Kategoriarkiv: Tjuvkil

Déménagement et les voisins

25 lördag Mar 2023

Posted by in Livet i Ulebergshamn, Murvelhuset, Tjuvkil

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi är inne i vår sista helg i Ulebergshamn och 18 månader av olika stadier i bostadslimbo är över.

Vårkväll Ulebergshamn

Om jag aldrig mer tänker flytta?
I wish!
Men jag hoppas att vi kan låta det dröja.
Det har varit arton hektiska månader, som började med vattenläckan i Murviel hösten 2021, följt av omfattande renoveringsarbeten i dess kölvatten och sedan förberedelser för, och försäljning av Tjörn, samt därpå en tillfällig flytt till just Ulebergshamn.
Det mesta har förblivit nedpackat sedan vi lämnade Tjörn, så att förbereda flyttlasset den här gången har varit en betydligt mindre ansträngande historia än sist, när jag dessutom tvingades släppa kontrollen sista flyttdagen, då min näsa kom ivägen för en elak bokhylla.

Köket packas ihop – på onsdag går flyttlasset

Men en flytt är fortfarande en flytt, och även om vi håller oss kvar på västkusten, alldeles invid västerhavet, så byter vi återigen kommun och vi känner ingen dit vi flyttar. Men grannar får vi och nära inpå, dessutom!

Det är en bra åldersblandning och vi är alla nya och i någorlunda samma situation. Jag ser fram emot att ha mer liv och rörelse runtomkring mig. Det har jag saknat både på Tjörn och här i Ulebergshamn, även om jag inser att det sommartid ser helt annorlunda ut i den lilla hamnen mellan Uleberget och Vinklätten.
Omedelbara grannar är ju annars en bristvara också i de närmaste husen i Murviel. Två äldre damer bodde intill vår tomt när vi köpte huset 2012, men det är nu flera år sedan de båda dog och det blev helt öde runtomkring oss. I Murviel lyckas vi visserligen skapa liv och rörelse alldeles på egen hand men grannar saknar vi iallafall. Det blir kanske ändring på det nu. Bakom poolhuset grävdes det och jobbades det när vi var nere i januari;

Häromdagen skickade Claes och Eva en bild från sin promenad genom byn. Ett hus är nu på väg upp på tomten bakom poolhuset:

Vi kommer att se till att bekanta oss med de nya ägarna när de flyttar in. Har vi tur, är de inte bara fransmän, utan riktigt trevliga också. Det senare är det viktigaste, förstås, medan det förra skulle kunna ge mina franskkunskaper en boost. Bygget skall i alla händelser inspekteras när vi kommer ner i slutet av april.
Men först är det flytt, påskfirande, barnbarnsturné och en hel del jobb som skall klaras av. Tråkigt kommer jag inte att hinna ha och inte heller kommer jag att hinna ägna mig åt så förfärligt mycket längt. Men det känns riktigt bra att en ny murvelsäsong står för dörren; sommarvistelsen skall få bli ordentligt lång i år.

Plötsligt slår det mig

14 tisdag Mar 2023

Posted by in huset på ön, Livet i Ulebergshamn, Om dagsläget, Tjuvkil

≈ 2 kommentarer

Etiketter

… att när jag packar min necessär och min resväska nästa gång, så gör jag det för att flytta. Dagarna i Ulebergshamn är snart till ända och utsikten utanför våra fönster kommer att vara en annan. Inte lika vacker men vår egna, och jag längtar. Varje dag de närmaste dagarna skall vi packa ihop våra saker och ha framme bara precis det vi behöver för de sista dagarna här. Sängen bäddas om en sista gång, halvtomma flaskor och tuber åker ut ur badrumsskåpet och ner i papperskorgen och till min glädje inser jag att behovet av rensning nu är minimalt, eftersom det klarades av under flytten från Tjörn.

Inga gardiner, inga tavlor, inga speglar, krokar eller hyllor har vi satt upp och möblemanget i Ulebergshamn har varit ytterst begränsat. Köket skall flyttfirman få packa ihop, medan böckerna är kvar i lådorna som packades när vi flyttade ifrån Tjörn i augusti. Städningen har vi också lejt bort, så jag inbillar mig att det denna gång blir en riktig latmansflytt för vår del.

Det känns bra i magen. Jag tror – fast säker kan man aldrig vara när det gäller mig – att den här flytten skall vara den sista på ett tag. Det var från början kanske inte tänkt att vi skulle bli kvar på Tjörn men huset blev så bra och vi trivdes. Fast känslan av att Tjörn inte var den plats vi skulle vara på permanent lämnade mig aldrig riktigt. Varför kan jag inte förklara fullt ut.

När jag ser tillbaka på mina bostäder genom åren, inser jag att det är murvelhuset som är min mesta konstant. Ingen annan plats har jag kunnat kalla mitt lika länge och ingen annan plats har jag längtat till så intensivt som dit. Inte heller ser kärleken till det gamla stenhuset ut av avta ens lite. Snarare cementeras den och flytten till Tjuvkil är drivet av en önskan om ett lättskött boende i Sverige för att helhjärtat kunna använda inrednings- och renoveringskrutet på murvelhuset. Hus måste ständigt skötas om, i synnerhet ett äldre, och vi hinner inte med mer än ett underhållskrävande boende, har vi insett. Innehållet i plånboken vill vi till slut också kunna använda på andra saker än brädor och målarfärg.

Lite ångest hade jag i somras över att lämna tjörnhuset. Ingen sådan finns nu. Havet har vi kvar nära, nära, även om vi inte kommer att kunna se det från våra fönster. Jag vill nog alltid ha tillgång till hav, till en horisont i blickfånget och till förnimmelsen av världen bortom den.

Ulebergshamn
Tjuvkil
Toftenäs, Skärhamn

Om en stund träffar vi vår världsbästa bankkvinna Susanne (vem hade trott att en sådan person kunde vara så betydelsefull?) för att lägga upp de nya lånen och ha allt förberett inför inflyttningsdagen. Sedan återstår bara att räkna ner och säga hejdå till det senaste årets relativa rotlöshet. Tämligen bokstavligt vill jag slå rot nu och funderar över vilka klätterrosor jag vill sätta i lådor av corténstål. Odlarambitionerna kom på skam i Skärhamn, där blåsten tog kål på det mesta som jag planterade. Vår plätt i Tjuvkil är pytteliten och alldeles lagom anpassad till mitt ganska svala odlarintresse, så det skall nog bli bra.

Med Covid på återbesök

09 torsdag Mar 2023

Posted by in grand-mère, Inredning, Murvelhuset, Tjuvkil

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Det är mars – vårmånad, minsann! Men vårkänslor har jag just inga, knockad som jag är av vad som är trolig covid. Symptomen är desamma som när jag trillade dit för ganska exakt två år sedan men förloppet verkar vara snabbare. Idag orkar jag mig upp ur soffan, med benägen hjälp av diverse piller. Ett annat tillfrisknandetecken är frustrationen och otåligheten. Jag vill vara på jobbet och leverera det jag har lovat och jag vill åka till Tjuvkil för att ta fler mått inför flytten om två och en halv vecka.
Arton månaders flyttprocess är snart till ända och i tanken kryper jag omkring på radhusgolvet och målar de kritvita golvlisterna i samma färger som väggarna,

rummen möbleras och köksluckorna skickas iväg på lackering;

Blir det en riktigt mörk mossgrön färg eller fegar vi och låter luckorna anta samma nyans som väggen?
Det lutar åt det förra …

Att jag är otålig nu är en underdrift. Vi har bott så galet vackert hela tiden, så det har verkligen inte gått någon nöd på oss, men huset med den formidabla utsikten över Ulebergshamn är inte vårt och vi har valt att bara packa upp det absolut nödvändigaste.

Något av en limbotillvaro har det därför varit och det är hög tid att få landa i ett stadigt sverigehemma nu. Den förestående flytten och ett tillfälligt inhopp som svenskfröken innebär att någon längre murvieltillvaro denna vår inte är att tänka på. Det är ändå ok men planerna för nästa höst, vinter och vår skall se helt annorlunda ut. Tillvaron då behöver få vara betydligt mer snöfri, till att börja med!

Utsikt från vårt radhusfönster tidigare idag – världsbästa Lill Thörner från Thörners kök&badrum for dit och tog mått åt oss.

Jag är heller inte ensam om att tänka på Murviel; Bror, det finurliga lilla barnbarnet, kom att tänka på den förestående sommarvistelsen i Murviel häromkvällen, då följande konversation utspelade sig mellan mor och son vid nattningen:

Bror:
– Kom ihåg att vi måste prata med mormor om igelkotten!
Mor:
– Vadå, har du sett en igelkott i skogen?
Bror:
– Nej, knase, den i Frankrike!

Han planerar alltså för sommarens barnbarnsapéro och passar på att påminna om att det skall vara ost och tomater på igelkotten.

Jag är naturligtvis galet nöjd med detta och konstaterar att barndomsminnen från Murviel redan är etablerade. Nästa gång vi ses, Bror och jag, skall vi därför planera årets meny för den årliga barnbarnsapéron.
Barnbarn, ändå – hur fina är de inte?

På det nya trädäcket utanför poolhusbadrummet skall det inredas för en vrå där storprinsen och andra hugade kan dra sig undan när det behövs. En Fatboy-gungstol,

och ett litet bord för snacks & dricka skall det bli, så får vi se hur unge herrn själv vill homestagea för optimalt mys! Vi har inte alltid samma tankar om det, men Bertil får leda vägen.

Att fantisera om sommaren med draghjälp av småttingar är fint. Det hjälper mot både rastlöshet och envis huvudvärk. I Murviel skall vi i år dessutom vila från större arbeten och istället planera för arbete med fasaden och yttertrappan hösten 2024. Då är tanken att vi också skall få ett litet orangeri på plats framför ytterdörren, både för att det skulle vara fint och för att skydda den vackra gamla dörren, som dock skall få lite omsorg redan i år.
I april far vi ner för en kort sejour och för att förbereda för sommaren. Jag längtar efter det. Inte otåligt, men ändå väldigt mycket.

Kort mellanlandning i Ulebergshamn

25 lördag Feb 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Familjen, grand-mère, Om dagsläget, Tjuvkil, Utflykter

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.

För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.

Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;

Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.

Entrésidan med frukosthörna under tak
Bostadsrättsföreningens gemensamma orangeri

Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.

Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.

Baksidan i sydväst

Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.

En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.

Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.

Häng med henne är ju verkligen inte fel!

Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;

  • Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
  • Morgonmys med hunden Kerstin
  • Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
  • Vackert i Faluns gamla gruvby

Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!

Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,

Full vinter påTrollåsen

för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.

Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint!
Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.

Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här.
Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats

och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné.
Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.

Vinter i december

11 söndag Dec 2022

Posted by in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Inredning, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil, Väder

≈ 2 kommentarer

När hade vi senast en så här riktig vinter i advent? På västkusten, dessutom? Här regnar det ju alltid; på tvären, underifrån, i kaskader. Blåser gör det också. Men inte nu, alltså.
Vindstilla, kallt och pudersnö.
Och en sol, om än blek.

Mitt vinterhat till trots kapitulerar jag, för Ulebergshamn i vinterskrud är så andlöst vackert att jag inte kan se mig mätt. En ljust blekblå himmel med molnstråk som sträcker sig mot uleberget och på andra sidan den lilla hamnen ligger en molnbank med snö. Duckar vi den eller drar den in? Det är omöjligt för en amatör att veta, eftersom ingen vindriktning kan anas. Inte så mycket som en krusning syns på hamnens stålgrå vatten.
Det är nästan ominöst.
Som lugnet före stormen, snöpudret före det oundvikliga slasket…

Men hur vackert det än är, drömmer jag om Murviel. Det har införskaffats ett duschdraperi i linne till gästbad­rummet,

och glasskrapor som inte behöver skämmas för sig.

Jag kan reta upp mig ordentligt på fula städattiraljer, som jag ändå vill ha nära till hands. Jag ser bara just dem om de är framme och ingenting annat.
The devil really is in the details.
Ändå är de här djävulska detaljerna fullkomligt ovidkommande. Jag inser förstås det och skäms lite för att jag låter sådana futtiga bekymmer rinna ut i fingrarna som håller i reMarkablepennan. Eller bekymmer, förresten; det kan de ju rimligen inte beskrivas som. Men en stunds verklighetsflykt kanske det kan få vara att låta tankeverksamheten snurra runt sådant som inte betyder något egentligen?

I Ulebergshamn inreder vi inte så mycket men ljus och adventsstakar har förstås plockats fram.

Julgran blir det dock ingen; vi är alldeles för mycket hemifrån denna advent för att det skall vara någon mening med det. Jag fantiserar om nästa advent istället. Tillbringas den i Murviel, tro?

Eller blir det som vartenda år hittills, att adventstiden är så full av åtaganden, festligheter och firationer på hemma­plan att fönstret mot murveldagar inte ens går att hålla på glänt? Eller vill vi fira advent i nya radhuset i Tjuvkil?

I drygt 14 månader har vi vetat att vi kommer att bli tjuvkilsbor. Nu återstår tre och en halv månad innan flyttlasset går. Den makalösa utsikten över Ulebergshamn kommer vi förstås att sakna. Men jag längtar verkligen efter att få boa in mig i ett hem som är mitt igen. Inte många möbler har fått följa med från huset i Skärhamn och vi vill inte köpa på oss nya som sedan måste fraktas i en ny, nära förestående, flytt. Ändå har en till laminofåtölj – en mullvadsfärgad) införskaffats,

liksom en bäddsoffa som skall stå i allrummet i Tjuvkil.

En ny säng och en ny huvudgavel fick det bli också,

men lull-lullet till den får vänta tills vi är på plats. Ni vet, en sängkappa, nytt överkast, snygga kuddar och sånt. Sneglar på nya sängbord från H&M Home också …

Dessutom tvingades vi till kapitulation vad gäller matbord, efter att sedan flytten från Skärhamn bara haft ett visserligen fint, men pyttelitet frukostbord att tillgå.
Jag hoppas och tror att det nya bordet skall fungera både i den ytterst lilla matvrån i tjuvkilsköket,

Runt bord för mig och L i ett träslag som inte passar i ulebergshuset men som blir fint i Tjuvkil

och i förlängt läge i vardagsrummet när vi är många.

En skiva i och plats för åtta
Massiv rökt ek i matbordet från Sweef
Och med två iläggsskivor kan vi vara tio runt bordet

Med min snöälskande lilla vovve i knäet, hoppas jag med endast en hand ledig för redigering att ni haft en fin tredje adventshelg, oavsett om den avnjutits i skjortärmar på en sydfransk uteservering eller i snön med dunjackan på.

Imorgon bär det av till Växjö igen. Jag hör rykten om mer snö.

En nomad i Växjö

12 lördag Nov 2022

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.

Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.

Stina chillar i soldattorpet

Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,

Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;

och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;

Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,

Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!

Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,

följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hem­färd.

En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.

Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas.
On verra!