Så här nära har vi inte varit…

30 fredag Apr 2021

Posted by murvielklotter in Jycken, Resor, Valpen Stina

Etiketter

murvellängtan, resa med hund, reseförberedelser, SarasBeauty Stenungsund

… under någon enda av alla planerade och aborterade resor till Murviel under det gångna året.

Men nu så!

Imorgon bär det av och jag är otålig som en nioåring dagen före tioårsdagen.
Innan corona hade hunnit ställa till det hade jag hunnit bli en smula restrött. De många korta resorna till Murviel gjorde att jag trots min ständiga murvellängtan kände ett visst motstånd inför varje resa. Självklart försvann den känslan så fort jag var på plats. Det räckte med att komma över krönet efter béziersrondellen med Corneillhan på kullen till höger och Murviel framför bergen i fonden för att axlarna skulle sjunka ner och för välmågan att parkera sig.

Av motståndet fanns varje gång inte ett spår kvar.
Sådant motstånd känns helt osannolikt nu. Istället kryper det i kroppen av förväntan. En ljuvlig helg med prinsarna följt av efterlängtade dagar med mamma har jag fått med mig men med mina två yngsta har jag fått låta nöja mig med Facetime och telefonsamtal. Längtet efter alla mina är där ständigt, för vi är ju ytterst sällan allihop på samma ställe samtidigt. Så måste det få vara och jag inser att det är en ynnest att få längta så
Men nu ser det alltså verkligen ut som om längtan till Murviel äntligen skall få stillas. Sakta, sakta börjar siffrorna se bättre ut. Macron har meddelat tidplanen för hur restriktionerna skall lättas i Frankrike och det känns till slut ok att åka nu.

Om besluten kring åtgärder och restriktioner tidigare kommit snabbt och med pondus, verkar det nu som om politiker runt om i Europa försiktigt försöker snegla på varandra för att kunna ha ryggen fri och skylla på den andra, om det skulle visa sig bli fel. En avvaktande, darrande hållning råder; skall vi våga hoppas på att de långsamt nedåtgående siffrorna fortsätter på rätt kurs?

Det är Valborg idag och Tjörn badar i sol. Det mesta är packat och redo inför avfärd och eftermiddags fick vi gäster på besök en liten stund.

Försiktigt öppnar vi oss mot omvärlden igen och valet att sitta ute gjordes för att vädret var så härligt, inte för att vi var tvingade till det. Bara en sån sak! Vi åt havskräftor, tog en promenad och njöt sedan av eftermiddagssolen på terrassen.

Det är vackraste tiden överallt nu och Tjörn är inget undantag. Stina och jag traskar ner till havet, njuter av stillheten och glittret i havet. De små promenaderna och havet alldeles nära kommer jag att sakna i Murviel, för, som sagt, jag har längtet som en ständig följeslagare. Fint längt, är det. Inte vemodigt.

Avresan är bara timmar bort. Jag har klippt mig, fått naglarna fixade på salong för första gången(!) i mitt liv,

och packningen är på plats i den nytvättade bilen. Stina har varit lite orolig av allt bestyr men nu är hon lugn. Skall bli spännande att se hur resan med henne skall gå – liten valp på lång resa med sin flock! Följ oss på vägen, om du har lust, och bered dig på täta uppdateringar från sydligare nejder!

Rapporter från Murviel

28 söndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Byliv, Familjen, Jycken, Murvelhuset, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murvellängtan, Resa bokad, skåpmat

De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i.
Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.

Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;

*Så såg det ut när vi lämnade i augusti 2020..*.

Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.

Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?

Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;

Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den!
När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?

Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen.
Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången.
Famous last words?
Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej.
Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet.
Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.

*När Wilda härskade över de franska domänerna…*

Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.

Eller varför inte i varmt kvällsljus?

Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.

Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...

Där klämde jag ut de sista dropparna

08 måndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Coronareminiscenser, försiktiga reseplaner, murvellängtan

… av min billiga franska duschcreme.

Det brukar aldrig hinna hända. I resväskan tillbaka från Murviel packas alltid diverse franska attiraljer med, som skall hålla mig flytande tills nästa gång. Det brukar bara hinna gå ett par månader mellan resorna ner och lagren av tvålar, tvättmedel, salladsdressing med senap och vin tar sällan slut.

För precis ett år sedan satt jag i murvelhuset och diskuterade med ett par av våra bygrannar om vi skulle behöva sätta plan B i verket och sätta oss i en bil tillsammans för att ta oss tillbaka till Sverige. Oroande nyheter mådde oss om att det skenande viruset i Italien hunnit ta sig förbi mer än en landsgräns och att åtgärder för att hejda den var nära förestående. Det var surrealistiskt och också lite skrämmande. Jag hade varit i Murviel i två veckor och äntligen blivit av med min ilskna förkylning. Den som dottern skrivit ut medikamenter för med stränga order om att uppsöka vårdcentral om inte den skrällande hostan gav vika med hjälp av sagda mediciner. Jag hade alltså satt mig på ett plan vrålförkyld den 26 februari. Jag hade varit på jobbet i flera veckor med hosta, snuva, en huvudvärk som jag höll stången med diverse piller och med en röst så kraxig att den inte gick att känna igen. Stanna hemma för en liten förkylning? Ett sådant nys!
Ett år sedan.
Hon som jag var då blir jag aldrig igen. Jag kommer alltid att sakna henne litegrand men hon har ersatts av en mer sansad version. Lugnare och kanske mer eftertänksam.
Jag är hon nu.

Såväl jag som bygrannarna kom dock iväg till Sverige i våra respektive plan, de från Barcelona, jag från Montpellier.

Där satt jag och funderade på hur få vi var på planet…

Kvar i den murvielska garderoben hängde alla sommarkläderna. Jag lämnar dem där varje höst, eftersom sommaren alltid inleds i Murviel runt påsk. Och påskresan var redan bokad. Någon påsk i Murviel blev det dock förstås inte och det blir det inte heller i år och jag är genuint ledsen över det. Tillåter mig att vara det, trots allt.
Det är 7 månader sedan vi satte oss i bilen och åkte ifrån Murviel och åtskilliga resor har sedan dess bokats, avbokats, ombokats och till slut hamnat i limbo. Den senaste avbokningen har inte resulterat i en ny voucher från Air France. Jag skall snart ta tag i det men nästa resa blir ändå med bil.
Kommer vi iväg i april?
Troligen inte.
Men i maj?
Jag lever på hoppet.
Det kanske till och med är att föredra? Maj är hittills den minst utforskade murvielmånaden för min del.

Maj är en galen tid för skolmänscher och lämpar sig därmed inte för sköna semesterdagar i en älskad murvelträdgård.
Fast i år kan jobbet skötas på distans, åtminstone.
Den delen av mig är jag fortfarande; den som optimistiskt borstar av sig vemodet och tänker att imorgon är säkert allt bra igen. Hur många gånger än motsatsen bevisas. De temps en temps får nämligen optimisten rätt, planer går i lås och det mesta är bra igen.
Tror bestämt att jag skall fortsätta hoppas på en sommar med prinsar när jag ändå är igång. Helst i Murviel, annars precis var som helst, bara jag får vara med dem.

Franska bilar är fina grejer
Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund
Förtjust Bertil i upplyst pool…

2021 har drabbats av prestationsångest

31 söndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Om dagsläget, Väder

≈ 17 kommentarer

Etiketter

Barcelona, murvellängtan, Nordatlantiska oscillationen, polarvinter, prinsar i snö, St Pol de Mar

Jo, så är det.
Jag vet, för det har jag läst i Aftonbladet.
https://www.aftonbladet.se/a/7Kqwzw?refpartner=link_copy_app_share

Det har inte varit ordentlig vinter i Sverige på 10 år, skriver blaskan. Fenomenet kallas visst Nordatlantiska oscillationen och har något med högtrycken och lågtrycken mellan Portugal och Island att göra. Framför allt innebär det att det blir kallare än vanligt… i Sverige.
Fast jag behöver inte läsa AB för att veta att det var dretkallt för tio år sedan. 2011 var nämligen året då vi gjorde slut, vintern och jag. 2011 var året då jag inte kunde få nog av ”A Place in the Sun” på TV och då jag dammsög franska mäklarsidor efter lämpliga objekt.
Och italienska och spanska och portugisiska diton.
Det var också året då jag fyllde jämnt och vi hyrde ett mögligt hus med vidunderlig utsikt norr om Barcelona.

Under den resan satte min son bestämt ner foten och sa att i Spanien kan man inte ha ett hus.
⁃ De stänger affärerna och går och lägger sig, sedan syns inte en katt på hela dagen. Hopplösa.
Sa han. Om spanjorerna.
Vi strök därmed ett kraftigt streck över Spanien och fokuserade istället på Frankrike. Orättvist mot Spanien, kan man tycka, men vad gör man inte för sin son?
Hur det gick sen har jag berättat om så många gånger, så det gör jag inte igen.
Men.
Och det är ett stort och viktigt men; hade inte 2021 lite otur när han tänkte? Hur skall vi annars förklara att vi nu drabbas av samma sorts vinter som då för tio år sedan, samtidigt som den franska dörren är stängd på obestämd tid?
Himla korkat, om du frågar mig.
Och ja, Åsa, vinterlandskap är vackra. På vykort och Instagram. Om vinterns förträfflighet kommer du iallafall aldrig att lyckas övertyga mig.
Värmaren till bilen var satt på timer igår imorse. Jag åkte till Solna och här är galet mycket snö, mer än på Tjörn. Mina Icebugs fick följa med men det är tveksamt om jag frivilligt kommer att sätta min snövrånga fot utanför dörren. Men här finns prinsarna och vad gör man inte för prinsar; för deras skull kanske man till och med dristar sig ut i vintern, om det skulle visa sig vara påkallat?
Tillsvidare nöjer jag mig dock med att titta på fina prinsar i snö på bild. Jag tog naturligtvis inte bilderna; det gjorde deras mamma. Jag har ju inte dristat mig ut ännu. Som sagt.

Väderrandig färd till Dingle

28 torsdag Jan 2021

Posted by murvielklotter in huset på ön, Jycken, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

Covidblues, murvellängtan, oxmånad, vinterblues

Det är nästan så att jag stapplar ut till bilen för färd mot Dingle, så ovant känns det. Det börjar ljusna när jag ger mig iväg, men mitt på Tjörn möter snöyran mig. På E6:an ringlar köer från Stenungsund till Uddevallabron och jag blir sen till morgonens första fjärrmöte.
I Dingle är det barmark och övergivet. En av lärarna sköter sin fjärrundervisning från personalens fikarum och förutom henne och rektorskollega K, så är det tomt. Vi ses i små fyrkanter numer, medarbetarna och jag, och det börjar bli ganska tjatigt. Vi planerar för försiktig återgång och håller andan i hopp om att strypgreppet snart skall släppa.
De där klimatränderna längs med kusten vid E6:an följer med mig på hemvägen också. Jag förundras alltid över hur vädret kan skilja sig så markant på bara några mil. Vild vinter som snabbt övergår i vårkänning för att till slut landa i plusgrader och blöta hemma på Tjörn igen.
Motvikt till eländet och en påminnelse om vad vi missar fick vi under gårdagskvällens digitala apéro med Hansbys. Där satt de i shorts och T-shirts medan vi huttrade i våra tjocka ylletröjor.

Nu är det ju inte så att det är sommarväder i Frankrike heller, men dagstemperaturer runt 20 grader är ordentligt drägligt, även om det inte heller där är verklighet varje dag så här års. Jämförelsen är ändå iögonenfallande, eftersom något sådant trots allt är en omöjlighet i vår klimatrandiga januarivärld.
Så vi fick drömma oss bort för en stund och känna oss otroligt stoiska för att vi inte bryter ihop av att vi inte kommer iväg.
Jag kliver upp om morgnarna och tittar modstulet ut genom sovrumsfönstret på gråkalla vintervyer och inser hur mycket jag saknar tripperna till Murviel.

När Wilda parkerade sig i ständigt uppslagna resväskor…

Vintertristessen har fått fäste i mig igen. Den som jag sedan vi köpte murvelhuset 2012 har lyckats hålla stången. En bokad resa, med bil ibland, flyg ibland, till Murviel har varit ett effektivt botemedel. Jag har kastat en blick på eländet utanför fönstret och ryckt på axlarna, trygg i förvissningen om att jag snart får en stunds vila från det. Jag har helt enkelt sturskt vågat vägra vinter.

Den här kringskurna tillvaron tär och tar. Huset på ön, som jag egentligen tycker är toppen, lyckas inte hålla mina inredarambitioner igång, trots att vi nu har väldigt mycket tid över att fixa saker i huset. Inga stora saker ens, utan bara trevligt dutt. Istället ”inreder” jag murvelhuset.
Kollar in trappmattor och drömmer om något riktigt stiligt men inser att det nog får stanna vid en enklare variant;

Allt för att underlätta för lilla Stina och för att göra stentrappan mindre halkig och hård för både små och stora människor.
Jag ”byter” lampor i takspottar och i spisfläkten, eftersom de franska har för kallt ljus.

Varm och mysig belysning är liksom inte grejen därnere…

I tanken sätts tavlor upp,

och skydd för de tunna enkelglasen i fönstren tillverkas;

Stenläggningarna ute rensas och får sig flera omgångar med högtryckstvätten,

och uteköket i poolhuset får välbehövlig omsorg.

*Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på*

För min inre syn ser jag mig sedan stå där i mina blöta och smutsiga merylbrallor,

nöjt betraktande mitt värv.
Sedan bommar vi igen huset, låser ytterdörren med den stora nyckeln och åker tillbaka till Sverige ett tag igen. Men bara någon månad senare är vi på väg igen.
I bil och med Stina, lilla hunden. Hon skall tränas i bilåkningens ädla konst från dag 1.
I april och i juni, covid willing and weather permitting…

Måndag igen

25 måndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Reminiscenser

≈ 6 kommentarer

Etiketter

fjärrjobb, murvellängtan, nya tider, rektor no more

Min sista måndag som rektor för Dinglegymnasiet.
Om inte Covid varit, hade denna min sista rektorsmåndag tillbringats i Murviel. Men jag är på ön. Jag är inte ens i Solna men dit skall jag om några dagar.
Alla de gångna åren som rektor upptar mina tankar ganska mycket nu när jag ser slutet på den delen av mitt yrkesliv. Kommer jag aldrig mer att rektora, funderar jag? Troligtvis inte, men man skall aldrig säga aldrig. För det mesta har jag tyckt om det men jag har också alltid tyckt att ansvaret vilat väldigt tungt. Det är ett komplext uppdrag med många ansvarsområden, många fler än vad som är fallet för en hoper andra chefsuppdrag. En mellanchefsfälla riskerar det också att vara när du slits mellan det som är oavvisliga myndighetskrav och det som en ibland inte helt kunnig huvudman kräver av dig.
Det senare har lyckligtvis inte gällt för Dinglegymnasiet och det har hela tiden varit ett riktigt må-bra-projekt, trots närvaron av många tuffa utmaningar också där. Om man skall sluta när det är som allra bäst, så gör jag alltså helt rätt.
Dingle får därmed kröna mina dryga 14 år som rektor och nu skall jag ta mig an att utveckla de båda skolornas – Dingle- och Nuntorpsgymnasiets – systematiska kvalitetsarbete istället. Det, och annat som dyker upp och som behöver utvecklas framöver. Arbetsuppgifterna sköts på distans med närvaro på skolorna med jämna mellanrum.
Jag är taggad. Och glad över att till slut ha hamnat här. Jag har skyndat långsamt, bidat min tid och planerat omsorgsfullt. Det har varit en för viktig plan för att låta den gå i stöpet. Dingle är för viktigt. Och jag själv, om jag skall kunna vara till någon nytta för min omgivning. Nu är jag ordentligt grundad i skolornas verksamheter och redo att fokusera på mer övergripande frågor. Utan de här inledande åren hade mitt kommande uppdrag inte haft förutsättningar att bli bra. En gedigen förankring i en daglig verklighet är helt avgörande för att rättvist kunna utvärdera och sedan hjälpa till att vidareutveckla.
Fast först skall min efterträdare i fred få komma på plats utan mig över axeln. Jag tar ett par veckors semester, hämtar lilla Stina och sätter sedan igång med mitt nya uppdrag. Jag har stora förhoppningar knutna till min nya arbetsverklighet och att den till slut skall innebära mer tid för stackars Kennari, fjärrundervisningsföretaget som visserligen försiktigt tuffar på, men som inte kunnat få det engagemang det behöver för att ges möjlighet att lyfta på riktigt.

På skolbesök med Kennari i Pajala förra vintern

Det har inte varit helt lätt att hålla igång ett rektorsuppdrag på halvtid, så självklart har det mesta annat fått sättas på sparlåga.
Som franskan, till exempel…

Nu inbillar jag mig att den skall få plats också.
Den är igång. Jag är inne i systemet och kan fortsättningsvis bara skylla på egen bristande disciplin om jag inte klarar att hålla igång det. Eftersom jag inte läst franska organiserat alls tidigare, måste jag börja från början för att skaffa behörighet för vidare studier, så än så länge krävs inte så mycket av mig. Men snart nog kommer det att gå undan och planen är att vara redo för universitetets grundkurs nästa vår.

Jag tänker att tricket är att öronmärka vardagarna för de olika åtagandena och att strikt hålla fast vid mitt veckoschema. Låter jag det ena spilla över på det andra, kommer det högst sannolikt att braka. Distansarbete hemifrån kräver mer disciplin än när du måste åka iväg till din arbetsplats och passa strikta tider ålagda dig av någon annan.
Jag tycker ändå att jag är ganska bra på disciplinerat hemmajobb. Nu skall dessutom två ordentliga hemmaarbetsplatser till slut arrangeras; en på ön och så småningom en i Murviel. Köksbord eller soffa duger inte längre.

Hemma på ön har vi bra bredband. I Murviel är det inte tillkopplat hos oss ännu men det jobbas med bredband i vår by. Flera av grannarna har iallafall hunnit få sitt installerat. Det finns många skäl till varför vi behöver åka ner nu; att ordna med bredbandsuppkoppling hör till något av det viktigaste för att arbete därifrån skall fungera.

Fjärrlivet – det efterlängtade och sedan länge eftersträvade – tänker jag dokumentera som en egen kvalitetssäkring av det jag gör. Trasslar det sedan, kan jag gå tillbaka och se hur jag tänkte. Om jag kanske har otur när jag tänker, rentav…
Igår hade jag en riktigt hängig dag. Idag känns det en smula bättre. Dagarna är mer riktiga dagar nu och från Occitanie kommer försiktiga rapporter om en vår i startgroparna. Så visst har vi väl bättre tider framför oss ändå?

Januari 2012 – i väntan på nycklarna till murvelhuset
I en expressenbilaga, januari 2013
Julparafernalian ihopsamlad i Blåsut, januari 2014 – ingen murveljanuari detta år
Promenad på stranden, januari 2015
Inledande köksfix, januari 2016…
Fast himlen; den är blåare än blå i januari 2017
På utflykt med Lindbergs, januari 2018
Innan köksrenoveringen, januari 2019
Lyckligt ovetande om vad som väntade, januari 2020…

Nostalgisk måndag på ön

30 måndag Nov 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, Inredning, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Adventstid, Christmases past, julbak, murvellängtan, nostalgitripp

Vi är tillbaka på ön efter en adventshelg i Solna.

Facebook har i flera dagar bombarderat mig med minnen från tidigare adventsbak – en tradition som jag hållit igång tillsammans med Åsa sedan tidigt åttiotal. Mina tre barn har vuxit upp med den och antalet bagare har varierat genom åren, resultatet och mängden färdiga alster likaså.

Åsa har alltid fixat degen och inga andra peppriga kakor än de som kavlats ut och gräddats från just den degen godtas. Tunna skall de vara också. Och utsökt krispiga. Åsas blir alltid tunnast och krispigast.

Hon brukar muttra om att vi andra inte kavlar tillräckligt tålmodigt eller att vi inte använder tillräckligt bra kavlar med tillräckligt många år på nacken. Och det har hon ju rätt i. Varje år.

Lussebullar bakas också, förstås. Förr om åren, när barnen bodde hemma, bakades minst fyrdubbel sats och frysen bågnade av gula bullar. Back in the days var ambitionsnivån och bullerbyaspirationen betydligt mer seriös och samtidigt med bullarna och pepparkakorna kokades knäck, gjordes ischoklad och bakades mjuk pepparkaka och kryddiga knäckkakor (eller om de hette knäckiga kryddkakor…?). Samtidigt åts tomteskum och dracks julmust tills samtliga magar hotade spränga byxknapparna.

Jag är måttligare numer. Traditionen upprätthålls men tas gradvis över av de sedan länge vuxna barnen. Med prinsar i Solna, i Oslo som sysselsättning i evighetslång lockdown och måhända kanske på Tjörn innan advent är alldeles över? Med lite flax tillsammans med S och ytterligare några till – fast inom coronarestriktionerna, givetvis.
Pö om pö plockas advents och juldekorationerna fram och i år känns de viktigare än någonsin. Mängden adventsstakar och bagarbilder i sociala medier skvallrar om att jag inte är ensam om att vilja tindra lite extra i år.
Jag botaniserar i mina lådor och fram kommer pynt som hängt med länge.

Svärmor Anna-Stinas viktigaste nostalgipynt
Ärvda ljusstakar
Första tomten som prydde fönsterbrädan i studentrummet
Alltid samma siffror…
Julporslinet från Villeroy&Boch
Mina favorittomtar har alltid långa ben…
… som sagt
Ärvda grötporslinet

Allt är inte störtvackert men de berättar många historier om tidigare jular och aldrig är jag så nostalgisk som just kring jul. Jag inser också hur mycket av de traditioner som skapades när barnen var små som nu återuppstår i ny men ändå lätt igenkännlig tappning hemma hos var och en av dem. Av det blir jag extra glad. Jag minns att det kändes viktigt att skicka med dem juletindret ut i livet men jag minns också hur mina egna förväntningar på den perfekta julen till slut höll på att kväva dem när de hade annat för sig än att tindra ikapp med mamma. Men nu så. What goes around, comes around.

Nymodigheter letar sig ändå in till huset på ön, trots all nostalgi; tallen i plast från IKEA är en praktisk eftergift till det faktum att advent och jul inte längre är en tid då jag stänger dörren om min familj och stannar hemma. Istället far jag iväg för mycket för att klara skötseln av en törstig gran. Men jag förvånar mig själv genom att eftergiften inte bara accepteras, utan faktiskt gillas.

Vi skulle egentligen ha åkt till Murviel; enligt den tidiga planen redan nästa vecka. Där skulle jul ha firats i det nya köket och en gran av mer traditionellt slag ha klätts.

En fake-variant den också, eftersom min erfarenhet av franska julgranar är att de lämnar en del övrigt att önska!

Håller vi oss i skinnet och om R-talen går ner både här och där, åker vi ner i början av januari för en kortare sejour. Vi har en voucher på Air France från oktobers aborterade tripp att utnyttja. Vi håller försiktiga tummar för att det skall fungera. Tills dess stänger jag dörren mot regn och grådask och drar igång adventstindret i turbodrive.
Glad advent, därmed, till er alla🎄

En så väldigt märklig vecka

06 fredag Nov 2020

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 6 kommentarer

Etiketter

amerikanska valet, Annika Estassy, förändringsvindar, Lång valvaka, murvellängtan, Skolinspektionen

Den har rusat fram som en bulldozer på raketbränsle, veckan. Stora, viktiga, potentiellt omvälvande saker har präglat dagarna och jag har bara kört ner hakan i kragen och försökt hänga med. Sömn har känts som en onödig – eller kanske ouppnåelig? – lyx, när jag sett det som min plikt att hänga med i alla gastkramande turer som det amerikanska valet snurrar igenom. Jag har nattsuddat framför CNN och sett Biden äta sig igenom Trumps ledning i Georgia och Pennsylvania, oroat mig över att han skall tappa Arizona och kokande av helig vrede följt Trumps galna tweetande och desperata fäktande om påstått valfusk. Att sådan flagrant galenskap inte får väljarna att till slut vända Trump ryggen, övergår mitt förstånd. Insikten att att demokratin är så skör att Trump de senaste fyra åren befunnit sig där han har varit, har känts än mer drabbande de senaste dagarna.
Biden har nu precis gått förbi Trump i Georgia.
Trump-eran är förhoppningsvis snart förbi. Ansvaret att motverka all form av brunskjortehärjande vilar tungt på axlarna. De fyra senaste åren är bevis nog för att vi aldrig någonsin kan ta oss lyxen att strunta i politiskt engagemang. Vi kanske har inbillat oss det, så relativt förskonade som vi varit i vårt västra hörn av världen de senaste decennierna.

Samtidigt har jag oroat mig för sjuklingarna i Solna, där covid spökat men testat negativt igen. Vi skulle ha varit där och fixat pojkarnas rum förra helgen men det är för andra gången skjutet på framtiden. Covid dikterar villkoren när snorbusar på tvären gång på gång får allt att stanna upp. Med småttingar på förskola och skola är de i stort sett ständigt närvarande och jag får istället umgås med de nu betydligt friskare älsklingarna via paddans skärm.
Därför ägnades förra helgen åt att fira födelsedagsbarnet Susanna,

som tog med sig Kerstin och hängde med oss på Tjörn.

Det var verkligen inte fy skam!

Vi träffade misstänksamma får på Toftenäs,

och fick vända om på vår tänkta runda när ett gäng nötkreatur dök upp bakom ett krön. Vi fick bråttom att ta oss på rätt sida om stängslen runt hagarna och trampade hem till sanering av lerig hund,

badkarsbad,

och brasa och soffhäng.

Allt enligt önskemål.
Det var tur att helgen blev så lugn och fin och att jag fick njuta av sällskapet av åtminstone en av mina allra mest älskade. Veckan som sedan följt har både sugit musten ur mig och samtidigt gett mig kickar och energiboost.
Skolinspektionen har grillat mig och kollega K om hur vår huvudman sköter skolans kompensatoriska uppdrag genom det systematiska kvalitetsarbetet. Hängde ni med på den sista? Skolspråk om kanske det viktigaste vi har att göra som skolfolk; att se till att alla elever får rätt förutsättningar att ta sig igenom sin utbildning. Att kunna mäta hur varje skola lyckas med just det är en förutsättning för att det skall bli jämlikt och rättvist.
Jag var galet trött efter timmarna med inspektörerna men samtidigt glad över att den orättvisa resurstilldelningen i landets skolor sätts under lupp. Fast det är förstås en alldeles egen och väldigt lång historia, som jag inte skall plåga er med här. Jag nöjer mig med att hinta om att jag dagen efter inspektörernas virtuella besök diskuterade mina framtida arbetsuppgifter med cheferna. Jag kommer att få jobba med sagda systematik mer tydligt än hittills.
Och rektorsuppdraget?
Skall be att få återkomma om det, men sedan länge planerade förändringar står för jobbdörren och det kan bli riktigt bra.
Riktigt bra kan det också bli om en av de här unga damerna,

har valpar i magen. De kom på besök igår och vi traskade ut på Toftenäs igen för att visa vilket hundparadis vi har bara alldeles runt knuten. Vi skojade om att uppfödaren kom på ”BVC-besök”. Vovvarna verkade nöjda med environgerna och testade även bekvämligheten hos sofforna. Vovvarna gjorde sig bra där med!
Idag pustar jag ut.
Öronsuset har upphört men huvudvärk lurar. Jag känner mig lättare.
Snart skall CNN, som surrat i bakgrunden i flera dagar stängas av och jag skall krypa upp i soffan med min lofotenstickning och samtidigt lyssna på Annika Estassys Vingården mellan berg och hav och förhoppningsvis förflytta mig till franskare nejder.

Det blir bra med lite meditativ aktivitet som avslutning på veckan. Jag har stickat mig igenom tuffa tider förut. De senaste årens produktion skvallrar om att meditationen behövts för bibehållande av sunda vätskor…