… är det ännu en gång med de andlöst och intensivt blå languedochimlarna eller skall jag gå igång om hur vattenblänket i poolen når nya höjder när den lägre oktobersolen kastar sina sena eftermiddagsstrålar över vatten­ytan? När klockan hunnit bli fem och det fortfarande är varmt och jag simmar i vattenblänket och njuter av varje sekund i det mjuka, ljumma vattnet?

Eller skall jag prata om stjärnhimlarna när jag sent omsider tassar in i sovrummet, öppnar fönstret mot den svala natten och blir stående med den gamla dängan av Don McLean om Vincent van Goghs stjärnhimmel ringande i öronen?

Det är vackert, harmoniskt, trolskt och lite vemodigt på samma gång. Sommarsäsongen 2021 är definitivt bakom oss här också, trots den kvardröjande, ljuvliga värmen. Vi åker dessutom norrut igen om knappt två veckor och där väntar redan ett helt annat klimat. Vintersulorna på bilen åker på direkt när vi kommer hem och oktober lämnar nästan omedelbart över till november, efter att vi låst upp dörren till huset på ön igen.

Bra saker väntar oss därhemma förstås, så det skall nog fungera att tvingas ikläda sig varmare kläder trots allt. Om vi firar jul i Murviel har vi inte bestämt ännu, men alldeles säkert åker vi tillbaka för att åtminstone fira nyår i Murviel. Då är det varmare kläder som gäller här också, men vi har hunnit uppleva tillräckligt många decemberveckor i Languedoc för att också veta att luncher i bara tröjärmarna utomhus absolut är en realitet. Ljuvligt bortom allt förstånd, det också.

Ljuvlig blev också fredagens utflykt, till slut, trots att vi inte planerat den så som man bör för att det skall bli riktigt bra. Vi for först till Lodève, blev besvikna på första intrycket av staden och insåg dessutom att det inte var en strålande idé att ta med sig hunden om ett museibesök var syftet med visiten (vi skall ge Lodève en ny chans en annan gång och då vara bättre förberedda).
Men en härlig fransk lunch med extra allt, då? Det klassiska turistmisstaget hotade; dvs, klockan började närma sig 12 och att leta efter en mysig restaurang i en okänd stad under tidspress kräver en rejäl portion tur för att bli lyckad, så vi gav upp, åkte därifrån och drog till Millau, där vi hittade ett ofranskt lunchhak mitt i stan, åt något halvbra, blev mätta och njöt sedan en stund i solen.

Vaccinationsintygen fick vi förstås visa – hade hunnit glömma att man måste det fortfarande – och ansiktsmasken fick vaskas fram ur väskan för att vi skulle vara väl­komna in och igenom restaurangen. Där i solen fick vi för oss att det var dags att se Gorges du Tarn.

Genom Millau rinner floden Tarn, som gett den långa ravinen sitt namn och den följde vi ut ur stan,

och vidare genom Gorges du Tarn fram till lilla byn Les Vignes, där vi tog av upp via en slingrande serpentinväg till platån, ca 900 möh. Skyltar som anger hur högt upp du är dyker regelbundet upp men Madame P talar också om det för oss. Hon är ett förbaskat bra resesällskap, den blå madamen!

Gorges du Tarn, alltså.

Vackert är bara förnamnet.

Hisnande branta fjäll väggar och märkliga klipp­formationer bildar fond mot den smaragd­gröna Tarn längst ner i dalen. Det är dramatiskt, nästan skrämmande och, som sagt, andlöst vackert. Höstfärgerna bryter milt oktobersolen och allt badar i ett mjukt ljus. Av alla skyltar om camping­platser, kajakuthyrning och restauranger längs med vägen, förstår vi att här råder febril aktivitet under högsäsong. Men nu är det helt lugnt. Vi möter en­staka bilar, men i övrigt är det tyst. Tarn brusar, fåglarna låter och torra löv prasslar i den lätta vinden.

Upptäcker hus som klamrar sig fast i branterna och som ibland byggts in i klipporna;

Det ser besvärligt ut. Oländigt.Varför bosatte man sig så, en gång i tiden? Knappast för utsiktens skull, trots att den måste vara något alldeles i hästväg. Jag inser att jag är väldigt nöjd med vårt hus på en liten kulle bland vinfälten, trots den ibland väl så trafikerade bygatan utanför. Till Tarn kan vi åka på utflykt och sedan åka hem igen, efter att ha fått en rejäl dos utsiktsporr (pardon my French!). Branta backar och oländig terräng må vara otroligt tjusigt, men särskilt praktiskt är det ju inte.

Lördagen tillbringades hemma. Jag fick äntligen ramverk på den kenyanska tavlan och senare i idag skall den upp på väggen ovanför soffan vid matplatsen.

Idag hade jag planerat en tur till marknaden i St Chinian men kom inte upp ur bingen i tid. Tror att jag fick min nattsömn störd av drömmar om störtande branter, läckande badrum och tankar på tadelakt, kopparbadkar och annart vackert som jag drömmer om för de förestående badrumsrenoveringarna. Till veckan skall jag ägna mig åt att försöka hitta någon härnere, som både kan det här med tadelakt och som har tid att hjälpa oss inom en inte alltför avlägsen framtid. Wish me luck.