Etiketter
Oslo har samma höga smittal som Stockholm nu, hårda nedstängningar bakåt till trots. Det ser inte lovande ut någonstans och jag tar bloggen till hjälp att minnas hur det var i fjol.
Så många diskussioner jag hunnit ge mig in i, så mycket ilska jag både bevittnat och också utsatts för, så mycket ifrågasättande, idiotförklarande och pekpinnande. Det har inte varit lätt att hålla huvudet kallt genom hela processen och mer än en gång har jag funderat över hur vi kommer att prata om coronapandemin när vi till slut hunnit få lite perspektiv. När den till slut lugnar ner sig, för det måste vi ju ändå tro att den gör.
Sveriges vaccinsamordnare Herr Bergström lät riktigt entusiastisk häromsistens och jag mår så bra av att också få lyssna på det som är ett möjligt positivt ljus i tunneln. Jag behöver det för att orka. Fixar inte att gräva ner mig och sluta hoppas på bättre tider.
Prinsarna har varit förkylda – har de kanske haft covid? Egentligen spelar det för min del mindre roll. Vi skall inte ses så länge någon av oss har pågående symptom, oavsett om det är på grund av covid eller inte. Men planen är påskfirande med dem. Vi längtar efter varandra och påsken närmar sig.
I övrigt får vi knuffa vår avresa framåt. Igen. Med några dagar bara, i bästa fall, betydligt längre i värsta. En ny fransk lockdown var ju inte oväntad men extremt tröttsamt likafullt. Och jag hör olyckskorparna hånskratta; trodde du verkligen?
Och vet ni? Lite försiktigt trodde jag verkligen, fast mest hoppades och hoppas jag.
För att jag måste, om det så skall betyda att jag stångar min förhoppningsfulla panna blodig i processen.
Så vi gör ett nytt försök. Hittar ett nytt datum. Trots att det ser högst osäkert ut. Vi håller oss ständigt uppdaterade, för det är enda sättet.
Imorgon ringer vi Alexandre igen för att höra hur nedstängningarna eventuellt påverkar hans arbete med vår pool. Avdelning fruktansvärt oviktiga saker i det större sammanhanget förstås och man kan säkert ha synpunkter på att just en sådan sak bekymrar mig. Men det blir hela tiden snöbollseffekter när planer måste skjutas på, så vi behöver veta, eftersom det påverkar vad vi kan göra och inte längre fram.
Tröttsamt är bara förnamnet.
Och våren då?
Tveksam här västerut, medan jag hör meteorologerna på TV prata om värmerekord och temperaturer runt 20 grader österut tidigare i veckan. Istället blev jag glad när mina nya gummistövlar dök upp.
Dem behöver jag på vovvepromenaderna på Toftenäs, liksom vinterjackan som ännu inte fått flytta ner i källaren. Jag är frusen efter min covidomgång. Nästan faktisk så att det gör ont om benen när sura havsvindar snor runt mig. Stina verkar tycka att alla sorters väder är toppen, förutom sent på kvällen och tidigt på morgonen när pälsen är sovevarm och hundblicken sömndrucken.
Då tittar hon istället förebrående på mig, piper lite ynkligt, gör snabbt det hon skall och vill sedan in igen. Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att fantisera över hur nöjd hon kommer att vara över de nattliga turerna i den ljumma murvelträdgården. När det än blir.
I maj. Snälla?
Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.
Murvielklotter 