The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.
2014 in review
30 tisdag Dec 2014
30 tisdag Dec 2014
The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.
29 måndag Dec 2014
… har jag skrivit, tydligen
Det allra första skrevs för snart tre år sedan. Då var huset vårt på papper men vi hade ännu inte fått nycklarna i handen. Det har inte precis stått stilla sedan dess och får jag bestämma blir det minst 500 inlägg till. Gott nytt år!
29 måndag Dec 2014
28 söndag Dec 2014
Etiketter
Vi har firat många jular i år. Väsensskilda men fina, trots att stora familjen spretat iväg åt alla håll denna jul. Jag brukar hålla hårt på mina jultraditioner och kräva att få fira hela julhelgen på samma ställe, oavsett om det är högt upp i ett i utgångsläget ganska charmlöst nybygge,
i ett julkort från Värmland,
eller i ett juldrömskt franskt stenhus:
Jag vill sitta där i en bökig soffa med ett kök där disken står i travar i väntan på att diskmaskinen skall ha arbetat klart, där familjens julklappar stökar till bord och stolar i väntan på att få forslas vidare till Göteborg, till Heidelberg och till Murviel. Hunden bredvid mig, alldeles utmattad av gårdagens festligheter, och med ögon som kisar mot en matt vintersol som letar sig in genom fönster som inte blev putsade till jul. Nu är det förstås inte juldag idag men det känns så. Det gick alldeles utmärkt att fira storfamiljejul 27 december istället för den 24. Julklapparna var nästan lika många, trots att de i år pytsats ut på flera tillfällen och trots att vi alla försökt sansa oss. Flest paket fick och gav Bertil – den av oss som allra minst bryr sig om både jul, paketsnören och pynt ännu så länge. Men han tog tillfället i akt att produktplacera och pryder numer kylskåp, mobilskal och väggar i diverse hem. Jag myser. Stöket runtomkring mig bekommer mig inte alls. Mellandagsreor överlåter jag åt andra och ägnar mig istället åt att fundera över när nästa resa till Murviel till slut skall kunna bli av. Det känns rekordlängesedan och jag vet att jag inte kan unna mig någon längre vistelse där förrän tidigast i april. Då har det det gått mer än ett halvår sedan jag var där senast och det vet jag inte om jag går med på. Julklappar med franskt tema påminner mig om att det är dags att ta ta tag i reseplanerandet
En långhelg kring mimosafestivalen i februari måste det ändå få bli, trots att det nog är den sämsta av alla tidpunkter jobbmässigt. Fast å andra sidan, när är det inte det…? Dyrt blir det iallafall inte, kan jag konstatera när flygbolags sidor konsulteras. Skall nog sluta blogga om allt nonsens som rör sig bakom pannbenet just nu och göra slag i saken och boka biljetter. Inser också, i samma stund som jag plitar ner detta, att nonsenstänket är så friskt som det kan bli; det har lyckats trycka bort jobbstress och oro över sakernas tillstånd och givit plats åt drömmerier om kommande murvieldagar igen. Och det, kära bloggläsare, är nästan lika fint som att faktiskt vara på plats! Gott slut, kära ni.
14 söndag Dec 2014
Etiketter
Det brinner ljus överallt i lägenheten på sjätte våningen och jag tycker nog ändå att det är ganska mysigt. Ute är det frostigt men ännu ingen snö och jag har fått umgås med familjens yngste en bra stund under eftermiddagen.
Jag tycker om advent, december och jul, min vinterfobi till trots. I facebookflödet följer jag mina languedocvänners julmarknadsbesök under de där blåa himlarna som jag kan längta mig sjuk efter. Också här hemma har solen visat sig de senaste dagarna. Den är blekare, kämpar mot mörkret, som ändå till slut avgår med segern och det är vemodigt vackert. Den ultraurbana miljön utanför våra svenska fönster badas i ett mjukt ljus och det är riktigt vackert. Med tre loja figurer i förgrunden blir det finfint:
När jag inte ägnar mig åt att se allt fint runtomkring mig seglar jag söderut i tanken. Tittar avundsjukt på bilder på mogna satsumas och citroner på franska träd och funderar över om apelsinerna på det egna trädet i murvelträdgården är goda… Tänker att det vore trevligt att pricka in en vistelse därnere när de är mogna. Nästa år, kanske?
Mimosafestivalen i Roquebrun går av stapeln 8 februari nästa år och den vill jag också pricka in. Nu ser den ut att vara i farozonen iallafall, med viktiga saker på jobbet som skall förberedas och vara klara bara en vecka senare. Jag blir irriterad över det. Över att plikter knuffar undan det jag vill ägna mig åt privat. Ingenting unikt med det, inser jag förstås, men ändå; kan en få gå på mimosafestival någongång?!?
Ska nog önska mig det av tomten.
Fin tredje advent på er alla!
08 måndag Dec 2014
Etiketter
… är jag på sjätte våningen igen med fler tankar i Languedoc än här hemma. Så mycket tränger bort murvelhuset från min radar just nu och det tycker jag inte riktigt om. Bilen därnere är fortfarande bara delvis importerad, för några nya checkar har vi inte kunnat hämta – de ligger och väntar på oss på banken i byn – och en sådan behöver skrivas för att betala för den sista stämpeln uppe på maireriet. Sedan kan vi susa iväg till verkstan för tillverkning av sprillans nya franska plåtar till voituren. Men om vi inte skyndar oss, måste vi kanske göra om hela proceduren och det vore ju lite tjatigt. Vådan av att prokrastinera, möjligen. Det kanske ändå är så att vi måste ta en aldrig så liten tur kring nyåret…?
Men hur var London då? Jo tack, soligt, kyligt, regnigt, roligt, befolkat med en hel hoper fina älsklingar och lika brittiskt som alltid. Det var tre år sedan sist jag var där och det är något av ett rekord för en gammal anglofil som jag. Att komma dit som turist är en på det hela taget mycket trevligare upplevelse än att försöka bosätta sig i den stora, myllrande och för den oinvigde ganska hårda miljö som kan möta den som kastar sig ut i ett londonskt arbetsliv. Jag har försökt några gånger genom åren men kommit tillbaka lättad över min svenska trygga lunk. Fast det kanske säger mer om mig än om den stora huvudstaden på ön.
Nu drar det ändå i den där nerven igen. Den som vill dra mig ut på utländska äventyr. Fast nu är det Frankrike som lockar. Många är de som vågar språnget utan att egentligen ha mer på fötterna än vad jag har. I London var aldrig språket ett hinder. I Frankrike skulle det krävas hårda studier och idel tungvrickningar innan jag skulle känna mig någorlunda språktrygg. Lite halvhjärtat ägnar jag mig åt Paul Noble’s Learn French på Storytel så länge.
Den passar mig bra. Lyssnar på den i bilen men då måste det vara lugn trafik, annars kan det hända att jag blir trafikfarlig när jag funderar på hur jag skall få till negationerna och placera både n’ och pas på rätt plats om hjälpverben!
Ja, kära nån.
Här hemma finns Bertil. Nu är han tre månader och han är min ögonsten. Långt från honom vill jag inte vara. Jag blir kvar på sjätte våningen ett tag till, tror jag. Till Murviel tänker jag ändå fortsätta fara närhelst andan faller på.