Etikettarkiv: barnbarn

Det fina livet som ändå är mitt

17 söndag Apr 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, La mer, Murvelhuset, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det ligger ett antal påbörjade blogginlägg och blir inaktuella i min reMarkable. Några av dem måste fortfarande få bli egna inlägg, andra får dras ihop till detta enda. Sedan förra inlägget har jag blivit mormor för fjärde gången. Om den känslostormen skall jag berätta när hjärtat slutat fladdra. Men bjuda på en bild med nya lilla ljuvliga Elsie och yngsta, stolta storebror, det kan jag;

Det har varit fullt upp igen och tid för bloggande har inte känts som det viktigaste jag måste företa mig. Vi kom till murvelhuset för en knapp vecka sedan och har njutit i några dagar i det bästa av sällskap. Mitt gulliga farmors-barnbarn Iben har just åkt hem tillsammans med sina päron och huset är tomt och lite ledset. Jag packar undan barnvagnen, babysängen och barnstolen och låter ögonen vila en stund på den prydliga lilla högen med babyleksaker …

När jag kom tillbaka efter att ha lämnat de allra finaste på flygplatsen, tog vi det lugnt och njöt av den sol som varit så nödbedd härnere under i stort sett hela mars månad. Kallaste mars på över 70 år har det visst varit och just den perioden lyckades den lilla familjen pricka in med stor precision. Jag får väl försöka lova att det nog blir bättre väder nästa gång…

Hunden delar mitt vemod över att de åkt. Hon tycker om de där små och vill gärna vara nära mest hela tiden.

Stina och Iben i stort samförstånd …

Men vi har påskat, förstås, comme d’habitude,

och begått poolbadspremiär,

liksom ätit lunch vid havet tidigare i veckan, när solen sken men sommaren ännu inte riktigt klarat att bryta igenom.

Crêpes med glass, mandel och chokladsås …

Vi for till Cap d’Agde, som är fint i försäsong och när havet skummar mot de imponerande lavaklipporna;

Men mest har jag njutit av att få hänga med Iben, som gör mig så glad, så lycklig och stolt.

Sen var det ju det där med badrummen …

Som inte är helt klara.

Fortfarande inte.

I anlända kartonger ligger iallafall tvättställskranar och duschen till gästbadrummet.

Duschväggarna har också äntligen kommit och är åtminstone delvis på plats.

I en suiten är inte kanten på duschkaret helt rakt, så innan duschdörren kan sättas dit, måste karet åtgärdas. Irriterande, men igen, en världslig sak.

Piece of cake!

Snart gjort! Eller kanske bara lite komplicerat …

Duschväggarna, som vi hade tänkt skulle stå fritt för elegansens skull, känns dock en aning fladdriga, så de skall förankras i taket för att barnsäkras. När allt detta, tillsammans med färg i taket, montering av strömbrytare, kragar på duschkranarna, ny tvättställsställning till gästbadrummet, krokar och ett kopparavloppsrör som ersättning för det vita i plast under badkaret är fixat, ja då är det dags för finliret!

Lång mening?

Japp. Lika lång som listan över det som inte är klart.

Med facit i hand hade det kanske trots allt varit bättre att ta ett badrum i taget?
Fast då hade vi å andra sidan fått leva i byggdamm och bråte en gång till. Det slipper vi trots allt nu.

Jag har lovat att inte dra igång några stora projekt igen på ett tag. I ärlighetens namn skall väl också sägas att badrumsrenoveringar inte var min tanke att dra igång än på ett tag, om inte rören i gästbadrummet haft den dåliga smaken att springa läck och ställa till med elände.

Fast nog vore det fint med ett smaragdgrönt-turkost badrum i claystone i badrummet i poolhuset? Som det gänget i Creative Coatings har gjort på Dome Lombok?

Foto knyckt från Dome Lomboks hemsida och sedan beskuret

Tror att jag får låta den frågan bli hängande.

Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Septembersommar i Stockholm

25 lördag Sep 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Dingle firar 100-årsjubileum idag men jag kunde inte vara där. En strålande dag såg det ut att ha varit och naturbruks­gymnasiet i Dingle, nu inne på sitt femte läsår, får till slut sägas ha revanscherat sig ordentligt. Att ha fått vara med på den resan har varit fantastiskt. I veckan fick vi dessutom beskedet från Skolinspektionen att huvudmannens styrning av det kompensatoriska uppdraget fått godkäntstämpel. Jag har hållit i och planerat det arbetet och fått formidabel drag­hjälp av rektorer och medarbetare; det är otroligt skönt och det känns som att naturbruksskutan gungar på bra nu. Det hade förstås varit kul att fira jubileum med detta i ryggen men jag är tjänstgörande mormor i helgen, medan prinsarnas päron är i Rom. Planerat sedan länge, uppskjutet redan en gång på grund av Corona och därmed inte möjligt att flytta på igen. Alltså var valet ändå inte svårt, det fick bli Solna och prinsar.

Bertil behövde ta hand om sin farmor och farfar, så Bror och jag har haft egentid idag. Vi traskade iväg i slösande septembersol, hoppade på pendeln in till stan,

åkte hissar kors och tvärs på centralen – Bror tryckte vant på alla knappar – tog tricken till Djurgårds­bron och käkade lunch i solen innan Bror hoppsastegade vidare till Junibacken.

Junibacken var en succé. Bror orkade nästan inte vänta i kön till sagotåget,

och när det blev vår tur skuttade Bror in i den lilla” tågkupén” och lyssnade sedan storögt på Astrid Lindgrens röst under tågets färd genom alla sagomiljöerna.

Jag tittade på Bror och var världens nöjdaste mormor.

Sedan blev det lek i Villa Villerkulla,

tills Bror kroknade lite och sjönk ner i vagnen som vi tagit med för säkerhets skull. Eftermiddagen hemma blev lugn och skön, vi avhandlade idel väsentligheter, åt en lördagsmiddag och sedan knoppade Bror på soffan.

Nu ligger han här bredvid mig medan jag bloggar och slötittar på TV.

En sådan dag det blev! En dag med Bror.

Maj Constantia

05 torsdag Aug 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Älskade lilla Maj Constantia!

För snart en vecka sedan föddes du och jag, din mormor, har tumlat runt i alla känslolägen sedan dess. Först nervös väntan på din ankomst, precis som det var när dina fantastiska storkusiner Bertil och Bror föddes, sedan euforin och lättnaden när du till slut kom!

Dagen då din mamma och pappa åkte in till BB, var en riktig ovädersdag; himlen bråkade, lät och jublade och jag tänkte att de högre makterna ville berätta att nu händer det något stort och viktigt.
Och så var det ju; du hände!

Ett litet knyte med kolsvart hår, silkes­len kind, knubbiga små armar och ben, och din mammas långsmala fötter. Och såklart den allra, allra finaste!

Och så blev jag trefaldig mormor!

Nyfödda Bertil-, Bror-, och Majbebisarna 2014, 2017 och 2021❤️❤️❤️

Det är så fint att jag med jämna mellan­rum måste gråta en skvätt. Av pur glädje, förstås.

Visste du, Maj, att vi fick dig i julklapp? Din mamma och pappa packade in dig i ett paket som vi öppnade i tur och ordning på jul­aftonen för drygt sju månader sedan. Eller, nej, det var förstås inte du som låg i paketet, utan en ballong med kräftans stjärntecken på, så att vi fick gissa vad det kunde vara. De är lite kluriga, dina päron😉

Din mormor var lite trög, men fick hjälp på traven av bormor Vicy med att något skulle hända i juli. Och det var ju du! Fast någon kräfta blev du inte, utan ett lejon, eftersom du lät oss vänta lite längre, älskade lilla Majbus!

Sedan dess har jag väntat ivrigt på dig! Längtat har jag också gjort och undrat vem du är. Under tiden har jag stickat – en randig onesie till svala augustikvällar och långa septemberpromenader med Kerstin, i skogen runt er knut.

Medan jag väntat på dig har jag rest, med både bil, båt och flygplan! Och vet du; du har varit med mig hela tiden! Jag har stickat fram rand efter rand och tänkt att där kan vi trä in ett litet ben och se där blev det plats för ett ben till! Sedan stickade jag ihop benen och stickade en rumpa ovanpå.

Då fick jag hålla styr på stickorna och räkna noga för att det inte skulle bli fel. Det blev fel ändå, för precis när det var rumpdags, körde vi in i en mörk bilkö i Elbetunneln. Det går inte jättebra att sticka i mörker, förstår du.

Men det ordnade sig. Solen fanns utanför tunnelmynningen och jag kunde återgå till tankarna på dig. 

Efter rumpan var det dags för ryggen och magen och då gick det undan! Och tur var väl det, för plötsligt fanns nästan ingen tid kvar och de där gula ränderna har nästan blåst bort  och sånär hamnat i ett stålgrått hav.

Eller regnat bort i en kvarglömd korg på murvelterrassen när himlarna plötsligt öppnade sig en natt när vi låg och sov.

Dyngsura stickprojekt…

Till slut blev det bråttom, trots att du lät oss vänta lite extra på dig, för medan solen gassade och havet lockade, hade jag två hela ärmar kvar att sticka innan dressen blev färdig.

Men klar blev den medan ljusa barnröster och klirret från frukostporslin hördes från grannens trädgård om morgnarna; havet i gattet utanför hade ömsom vita gäss, ömsom låg det helt stilla medan vi väntade på nyheter om att du snart skulle vara här. 

Maj Constantia.

Jag säger ditt namn om och om igen och är så glad att du är här. Ler och tycker att det är så fint.

Att du är så fin.

Om att njuta västkustsommar i väntans tider

25 söndag Jul 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Fredag 23 juli
Stilla sorl från grannar som lever uteliv, aningen svalt i skuggan fortfarande innan solen samlat full kraft för ännu en nästan smärtsamt vacker sommardag vid havet. Vi ger oss iväg för ett förmiddagsdopp efter frukost al fresco.

Just detta att det inte är en självklarhet under de mestadels lynniga västkustsomrarna, att kunna äta alla måltider ute, gör det extra ljuvligt. Så har det dock inte alltid känts. Detta att jagas in av plötsligt kalla vindar eller ett hotfullt molnsjok, var något som i livet pre-murviel brukade få mig att irriterat misströsta. Att aldrig kunna lita på sommaren och rentav känna stress över att vara tvungen att passa på att utnyttja de timmar av vackert väder som erbjuds.
Det kan tyckas vara en smula orättvist mot den svenska sommaren men till och med nu, när Tjörn visar sig från sin allra mest praktfulla sida, känner jag den svala morgonbrisen sno en smula runt nacken.
Skillnaden mellan våra murvielska och tjörnska sommardagar är påtaglig. Jag älskar båda sommarversionerna och vilar förnöjsamt i det faktum att den tjörnska njutningen inte längre är lika väderberoende.

Hamnen i Skärhamn

När därför sommarhimlen är värmedisigt ljusblå, när båttrafiken i havets E6:a i farleden utanför ”vår” badplats tillfälligt stillnar och bara kluckandet under bryggan hörs, då sjunker axlarna och jag suger girigt i mig allt det jag har runt mig.

Eller att, efter att de första simtagens ilningar av de svalkande vattnet till sist blivit ljumma mot skinnet, sträcka ut, möta svallvågorna från båtarna och aldrig vilja behöva gå upp igen; det är en otrolig ynnest.
Fast upp kliver jag, förstås. Kränger på mig tunna, lite sladdriga linnekläder och trampar upp till huset i mjukt gräs medan näsborrarna fylls av intensiva dofter; gräset, jorden, tången, en salt bris.

Det doftar trygghet och barndom, rentav, och jag vill stanna tiden, stanna i alla de tankar på en liten bebis som snart, snart är hos oss, mamma som kommit ut ur sin konfusoriska dimma och är sig själv igen – vilket mirakel är inte det?!? – tankar på prinsarna som håller klassisk svensk sommar hos sin farmor och farfar och på E och L som ännu är kvar en stund hos oss innan de vänder tillbaka till Norge.
Jag blir stående en stund i gräsbacken upp, med saltet från havsvattnet kvar på läpparna, och inser att just här, just nu, är jag lugn. Trygg. Och lycklig.

Lördag 24 juli
Ännu en andlöst vacker sommardag väntar. Det är tidigt, kuddarna i utesoffan, där Stina och jag tagit plats, är fuktiga av morgondaggen. Lite vemodiga är både hunden och jag, efter att norrmännen åkt härifrån. Stina lägger sig tungt ner bredvid mig med en suck och jag bloggar. Murviel känns märkligt långt borta och just nu längtar jag faktiskt inte ens dit.
Eftermiddagen spenderades nedsänkt i vågorna vid Halsbäck,

Lördagen övergick i söndag och jag for till Lilla Rösö för att träffa S och E idag.


Snart har lilla bebis dröjt sig kvar en vecka extra och de väntar och vi väntar. Sämre ställe kan man ju befinna sig på när man väntar, konstaterade jag, medan jag njöt av ännu ett havsbad och det bästa av sällskap.

Imorgon skall det regna och sedan väntar svalare temperaturer. Så mycket roligt väntar, så det kanske dröjer innan längtan till Murviel sätter in igen iallafall? Fast i mina tankar finns det alltid, förstås.

Lugnt, stilla och städat

18 söndag Jul 2021

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete!
Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,

kompis Noel som lärde sig simma,

och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.

Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde.
Men vi tog oss till havet, iallafall!

  • Bertil på Valras Plage

Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,

innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.

Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…

Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,

i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.

Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt
Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,

terrassen är städad och återställd,

sofföverdrag och dynor är tvättade,

och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.

Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.

Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.

Barnbarnslängt till cikadeackompanjemang

28 fredag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Makaronerna är bortspolade från terrassgolvet,

barnstolen är skrubbad och ställd i ett hörn,

dukarna ligger prydligt ihopvikta i köksskåpet – bara den som för tillfället används ligger på matbordet och i kylskåpet får plötsligt vattenflaskorna plats. Poolhanddukarna ligger i en imponerande stapel i poolhusbadrummet

och jag tittar förundrat på den och funderar över var alla de handdukarna varit den senaste tiden. De av ketchup, yoghurt, glass och bearnaisesås nedkladdade stolskuddarna har fått åka i tvättmaskinen på 90 grader och är som nya igen; i linneskåpet är hyllorna återigen fyllda med nytvättade lakan och den vanliga ordningen i huset är nästan helt återställd.

Elefantrutschkanan, krokodilgunghästen, babypoolen och en salig blandning uteleksaker har fått flytta in under terrassen, skrubbade och avspolade också de. Där får de ligga undan solen och vänta på när trädgården nästa gång fylls av barnskratt och småttingar som kastar grus, hittar spännande leksaker för kreativa användningsområden

och plaskar omkring i poolen.

Sakerna ligger kvar där jag lägger dem nu. Jag sveper med blicken och är rätt så tillfreds med en sådan ordning. Jag tycker ju om när det inte är alldeles för grufsigt runtomkring mig. Men jag sopar hellre grus, plockar hellre leksaker, stuvar hellre om i kylskåpet i futilt hopp om att hitta ett utrymme som inte är upptaget och jag tvättar hellre dukar varje dag och rycker tag i någon annans handduk för att min egna hamnat runt någon annans axlar och jag har mycket hellre älsklingarna hos mig än att sitta och titta på puffade kuddar som får ligga kvar där jag lagt dem. De är många, kuddarna, och kan, förutom att ligga vackert uppuffade i soffan, användas som byggstenar för kojor eller som täcke när en liten kropp dröjt sig kvar lite för länge i vattnet och behöver värma sig.

Jag konstaterar nöjt att de franska ägorna pallar trycket och håller för ganska stora påfrestningar. Att få ordning igen efter en sommar med semestrande favoriter i långa rader går fort och lätt för det finns numer en bra grundstruktur.

Lilla B och hans entourage har alltså åkt hem. Bagaren nere i rondellen, alldeles där byn börjar, har i tre dagar fått klara sig utan besök från finurliga Linnea, som hämtat bröd varje morgon,

och som till slut lärde sig säga bonjour. Att vinka av dem vid flygplatsen var riktigt trist, fast Bärra var glad och skrattade högt och applåderade vid både start och landning.

Enligt uppgift. Jag blev ju kvar i Murviel. Hos cikadorna, ny värmebölja och nya gäster.