaglig.
I Småland växer skog. Mörk skog. Havet är långt borta och de många sjöarna klarar inte riktigt att kompensera för frånvaron av hav. Jag vill ha tillgång till fria horisonter, inte skog. Skog bryr jag mig inte om. I skog finns det väl björn? De sover kanske nu, men varg? Är det inte fasligt mycket varg i de småländska skogarna? Tyckte till och med att jag hörde en varg yta härom natten…

Nä, jag skojar. Funderar inte särskilt mycket över fasansfullt farliga djur i päls som lurar i mörkret. Det är mest lindgrenska sagor som ploppar upp i minnet och som får mig att tänka på myrlingar, kommandoror och varggropar. Men faktum är ändå att det är mörkare här än vid kusten. Nattsvart på ett sätt som det inte riktigt blir med hav i närheten. Midnattsblått är liksom inte grejen i Småland (med brasklappan att jag vet mycket lite om småländska natthimlar).

Så förlåt, Småland; du är inte riktigt mitt sorts landskap. Du får helt enkelt nöja dig med att du för en tysk eller holländsk turist framstår som något av det vackraste och mest idylliska som finns

Jag håller mig till havet, jag.

Och till vinfälten och små sydfranska byar uppflugna på kullar i landskapet. Dit längtar jag nu. Ohemult mycket, faktiskt. Mest längtar jag efter ljuset och efter att ha dörren öppen mot middagssolen och efter att tända en brasa om kvällen när dörrar och luckor stängts mot den kyligare kvällsluften.

S njuter av decembersol, lilljulafton 2012

I Murvelhuset pågår arbeten. Bertrand rensar i trädgården och där tre cypresser stod fram till förra vintern, har citronträd, mandel­träd och ett granatäppelträd planterats.

Det trasiga, färgade glaset ovanför ytterdörren har plockats ned och självlärda glaskonstnären Sue är färdig med sin design för ett nytt halvmånefönster;

Lojs rymdintresse, van Goghs stjärnhimlar och trädsiluetterna i vår träd­gård agerar inspirationskällor. Detta lilla projekt känns hur spännande som helst och jag kan knappt bärga mig.

Medan mina tankar svävar iväg till Murviel, landar årets första snö utanför ulebergsfönstret. Trots att jag för länge sedan gjort slut med vintern, erkänner jag motvilligt att Ulebergshamn, där jag mellanlandade i helgen, lyckas vara precis lika vackert täckt av ett vitt puder som det är i augusti. Eller i oktober.

Till helgen är det dophelg och första advent. Jag bestämmer att det är novent, tar fram adventsljusstakar,

förbereder paketkalender till Bror,

och eldar stearinljus medan jag slötittar på sedvanligt kalkonfåniga julfilmer.

Jag tillåter mig sådana excesser när det snöat. Som en besvärjelse. Sedan plockar jag fram Berglins snögubbar,

drar tröjan ordentligt runt axlarna och fortsätter att drömma mig bort till Murviel.

Och där gick säsong 2022 i mål

11 tisdag Okt 2022

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Resväskor har packats, huset är städat och vemodet har parkerat sig. Jag har visserligen känt mig redo att åka hem, att sätta punkt för årets alla bad, alla ljumma kvällar, soldränkta dagar och mygg!

Snart färdigbadat
Månen lyser upp natthimlen
Frukost på terrassen
Säsongens sista middag ute
Mörka kvällar …
… och en himla bra uppladdningsbar lampa

Men det byggs ändå upp under de här sista dagarna på plats. Vi stuvar undan, tvättar, stänger, tömmer, äter upp rester, hänger på krokar, viker och lägger in i linneförråd.

Det ger viss tillfredsställelse men den är kortvarig.

Jag simmar. Sitter en stund på poolkanten i solen, som får torka mitt skinn. I oktober, skall tilläggas. Så simmar jag igen och vill inte gå upp.

Himlatitt under ryggsim
Stina vaktar men badar helst inte
Solen försvinner snart bakom hustaket när klockan är halvsex …

Vill inte lämna det balsammjuka, ljumma vattnet. Vet att det dröjer till nästa vår innan jag kan plöja igenom det igen. Jag älskar att bada men är en badkruka. Ni kommer aldrig att se mig i en isvak iförd toppluva.

Poolen är definitivt stängd, till slut. Poolområdet och terrassen är förberedda för vinter.

Sydfransk vinter, vill säga. Med dagar då lunchen ibland kan ätas ute, iklädd T-shirt och kanske en liten tröja över axlarna.

Eller för all del också iskalla januaridagar när nackhåren reser sig i obarmhärtigt nariga vindar. Fast de dagarna är förstås betydligt färre på de här breddgraderna än i våra svenska hoods.

Det har varit vackra höstdagar i Sverige, har jag hört, men kallt kommer jag att tycka att det är. Det är stor skillnad på grundvärmen i murvelluften och den höga, klara luft som väntar mig när vi landar sent imorgon eftermiddag.

Men jag har inte bara städat och badat. Det blev visserligen ingen tur till antikmarknaden i Pezenas i söndags. Jag var lite för rastlös för en sådan tripp. Däremot for jag till Capestang med tre hyllsektioner. Hyllorna lämnade jag hos en liten ukrainsk familj, som försöker möblera upp lägenheten de nyss lyckats få tag på. Lilla dottern, tre år gammal, ägnade sig åt att genast flytta in sina leksaker i hyllorna,

Visar av hänsyn bara lillflickans hjässa men se så fint hon genast arrangerar med mjukisåsnan bakom ”skogen”. När jag lämnade var alla hyllor hon nådde fyllda.

medan vi drack te och pratade om allt de varit med om. De hann ut ur Charkiv tidigt. Lilla dottern är för liten för att förstå vad som pågår och behövde heller inte be­vittna något av alla gräsligheter, som sedan dess utgjort vardag, innan de tillsammans med mormorn hann ut. Den unga mamman är lättad men oron syns. Hon försöker fokusera på allt praktiskt och på att få dottern acklimatiserad och trygg i sitt nya hem.

Det är ett möte som kommer att stanna hos mig länge.

Tänk att jag, trots detta möte, ändå väljer att först orera om simturer, tvätt och andra oväsentligheter när det jag egentligen gått (och simmat!) och tänkt på, är en ukrainsk mamma och hennes lilla dotter. Kanske för att det är tungt bara det att höra förstahandshistorier om det som så många tvingas gå igenom. Att jag fegar och flyr in i den del av mitt liv som är tämligen bekymmersfri. Tröstas av att livet också är vardag som pågår.

Nu sitter vi på tåget till Paris. Nätet kommer och går och det är inte alldeles lätt att skriva. Jag sparar efter varje mening för att inte förlora det jag skriver. Ikväll skall parisisk middag inmundigas och imorgon flyger vidare norrut.

Det känns alldeles självklart att kunna resa så. Bortglömda (nästan) är åren med pandemi men insikten drabbar att ett än värre hot än covid lurar. Att kunna tåga till Paris, inta middag där (herre gud, vilken grej, egentligen!) för att sedan flyga vidare är ingen självklarhet. Det är en ynnest, ett privilegium. Jag kan bara önska och hoppas att det får fortsätta att vara det för mig liksom för alla andra.

Hösten kryper på oss också i Murviel

01 lördag Okt 2022

Posted by in Allmänt strunt!, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vi har en vecka bakom oss, då strumpor på fötterna och en tröja över axlarna känts helt rimligt. Det har blåst och solen har varit ganska opålitlig. Som tidig höst, helt enkelt. Det har ändå passat mig ganska bra, eftersom jag hade en skarp deadline att hålla med jobbet, så jobb har varit mitt huvudfokus den senaste veckan. Bara en sim­tur på fem dagar säger något om vädret, temperaturen och för all del också om arbetsbördan framför skärmen.

Sommar ena dagen, höst nästa och så sommar igen …

Min deadline höll jag, därmed, tack vare det något ostadiga vädret. När den var nådd, gick jag loss med snabeldrake, dammvippa med långt skaft (vi har mycket högt i tak), skurhink med mopp och fönsterputs. Det senare var välbehövligt, om än lite vemodigt, för nu är kladd från sommarens små barnhänder bort­städat och säsong 2022 slutgiltigt ihoppackad.

Brors lilla hus och studsmattan har fått flytta in under en presenning i garaget och det lilla husets tillbehör har diskats och stuvats undan.

Väldigt lite påminner just nu om de små barnbarnens närvaro och efter en kort stunds tillfredsställelse över ett väl­städat hus, infinner sig som vanligt ett visst vemod.

Men jag börjar känna mig färdig med sommaren 2022 nu. Vi är här i en dryg vecka till och jag skall simma medan jag drömmer om nästa år.

Tanken var när vi for ner för snart en månad sedan att åtskilligt hantverksspill skulle få, om inte sin lösning, så åtminstone en färdig tidsatt plan för när saker och ting skall vara klara.

Så blev det inte.

Så gott som dagligen har vi tjatat på stackars snickare Loubet om besked men svaret har varje gång blivit att han inte kan ge vare sig devis eller datum ännu. Till slut tvingades vi ge upp och söka oss vidare. No hard feelings, skall påpekas; han är inte ensam om att ha mycket att göra.

Är det en efter-covid-effekt, frågar vi oss, att alla hantverkare är så upptagna, alltmedan vi jagar vidare efter en ersättare för Loubet. Vi hittar honom tämligen kvickt, även om datum för färdigställande ännu inte är spikat. Vi skall ha pergolan och dörrfix vid poolhuset ordnat, det behövs en badrums- och en garderobsdörr i vårt sovrum, nytt glas ovanför entrédörren (där har en trasig ruta suttit sedan vi fick huset och först nu får den prioritet – märkligt hur en del saker bara glöms bort …) och i det stora rummet behöver vi fler bokhyllor.

Nu finns åtminstone en försiktig plan för allt det.

Under tiden har Gary varit här och bytt ut den trasiga varmvattenberedaren mot en ny,

och vår ferronnier i byn, Eric Baisset, har till slut varit här och tagit ordentliga mått för tonnellen på vår terrass. Vi tror att just detta kommer att fixas på hitsidan om nyåret men det vet vi inte säkert. Eric pratar med tjock occitansk dialekt, så mycket av det lilla han sa gick mig förbi. Han såg dessutom vettskrämd ut när jag stapplade loss på min franska.. Det får man ju förstå – den är inte lätt för den ovane, den heller!

Medan jag väntar på besked från diverse hantverkare, kommer jag på nya projekt. På framsidan, utan­för ytterdörren och framför ett av fönsten, vill vi ha ett enkelt orangeri. Inspirationen har jag fått från La Belle Vue i Neffiès för flera år sedan, utan att riktigt ha listat ut hur det skulle kunna fungera hos oss.

Skärmdumpade en bild från La Belle Vues Instagramkonto – visst är det magiskt vackert?

Men till sist har tankarna på det skramlat färdigt och nu vet jag precis hur jag vill att det skall se ut. Tanken är att ett sådant litet orangeri skulle kunna skydda den gamla ytterdörren och ge oss ett bättre inomhusklimat om vintern. Samtidigt skulle vi få en liten slags ”hall” med plats för en liten sittgrupp, en tambur­major och en skohylla. Men vem vi skall kunna hitta, som kan ta sig an den uppgiften, det vete fåglarna! Jag skall be att få återkomma i just det ärendet.

Annars, då?

Igår körde vi middag med vänner igen. Före detta kollegan Sussie och hennes man, som i våras flyttade till Languedoc,

liksom våra nya St Chinian-vänner, kom farande.

Vi satt ute medan mörkret sänkte sig men åt vår dessert inomhus. Vi har sköna kvällar fortfarande, men de varar inte lika länge som under den franska högsommaren. En mustig burgundisk gryta värmde därför gott!

Imorgon ger vi oss nog iväg på en utflykt igen. Jag skall dessutom plocka ut ytterligare några semesterdagar nästa vecka, för att kunna njuta av de sista dagarna här för den här gången.
Kanhända blir det ett inlägg om det också, så småningom.

Septemberlunk på Avenyn

22 torsdag Sep 2022

Posted by in Murvelhuset

≈ 9 kommentarer

Jag rasslar runt. Har hittat lunken igen efter flyttbestyr och allmän stress under den gångna augustimånaden. Har ägnat stunder åt administration och veckans planerade arbetsuppgifter.

En avspänd liten barnbarnspojke möter mig varje gång jag öppnar min dator – i övriga prylar finns de andra sötnosarna.

Det går till slut ganska bra och jag börjar tro på att de deadlines som närmar sig kommer att kunna mötas medan jag försöker se till att ingenting glöms bort.

Under de två och en halv veckor som gått är det annars mest avkoppling det handlat om. Stina, som fick vara ensam hemma i lördags när hennes människor var på femtioårskalas i grannbyn,

har under de dagar som följt krävt att få vara alldeles nära. Hon behöver se till att ingen sticker. Om natten ligger hon alltid tätt intill och till slut är det så sent lidet på säsongen att det inte längre blir för varmt. De senaste nätterna har vi till och med tvingats dra igen det sedan månader tillbaka vidöppna fönstret,

och vid frukostbordet åker ylletröjan på. Den åker dock ganska snabbt av när dagen börjar pocka och sommar­värmen återvänder.

Men det är märkbart svalare. Som fina junidagar i Sverige, ungefär, fast med terrassliv om kvällarna som något absolut njutbart fortfarande.

Alltså badas det, förstås. Varje dag.

Det uppvända poolvattnet är som sammet och solen värmer skinnet efteråt.

Utflykter hinner vi med, förstås, annars vore det för trist. Vingårdbesök på en för mig ny gård, hemlighetsfullt gömd i en dalgång alldeles vid kanten av Svarta bergen har klarats av,

liksom en apéro på terrassen hos vänner i Saint Chinian.

Det är så in i vassen trevligt och avspänt alltihop. Vinet är alltid närvarande, men också det på ett ytterst avspänt vis. Vill du inte dricka det, kan du iallafall intresserat lyssna på historier om familjer som sedan många generationer tillbaka pysslat om sina vinstockar, samtidigt som de försökt både förnya och förädla.

Vi har hunnit med en tur till Marseillan också och där träffade vi den bloggvän som jag kanske följt allra längst. Bloggvännen är på plats i Spanien nu, efter en tur genom Europa i husbil med övernattning i bland annat Marseillan, som är ett lämpligt stopp på vägen för dem. Jag tror att vi följt varandra i nära ett decennium men det här är första gången vi lyckats få till en fysisk träff.

Så roligt det är när vänner från etern plötsligt sitter framför dig bakom en stor gryta musslor från etangen och samtal och skratt studsar fram och tillbaka över bordet!

Det där med bloggar och bloggvänner, ja. Bloggarna är betydligt färre nu än för tio år sedan. De flesta som jag följde som nybliven ägare till vårt franska maison har för länge sedan slutat skriva. Flera har sålt sina boenden utomlands och lever mer helsvenskt igen, medan andra gått över främst till Instagram.

Jag blir nog aldrig riktigt sams med Instagram, tror jag. Som bloggklottrare kan jag låta tankarna fara, stanna upp och ibland blicka inåt. Jag är så glad över alla som fortfarande tittar in och läser. För mig är bloggen något stillsamt och eftertänksamt. Den är också numera utan krav på omvärldens snabba uppmärksamhet. Gammelgäddan i mig gillar det. Jag taggar och kategoriserar för att själv kunna hitta tillbaka i mina inlägg, inte för att kunna dyka upp i diverse andra flöden.

Med Instagram blir det något annat, flyktigare, snabbare och lättare, antar jag. Något att bara lite förstrött kika förbi, bli glad, upprörd eller inspirerad och sedan scrolla vidare. Det har sin poäng det också.

Sedan ett drygt år tillbaka växer min bloggtext först fram för hand på min reMarkable. Pennan raspar hemtamt mot skärmen och det är som att skriva på ett linjerat papper i ett kollegieblock. Att få skriva för hand igen och konvertera min handskrivna text till en tryckt dito gör någonting med hela skriv­processen och jag älskar det. För länge, länge sedan, när jag till slut insåg att datorer var bra grejer, hade jag svårt ändå att släppa pennan. Dubbelarbete blev resultatet, så det upphörde jag tämligen raskt med. Sedan dess har jag trummat taktfast på diverse tangentbord.

Att få fatta pennan igen är därför som att få återknyta bekantskapen med en bortglömd gammal vän och jag hummar nöjt för mig själv.

För några inlägg sedan skrev jag att skildringar av flytt, resor, jobbstress och fullt ös snart skulle ersättas av mer stillsamma funderingar. Där är jag nu. För bara när lugnet sänkt sig ordentligt, kan jag släppa fram glädjen över något så trivialt som att åter få hålla i en penna!

Fransk eftersäsong och sänkta axlar

16 fredag Sep 2022

Posted by in distansjobb, Hunden Stina, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,


Åh vad jag älskar de här dagarna och kvällarna!

I eftersäsong på sydfranskt maner med en effektiv jobbförmiddag avklarad och med ett glas ekologiskt orange vin som fredagsapéro, är livet tämligen behagligt. Jag sitter vid vår pool. Skall snart hoppa i för dagens sista simpass men så kommer vovven tassande och lägger sig nära, nära. Alltså får simturen vänta lite. Vovven vill ha uppmärksamhet och kel och då får hon naturligtvis det. Hon har hållit oss vakna inatt, eftersom hon blev tvungen att skälla ut två rivaliserande katter, som hade mage att dyka upp i vår trädgård mitt i natten. Jycken blev så upprörd att hon hade svårt att komma till ro igen. Idag har hon därför varit väldigt trött.

Hade kanske månen med saken att göra? Iallafall var den så stark att den lyste upp hela vårt sovrum!

Där ligger hunden och sover i månskenet till slut
Tittar du noga ser du stjärnorna också

Gårdagskvällen var för övrigt ljuvlig, efter ett par dagars skyhög luftfuktighet. När jag till slut gick in, var det för att det var dags att sova, inte för att det var för kallt eller för muggigt.

Uppladdningsbara lampor från Kina visade sig vara förvånansvärt bra! Värda att vänta på, alltså.
Den där ljushållaren hittade vi i huset och jag bara älskar den. Blommor i vatten runtomkring den brukar vi ha när vi skall göra oss till!

Det är med alla svenska mått mätt fortfarande sommar här. En fin och varm sådan, dessutom. Efter en dryg vecka i Murviel börjar vi hitta en behaglig vardagslunk med en bra balans mellan jobb och ledighet. Den nattsuddande jycken är lycklig och för egen del känns augustis flyttstress redan långt borta. Jag pratar och facetimear med de mina med jämna mellanrum men jag saknar dem ständigt.

Men livet här är socialt och avspänt. Bygrannar kvistar förbi och spontanplaner kommer på plats. Vi försöker också att få kontaktade hantverkare att ge oss datum för de planerade småjobb som ligger och gnisslar en aning men helt lätt är inte det. Vi vill ju gärna planera in arbetena när vi själva är här, för att säkerställa att det blir som vi har tänkt. De vingliga poolköksdörrarna,

Bilden är från i våras – nu täcks hela murväggen till vänster återigen av vildvinet …

skall få en stadig pergola att luta sig emot och dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum behöver äntligen få komma på plats. Planen var att få till dörrarna redan våren 2020 men då var det liksom någonting annat som ställde sig ivägen …

Inför hösten 2021 smiddes nya dörrplaner men då sprang som bekant ett rör läck i ena badrumsväggen, med långtgående och vid det här laget välkända konsekvenser. Nu är jag därför en smula otålig och vi tjatar vidare på snickare Loubet om att få ett datum när allt skall vara klart.

Dessutom måste den bedagade parasollen på terrassen utanför köket,

bytas ut mot en ny tonnelle, som den vi har över matplatsen vid poolen.

Parasollen köptes som en tillfällig lösning och nu har den för länge sedan gjort sitt. Här är vi sällan rädda för regn men fågellivet i trädgården är rikt och maten de petar i sig måste få komma ut. Helst bara inte på våra utemöbler. Ett tak av mer permanent slag har därför stått högt på önskelistan länge nu. För att ordna det, kontaktades byns feronnier (alltså smed!) Eric Baisset omgående när vi kom ner. 

– Javisst skall jag hjälpa er med det, sade han glatt och fick snabbt fram en rimlig offert.
Sedan tog han semester.

Det måste han ju få, men det belyser återigen problemet med att inte vara permanentboende här. Våra planer är sällan helt kompatibla med hantverkarnas.

Det blir nog väl till slut, och både pergola, dörrar och tonnelle skall säkert komma på plats; kanske till och med på hitsidan om årsskiftet.

Det är när de här tämligen bagatellartade funderingarna dyker upp som insikten drabbar mig att jag på allvar har kommit ner i varv. Det är först då inredningstankarna kommer upp till ytan och förmår pocka på uppmärksamhet och rentav kunna göra mig otålig. Men det är en otålighet av ett slag som jag lätt skakar av mig.

Det är alltså fredag igen. Fiskbilen har ropat ut att den är på plats och jag tar sista doppet i det turkosblå innan jag anser det vara nog för idag.

Det är mitten av september och många bad återstår innan vi höststänger vår franska pool och åker tillbaka till Sverige. Sista badet för säsongen är alltid bitterljuvt men än så länge känns det tillräckligt avlägset för att inte behöva tänkas på. Det har länge funnits planer på att testa en vinteröppen pool och i år hade egentligen det passat väldigt bra, om det inte vore för att elpriserna skenar och det därmed till och med vore både korkat och oansvarigt.
Men ett annat år, kanske?

Även om jag inte är en vinterbadare?

Poolen i april, 2022