Kategoriarkiv: Murvelhuset

Väder minsann. Och kringflackande.

07 tisdag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Det är valborgsmässoafton när jag som vanligt är på väg bort från ön. Jag har nyss kommit hem, hunnit klämma in några dagars jobb och röjt hjälpligt i huset som denna vår får klara sig så mycket på egen hand. Några timmar utomhus innan vinden börjar sno runt knuten och jagar in mig.

På väg igen, alltså.

Det gör lite ont i bröstet.

Diset som tonar havsytan mot himlen, fågellivet genom öppna fönster, solen på det nu perfekt silkesgrånade trädäcket;

Jag faller handlöst ännu en gång och bara två älskade små skatter,

förmår ta mig därifrån när det är som allra, allra vårvackrast

Den skira, alltmer frodiga grönskan runtomkring mig och de späda plantorna från Dingle i pallkragen från förra året, pelargonerna i Anna-Stinas waldemarsuddekruka;

Anna-Stinas saker överallt i huset; närvaron av dem skapar vemod och tacksamhet på samma gång. En tomhet har ersatt lättnaden över att den långdragna kampen är över och hennes älskade saker tillåts ta plats ett tag till, tills vi lurat ut hur vi respektfullt skall ta hand om en del och låta andra få njuta av resten.

Jag har infört köpstopp för egen del, överväldigad som jag är över alla saker som står och väntar på att hitta nya hem. Det går sådär, så jag inför undantag. Jag får köpa plantor, nya ljusslingor, utemattor och annat som är absolut nödvändigt för den kommande säsongens uteliv. Men jag är ändå mer sansad än tidigare och det känns bra.

Utesäsongen har dessutom kommit av sig och jag fryser. Issörja på det vackert silvergrånade trädäcket morse,

blir till en smocka i mitt snöallergiska nylle.

Alldeles nyligen var jag i Murviel, som bjöd på ett ovanligt ostadigt och svalt påskväder men snö? Nä, innan det snöar i Murviel så här års får vädergudarna ha fått fullständigt fnatt och det är inte särskilt troligt. Alltså drömmer jag mig dit, bläddrar bland bilderna  jag tog på allt som spirade i den vårstädade murvelträdgården och frustrationen rinner av mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I helgen är det dags för trädgårdsdagar på Liseberg.

Dinglegymnasiet finns på plats.

Och jag – åtminstone på fredag och lördag eftermiddag.

Varmare väder lär vara på väg. Hoppas jag.

Dinglegymnasiets fina utställning!

Medan ensamma fågeln hoar och jag inte kan sova

22 måndag Apr 2019

Posted by in Byliv, Familjen, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Det är tyst i huset nu men utanför det öppna fönstret kväker grodorna. De gör det, så här års. Snart kommer granntuppen att väcka huset och en ny murveldag tar sin början.
I så gott som en hel vecka åt jag och S långa frukostar, jobbade, pluggade och tog små raster för näringsintag och annat som kroppen behöver. Så förberedde vi för övriga familjens ankomst också,

och jag njöt både av det och av det faktum att jag fick rå om S utan att något annat trängde sig på.

Jag är så glad för alla de dagarna.
Lycklig, rent av.
Mitt lillaste barn.
Vuxen, klok, så älskad.

Det är få ställen där lugnet kan sänka sig så totalt för mig som just i murvelhuset. Trots, eller kanske snarare tack vare att huset den senaste veckan varit fullt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Poolhuset är upplyst och där sover S och E. Son och flickvän är också här och det är precis som det alltid borde vara. Guddöttrarna som sovit i rummet alldeles vid trappan på övervåningen och deras päron har åkt nu och det blev väldigt tyst när de for. Så tyst, faktiskt, att vi blev tvungna att ställa till med säsongens första poolparty.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag inbillar mig alltid att huset är lika lyckligt som jag över att få omsluta så många favoriter och att också det tänker att det här vill en vara med om ännu oftare.

Familjen. Den yviga, härliga, ibland problemtyngda men alltid nära, alltid trygg. Alla byvännerna, sammanhanget härnere, den fantastiska gemenskapen; allt sådant som får mig på gott humör finns här.

Den betydligt ensligare tillvaron på västkustön känns just sådana här dagar ganska avlägsen och jag längtar inte dit alls just nu, trots att också den fyller mig med ett lugn, om än av ett helt annat slag. För varje vända ner till murvelhuset blir jag dock alltmer övertygad om att betydligt mer tid behöver få tillbringas i vårt franska viste.

Vi kan samlas här.

Umgås och hämta krafter.

Njuta.

Låta vardagen vänta.

Tror tamejtusan att det är vår nu!

31 söndag Mar 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, huset på ön, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Varje år är det samma euforiska glädje över att ljuset, fåglalåten och grannar med sekatörer återigen visar sig. Igår fick vi buskar i jorden, äntligen.

Våren 2018…

Den lilla rännan invid den stenlagda parkeringsplatsen på ön har gapat naken i ett drygt år, eftersom vi förra året inte fick den berömda ändan ur vagnen innan det var försent. Vintern inkräktade på våren och övergick liksom i tidernas torraste sommar innan vi han blinka. Att plantera någonting som helst var inte att tänka på och vi fick tugga i oss att det inte skulle bli någon prunkande växtlighet i den lilla rännan under säsongen 2018. Men nu minsann står där på rad ölandstokar och en liten dvärgsyrén skyddad från vinden bakom grannens tujahäck.

Tre Red Robin blev det, tillsammans med två rosa varianter. Allt enligt kunniga råd från Dinglegymnasiets trädgårdsexpert. På andra sidan och vid entrén får det bli ett litet träd; en fjäderkaragan, föreslog samma trädgårdsexpert! Den är dock ännu inte införskaffad.

Någonting sådant, typ…

Det är inte så lite lyxigt att ha expertisen så nära till hands! Expertisen är dessutom så entusiastisk att jag börjar undra över varför inte också jag gått en trädgårdsutbildning. Sedan undrar jag om det framgått hur glad jag är över att få vara en del av återuppbyggandet av Dinglegymnasiet? Riktigt fint är det.

Samtidigt är det också i Murviel en helt annan vår än förra året; då hotade vår trädgårdsmästare Bertrand med drastiska, självskadande åtgärder om inte regnet, som saboterade varje försök att få till stenläggningen bakom den rostiga grinden i  murvelträdgården, till slut kunde bestämma sig för att upphöra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I år regnar det istället inte alls. Det är inte bra det heller.

Kanske lika bra att inte vara trädgårdsmästare. Verkar besvärligt.

Devisen för att göra om det knasiga trädäcket vid poolen ramlade in i mejlkorgen häromdagen.

Det blir en betongsula istället och då är det förstås bra att det är torrt. Om det blir som vi vill, är det fixat innan murvelhuset sommarinvaderas av älskade ungar och alla deras vänner. I år får vi umgås med allihop och jag kan knappt bärga mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det behöver jag faktiskt inte heller, för redan om bara en dryg vecka är jag på plats.

Med Sus. Min fina, fina yngsta.

Vi skall hänga tillsammans i nästan en hel vecka innan resten av den härliga storfamiljen ansluter för att fira påsk. Prinsarna och deras päron fattas förstås men dem träffar jag i Solna nästa helg, så det får duga.

Säsongen drar igång nu.

Hur härligt är inte det?!?