Månadsarkiv: januari 2021

2021 har drabbats av prestationsångest

31 söndag Jan 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, Om dagsläget, Väder

≈ 17 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Jo, så är det.
Jag vet, för det har jag läst i Aftonbladet.
https://www.aftonbladet.se/a/7Kqwzw?refpartner=link_copy_app_share

Det har inte varit ordentlig vinter i Sverige på 10 år, skriver blaskan. Fenomenet kallas visst Nordatlantiska oscillationen och har något med högtrycken och lågtrycken mellan Portugal och Island att göra. Framför allt innebär det att det blir kallare än vanligt… i Sverige.
Fast jag behöver inte läsa AB för att veta att det var dretkallt för tio år sedan. 2011 var nämligen året då vi gjorde slut, vintern och jag. 2011 var året då jag inte kunde få nog av ”A Place in the Sun” på TV och då jag dammsög franska mäklarsidor efter lämpliga objekt.
Och italienska och spanska och portugisiska diton.
Det var också året då jag fyllde jämnt och vi hyrde ett mögligt hus med vidunderlig utsikt norr om Barcelona.

Under den resan satte min son bestämt ner foten och sa att i Spanien kan man inte ha ett hus.
⁃ De stänger affärerna och går och lägger sig, sedan syns inte en katt på hela dagen. Hopplösa.
Sa han. Om spanjorerna.
Vi strök därmed ett kraftigt streck över Spanien och fokuserade istället på Frankrike. Orättvist mot Spanien, kan man tycka, men vad gör man inte för sin son?
Hur det gick sen har jag berättat om så många gånger, så det gör jag inte igen.
Men.
Och det är ett stort och viktigt men; hade inte 2021 lite otur när han tänkte? Hur skall vi annars förklara att vi nu drabbas av samma sorts vinter som då för tio år sedan, samtidigt som den franska dörren är stängd på obestämd tid?
Himla korkat, om du frågar mig.
Och ja, Åsa, vinterlandskap är vackra. På vykort och Instagram. Om vinterns förträfflighet kommer du iallafall aldrig att lyckas övertyga mig.
Värmaren till bilen var satt på timer igår imorse. Jag åkte till Solna och här är galet mycket snö, mer än på Tjörn. Mina Icebugs fick följa med men det är tveksamt om jag frivilligt kommer att sätta min snövrånga fot utanför dörren. Men här finns prinsarna och vad gör man inte för prinsar; för deras skull kanske man till och med dristar sig ut i vintern, om det skulle visa sig vara påkallat?
Tillsvidare nöjer jag mig dock med att titta på fina prinsar i snö på bild. Jag tog naturligtvis inte bilderna; det gjorde deras mamma. Jag har ju inte dristat mig ut ännu. Som sagt.

Lycka i en rostig brevlåda

29 fredag Jan 2021

Posted by in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Under hela nittiotalet jobbade jag på en högstadieskola i Bandhagen, söder om Stockholm. När jag började där, tänkte jag att det bara skulle bli ett steg på vägen och att jag skulle fortsätta söka gymnasielärarjobb, eftersom det var till gymnasielärare jag hade utbildat mig. Att jobba på högstadiet ingick inte i min plan. Men livet ville annorlunda, någon lämplig lärartjänst i engelska och latin dök aldrig upp och jag hade en hoper ungar hemma att ta hand om. Skolan låg nära, kollegerna var fantastiska och eleverna så mycket roligare att ha med att göra än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, så jag blev kvar. Utmaningarna fanns där, såklart, och så kom en ny läroplan och ett omvälvande nytt betygssystem och jag engagerade mig både i det och i annat som pågick på den kreativa skolan.
Jag minns mina kolleger där med värme. Tack vare Facebook har jag kontakt med några av dem fortfarande, liksom med några tidigare elever; alla de senare i fyrtioårsåldern nu!

För ett och ett halvt år sedan kom ett handskrivet brev med vanliga posten. Tidigare kollegan Gunilla skrev och berättade att hon tittar in här med jämna mellanrum men att hon i övrigt inte rör sig i sociala medier, därav det handskrivna brevet. Hennes brev ligger fortfarande i mitt datorfodral och jag tänker att jag skall skriva tillbaka och berätta hur otroligt glad jag blev över att hon hörde av sig till mig. Ändå har det fortfarande inte blivit av. Har jag alltså blivit så totalt digital att det att hålla en penna i handen och skriva ett brev blivit mig så alldeles främmande?

Nyss kom L in med dagens skörd från postlådan. Ett handskrivet brev från ännu en bandhagenkollega ramlade ut ur kuvertet.

Så ovanligt är det att få sprätta upp ett kuvert och läsa handskrivna rader att det känns både märkvärdigt och stort. Jag blir så innerligt glad också den här gången! För att inte riskera att jag inte heller nu skall låta meddela mig och berätta hur mycket jag uppskattar breven, så skall jag åtminstone tala om det här, på bloggen, där ni hittat mig, fina bäckahagenkollegerna!
Kära Gunilla och Gunn!
Tack för de fina breven och för att ni finns här på min blogg! Och förlåt Gunilla för att jag ännu inte skrivit tillbaka.
När pandemin till slut lämnar oss ifred, vore det fint att kanske ses för en lunch eller en fika? I Stockholm är jag ju ofta, eftersom jag inte klarar att vara ifrån mina barnbarnspojkar några längre stunder. Tänk om vi till och med kan språka lite på franska då?
Bjuder på lite vyer från Sète, Etang de Thau och Marseillan – känner du igen dig, Gunn?

Väderrandig färd till Dingle

28 torsdag Jan 2021

Posted by in huset på ön, Jycken, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det är nästan så att jag stapplar ut till bilen för färd mot Dingle, så ovant känns det. Det börjar ljusna när jag ger mig iväg, men mitt på Tjörn möter snöyran mig. På E6:an ringlar köer från Stenungsund till Uddevallabron och jag blir sen till morgonens första fjärrmöte.
I Dingle är det barmark och övergivet. En av lärarna sköter sin fjärrundervisning från personalens fikarum och förutom henne och rektorskollega K, så är det tomt. Vi ses i små fyrkanter numer, medarbetarna och jag, och det börjar bli ganska tjatigt. Vi planerar för försiktig återgång och håller andan i hopp om att strypgreppet snart skall släppa.
De där klimatränderna längs med kusten vid E6:an följer med mig på hemvägen också. Jag förundras alltid över hur vädret kan skilja sig så markant på bara några mil. Vild vinter som snabbt övergår i vårkänning för att till slut landa i plusgrader och blöta hemma på Tjörn igen.
Motvikt till eländet och en påminnelse om vad vi missar fick vi under gårdagskvällens digitala apéro med Hansbys. Där satt de i shorts och T-shirts medan vi huttrade i våra tjocka ylletröjor.

Från en annan apéro Med Hansbys

Nu är det ju inte så att det är sommarväder i Frankrike heller, men dagstemperaturer runt 20 grader är ordentligt drägligt, även om det inte heller där är verklighet varje dag så här års. Jämförelsen är ändå iögonenfallande, eftersom något sådant trots allt är en omöjlighet i vår klimatrandiga januarivärld.
Så vi fick drömma oss bort för en stund och känna oss otroligt stoiska för att vi inte bryter ihop av att vi inte kommer iväg.
Jag kliver upp om morgnarna och tittar modstulet ut genom sovrumsfönstret på gråkalla vintervyer och inser hur mycket jag saknar tripperna till Murviel.

När Wilda parkerade sig i ständigt uppslagna resväskor…

Vintertristessen har fått fäste i mig igen. Den som jag sedan vi köpte murvelhuset 2012 har lyckats hålla stången. En bokad resa, med bil ibland, flyg ibland, till Murviel har varit ett effektivt botemedel. Jag har kastat en blick på eländet utanför fönstret och ryckt på axlarna, trygg i förvissningen om att jag snart får en stunds vila från det. Jag har helt enkelt sturskt vågat vägra vinter.

Den här kringskurna tillvaron tär och tar. Huset på ön, som jag egentligen tycker är toppen, lyckas inte hålla mina inredarambitioner igång, trots att vi nu har väldigt mycket tid över att fixa saker i huset. Inga stora saker ens, utan bara trevligt dutt. Istället ”inreder” jag murvelhuset.
Kollar in trappmattor och drömmer om något riktigt stiligt men inser att det nog får stanna vid en enklare variant;

Allt för att underlätta för lilla Stina och för att göra stentrappan mindre halkig och hård för både små och stora människor.
Jag ”byter” lampor i takspottar och i spisfläkten, eftersom de franska har för kallt ljus.

  • Kallt ljus från nya takspottarna…
  • Kallt ljus också ovanför spisen

Varm och mysig belysning är liksom inte grejen därnere…

I tanken sätts tavlor upp,

Den här skall få pride of place…

och skydd för de tunna enkelglasen i fönstren tillverkas;

Spännande fönster för småfolk...

Stenläggningarna ute rensas och får sig flera omgångar med högtryckstvätten,

Nystädat och fint...

och uteköket i poolhuset får välbehövlig omsorg.

Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på

För min inre syn ser jag mig sedan stå där i mina blöta och smutsiga merylbrallor,

Merylwannabe...

nöjt betraktande mitt värv.
Sedan bommar vi igen huset, låser ytterdörren med den stora nyckeln och åker tillbaka till Sverige ett tag igen. Men bara någon månad senare är vi på väg igen.
I bil och med Stina, lilla hunden. Hon skall tränas i bilåkningens ädla konst från dag 1.
I april och i juni, covid willing and weather permitting…

Måndag igen

25 måndag Jan 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Reminiscenser

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , ,

Min sista måndag som rektor för Dinglegymnasiet.
Om inte Covid varit, hade denna min sista rektorsmåndag tillbringats i Murviel. Men jag är på ön. Jag är inte ens i Solna men dit skall jag om några dagar.
Alla de gångna åren som rektor upptar mina tankar ganska mycket nu när jag ser slutet på den delen av mitt yrkesliv. Kommer jag aldrig mer att rektora, funderar jag? Troligtvis inte, men man skall aldrig säga aldrig. För det mesta har jag tyckt om det men jag har också alltid tyckt att ansvaret vilat väldigt tungt. Det är ett komplext uppdrag med många ansvarsområden, många fler än vad som är fallet för en hoper andra chefsuppdrag. En mellanchefsfälla riskerar det också att vara när du slits mellan det som är oavvisliga myndighetskrav och det som en ibland inte helt kunnig huvudman kräver av dig.
Det senare har lyckligtvis inte gällt för Dinglegymnasiet och det har hela tiden varit ett riktigt må-bra-projekt, trots närvaron av många tuffa utmaningar också där. Om man skall sluta när det är som allra bäst, så gör jag alltså helt rätt.
Dingle får därmed kröna mina dryga 14 år som rektor och nu skall jag ta mig an att utveckla de båda skolornas – Dingle- och Nuntorpsgymnasiets – systematiska kvalitetsarbete istället. Det, och annat som dyker upp och som behöver utvecklas framöver. Arbetsuppgifterna sköts på distans med närvaro på skolorna med jämna mellanrum.
Jag är taggad. Och glad över att till slut ha hamnat här. Jag har skyndat långsamt, bidat min tid och planerat omsorgsfullt. Det har varit en för viktig plan för att låta den gå i stöpet. Dingle är för viktigt. Och jag själv, om jag skall kunna vara till någon nytta för min omgivning. Nu är jag ordentligt grundad i skolornas verksamheter och redo att fokusera på mer övergripande frågor. Utan de här inledande åren hade mitt kommande uppdrag inte haft förutsättningar att bli bra. En gedigen förankring i en daglig verklighet är helt avgörande för att rättvist kunna utvärdera och sedan hjälpa till att vidareutveckla.
Fast först skall min efterträdare i fred få komma på plats utan mig över axeln. Jag tar ett par veckors semester, hämtar lilla Stina och sätter sedan igång med mitt nya uppdrag. Jag har stora förhoppningar knutna till min nya arbetsverklighet och att den till slut skall innebära mer tid för stackars Kennari, fjärrundervisningsföretaget som visserligen försiktigt tuffar på, men som inte kunnat få det engagemang det behöver för att ges möjlighet att lyfta på riktigt.

På skolbesök med Kennari i Pajala förra vintern

Det har inte varit helt lätt att hålla igång ett rektorsuppdrag på halvtid, så självklart har det mesta annat fått sättas på sparlåga.
Som franskan, till exempel…

Nu inbillar jag mig att den skall få plats också.
Den är igång. Jag är inne i systemet och kan fortsättningsvis bara skylla på egen bristande disciplin om jag inte klarar att hålla igång det. Eftersom jag inte läst franska organiserat alls tidigare, måste jag börja från början för att skaffa behörighet för vidare studier, så än så länge krävs inte så mycket av mig. Men snart nog kommer det att gå undan och planen är att vara redo för universitetets grundkurs nästa vår.

Fin studiemiljö för ett antal år sedan…

Jag tänker att tricket är att öronmärka vardagarna för de olika åtagandena och att strikt hålla fast vid mitt veckoschema. Låter jag det ena spilla över på det andra, kommer det högst sannolikt att braka. Distansarbete hemifrån kräver mer disciplin än när du måste åka iväg till din arbetsplats och passa strikta tider ålagda dig av någon annan.
Jag tycker ändå att jag är ganska bra på disciplinerat hemmajobb. Nu skall dessutom två ordentliga hemmaarbetsplatser till slut arrangeras; en på ön och så småningom en i Murviel. Köksbord eller soffa duger inte längre.

Hemma på ön har vi bra bredband. I Murviel är det inte tillkopplat hos oss ännu men det jobbas med bredband i vår by. Flera av grannarna har iallafall hunnit få sitt installerat. Det finns många skäl till varför vi behöver åka ner nu; att ordna med bredbandsuppkoppling hör till något av det viktigaste för att arbete därifrån skall fungera.

Fjärrlivet – det efterlängtade och sedan länge eftersträvade – tänker jag dokumentera som en egen kvalitetssäkring av det jag gör. Trasslar det sedan, kan jag gå tillbaka och se hur jag tänkte. Om jag kanske har otur när jag tänker, rentav…
Igår hade jag en riktigt hängig dag. Idag känns det en smula bättre. Dagarna är mer riktiga dagar nu och från Occitanie kommer försiktiga rapporter om en vår i startgroparna. Så visst har vi väl bättre tider framför oss ändå?

  • Januari 2012 – i väntan på nycklarna till murvelhuset
  • I en expressenbilaga, januari 2013
  • Julparafernalian ihopsamlad i Blåsut, januari 2014 – ingen murveljanuari detta år
  • Promenad på stranden, januari 2015
  • Inledande köksfix, januari 2016…
  • Fast himlen; den är blåare än blå i januari 2017
  • På utflykt med Lindbergs, januari 2018
  • Innan köksrenoveringen, januari 2019
  • Lyckligt ovetande om vad som väntade, januari 2020…

En evighetslång januari

24 söndag Jan 2021

Posted by in Jycken, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är en låg dag idag. Grått, ingen snö och med en rörelsefrihet som nu är så kringskuren att det börjar kännas som en snara om halsen. Vi tar oss inte ner till Frankrike, hur gärna vi än vill. Gränserna är formellt fortfarande öppna men moraliskt och praktiskt helt stängda. Vi kan få till nödvändigt PCR-test och reseintyg, men med utegångsförbud mellan 18 och 06 och krav på 7 dagars karantän när vi isåfall väl är på plats, så kan vi ju inte ens ta oss till affären för proviantering. Dessutom var mitt nyligen tagna antikroppstest negativt.

Att säga att jag nu är otålig är ett kraftigt understatement.
Jag är arg.
Nere, rentav, åtminstone idag.
Det går upp och ner, det där. För att få tillvaron att ändå kännas meningsfull, har jag äntligen fått fram Rabalas kenyanska målningar, som jag i tio års tid förvarat åt honom och hans konstnärskolleger i Nairobi. Ett desperat rop på hjälp från honom har fått igång mig och nu finns de till försäljning.

Jag kan sitta här och bortskämt tycka synd om mig själv eller så kan jag inse att det finns saker vi kan göra för dem som har det svårt på riktigt. För familjen Rabala och konstnärskollektivet Maasai Mbili, till exempel.

Maasai Mbili Artists’ Collective – AFRICANAH.ORG

Covid-19 har gjort det omöjligt för dem att sälja sina alster på det sätt de kunnat tidigare och nu har de det riktigt svårt. Många av mina vänner hörde snabbt av sig och målningarna har redan börjat sälja och det känns naturligtvis bra. Något litet kan jag åtminstone göra.

Men vår uppskjutna murvielresa är nu till slut helt avblåst. Optimisten i mig har envist hoppats att R-talen efter jul skulle gå ner så att vi skulle kunna komma iväg. Det brittiska muterade eländet har dock effektivt satt stopp för det.
Så vad tror vi? Kommer vi att kunna bila ner i april?
Med lilla Stina?

4,5 veckor gammal…

Jag hälsade på Stina och hennes syskon igen häromdagen. De växer så det knakar och är så hjärtknipande söta att det alls inte går att värja sig. Valpar, ändå…

Nu både leker och gosar de tills de somnar som på en given signal. Med nosen i en toffel, till exempel.

Det är fint att tänka på henne och att hon snart kommer att sysselsätta oss på vår ö.
Wildas arvtagerska. Vald för att hon påminner om henne men ändå är sin egen. En energisk liten terrier som också hon så småningom skall bli en La Dame som övervakar sina franska ägor.

Jag har klottrat mig gladare nu. Imorgon är en annan dag och då skall jag åka till prinsarna! Helt kringskuren är jag alltså inte.

Födelsedag!

17 söndag Jan 2021

Posted by in Om dagsläget

≈ 8 kommentarer

Bloggen fyller tydligen 9 år idag – grattis, Bloggen!

Hej huset i mars 2012!

Ett första, ganska ointressant, inlägg om digra, språkförbistrade köpeluntan som skickades mellan oss, notarien och säljarna, hade förstås noll läsare, eftersom ingen kände till Murvielklotter då.
Sedan tog det ganska raskt fart från 575 besök 2012, till en ganska stadig kurs med mellan 8000 och 10.000 besök årligen från 2013 fram till nu. Flest visningar hade bloggen 2013 (knappt 38.000) men flest besök hade den 2020 (knappt 10.000).
Alltså tuffar det på, klottret! Det växte lite förra året – kanske ett resultat av att Corona skapat mer tid också för bloggläsande?
Spelar det någon roll hur många ni är som tittar in och läser?
Det vore förstås en smula meningslöst om ingen mer än jag själv läste; det vore som att stå och ropa i en öde urskog! Hur många ni är spelar inte jättestor roll men statistiken skvallrar om ett jämnt och stadigt flöde. Det säger mig att jag har en trogen skara följare och det gör mig förstås ödmjukt glad!
Förhoppningsvis kan jag snart rapportera från Murviel igen – covid willing and weather permitting;)

Allt blev fel – till och med födelsedatumen blandades ihop; jag född 1 juni 1961, exman, vars namn här ersatte mitt, född 1960 men inte 1 juni…

Snow on Demand

17 söndag Jan 2021

Posted by in huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Jag minns när vi diskuterade huruvida det var dags att investera i en snösläde. Vi bodde i huset i Älta. Snön låg meterhög utanför fönstren,

Det var gnistrande vackert ute och alldeles outhärdligt. Vår uppfart var inte särskilt lång, inte heller gånvägen mellan gata och trappa men när snön för femtiotolfte gången den vintern hade vräkt ner under natten och plogbilen vält upp en hög vall av packad, oftast blöt och tung snö på vår uppfart, då var det inte roligt längre.
Att få bort snön från bilen, isskorpan från vindrutan och sedan ta itu med plogbilens vall blev ett rejält fyspass i morgonmörkret. Så jag vidhåller att snö kan vara vackert att se på – en gnistrande solig vinterdag till och med njutbar – men bekymren den för med sig är ändå helt omöjliga att bortse från. Åtminstone för undertecknad.
Så tillbaka till diskussionen om snöslädesinköp eller inte; det blev aldrig någon. Vi fortsatte med skyffeln.
⁃ Det blir tyngre med snösläde, påpekade grannen.
⁃ Var skall den stå när den inte används, funderade jag, med hänvisning till vårt redan typiskt överbelamrade garage.
⁃ Snart är det vår, kraxade min inre optimist

Nöjde vi oss alltså där? Med att konstatera att det blir för tungt att dra en snösläde fram och tillbaka? Kapitulerade vi inför vintern och bestämde oss för att omfamna den istället?
Svaret på det vet ju ni som känner mig eller om ni tittat in här genom åren. Jag började istället att maniskt hemnetknarka och drömde mig bort med hjälp av A Place in the Sun. Jag upprepade som ett mantra vännen Lysannes bön om att få snow on demand för att sedan själv avgöra när jag fått nog.
Det ledde inte till omedelbar behovstillfredsställelse vad gäller frånvaro av snö, utan mer ett gradvis avståndstagande; från insnöat villaliv i Älta till en balkong på sjätte våningen med regelbunden flykt till Murviel, till västkustliv där snömängden är av betydligt beskedligare mått.
Det är lite ”on demand” över det. Just nu ligger ett lätt snötäcke över vår ö, det är minusgrader och husets mattor har fått välbehövlig rastning.

Se där faktiskt en bra sak med snö för en kort stund! Åtminstone när murvielresorna känns bortom räckhåll.

Tänk ändå, vilka funderingar en annons om rea på snöslädar kan sätta igång…

De där fortsätter vi att strunta i…

Framtiden – är den här nu?

16 lördag Jan 2021

Posted by in distansjobb, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Om två veckor är jag till slut inte längre rektor. Efter fjorton år med ansvar för en rad olika skolor lämnar jag över rodret för Dinglegymnasiet. Överlämnandet har planerats i tre och ett halvt år och är inte på något sätt resultatet av ett plötsligt hugskott. Ganska ovanligt, för att vara jag, som gärna spontant agerar på infall när så är möjligt.

Fina Dinglegymnasiet…

När jag tackade ja till att leda starten av nya Dinglegymnasiet hösten 2017 var det med viss tvekan ; jag skulle ju hyra ut mig och styra över min egen tid, var det tänkt! Men så bestämde vi dinglepionjärer att jag skulle iklä mig rektorsrollen medan min biträdande kollega gick rektorsutbildningen. Nu är hon klar med den och under hösten har vi förberett för hennes övertagande. Det är smått fantastiskt att få lämna över på det sättet, med eftertänksamhet och efter ordentliga förberedelser.

Det känns väldigt bra men också lite märkligt. Mitt jobbliv kommer, för första gången sedan jag som 24-åring drog igång min skolkarriär, inte att vara knuten till en fysisk arbetsplats. Istället är det distans som utgångspunkt som gäller. För Dinglegymnasiet och systerskolan Nuntorpsgymnasiet skall jag hålla i det systematiska kvalitetsarbetet och också jobba med utvecklingsfrågor och omvärldsbevakning. Hemifrån ön, från Solna och inte minst från Murviel med nedslag på de båda skolorna med jämna mellanrum.

Nomaden i mig får ändå till slut sägas vara framme vid målet!
Första februari 2021.
Knappt nio år efter att drömmen om ett sådant liv kopplade greppet om mig. Jag har kanske hos några gjort mig känd som hon som hittar på saker och bara hoppar ut i det okända men det stämmer alltså bara delvis. Långt därinne i mig bor ändå en trygghetsknarkare! Jag vill ha mat på bordet, trygga tak över huvudet och en tillvaro som är så harmonisk den kan vara. Förändringar är både spännande, utvecklande och med jämna mellanrum nödvändiga men de innebär sällan särskilt mycket harmoni i ett inledande skede. En och annan betydligt modigare frankofil expatriot har kanske till och med hunnit avfärda mina drömmar som fantasier som inte blir verklighet innan det är dags för pension. Men med minst fem och ett halvt år tillgodo är jag nu där. Har inte riktigt greppat det mentalt ännu men om jag får det på pränt kanske det börjar kännas mer verkligt?
Om covid överhuvudtaget fört något gott med sig, är det att vi till slut får grepp om de möjligheter distansarbete för med sig, inte bara för den enskilda arbetstagaren, utan kanske i ännu högre grad för arbetsgivarna. Insikten att det inte behöver handla om antingen eller hjälper också till, liksom att de flesta av oss också har behov av en fysisk arbetsplats och fikaraster med kolleger. När covid till slut ger vika skall det bli otroligt spännande att få följa hur arbetslivet utvecklas och hur stadsbilderna påverkas långsiktigt.
Idag är jag optimistisk och tänker att det är en skön ny värld som väntar oss därute. Bortom lockdowns, höga dödstal, galna presidenter och kringskuren frihet.
Och med en liten Stina som vispar runt, prövar vårt tålamod, kissar där hon inte skall och som vänder upp och ner på hela vår tillvaro. Välkommen i februari, redan älskade lilla ulligan (uttryck myntat av dinglekollega Kristin)!

  • Stina!
  • aka Murrays Elphin da Capo
  • Född 20 december 2020