I förrgår snöade det i Trollhättan när jag skulle åka hem. Ymnigt. Den ack så välkända lovikkavanten framför vindrutan var ett faktum och vägen blev snabbt halkig och moddig. Jag kröp fram i vår gamla trotjänare med fyrhjulsdrift och nyligen påslagna dubbdäck men när jag närmade mig Kungälv hade vintern övergått i höst igen. Jag hade suttit bakom ratten på helspänn, sett bilar framför mig åka kana från den ena sidan till den andra och passerat tre olyckor längs med den snöiga sträckan Trollhättan-Älvängen.

När jag klev ur bilen på parkeringen hemma kände jag mig helt ledbruten. Framförhållningen med vår eleganta blåa fransyska parkerad hemmavid och den robustare bilen med dubbar, får mig att känna mig oerhört vuxen och klok. Förbi för länge sedan är de dagar då jag chansade och inte hade stenkoll på väglag och väderrapporter. Det myckna pendlandet har lärt mig det. Att L, i all sin omsorg och tysta självklarhet, sett till att jag inte ens behöver tänka på att planera för vinterväglag gör mig oändligt tacksam.

Det hindrar förstås inte att tankarna vandrar iväg söderut; till Murviel, till klarblå himlar och för det mesta betydligt humanare höstväder. Ändå väljer jag att stanna i Sverige och jobba! Är jag girig? Glömmer jag det viktigaste nu? Det att njuta här och nu och inte ta för givet att det finns en morgondag? Är det viktigare att finansiera ett nytt poolskydd?

Att äntligen kunna köpa den efterlängtade plåtisen?

Att säkerställa guldkanter?

Har jag inte redan guldkanterna? Måste jag ta ständigt nya uppdrag?

Svaret är nej men till slut måste jag ändå erkänna att jag inte känner mig helt färdig med arbetslivet ännu. Jag tycker om att vara erfaren, att känna mig trygg i vad jag kan och vad jag kan bidra med. Det gör något med självförtroendet. Dessutom har jag denna höst haft ett riktigt bra uppdrag med en skolchef som stöttar och peppar. Det är betydelsefullt.

Efter jul skall jag vara ledig, måla två sovrum varmt halmgula med Jotun minerals, småfixa i och runt Murvelhuset och planera för Säsong 2027.

Inte klokt, egentligen; i mars är det 15 år sedan vi tog vårt fransk viste i besittning. Det blev snabbt och har fortsatt att vara min viktigaste geografiska konstant. Allt annat är underordnat. De tre åren i Blåsut blev bara ett lämpligt stopp längs vägen;

Tjörn fick sju fantastiska år på vår bostadsresa;

Och Tjuvkil blev bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig!

Men Murviel! Kärlek till ett hus, en trädgård, en plats! Jag vill kedja mig fast, aldrig släppa taget. Innan jag ger upp, skall artrosknä och medfödda lyten ha fått plåga mig långt bortom vad som ännu så länge är fallet!

Advent, jul och nyår firas med älsklingar, sedan drar vi mot ännu en murveljanuari.

I februari drar vi till St Martin för tredje gången och klipper svansen av vintern. Blir det sista vändan dit? Kanske. Ser fram emot det gör jag, iallafall!