Etiketter
Confinement, en älskad treåring, längtan, novemberblues, Prinsarnas adventskalender, vänner
Snart nio månader av att ha tvingats förhålla sig till ett förhatligt virus gör något med oss. Jag kämpar med att hålla humöret uppe och lyckas ibland. Nu när möjligheten inte ens finns, tänker jag på alla som jag vill träffa men aldrig hinner, aldrig prioriterar. Jag tänker på vilken lyx det är att tro sig om att inte behöva prioritera.
Verkligheten är alltid en helt annan, oavsett covid eller annat som tar sig friheten att påminna oss om att vi aldrig kan ta någonting för givet.
I sociala medier finns de, alla tidigare kolleger, vännerna jag inte hunnit träffa, släktingar som jag undrar över varför jag inte prioriterat att träffa.
De sociala åren 2006/2007…
Nu går det inte. Det är helt enkelt ingen bra idé.
Istället fantiserar jag om att kanske, kanske kunna ha en brakfest nästa sommar för att fira att L – fina, fina – fyllt jämnt i år och ännu inte kunnat firas ordentligt. Det kanske kan bli en gemensam historia, eftersom jag själv kommer att ha hunnit fylla jämnt innan dess. För min inre syn ser jag murvelträdgården fylld med favoriter, cikadegnissel, musik, god mat och ädla bubblor.
I fantasin är alla där men jag kanske måste dela upp umgänget om det skall vara görbart. De är så många, alla jag länge saknat och längtat efter. När covid lugnat ner sig vill jag inte vänta längre. Då måste jag ha lärt mig att det inte är en bra idé att inte prioritera att träffa alla dem som genom åren förgyllt min tillvaro.
Så familjen.
Den stora, brokiga.
I år firar vi inte jul tillsammans och jag har ingen aning ännu hur vi skall fira, L och jag. Kommer vi att kunna åka till Murviel? Vad kommer Macron att säga på tisdag nästa vecka?
Prinsarnas adventskalender är iallafall förberedd och nästa helg blir det julbak och försenat firande av Bror som fyllde tre år igår.
Underbara, söta, ljuvliga, finurliga lillebror Bror!
