Så här nära har vi inte varit…

30 fredag Apr 2021

Posted by murvielklotter in Jycken, Resor, Valpen Stina

Etiketter

murvellängtan, resa med hund, reseförberedelser, SarasBeauty Stenungsund

… under någon enda av alla planerade och aborterade resor till Murviel under det gångna året.

Men nu så!

Imorgon bär det av och jag är otålig som en nioåring dagen före tioårsdagen.
Innan corona hade hunnit ställa till det hade jag hunnit bli en smula restrött. De många korta resorna till Murviel gjorde att jag trots min ständiga murvellängtan kände ett visst motstånd inför varje resa. Självklart försvann den känslan så fort jag var på plats. Det räckte med att komma över krönet efter béziersrondellen med Corneillhan på kullen till höger och Murviel framför bergen i fonden för att axlarna skulle sjunka ner och för välmågan att parkera sig.

Av motståndet fanns varje gång inte ett spår kvar.
Sådant motstånd känns helt osannolikt nu. Istället kryper det i kroppen av förväntan. En ljuvlig helg med prinsarna följt av efterlängtade dagar med mamma har jag fått med mig men med mina två yngsta har jag fått låta nöja mig med Facetime och telefonsamtal. Längtet efter alla mina är där ständigt, för vi är ju ytterst sällan allihop på samma ställe samtidigt. Så måste det få vara och jag inser att det är en ynnest att få längta så
Men nu ser det alltså verkligen ut som om längtan till Murviel äntligen skall få stillas. Sakta, sakta börjar siffrorna se bättre ut. Macron har meddelat tidplanen för hur restriktionerna skall lättas i Frankrike och det känns till slut ok att åka nu.

Om besluten kring åtgärder och restriktioner tidigare kommit snabbt och med pondus, verkar det nu som om politiker runt om i Europa försiktigt försöker snegla på varandra för att kunna ha ryggen fri och skylla på den andra, om det skulle visa sig bli fel. En avvaktande, darrande hållning råder; skall vi våga hoppas på att de långsamt nedåtgående siffrorna fortsätter på rätt kurs?

Det är Valborg idag och Tjörn badar i sol. Det mesta är packat och redo inför avfärd och eftermiddags fick vi gäster på besök en liten stund.

Försiktigt öppnar vi oss mot omvärlden igen och valet att sitta ute gjordes för att vädret var så härligt, inte för att vi var tvingade till det. Bara en sån sak! Vi åt havskräftor, tog en promenad och njöt sedan av eftermiddagssolen på terrassen.

Det är vackraste tiden överallt nu och Tjörn är inget undantag. Stina och jag traskar ner till havet, njuter av stillheten och glittret i havet. De små promenaderna och havet alldeles nära kommer jag att sakna i Murviel, för, som sagt, jag har längtet som en ständig följeslagare. Fint längt, är det. Inte vemodigt.

Avresan är bara timmar bort. Jag har klippt mig, fått naglarna fixade på salong för första gången(!) i mitt liv,

och packningen är på plats i den nytvättade bilen. Stina har varit lite orolig av allt bestyr men nu är hon lugn. Skall bli spännande att se hur resan med henne skall gå – liten valp på lång resa med sin flock! Följ oss på vägen, om du har lust, och bered dig på täta uppdateringar från sydligare nejder!

Rapporter från Murviel

28 söndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Byliv, Familjen, Jycken, Murvelhuset, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murvellängtan, Resa bokad, skåpmat

De når mig, rapporterna. På olika sätt och från olika personer. Idag har jag kommunicerat om hundar på fejset med en av våra trädgårdsgurus, och vi har kommit fram till att doggar kan man ha till mycket. Som grävhjälp, till exempel. Det rörde sig naturligtvis inte om någon mer seriös konversation men det var normalitet och den blickade framåt och den handlade om murvelträdgården. Det räcker långt i det på murveldagar så svältfödda tillstånd jag befinner mig i.
Bygrannar, som liksom vi har sitt maison secondaire i Murviel, rapporterar att de har just anlänt efter en odramatisk bilresa genom Europa.

Min avundsjuka vet inga gränser. Jag unnar dem vistelsen, naturligtvis, men när nu den egna resan ner börjar kännas som att den trots allt är inom räckhåll, blir jag också en smula otålig. Jag längtar så alldeles väldigt. Ser mig själv där i trädgården och i det nyfixade stora rummet och färdiga köket;

*Så såg det ut när vi lämnade i augusti 2020..*.

Jag ser mig själv i och invid den nyfixade poolen – renoveringen av den drar igång nästa vecka – och för min inre syn ser jag hur en ny bänkskiva kommer på plats i uteköket och hur vi får en pergola på plats utanför poolbadrummet.

Den behövs för att bättre förankra skjutdörrarna till köket och kanske skulle det passa med ett blåregn hängande från balkarna?

Jag ser förstås prinsarna där; viktigast och allra mest efterlängtade och idag beställde jag en hängkoja till dem;

Den kan hänga både inne och ute och jag är ganska säker på att den kommer att kunna bli en riktig succé. Planer finns på en pergola och en kortvägg mot granntomten vid poolen och där skulle hängkojan göra sig fint. Kan tänkas att ytterligare några små trollungar skulle kunna gilla den!
När jag fantiserar om Murviel, är det alltid småttingar med i bilden. Bertil och Bror, förstås, och Linus och Moa, Maj och Evy, Signe och Rut, Saga och många fler genom åren. Och snart två små barnbarn till – hur fint är inte det?

Det som under det gångna året känts så oändligt avlägset och ogreppbart, börjar till slut kännas verkligt igen. Murviel är kvar och vi får snart åka dit. Sydfransk försommar i maj är planen.
Stina har sitt pass klart redan, även om hon skall ha en omgång leptospirosvaccin till, och med våra nyvunna antikroppar (rimligen) mot covid är heller inte en resa ner något som är vare sig oansvarigt eller ogörbart. Dessutom har jag en ohemul mängd semesterdagar att göra mig av med, så till slut tillåter jag mig att tro att det är ytterst lite som kan stoppa oss den här gången.
Famous last words?
Jag har lovat mig själv gammal välkänd optimism, så nej.
Visar det sig att ännu en bokad resa brinner inne, så hanterar jag det också. Isåfall är det inte oss själva det skall hänga på, utan då finge (se där kom en stelnad form av svensk konjunktiv till användning!) det vara restriktioner och påbud vi inte kan göra någonting åt som sätter käppar i hjulet.
Lilla hunden är snart redo. Bilen skrämmer henne inte längre och murvelträdgården är jag alldeles säker på kommer att falla lilla hon på läppen.

*När Wilda härskade över de franska domänerna…*

Jag ser framför mig lek på stranden tidiga morgnar och promenader bland vinrankorna innan middagshettan sätter in.

Eller varför inte i varmt kvällsljus?

Ja, ni märker; huvudet är fullt av murvelbilder och längtan. Rusta er för bildbombning om ganska exakt en månad! Tills dess får ni hålla tillgodo med skåpmat.

Visst gjorde sig Covid påmint också under sommarvistelsen i Murviel 2020...

Där klämde jag ut de sista dropparna

08 måndag Mar 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Coronareminiscenser, försiktiga reseplaner, murvellängtan

… av min billiga franska duschcreme.

Det brukar aldrig hinna hända. I resväskan tillbaka från Murviel packas alltid diverse franska attiraljer med, som skall hålla mig flytande tills nästa gång. Det brukar bara hinna gå ett par månader mellan resorna ner och lagren av tvålar, tvättmedel, salladsdressing med senap och vin tar sällan slut.

För precis ett år sedan satt jag i murvelhuset och diskuterade med ett par av våra bygrannar om vi skulle behöva sätta plan B i verket och sätta oss i en bil tillsammans för att ta oss tillbaka till Sverige. Oroande nyheter mådde oss om att det skenande viruset i Italien hunnit ta sig förbi mer än en landsgräns och att åtgärder för att hejda den var nära förestående. Det var surrealistiskt och också lite skrämmande. Jag hade varit i Murviel i två veckor och äntligen blivit av med min ilskna förkylning. Den som dottern skrivit ut medikamenter för med stränga order om att uppsöka vårdcentral om inte den skrällande hostan gav vika med hjälp av sagda mediciner. Jag hade alltså satt mig på ett plan vrålförkyld den 26 februari. Jag hade varit på jobbet i flera veckor med hosta, snuva, en huvudvärk som jag höll stången med diverse piller och med en röst så kraxig att den inte gick att känna igen. Stanna hemma för en liten förkylning? Ett sådant nys!
Ett år sedan.
Hon som jag var då blir jag aldrig igen. Jag kommer alltid att sakna henne litegrand men hon har ersatts av en mer sansad version. Lugnare och kanske mer eftertänksam.
Jag är hon nu.

Såväl jag som bygrannarna kom dock iväg till Sverige i våra respektive plan, de från Barcelona, jag från Montpellier.

Där satt jag och funderade på hur få vi var på planet…

Kvar i den murvielska garderoben hängde alla sommarkläderna. Jag lämnar dem där varje höst, eftersom sommaren alltid inleds i Murviel runt påsk. Och påskresan var redan bokad. Någon påsk i Murviel blev det dock förstås inte och det blir det inte heller i år och jag är genuint ledsen över det. Tillåter mig att vara det, trots allt.
Det är 7 månader sedan vi satte oss i bilen och åkte ifrån Murviel och åtskilliga resor har sedan dess bokats, avbokats, ombokats och till slut hamnat i limbo. Den senaste avbokningen har inte resulterat i en ny voucher från Air France. Jag skall snart ta tag i det men nästa resa blir ändå med bil.
Kommer vi iväg i april?
Troligen inte.
Men i maj?
Jag lever på hoppet.
Det kanske till och med är att föredra? Maj är hittills den minst utforskade murvielmånaden för min del.

Maj är en galen tid för skolmänscher och lämpar sig därmed inte för sköna semesterdagar i en älskad murvelträdgård.
Fast i år kan jobbet skötas på distans, åtminstone.
Den delen av mig är jag fortfarande; den som optimistiskt borstar av sig vemodet och tänker att imorgon är säkert allt bra igen. Hur många gånger än motsatsen bevisas. De temps en temps får nämligen optimisten rätt, planer går i lås och det mesta är bra igen.
Tror bestämt att jag skall fortsätta hoppas på en sommar med prinsar när jag ändå är igång. Helst i Murviel, annars precis var som helst, bara jag får vara med dem.