Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: september 2017

När bloggarn leker litteraturkritiker långt från bokmässan

30 lördag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Läsning, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bokmässan, demonstrationen i Göteborg, Elena Ferrante, feminism när den är som bäst, Jan Guillou, nostalgi och tillfälligheter

Jag är inte på bokmässan. Jag är både för trött denna lördag och för bekväm – eller för feg(?) – för att ge mig in i det som visade sig bli minst sagt turbulent.

Jag känner mig futtig men samtidigt tacksam för det engagemang jag såg där jag blev sittande framför min skärm vid köksbordet på ön, zappande fram och tillbaka mellan de nyhetssändningar som sände direkt… Lättnaden när demonstrationen inte kom vidare och de patetiska nassarna istället fick gå mot ett monumentalt och nesligt nederlag gick att ta på. Nöjd blev jag också över att mycket liten nyhetsbevakning av manifestationen, som fick genomföras på bakgatan där tåget stoppades, skedde; att det  istället var motdemonstrationerna som fick uppmärksamhet. Vi är fler än dem, oavsett om vi följer det från köksbordet eller vågar oss ut för att bjuda direkt motstånd.

Men det har kastats sten, situationen har stundtals varit riktigt farlig. Septembers sista ljuvligt vackra lördag har tillåtits domineras av demonstranter istället för flanörer med säsongens sista smältande glass i händerna. Det kan ingen av oss vara nöjd med.

Men det här inlägget var tänkt att handla om litteratur, om böcker jag läst. Jag har gått och tänkt på det i några dagar och jag behöver få det ur mig, så jag lämnar Göteborg och dagens tumult här. Det blir ett något tvärt och abrupt kast där jag möjligen, om jag anstränger mig, kan hävda att den gemensamma nämnaren mellan inläggets båda delar är bokmässan. Eller det faktum att en av författarna till böckerna jag läst, comme d’habitude, befinner sig på just sagda mässa. Hursom – dags för det egentliga innehållet i dagens inlägg, om än med en något omständlig inledning. Jag lyssnar på denna version av Sound of Silence under tiden, för att påminna mig om vikten av att inte hålla käften, även om det så bara sker på en liten blogg.

Jag har läst ett antal böcker under de senaste åren som berört och stannat hos mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag vet inte om tanten börjar bli gammal och blir nostalgiskt anstruken så fort litteraturen jag läser berör min egen tid, min uppväxt eller en tid då betydelsefulla förfäder lämnat avtryck som fascinerar. Hursomhelst, så får de här böckerna på något mystiskt sätt en massa irrande pusselbitar att falla på plats i mitt eget liv. Vore jag mer andligt lagd eller trodde på ödet, partiklar i luften eller något annat mystiskt och förnuftsmässigt oförklarligt, så skulle jag kanske tro att att något styrt mig i mina val.

Men jag är realist. Vinnlägger mig om att resonera förnuftigt och bygga mina antaganden på sådant som går att leda i bevis. Fast det är lite kittlande att tänka att den där röda tråden som plötsligt blivit så tydlig handlar mer om alla dem som gått före än om mig själv.

Så vad är det då för böcker? Vilka är författarna som hjälpt mig att bättre förstå mig själv, mina val och mina nära? Håll i hatten, för de är två sinsemellan vitt skilda skriftställare som producerat varsin romansvit; den ena fyra fantastiska historier om två väninnor i Neapel, den andre hittills sju böcker om det stora århundradet. Den ena tydligt feminist, den andre betydligt mera butch, både i sin framtoning och i sitt sätt att berätta. Elena Ferrante och Jan Guillou. Sida vid sida i travar på mina sängbord de senaste åren.

Ferrante golvar mig med sin subtila men galet effektiva uppgörelse med manliga strukturer i såväl arbetarnas Neapel som i den akademiska värld huvudpersonen som vuxen blir en del av. Jag blir rent av förfärad över hur hög igenkänningsfaktorn är, trots att min uppväxt på de allra flesta sätt skiljer sig markant från det brutala Neapel som beskrivs i böckerna. Men i min familj fanns inga akademiker. Jag blev den första och ingen har som Ferrante kunnat sätta fingret på det utanförskap jag kände som nykläckt akademiker på Stockholms universitet, omgiven som jag var av alla andra världsvana akademikerbarn. Eller de verkade iallafall vara världsvana hela bunten. Hennes beskrivning av kampen för att passa in, säga rätt saker, verka intellektuell kunde ha varit min. Det tog mig lång tid att bli trygg och självsäker med den jag valt att bli. Jag tog långa kliv bort från en bakgrund som jag ändå, till sist, inser att jag är oerhört stolt över.

Mina starka, envisa kämpande förfäder.

Farfar Johan till höger

Här blir det dags för Herr Guillou. Med hjälp av honom har jag förstått mer om min farfar rallaren som for till Norge vid förra sekelskiftet för att bygga järnväg på Hardangervidda. Där uppe på fjället mitt i Telemark utspelar sig också stora delar av den första delen i sagda romansvit; den om brobyggaren Lauritz. Den boken var som att läsa min farfars historia, inte bara för att platserna var så välbekanta. I boken figurerar en förman som kallas Johan Svenske. Farfar hette Johan, lär enligt uppgift haft hög arbetsmoral och befann sig i just Telemark samtidigt som denna första del utspelar sig. Säkert bara en tillfällighet men tanken hann svindla många gånger.

Samtidigt som bröderna Lauritzen tog plats på nattygsborden, valde jag att flytta västerut och fick mitt första hyrrektorsuppdrag i Munkedal, alldeles nära den lilla stuga där farfar föddes och växte upp. Där finns en gammal museijärnväg bevarad och jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över om farfar rallaren som liten fascinerat betraktade tågen som rullade in på Munkedals station.

De övriga böckerna om diplomingenjörerna Lauritzen och deras ättlingar har jag liksom läst av bara farten. Det norska har funnits med. Plötsligt bjuds det på pjolter, det firas jul med norska förtecken och i vokabulären smyger sig välbekanta norska uttryck in. Jag rycks med, blir en del av berättelsen och känner mig förunderligt i kontakt med min egen familjehistoria.

Så Ferrante igen. Sista delen om ett förlorat barn. Huvudpersonen åker till Montpellier inte en gång utan flera, vurmar för det franska och kämpar med det vackra språket. Just denna stad har de båda författarna gemensamt; också Guillous huvudperson  reser till Montpellier. Också han vurmar för det franska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir Ferrantes Lenù. Känner långt in under mitt egna skinn vad Ferrante så drabbande beskriver att huvudpersonen känner. Jag vänder det sista bladet andaktsfullt och en aning sorgset. Våra vägar skiljs nu. Jag är lite läsningsmatt och vilsen, för vad skall jag läsa nu som skall förmå hålla mig i samma grepp som de båda författarna Ferrante och Guillou? Väsensskilda på alla sätt, men med det gemensamt att de förmår berätta episkt om familj, uppväxt, grubblerier, katastrofer och lyckliga stunder tills jag omtumlad sitter med den utlästa boken i handen, stirrande tomt framför mig.

Men nittonhundratalet är inte slut än. Skynda dig, bäste Herr Guillou, att rulla ut sjuttiotalet framför mina läsglasögon! Jag är motvilligt men ändå abstinent!

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

Bestyr, murvelvänner och möten på flyg

27 onsdag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Maison Vieussan, Midi Decor, orage, spännande möten, världsmästare

Jag går upp tidigt när jag murvlar mig ensam. Städar undan lite i taget, äter tidig frukost och tar en kopp kaffe ute på terrassen, fastän morgonluften så här års är en aning sval. Det är nästan helt tyst i trädgården; bara lite prassel av småödlorna i vegetationen, lite försiktigt fågelkvitter och så drar morgontrafiken igång utanför på gatan. Jag går igenom mejlen, ringer några samtal efter att klockan passerat åtta, bokar möten och filar på dokument.

Igår morse var det friskt ute efter regnet kvällen innan,

IMG_2544
IMG_2549

lite pölar här och där men ganska snart varmt och skönt igen.

Denna avresedag gick jag upp ännu lite tidigare, rensade kylskåp och skafferi, tömde sopor, vittjade brevlådan och förberedde huset för en tid i ensamhet. Lite vemodigt är det men också vant. Jag har gjort det så många gånger och jag kommer att göra det igen. Och igen.

När jag åker till Murvelhuset om hösten har jag alltid minst ett projekt inplanerat och gärna fler. Sedan händer andra saker och projekten får vara. Det skall umgås och ätas middagar, det skall jobbas framför skärmen, gås till banken och sedan provianteras för nästa vistelse. Alltså blir det alltsom oftast inte så mycket av de där projekten.

I förrgår var det dock lite mulet, det kom några regnstänk och av några lata timmar i skuggan av ett parasoll blev det intet och det var ju lite snopet. Så jag gav mig istället iväg till måleributiken i Thézan och införskaffade trallolja. Målarfärg till ett av matborden ute fick jag med mig också. Molnen såg lite hotfulla ut här och var men emellan dem var det lika vackert blått som vanligt, så jag drog igång, fick på första strykningen, tog några steg tillbaka och beundrade mitt snabba verk:

Några bassänglängder senare hoppade jag in i duschen och drog iväg till Mme & Mr H för invigning av deras nya cave;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då varnade väderwidgeten för orage, så jag tog bilen den korta biten, för blöt vill en ju inte bli. Det nymålade bordet lämnade jag dock åt sitt öde. Det klarar sig säkert, tänkte jag. Färgen har säkert hunnit torka. Tänkte ärthjärnan.

Fast det hade den ju inte, upptäckte jag morgonen därpå. Regnet hade förstås omintetgjort mitt värv och bubblorna i färgen hade gjort ytan omöjligt skrovlig.

Bara att slipa och göra om…

Inte toppen…

Nästa gång jag är där eller nästa, får jag ta tag i det där bordet. Blankt, glatt och lättavtorkat var det ju tänkt att det skulle bli. Den ursprungliga ytan var bestruken med järnvitriol och det blev inte så bra som jag hade tänkt. Ytan var omöjlig att få ren och såg efter en sommar med många gäster runt sig alldeles förskräcklig ut.

Sen har jag hört att järnvitriol kanske inte är det bästa att ha på ett matbord, så ny färg fick det bli. Eller får det bli. Det måste ju göras om!

Nu är jag tillbaka i huset på ön och det är fint det med, fast kallt. Inte för att vara i Sverige i september, förstås, men jämfört med Murviel.

Igår låste jag den rostiga grinden, sa au revoir till huset

och hämtades av Lotta och Gunnar från Maison Vieussan för vidare färd mot flygplatsen.

De råkade komma precis när jag tog avskedsbilden!

Resan hem blev osedvanligt trevlig med livliga samtal om hus, byar, mäklare och lyckan att vara med sydfranska ägor. Vi var två entusiaster som ivrigt förklarade för passageraren i mitten, som nu var på väg hem från en rekognoceringsresa, att bättre tankar kan ju ingen mänscha komma på, än att lägga vantarna på ett litet franskt hörn av sten. När vi var klara, såg vår blivande medexpatriot glad ut och stärkt i sin övertygelse om att hon kommit på en alldeles lysande idé. Självklart kom vi också in på hur vi alla, som inte redan är pensionärer, funderar på hur vi skulle kunna ordna försörjning på distans och därmed tillbringa mer tid i våra franska visten. Vi lyckas i varierande grad och ibland inte alls. Det hade dock vår glada medpassagerare förstås redan tänkt på, frilansare som hon var.

Och världsmästare!

Vad hon var världsmästare i tänker jag inte berätta. Det måste få vara tryggt att spontanprata på flyg utan att riskera att bli outad i en blogg, hur obetydlig den än må vara!

Men där hade vi alltså pratat och gestikulerat i tre timmar utan att veta vilken hjälte vi suttit bredvid. Hon sa det liksom i förbifarten och först då presenterade vi oss för varandra. Det hade vi glömt i vår prativer.

Oväntade, spännande möten är något av det bästa jag vet. Att känna varm och spontan gemenskap med främlingar och upptäcka hur mycket de har att berätta.

Det är fint.

Jag hoppas hon hittar sitt hus snart.

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

Häng med bygrannar en sommarkväll i sen september

25 måndag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Agent General, gardiner mot kyla och ljud, materialtrötthet, sommar i september, vad gjorde vi utan Maison de Deux?

Ännu en murveldag läggs till handlingarna. Det går alldeles för fort. På tisdag åker jag tillbaka till Tjörn.

Igår fick jag hjälp av Agent General och hans assistent med att äntligen få upp gardiner till fönstren mot gatan.

Gardinerna är tre meter långa och ändå är det en bit kvar till taket. Tanken är att gardinerna skall ta hand om både en del av ljudet utanför på gatan och även en del av vinterkylan när det är dags för den att göra entré.

Morgonljus genom den tunna gardinen…

Jag är nöjd. Ohemult nöjd. Men det krävdes verktyg av det rejälare slaget för att få hål i de gedigna stenväggarna. Och en stadig stege. Stege håller jag, men inte rejäla verktyg.

Idag har jag inte gått utanför grindarna, utan har häckat i vårt hus och vår trädgård hela dagen. Jag tog en sovmorgon och hoppade över loppmarknaden, som jag bestämt att jag skulle hänga med på, och ägnade mig istället åt att fixa mat inför kvällen,

tvätta och jobba lite framför skärmen, för att sedan njuta av vindstilla värme och söndagsstillhet vid poolen. Det hann bli åtskilliga längder både framlänges och baklänges innan jag tvingade mig därifrån för att förbereda både mig själv och den resterande maten inför middagen.

Jag måste liksom tala om att jag lagade mat. Så att alla som känner mig verkligen greppar att jag stod där med slevar, kastruller och stekspadar. Självmant. Soppa, grytor och röror ordnade jag med. Det brukar bli röror när jag ställer mig vid spisen. Matlagning roar mig normalt inte men med L kvar i Sverige, fanns inget annat att göra.

Så jag lagade alltså mat.

Bäst jag stod där vid mina grytor med Edith Piaf skorrande ur högtalarna

Vill du lyssna, klickar du på bilden!

– hon är en formidabel stämningshöjare när en liksom vill känna sig lite fransk – så hör jag ett öronbedövande brak och rusar ut genom den öppna porten för att titta ner mot gatan och det jag trodde skulle vara ett bilvrak med nosen intryckt mot antingen vår eller grannens mur.

Men icke.

Söndagslugnt och fint på gatan.

Inga bilvrak, inga upprörda röster, ingenting.

Då ser jag, liksom i ögonvrån, att en fönsterlucka ligger där den inte brukar ligga.

Den ligger på trappavsatsen, alldeles utanför vår gamla ekport. Den har mosat en plåthink men verkar ha klarat sig själv utan skador. Men den har släppt från sina fästen i väggen lika plötsligt som obegripligt.

Hål i väggen…

Ingen vind har tagit tag i den. Ingen har handskats omilt med den. Fästena har liksom liksom bara gett upp. Materialtrötthet, lyder min diagnos.

Så kommer tankarna och den isande kyla genom märgen som kommer av insikten att någon hade kunnat komma till skada om samma någon – till exempel jag själv – hade råkat gå ut genom ytterdörren just precis då. Samma någon hade kunnat få skallen intryckt. Nu var det bara en plåthink som råkade illa ut, och det kan jag leva med, trots att den blev alldeles platt.

Återigen blir jag varse att gamla hus inte bara är charmiga, i synnerhet inte om de inte hålls efter. De behöver mycket vård, omsorg och kärlek. Och inte så lite stålar… Luckorna var det tänkt att vi skulle ta pö om pö men nu blev det genast lite mera bråttom. Övervåningens gamla gistna voluter är redan nerplockade (av världens bästa Maison de Deux, såklart, vem annars?) men vi hade kanske trott att det var nytt friskt trä och lite vacker languedocgrön färg som behövdes, inte nya fästen i den gamla stenväggen…

Oh, well!

Vem behöver en stenlagd infart eller ett nytt kök?

Vem behöver få göra det som var planerat?

Funktion och säkerhet först, finliret sen. Alltid. Tur att jag älskar dig, kära murvelhus.

Den fallna voleten fick sedan ligga där den ännu ligger. Bara minuter senare kom nämligen bygrannar M och K och vi började kvällen med lite bubblande lokalt och tuggade snacks i väntan på E och C och på att Crème Ninon:en skulle bli varm.

Kvällen var löjligt skön och vi njöt en stund av vattenblänket,

innan skaran var komplett;

Sedan satt vi tills kvällen var alldeles mörk och pratade, åt och drack. Vi tände stearinljus mot natten och njöt av att det räckte att svepa något litet om axlarna för att det skulle kännas skönt. Sommar i september. I slutet av september.

... mer umgänge!
… mer umgänge!
Jag ringde i matklockan...
Jag ringde i matklockan…

Imorgon är det vardag igen och äppleskärmen kommer att ägnas åt arbete. Jag skall ringa några samtal för båda mina uppdrags räkning och fixa med lite administration men sedan blir det eftermiddag invid vattenblänket och franskövningar med Duolingo. Jag bara förutsätter att vädret är bra imorgon också.

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...
← Äldre inlägg

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Måndag igen
  • En evighetslång januari
  • Födelsedag!
  • Snow on Demand
  • Framtiden – är den här nu?

Besöksstatistik

  • 262 290 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone Béziers canicule carrelage Chez Amis B&B D'Oc d'or distansjobb Domaine de Pouzac Domaine de Ravanès Förberedelser garde manger hantverkare Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Le Studio des Artisans Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Övrigt

  • Get Support

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Äventyra med oss
  • Brev från Servian
  • Chèvre & Cinsault
  • Doris två hem
  • Franska fikon
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Miras Mirakel
  • Petite suedoise
  • Taste of France
  • The Good Life France
  • Vårt franska hus
  • Vårt franska kök
  • Voltaires Frankrike

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan
  • Vårt franska hus

Husmäklare

  • Franska hus
  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Inspirationssidor

  • Trendenser
  • Under the Almond Tree

Gör sällskap med 54 andra följare

september 2017
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  
« Aug   Okt »

Arkiv

  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Måndag igen
  • mycketyck om Måndag igen
  • murvielklotter om Måndag igen
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

Avbryt
loading Avbryt
Inlägget skickades inte – kontrollera dina e-postadresser!
E-postkontroll misslyckades, försök igen
Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.
%d bloggare gillar detta: