Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: september 2017

När bloggarn leker litteraturkritiker långt från bokmässan

30 lördag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Läsning, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bokmässan, demonstrationen i Göteborg, Elena Ferrante, feminism när den är som bäst, Jan Guillou, nostalgi och tillfälligheter

Jag är inte på bokmässan. Jag är både för trött denna lördag och för bekväm – eller för feg(?) – för att ge mig in i det som visade sig bli minst sagt turbulent.

Jag känner mig futtig men samtidigt tacksam för det engagemang jag såg där jag blev sittande framför min skärm vid köksbordet på ön, zappande fram och tillbaka mellan de nyhetssändningar som sände direkt… Lättnaden när demonstrationen inte kom vidare och de patetiska nassarna istället fick gå mot ett monumentalt och nesligt nederlag gick att ta på. Nöjd blev jag också över att mycket liten nyhetsbevakning av manifestationen, som fick genomföras på bakgatan där tåget stoppades, skedde; att det  istället var motdemonstrationerna som fick uppmärksamhet. Vi är fler än dem, oavsett om vi följer det från köksbordet eller vågar oss ut för att bjuda direkt motstånd.

Men det har kastats sten, situationen har stundtals varit riktigt farlig. Septembers sista ljuvligt vackra lördag har tillåtits domineras av demonstranter istället för flanörer med säsongens sista smältande glass i händerna. Det kan ingen av oss vara nöjd med.

Men det här inlägget var tänkt att handla om litteratur, om böcker jag läst. Jag har gått och tänkt på det i några dagar och jag behöver få det ur mig, så jag lämnar Göteborg och dagens tumult här. Det blir ett något tvärt och abrupt kast där jag möjligen, om jag anstränger mig, kan hävda att den gemensamma nämnaren mellan inläggets båda delar är bokmässan. Eller det faktum att en av författarna till böckerna jag läst, comme d’habitude, befinner sig på just sagda mässa. Hursom – dags för det egentliga innehållet i dagens inlägg, om än med en något omständlig inledning. Jag lyssnar på denna version av Sound of Silence under tiden, för att påminna mig om vikten av att inte hålla käften, även om det så bara sker på en liten blogg.

Jag har läst ett antal böcker under de senaste åren som berört och stannat hos mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag vet inte om tanten börjar bli gammal och blir nostalgiskt anstruken så fort litteraturen jag läser berör min egen tid, min uppväxt eller en tid då betydelsefulla förfäder lämnat avtryck som fascinerar. Hursomhelst, så får de här böckerna på något mystiskt sätt en massa irrande pusselbitar att falla på plats i mitt eget liv. Vore jag mer andligt lagd eller trodde på ödet, partiklar i luften eller något annat mystiskt och förnuftsmässigt oförklarligt, så skulle jag kanske tro att att något styrt mig i mina val.

Men jag är realist. Vinnlägger mig om att resonera förnuftigt och bygga mina antaganden på sådant som går att leda i bevis. Fast det är lite kittlande att tänka att den där röda tråden som plötsligt blivit så tydlig handlar mer om alla dem som gått före än om mig själv.

Så vad är det då för böcker? Vilka är författarna som hjälpt mig att bättre förstå mig själv, mina val och mina nära? Håll i hatten, för de är två sinsemellan vitt skilda skriftställare som producerat varsin romansvit; den ena fyra fantastiska historier om två väninnor i Neapel, den andre hittills sju böcker om det stora århundradet. Den ena tydligt feminist, den andre betydligt mera butch, både i sin framtoning och i sitt sätt att berätta. Elena Ferrante och Jan Guillou. Sida vid sida i travar på mina sängbord de senaste åren.

Ferrante golvar mig med sin subtila men galet effektiva uppgörelse med manliga strukturer i såväl arbetarnas Neapel som i den akademiska värld huvudpersonen som vuxen blir en del av. Jag blir rent av förfärad över hur hög igenkänningsfaktorn är, trots att min uppväxt på de allra flesta sätt skiljer sig markant från det brutala Neapel som beskrivs i böckerna. Men i min familj fanns inga akademiker. Jag blev den första och ingen har som Ferrante kunnat sätta fingret på det utanförskap jag kände som nykläckt akademiker på Stockholms universitet, omgiven som jag var av alla andra världsvana akademikerbarn. Eller de verkade iallafall vara världsvana hela bunten. Hennes beskrivning av kampen för att passa in, säga rätt saker, verka intellektuell kunde ha varit min. Det tog mig lång tid att bli trygg och självsäker med den jag valt att bli. Jag tog långa kliv bort från en bakgrund som jag ändå, till sist, inser att jag är oerhört stolt över.

Mina starka, envisa kämpande förfäder.

Farfar Johan till höger

Här blir det dags för Herr Guillou. Med hjälp av honom har jag förstått mer om min farfar rallaren som for till Norge vid förra sekelskiftet för att bygga järnväg på Hardangervidda. Där uppe på fjället mitt i Telemark utspelar sig också stora delar av den första delen i sagda romansvit; den om brobyggaren Lauritz. Den boken var som att läsa min farfars historia, inte bara för att platserna var så välbekanta. I boken figurerar en förman som kallas Johan Svenske. Farfar hette Johan, lär enligt uppgift haft hög arbetsmoral och befann sig i just Telemark samtidigt som denna första del utspelar sig. Säkert bara en tillfällighet men tanken hann svindla många gånger.

Samtidigt som bröderna Lauritzen tog plats på nattygsborden, valde jag att flytta västerut och fick mitt första hyrrektorsuppdrag i Munkedal, alldeles nära den lilla stuga där farfar föddes och växte upp. Där finns en gammal museijärnväg bevarad och jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över om farfar rallaren som liten fascinerat betraktade tågen som rullade in på Munkedals station.

De övriga böckerna om diplomingenjörerna Lauritzen och deras ättlingar har jag liksom läst av bara farten. Det norska har funnits med. Plötsligt bjuds det på pjolter, det firas jul med norska förtecken och i vokabulären smyger sig välbekanta norska uttryck in. Jag rycks med, blir en del av berättelsen och känner mig förunderligt i kontakt med min egen familjehistoria.

Så Ferrante igen. Sista delen om ett förlorat barn. Huvudpersonen åker till Montpellier inte en gång utan flera, vurmar för det franska och kämpar med det vackra språket. Just denna stad har de båda författarna gemensamt; också Guillous huvudperson  reser till Montpellier. Också han vurmar för det franska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir Ferrantes Lenù. Känner långt in under mitt egna skinn vad Ferrante så drabbande beskriver att huvudpersonen känner. Jag vänder det sista bladet andaktsfullt och en aning sorgset. Våra vägar skiljs nu. Jag är lite läsningsmatt och vilsen, för vad skall jag läsa nu som skall förmå hålla mig i samma grepp som de båda författarna Ferrante och Guillou? Väsensskilda på alla sätt, men med det gemensamt att de förmår berätta episkt om familj, uppväxt, grubblerier, katastrofer och lyckliga stunder tills jag omtumlad sitter med den utlästa boken i handen, stirrande tomt framför mig.

Men nittonhundratalet är inte slut än. Skynda dig, bäste Herr Guillou, att rulla ut sjuttiotalet framför mina läsglasögon! Jag är motvilligt men ändå abstinent!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Bestyr, murvelvänner och möten på flyg

27 onsdag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Maison Vieussan, Midi Decor, orage, spännande möten, världsmästare

Jag går upp tidigt när jag murvlar mig ensam. Städar undan lite i taget, äter tidig frukost och tar en kopp kaffe ute på terrassen, fastän morgonluften så här års är en aning sval. Det är nästan helt tyst i trädgården; bara lite prassel av småödlorna i vegetationen, lite försiktigt fågelkvitter och så drar morgontrafiken igång utanför på gatan. Jag går igenom mejlen, ringer några samtal efter att klockan passerat åtta, bokar möten och filar på dokument.

Igår morse var det friskt ute efter regnet kvällen innan,

IMG_2544
IMG_2549

lite pölar här och där men ganska snart varmt och skönt igen.

Denna avresedag gick jag upp ännu lite tidigare, rensade kylskåp och skafferi, tömde sopor, vittjade brevlådan och förberedde huset för en tid i ensamhet. Lite vemodigt är det men också vant. Jag har gjort det så många gånger och jag kommer att göra det igen. Och igen.

När jag åker till Murvelhuset om hösten har jag alltid minst ett projekt inplanerat och gärna fler. Sedan händer andra saker och projekten får vara. Det skall umgås och ätas middagar, det skall jobbas framför skärmen, gås till banken och sedan provianteras för nästa vistelse. Alltså blir det alltsom oftast inte så mycket av de där projekten.

I förrgår var det dock lite mulet, det kom några regnstänk och av några lata timmar i skuggan av ett parasoll blev det intet och det var ju lite snopet. Så jag gav mig istället iväg till måleributiken i Thézan och införskaffade trallolja. Målarfärg till ett av matborden ute fick jag med mig också. Molnen såg lite hotfulla ut här och var men emellan dem var det lika vackert blått som vanligt, så jag drog igång, fick på första strykningen, tog några steg tillbaka och beundrade mitt snabba verk:

Några bassänglängder senare hoppade jag in i duschen och drog iväg till Mme & Mr H för invigning av deras nya cave;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då varnade väderwidgeten för orage, så jag tog bilen den korta biten, för blöt vill en ju inte bli. Det nymålade bordet lämnade jag dock åt sitt öde. Det klarar sig säkert, tänkte jag. Färgen har säkert hunnit torka. Tänkte ärthjärnan.

Fast det hade den ju inte, upptäckte jag morgonen därpå. Regnet hade förstås omintetgjort mitt värv och bubblorna i färgen hade gjort ytan omöjligt skrovlig.

Bara att slipa och göra om…

Inte toppen…

Nästa gång jag är där eller nästa, får jag ta tag i det där bordet. Blankt, glatt och lättavtorkat var det ju tänkt att det skulle bli. Den ursprungliga ytan var bestruken med järnvitriol och det blev inte så bra som jag hade tänkt. Ytan var omöjlig att få ren och såg efter en sommar med många gäster runt sig alldeles förskräcklig ut.

Sen har jag hört att järnvitriol kanske inte är det bästa att ha på ett matbord, så ny färg fick det bli. Eller får det bli. Det måste ju göras om!

Nu är jag tillbaka i huset på ön och det är fint det med, fast kallt. Inte för att vara i Sverige i september, förstås, men jämfört med Murviel.

Igår låste jag den rostiga grinden, sa au revoir till huset

och hämtades av Lotta och Gunnar från Maison Vieussan för vidare färd mot flygplatsen.

De råkade komma precis när jag tog avskedsbilden!

Resan hem blev osedvanligt trevlig med livliga samtal om hus, byar, mäklare och lyckan att vara med sydfranska ägor. Vi var två entusiaster som ivrigt förklarade för passageraren i mitten, som nu var på väg hem från en rekognoceringsresa, att bättre tankar kan ju ingen mänscha komma på, än att lägga vantarna på ett litet franskt hörn av sten. När vi var klara, såg vår blivande medexpatriot glad ut och stärkt i sin övertygelse om att hon kommit på en alldeles lysande idé. Självklart kom vi också in på hur vi alla, som inte redan är pensionärer, funderar på hur vi skulle kunna ordna försörjning på distans och därmed tillbringa mer tid i våra franska visten. Vi lyckas i varierande grad och ibland inte alls. Det hade dock vår glada medpassagerare förstås redan tänkt på, frilansare som hon var.

Och världsmästare!

Vad hon var världsmästare i tänker jag inte berätta. Det måste få vara tryggt att spontanprata på flyg utan att riskera att bli outad i en blogg, hur obetydlig den än må vara!

Men där hade vi alltså pratat och gestikulerat i tre timmar utan att veta vilken hjälte vi suttit bredvid. Hon sa det liksom i förbifarten och först då presenterade vi oss för varandra. Det hade vi glömt i vår prativer.

Oväntade, spännande möten är något av det bästa jag vet. Att känna varm och spontan gemenskap med främlingar och upptäcka hur mycket de har att berätta.

Det är fint.

Jag hoppas hon hittar sitt hus snart.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Häng med bygrannar en sommarkväll i sen september

25 måndag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Agent General, gardiner mot kyla och ljud, materialtrötthet, sommar i september, vad gjorde vi utan Maison de Deux?

Ännu en murveldag läggs till handlingarna. Det går alldeles för fort. På tisdag åker jag tillbaka till Tjörn.

Igår fick jag hjälp av Agent General och hans assistent med att äntligen få upp gardiner till fönstren mot gatan.

Gardinerna är tre meter långa och ändå är det en bit kvar till taket. Tanken är att gardinerna skall ta hand om både en del av ljudet utanför på gatan och även en del av vinterkylan när det är dags för den att göra entré.

Morgonljus genom den tunna gardinen…

Jag är nöjd. Ohemult nöjd. Men det krävdes verktyg av det rejälare slaget för att få hål i de gedigna stenväggarna. Och en stadig stege. Stege håller jag, men inte rejäla verktyg.

Idag har jag inte gått utanför grindarna, utan har häckat i vårt hus och vår trädgård hela dagen. Jag tog en sovmorgon och hoppade över loppmarknaden, som jag bestämt att jag skulle hänga med på, och ägnade mig istället åt att fixa mat inför kvällen,

tvätta och jobba lite framför skärmen, för att sedan njuta av vindstilla värme och söndagsstillhet vid poolen. Det hann bli åtskilliga längder både framlänges och baklänges innan jag tvingade mig därifrån för att förbereda både mig själv och den resterande maten inför middagen.

Jag måste liksom tala om att jag lagade mat. Så att alla som känner mig verkligen greppar att jag stod där med slevar, kastruller och stekspadar. Självmant. Soppa, grytor och röror ordnade jag med. Det brukar bli röror när jag ställer mig vid spisen. Matlagning roar mig normalt inte men med L kvar i Sverige, fanns inget annat att göra.

Så jag lagade alltså mat.

Bäst jag stod där vid mina grytor med Edith Piaf skorrande ur högtalarna

Vill du lyssna, klickar du på bilden!

– hon är en formidabel stämningshöjare när en liksom vill känna sig lite fransk – så hör jag ett öronbedövande brak och rusar ut genom den öppna porten för att titta ner mot gatan och det jag trodde skulle vara ett bilvrak med nosen intryckt mot antingen vår eller grannens mur.

Men icke.

Söndagslugnt och fint på gatan.

Inga bilvrak, inga upprörda röster, ingenting.

Då ser jag, liksom i ögonvrån, att en fönsterlucka ligger där den inte brukar ligga.

Den ligger på trappavsatsen, alldeles utanför vår gamla ekport. Den har mosat en plåthink men verkar ha klarat sig själv utan skador. Men den har släppt från sina fästen i väggen lika plötsligt som obegripligt.

Hål i väggen…

Ingen vind har tagit tag i den. Ingen har handskats omilt med den. Fästena har liksom liksom bara gett upp. Materialtrötthet, lyder min diagnos.

Så kommer tankarna och den isande kyla genom märgen som kommer av insikten att någon hade kunnat komma till skada om samma någon – till exempel jag själv – hade råkat gå ut genom ytterdörren just precis då. Samma någon hade kunnat få skallen intryckt. Nu var det bara en plåthink som råkade illa ut, och det kan jag leva med, trots att den blev alldeles platt.

Återigen blir jag varse att gamla hus inte bara är charmiga, i synnerhet inte om de inte hålls efter. De behöver mycket vård, omsorg och kärlek. Och inte så lite stålar… Luckorna var det tänkt att vi skulle ta pö om pö men nu blev det genast lite mera bråttom. Övervåningens gamla gistna voluter är redan nerplockade (av världens bästa Maison de Deux, såklart, vem annars?) men vi hade kanske trott att det var nytt friskt trä och lite vacker languedocgrön färg som behövdes, inte nya fästen i den gamla stenväggen…

Oh, well!

Vem behöver en stenlagd infart eller ett nytt kök?

Vem behöver få göra det som var planerat?

Funktion och säkerhet först, finliret sen. Alltid. Tur att jag älskar dig, kära murvelhus.

Den fallna voleten fick sedan ligga där den ännu ligger. Bara minuter senare kom nämligen bygrannar M och K och vi började kvällen med lite bubblande lokalt och tuggade snacks i väntan på E och C och på att Crème Ninon:en skulle bli varm.

Kvällen var löjligt skön och vi njöt en stund av vattenblänket,

innan skaran var komplett;

Sedan satt vi tills kvällen var alldeles mörk och pratade, åt och drack. Vi tände stearinljus mot natten och njöt av att det räckte att svepa något litet om axlarna för att det skulle kännas skönt. Sommar i september. I slutet av september.

... mer umgänge!
… mer umgänge!
Jag ringde i matklockan...
Jag ringde i matklockan…

Imorgon är det vardag igen och äppleskärmen kommer att ägnas åt arbete. Jag skall ringa några samtal för båda mina uppdrags räkning och fixa med lite administration men sedan blir det eftermiddag invid vattenblänket och franskövningar med Duolingo. Jag bara förutsätter att vädret är bra imorgon också.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Ekvilibrium idag

22 fredag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 5 kommentarer

Etiketter

apéro, bignone, kvällstankar, vänner

Med jämna mellanrum blir jag påmind om vilken bild av mig själv och min verklighet som jag förmedlar när jag klottrar. Att jag oftast skriver utifrån ett jagperspektiv, till exempel. Som om det bara fanns ett jag och som om alla andra runtomkring mig var högst perifera. Så är det förstås inte.

Men familjen har inte bett om offentlighet och inte vännerna heller. Jag har för vana att – som oftast – fråga om bilder är ok. Om de vill figurera i bloggen överhuvudtaget. Oftast har de ingenting emot det men ibland får jag ett bestämt nej. Och därför, när jag, återigen alltsomoftast, sitter på kammaren och klottrar, så finns de inte där och kan bekräfta att det är ok att omnämnas bland mitt klotter. Nattuggla som jag är, kryper sig lusten att formulera tankar på när timmen redan hunnit bli för sen för att lyfta luren och fråga. Sådana gånger får det bli jag, mig och mina tankar. Egocentrerat så det förslår.

Men i min omedelbara närhet finns en oerhört älskad familj, nära vänner och ovanpå det en kanske något mer perifer men ändå betydelsefull bekantskapskrets. De är viktigare än både murvelträdgårdar, skönt poolliv och vyer över västkustskt hav. Många träffar jag alldeles för sällan, andra finns nära till hands i till exempel Murviel. De senare gör tillvaron i vår lilla franska by alldeles unik. Nyfunna, nära, alldeles väldigt värdefulla vänner och bekantskaper är de.

När vi ses över en apéro eller i något annat av alla sociala sammanhang som vi blivit en del av här, kan det räcka med en hint om att det bakom den något glättiga bloggfasaden finns något annat, betydligt svårare och tyngre, för att samtalet skall ta en helt annan riktning. Vi är såpass till åren, vi som träffats i Languedoc, att det finns både lyckliga stunder och sådant med mer svärta att dela med varandra. Vi behöver inte ens säga så mycket. Vi förstår varandra ändå.

Beslutet att skaffa sig ett franskt viste visar sig mer än en gång grunda sig i insikten att lever, det gör vi bara en gång. Om en inte tror på reinkarnation, förstås. Oavsett, gäller det att fånga de möjligheter som presenterar sig. Murviel är en sådan möjlighet. Plötsligt fanns det bara där, huset, trädgården, den mosaikbeklädda poolen; ett litet hörn av paradiset.

Bignonen blommar igen…

Jag vill dela det med många, både direkt och indirekt. Har mitt klotter inspirerat någon att våga språnget, är jag glad. Annars är jag nöjd över det faktum att klottret erbjuder en möjlighet för mig att sortera de lyckliga tankar som alltid (nästan) går sida vid sida med de mer svårhanterliga.

Idag är jag lycklig.

Idag har jag simmat 100 längder i VÅR (inte min!) nio meter långa bassäng.

Idag har jag varit på apéro hos D’Oc d’Or och sippat rosé medan samtal böljat fram och tillbaka i ljummen sensommar. Så spontan middag på bykrogen Le Café Nouvel på det och dagen var fullbordad.

Bertil har jag pratat med och hans mamma, min allra finaste äldsta, och S, på plats på Tjörn med vännerna, liksom L, som nog egentligen gärna hade varit härnere. Hos vännerna och hos mig.

Idag är bestämt en bra dag och för den är jag tacksam.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Det sägs att det är höst…

20 onsdag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

eftersäsong, höst i Murviel, Maison de deux, min trolska trädgård

Det talas om eftersäsong. Det sägs att den sydfranska sommaren är slut. Jag såg täckjackor och sjalar virade runt halsar på SuperU idag. Men jag såg också linnen, sandaler och shorts, så ryktet om att hösten kommit också till Murviel, väljer jag att betrakta som ytterst överdrivet.

Jag har fyllt mitt kylskåp med en veckas proviant, korkat upp en flaska rosé som jag nu försiktigt sippar på, tryggt förskansad bakom fönsterluckorna på mitt murvielska hus, nu när mörkret till slut tagit kommandot över trädgården. För visst är det eftersäsong, rent av höst, hur gärna jag än vill låtsas som något annat. Trots de många längderna i ljummet poolvatten, de lata timmarna i varm sol, den sedvanliga omöjligt blåa languedochimlen, så är det inte sommarkänsla längre. Sommarkänslan har nämligen inte så mycket med temperaturen att göra, även om det denna september har varit ovanligt kylslaget.

Sägs det.

Idag har det iallafall varit precis lika sommarvarmt som de flesta septemberdagar jag tillbringat härnere.

Dagens jobb på distans avverkades poolside,

och under några eftermiddagstimmar höll jag sommar, innan skuggorna blev för långa och det blev dags att ta kväll.

Det är istället stillheten och att det blir mörkt mycket tidigare, som bidrar till eftersäsongskänslan. Av cikador hörs ingenting, trafiken utanför på gatan är lugnare och inga uppsluppna röster längre bort i sammetsnatten hörs. Byborna tillbringar de sena kvällarna bakom stängda fönsterluckor, precis som jag. I mitt fall handlar det dock återigen inte om temperaturen; det är väl bara att på sedvanligt svenskt maner dra på sig en kofta om det skulle bli lite väl kvällssvalt! Istället är det det faktum att samma trädgård som dagtid omfamnar och andas trygghet, om kvällarna är för höstmörk för att jag skall känna mig alldeles trygg. Åtminstone när jag är solokvist i huset.

Dagtid är det allt annat än höstligt i trädgården. Istället är det löjligt grönt och frodigt. Det blommar, växer så det knakar och är, trots viss ansning av fantastiska Maison de Deux, alldeles ljuvligt vildvuxet. Jag älskar det! Blir alldeles nervös av alltför tuktade trädgårdar och det är ju en farlig tur att det inte är tvärtom, för då skulle jag drabbas av lätt panik så snart jag öppnade den gnisslande grinden in till trädgården!

Mandarinträdet har massor med ännu så länge omogna frukter;

det blommar,

och vildvinet håller återigen på att ta över väggen upp mot vårt sovrumsfönster.

Utan trädgårdshjälp hade den älskade, oslipade trädgårdsdiamanten förvandlats till djungel på nolltid. Jag inser till exempel nu att det är dags för trädbeskärning. Igen. Tycker att det var alldeles nyss. Men alltid är det något.

Det hör dock till kategorin angenäma bekymmer som kommer av ynnesten att äga ett litet sydfranskt, paradisiskt hörn. En världslig sak, alltså.

 

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Tjörnsk väderleksrapport

15 fredag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

huset på ön, inondation

Jag träffade våra modersmålslärare i Stockholm igår. Klev upp klockan fyra, satte mig på tåget mot huvudstaden strax före sex och tillbringade sedan dagen på en av skolorna där jag tidigare varit rektor. Det blev en bra dag och jag somnade tvärt och nöjt på tåget på väg hem. Längs vägen piskade regnet mot tågfönstret i omgångar och kvällen var ruggig och höstmörk. Det känns tidigt med det där totala rusket och jag hade föredragit ännu en september som de två senaste på ön.

Havsbad i september 2015

Men det är bara att bita ihop.
Och bita ihop fick jag göra ordentligt igår kväll. I bilen på väg hem från stationen – en knapp timmes färd – meddelade L att åskan gick på Tjörn och att hunden var livrädd. Alltid jobbigt för det skräckslagna lilla livet men inget ovanligt, så jag rattade vidare och fortsatte lyssna på min ljudbok.
Det regnade men jag kände mig som vanligt innesluten och trygg i min stadiga bil av förnuftigt svenskt snitt. När jag tog av till sista vägsträckan mot Skärhamn tog det dock tvärstopp… Bilen framför mig hade börjat backa, så jag fick göra samma sak. I åtskilliga hundra meter, utan gatubelysning men dessbättre inte längre i något regn.
Så här i efterhand förundras jag över hur fullständigt dum i huvudet jag blev när ”autopiloten” fick kopplas ur. Jag fick ta en annan väg, höll på att köra rakt in i knähög översvämning på nästa gata men fann mig lyckligtvis i tid och slapp, tack vare den låga farten, bli sittande mitt i förödelsen.

Det är så här i efterhand inte ett dugg svårt att förstå hur bilar hamnar i pölar med vatten långt över motorhuven när vädret plötsligt och häftigt börjar bråka. Alldeles särskilt när du överrumplas på dina dagliga, jag-hittar-som-i-min-egen-bakficka-sträckor. Insikten om att koncentrationen är en annan där allt är välkänt, jämfört med vägsträckor som är inte bara besvärliga, utan också obekanta, slog mig först idag när läste rapporteringar från gårdagskvällen.

Idag skiner solen från en himmel som är lika blek som ett nylle efter en omgång av Montesumas hämnd. En typisk lugnet-efter-stormen-scen med en knappt märkbar krusning på havsytan men blöt asfalt fortfarande, trots flera timmars förlåtande sol.

Höst, alltså.
Med besked och oåterkalleligt.
Jag slås igen av hur vackert det är. Och fascinerande. Men så har jag heller inte en källare där allt ligger huller om buller efter gårdagens lika plötsliga som snabba översvämning i de mer låglänta delarna av Skärhamn. Jag tror inte att husägarna där kontemplativt blickar ut över det stilla havet och njuter av utsikten som jag. Hade det varit vi som drabbats, hade två års renoveringar gått om intet och då hade jag nog gett upp och hittat mig en lägenhet högt uppe på en kulle men i lä för framtida stormbyar och vänt havet och kusten ryggen. Någon väderbiten sjöbjörn lär det trots allt inte bli av mig.
Nästa vecka bär det som sagt av till Murviel. Det kan regna med besked där med.

Rue-Broussonnet-a-Montpellier, september 2014

Men också i Murviel ligger vårt hus högre än omgivningarna, i backen upp mot den medeltida cirkuladen. Risken för inondation just där räknas som låg. Nu blickar vi visserligen inte ut över nejden från vårt hus annat än från badrumsfönstret och fönstret i hallen, men att ha sin bostad lite upphöjd och med känslan av överblick över omgivningarna gör mig trygg.

Norska upphöjda, trygga barndomshoods i Tinn, Telemark

Ingen skräll, precis, utan mer allmänmänskligt. Lyxiga, strandnära lägen är moderna påfund av människor som inte funderat över vad vädret snabbt kan ställa till med. I det hänseendet visste man troligen bättre förr!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Om en liten vecka…

12 tisdag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

funderingar en tisdag, min trolska trädgård

… åker jag till Murviel. Det är lika bra. Här är det höst. Den kom tidigt i år, tycker jag, och idag fick jag dessutom medhåll från en av medarbetarna på Dingle. Från säker källa, med andra ord, naturbarn som de är!

– Himlen lyfte redan i slutet av augusti, fick jag höra, som ett sätt att förklara den höga, klara luften.

Klar och klar, förresten. Det är den märkligaste av väderlekar som råder och det är alldeles omöjligt att ha rätt kläder när det är fel väder. Fel i betydelsen ombytligt, alltså. Fast jag måste erkänna att det fascinerar mig och jag tycker att det är vackert med stålgråa hav som plötsligt glittrar ikapp med solen när den senare bryter igenom de regntunga molnen.

Att från Uddevallabron se näsen runt viken bada i sol, medan vindrutetorkarna på bilen får fullständigt spel, är alldeles väldigt speciellt. Och som sagt, galet vackert. Av förklarliga skäl har jag ingen bild på ögongodiset, för över den bron susar jag i 110km/timmen. Minst.

Så jag svär inte eder, förbannar inte de där vädrets makter som jag gjort tidigare. Jag blir inte ens grinig. Jag älskar de dagliga vyerna över havet, oavsett väderlek. Men jag är också så ohemult nöjd med det faktum att jag lyckats skapa tillräckligt mycket flexibilitet i mitt jobbliv för att kunna fly ibland. Till den trolska trädgården i Murviel.

Tillbaka till behagligare temperaturer och en avspänd tillvaro i några dagar, även om jag tar en del av jobbet med mig.

Balans tycker jag att jag är på väg att uppnå och jag har svårt att se att jag självmant skulle kliva tillbaka till en vanlig lönetjänst på heltid där jag inte kan styra över min tid alls, bortom några semesterveckor om året. Fast heltid jobbar jag ändå och lite till. På mina villkor, till slut.

Jag har fått offra stockholmslivet och efter två år på ön börjar det bli kännbart att jag inte spontant kan kvista iväg med mina vänner för en fika, en AW eller en biokväll på stan. Det där återstår att lösa. Eller så får jag acceptera att jag inte kan få allt och till slut sitta still i båten.

För jag är nöjd med mina val de senaste par åren. För inte alls länge sedan var tillvaron betydligt tuffare och detta faktum minns jag i ödmjuk tacksamhet över att det för tillfället inte längre är så. Så sitta still, alltså. Inte rusa iväg på något nytt spännande projekt. Tacka nej.

Jag tackar nej. Fokuserar på det jag bestämt mig för och låter annat vara.

Om jag bara inte hade så svårt att sitta still…

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

September i retrospektiv

10 söndag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bertil, jobbliv, treåringen

Jag fick för mig att jag skulle bläddra bakåt genom bloggens fem och ett halvt år för att se hur tiden runt 10 september tett sig genom åren. En hel del är sig likt, i synnerhet de känslor murvelhuset väcker hos mig, liksom det faktum att jag hittills alltid lyckats klämma in några semesterdagar i just september. Mellan turerna ner har mina frankofila cravings fått sitt utlopp på olika sätt. Genom filmer med franskt romantiskt skimmer men med tveksam kvalitet, till exempel.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2012

I september 2013 överlåts bloggen till två fina små gästbloggare och de skickar mig tillbaka till en tid då jag började se framtiden an med tillförsikt igen, efter en osedvanligt tuff jobbvår, som slutade med att jag fick ge mig ut och söka nytt jobb.

Klicka på bilden för Agnes gästblogginlägg!

Klicka på bilden för Alices blogginlägg!

Lite tilltufsad, men beslutsam, var jag under septemberveckorna 2013 mitt uppe i en rekryteringsprocess, som till slut skulle gå min väg. Jag minns att jag var tacksam och lättad över det. Och glad över att få nya utmaningar att ta tag i. Föga anade jag då vidden av de utmaningar som väntade mig. Inte heller anade jag hur oändligt kort den där respiten skulle bli och att livet bortom hösten 2013 inte skulle likna någonting av vad jag och min familj dittills fått vara med om. Jag är glad att den hösten var för fyra år sedan. Att fyra år förflutit sedan dess. 2013 slutade som mitt annus horribilis.

Ett år senare andas septemberinlägget något helt annat. Då är det en sprittande, alldeles omvälvande glädje som uttrycks i raderna om en ljusblå kofta. Mellan raderna anas en lättnad och en insikt om hur skört allting är. Och att stunder av total lycka finns. Att Bertil finns. Hans mamma, morbror och moster. Mina allra, allra viktigaste. Jag skrev då att ”Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära” om mitt nya lilla barnbarn. Hur de där känslorna skulle tillta i styrka förstod jag inte då, min rusiga, alldeles pinfärska mormorslycka till trots.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2014!

Så går ett år till och de kriser, lyckliga stunder och den ständiga längtan efter att få tillbringa mer tid i Murviel utan att känna det som att jag egentligen inte borde, har drivit fram ytterligare förändringar. Lägenheten på sjätte våningen är såld, vi har flyttat västerut – tillfälligt, trodde vi då – och jag har för första gången i mitt liv varit utan ett fast jobb. Istället är jag min egen. Hyr ut mina rektorserfarenheter och titulerar mig konsult. Det är också början på min dinglifiering och på en nära två år lång tillvaro i byggdamm och bråte i huset på ön.

Vårt tjörnkök i november 2015

Det blir förstås en septembervistelse i Murviel också detta år. Det har jag sett till att ställa som krav för mitt dinglekonsultande innan jag tackade ja till uppdraget. En formidabel femtioårsfest på en holländsk husbåt hanns också med.

Klicka på bilden för septemberinlägg 2015!

Så för ett år sedan, hösten 2016, är vi fortfarande kvar på vår västkustska ö och resorna till Murviel fortsätter. Mitt nya konsultuppdrag är i Alingsås. Det känns bra när jag är på plats men resorna fram och tillbaka är alldeles på tok för långa, det märker jag ganska snart. Trots det blir de utlovade tre månaderna på potatisgymnasiet till sju, låt vara att de två sista bara var på deltid, men jag börjar sakta inse att det där med att bo på en ö har sina sidor. Det blir liksom långt till jobbet vart jag än ska. Så medan jag oroas av rapporter om bränder runt vår fina lilla franska by, dras ytterligare ett eget jobbprojekt bortom rektorskonsultandet igång.

Klicka på bilden för septemberinlägg från 2016!

Om det går som vi vill, jag och mina projektkolleger, är det inte mina tjänster som skall hyras ut, utan andras. Stora delar av tiden skall jag chefa och handleda mest på distans. Är det tänkt. Fast där är vi fortfarande inte. Men kanske om några år?

Jag är tillbaka på Tjörn efter ytterligare några dagar i Solna hos den ljuvligaste av små skatter. En liten barnbarnsskatt som fyllt dagarna med pärlande skratt, glädje över tåg, flygplan och elefanter och som med sitt ”hejdå mommo” för några timmar sedan, gjorde det näst intill omöjligt för mig att åka därifrån.

Min lilla ögonsten är nu tre år gammal. Av mig fick han ett flygplan i födelsedagspresent. Det var tänkt som en hint om att mormorn gärna tar med honom inte bara i bil och på tåg, utan även på flyg. Så småningom. Någon som kan gissa vilken destination som planeras?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 194 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
september 2017
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  
« Aug   Okt »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: