Kontrasten kunde inte vara större. Vi lämnade Stockholm tidigt, tidigt imorse. Det var nattsvart ute, nollgradigt och vid utfarten till Södra länken väntade snöglopp, som tilltog i intensitet för varje mil vi körde. På nattradion varnades för blixthalka, så vi körde vackert. Det ven och yrde rejält om öronen när vi klev ur bilen – våren bestämde sig uppenbarligen för att ta en paus.
Molnen följde med oss en bra bit på vår flygtur söderut men släppte strax innan det var dags att landa och vi klev ut i en annan värld. En anständigare sådan. Lite morgonsvalt i vinden från Medelhavet men ljuvligt.
Flygbussen väntade utanför terminalen och tog oss på mindre än 20 minuter in till Beziers till det facila priset av €1.50.

Under tiden skickade L sms från sitt biltåg när det susade förbi Sete, Agde och flygplatsen på väg mot sin slutdestination Narbonne. Vi hann dock först till huset, jag och finaste E, med hjälp av taxi men vi hade lika gärna kunnat ta bussen skulle vi märka när vi avnjöt trerätters lunch, inklusive chèvresallad to-die-for, Pastis och rosévin chez Lea i byn; den ena bybussen efter den andra svischade förbi oss där vi satt och åt, så kollektivtrafiken verkar det inte vara något större fel på!

Den bedagade skönhet som är vår trädgård välkomnade oss sedan och jag hastade förväntansfullt uppför stentrappan till poolen, som till slut fått nytt täcke och rent vatten. Vi famlade en stund, E och jag, med alla omöjliga nycklar som lämnats i huset innan vi hittade rätt och kunde rulla undan täcket och låta oss bländas av det turkosblå vattnet.

Och nu blir jag rent av olidlig i mitt oförblommerade lovsjungande men jag kan inte låta bli, för också detta har avlöpt smärtfritt och enligt tidplan. Tårna och till slut och efter mycket tvekande även ytterligare ett par kroppsdecimeter doppas i pölen innan jag ger upp och sjunker ner i den kvarlämnade väderbitna däckstolen i välgörande fransk sol. Sjuttongradigt vatten är alldeles för kallt, så premiärdoppet får vänta.

I morgon bitti sätter sig L bakom ratten med bilen fullastad. Första lasset till Murviel rullar ner till Hamburg och därifrån blir det biltåg till Narbonne.J:s gamla grälla ponnyhästar får följa med första vändan, så att påhälsande småflickor får uppleva igenkännandets glädje. Handdukar, täcken. kuddar och porslin

får också följa med och ytterligare en omgång packning skall trotsa Ryan Air’s stränga viktkontroller när jag och E flyger ner på lördag. Då skall solen enligt väderprognosen lysa på oss och bjuda på behagliga temperaturer men sedan har det svängt och det ser ut som regn(!) i flera dagar! Vad hände där?!?
Får trösta mig med att jag åtminstone slipper vara med om snögloppet de hotar med här hemma. Jag längtar ner oavsett.
IKEA Montpellier, here we come – här skall köpas sängar!

Läge för mys på balkongen?:

Eller kanske det här kan locka?:

Efter våra tre första dagar vet vi hur solen ligger på i trädgården och kan konstatera att pölen ligger där den ska och att poolhuset har två rum, inte ett. Det verkar inte ha använts på flera år och låsen kärvar en aning men ingenting behöver göras här; det är bara att ta det i besittning.
I slutet på denna vecka eller i början på nästa skall enligt uppgift det nya poolskyddet vara på plats, det trasiga röret vara utbytt och poolen redo att tas i bruk för säsongen. Nya franska regler sätter press på poolägarna och slarv med säkerheten kan resultera i dryga böter, även om något sådant ännu inte dömts ut.
Vi får se om tidsramarna håller för nu börjar hantverksäventyret och skräckhistorierna är många men än så länge väljer jag att se tiden an med tillförsikt!

När poolen ännu var ett tillhåll för traktens grodor i mars 2012.

Första dagen i vår murvelträdgård, mars 2012

Snöglopp och bara några enstaka plusgrader var vad jag såg utanför fönstret när jag vaknade hemma i Stockholm i morse och jag inser hur stor skillnad det faktiskt är mellan de sydligare breddgrader där vårt nya hus ligger och det Stockholm som fram till nu varit mitt huvudsakliga hemma.
Nu finns det ett hemma till.
Känns det som.
Det var svårt att lämna murvelhuset igår. Att stänga luckorna och säga hejdå. De tre dagarna känns som veckor och det är tur att det är mindre än två veckor till nästa gång vi åker dit. Då blir vi dessutom fler och då skall huset fyllas, förutom med människor vi vill ha omkring oss, med sängar, köksattiraljer och allehanda möbler som vi förhoppningsvis kommer att hitta i antikaffärer och på marknader.
Ett garde à manger står överst på önskelistan. Ett stort med hönsnät i luckorna. Som ett sånt här, till exempel:

Igår sprang jag omkring med kameran för att fota detaljer i huset:

Det är redan sen lördagskväll och imorgon bär det av hemåt igen. Vi har fyllt de dryga tre dagarna här med så mycket att det känns som om vi varit här mycket längre. I byn vet nu alla att vi tagit murvelhuset i besittning; vi hinner inte berätta vilket hus vi köpt innan de nickar ivrigt och säger ah! det är NI som köpt elvan nere i backen! Välkomna!
Vi har gått igenom huset tillsammans med Francois och bestämt vad som skall åtgärdas först. Köket behöver bänkskivor och lite annat småfix. Övervåningen saknar golvlister och betonggolvet skriker efter klinker. Hängrännan ovanför entrén är av glaserad keramik och en bit av den har gått sönder och behöver bytas ut. Det ser alldeles fantastiskt ut med den gröna keramiken men är knappast något för kallare och blötare klimat än här!
Bertrand, trädgårdsmästaren, tillika historielärare(!), har gått igenom trädgården med oss och berättat att de stora träden vid infarten är akacia, lager och askar. En del av dem måste tas ned, andra behöver bara en ansning. Fyra sjuka palmer måste bort, för de är angripna av fjärilslarver och de som inte redan gått hädan, är ohjälpligt döende. Ett olivträd skall grävas upp och flyttas för att få ljus, en förfärligt giftig barrväxt, med obehagliga larver i, skall också bort, så att ingen får dem på sig och därmed drabbas av gruvliga hudåkommor.

Bort med gräs, på med shingel, ner med tåliga marktäckare, som inte behöver vatten, och vi har en trädgård som kommer att kräva ett minimum av skötsel. Enligt Bertrand.
Bertrand kunde också berätta att vårt hus snarare är tvåhundrafemtio år gammalt och inte drygt hundra, som vi först trodde och när han ändå var igång kunde han berätta om de för området så typiska cirkuladebyarna men det drar jag inte här – det kan den intresserade googla istället!
Hemfärd imorgon, alltså, via Girona.
Om två veckor är vi här igen och då blir vi många – jag tror Huset kommar att trivas med det!