Det är november och sjukor parkerar sig till höger och vänster. Jag fick kasta in handduken idag när feber och ett värkande pall satte stopp för tidig bilresa genom dimma och morgonmörker till jobbet. Bacillen från tidig oktober hann knappt släppa taget om min kraxande hals förrän det var färdigt igen. Jag har släpat mig till jobbet tidigare i veckan men till slut måste förnuftet få tala – en febrig hjärna kan ju bli rent trafikfarlig!

Jobbar gör jag ändå, bara inte på plats.

Det återstår ca 6 veckor av mitt uppdrag i Trollhättan och jag vill inte att baciller och virus skall ställa sig i vägen för slutförandet av det. Fast det bestämmer ju inte jag. November är november, så in i dimman är det som gäller. Som alltid när missmodet riskerar att ta över, flaxar tankarna iväg till Murviel. Höst där också, förstås, men trots allt av ett helt annat slag. Längre dagar, en piggare sol och blåare himmel är allt jag behöver. Sommarvärme kan jag acceptera att vänta på ett tag till, särskilt med vetskapen om att vi i februari klipper svansen av vintern igen när vi drar till St Martin.

Vädret hittills denna november stavas fortfarande höst och inte vinter. Aningens frost riktigt tidiga morgnar men i övrigt är temperaturerna fortfarande humana. Någon ”noventklänsla” har därför ännu inte infunnit sig men till helgen skall jag ändå försiktigt smyga igång adventspyntet med ytterligare mysbelysning både ute och inne.

Jag längtar efter det. Det får mig att inte bara stå ut med senhöst och tidig vinter, utan till och med omfamna det. Ett par månaders ohemult mys är fina grejer; det är på andra sidan nyåret som vinterdeppen sätter in! Därav den planerade resan till den karibiska ön.

När jul och nyår med familjen passerats, hägrar Murviel. Då drar jag på mig merylbrallorna och letar fram målarburkarna, Jag längtar efter det; efter färg under naglarna, rufsigt barr och dagar när vad som skall hända bara är mitt beslut att fatta.

En och annan stund i solen med mitt sticke utanför ytterdörren tänker jag på, liksom att kura skymning med tända ljus och en brasa i öppna spisen när mörkret faller.

I vår är det 15 år sedan vi satte nyckeln i låset som nyblivna ägare av franskt viste och genom allt annat vi tvingats hantera, har Murviel funnits där som en konstant, som något att längta till och som något som skänkt både tröst och lugn.

Blir det femton år till eller tio? Vi får se; här och nu räcker bra.