Nu har jag officiellt semester, med sista teamsmötet för den här terminen avklarat igår. Det mötet prövade min simultankapacitet ordentligt men jag kan konstatera att den är helt intakt, simultankapaciteten, alltså. Vi hade styrelsemöte i fem timmar. och jag var sekreterare; hälften av deltagarna – inklusive jag själv – på länk, resten på plats. Bara det upplägget är en utmaning. Jag satt dessutom mitt i morgonbestyren,
med sex småttingar, fem vuxna och en hund runt omkring mig.
Jag pluggade in mina lurar, fokuserade intensivt på min skärm och stängde ute allt som pågick i det stora rummet. Vän av ordning kan ju undra varför jag inte gick undan men det skall jag berätta att det gick inte. Tjocka gamla stenväggar släpper inte fram några som helst signaler, så det var bara att lita till de gamla simultanskillsen. Storprinsen sprang runt mig och sjöng, frukostbestyren slamrade, bebis skrek efter mat, lillprinsen hade en beaf med besökande barn och kaffebryggaren puttrade, trafiken på gatan larmade och hunden skällde på varje förbipasserande utanför. Sedan skulle solkrämer på. Det är en kamp och om den kampen låter det.
Mycket.
– Det är som i triaget på akuten, sa Johanna och tog sig för pannan.
Men jag älskar det. Det är barndom, det är ett ljuvligt kaos och det är glädje.
Glass- och ballongdagar, helt enkelt.
Till sist kom frukostdisken bort, L for och handlade och resten av gänget trampade ut i trädgården för ett morgondopp. Det blev knäpptyst och hunden lade sig tillrätta på mina fötter.
När sista punkten klarats av, önskade alla vi mötesdeltagare varandra glad sommar, sedan gjorde jag resten av familjen sällskap och tog semester.
Vi har faktiskt aldrig firat midsommar i murvelhuset förut. Mitt skolliv i kombination med att yngsta med vänner gjorde midsommarfirande i Murviel till sin tradition, gjorde det tidigare svårt att få till så tidiga sommarresor söderöver.
Tidigare och ungdomligare murvielskt midsommarfirande
Sill och nubbe mitt på dagen i stekande sol lockade dock inte, så det fick bli ett lättsammare näringsintag och först efter att dagen övergått i tidig kväll. Gubbröra fick vi ändå och lax, ostron, sallad och paj, följt av ostar och sedan jordgubbar, havreflarn och glass till dessert.
En midsommafusion, helt enkelt. Vädret har de senaste dagarna varit lite oberäkneligt. Igår kom en rejäl störtskur medan vi smörjde kråset på sommarrestaurangen på Chez les Amis.
Torsdagsmorgonen bjöd sedan på sol, sedan några lätta regnstänk, för att under eftermiddagen övergå i sol och en languedocblå himmel igen.
Det blev en fin liten midsommar. Gästerna har gått hem, L och hund sover och jag sitter ute på min terrass i fladdret av stearinljus och lyssnar på nattljuden. Grodkonsert som vanligt sedan cikador och svalor tystnat, och i fjärran musik från byfesten. Midsommar firas inte, däremot bjuds det på ”Fête de la musique” i byarna varje år. Det är varmt. Eucalyptusljuset håller myggen hjälpligt borta och jag är så glad över att vara här. Imorgon kommer prinsar och prinsessan Karlsson med päron.
… på mer sätt än ett. Jag har rensat bland den återstående bråten i hallen på övervåningen; det blev liksom kvar efter att luften och orken gick ur mig efter badrumsrenoveringarna under vårvintern. Men nu har Gary också fixat tvättbänken i vår lilla tvättstugeskrubb och av det fick jag fart igen. Innan sakerna fick flytta tillbaka in i det lilla rummet, fyllde jag ett gäng soppåsar med tomma tvättmedelspaket, kvarglömda blöjor som blivit liggande i flera år (oanvända, kanske bör sägas!) och som inte passar något av barnen, liksom annat oälskat som bara skyfflats in där genom åren.
Men nu så!
Undrar om jag någonsin fotat just det här rummet …?
Plötsligt känns det lilla utrymmet både välplanerat och praktiskt! Inte behöver vi heller springa till badrummet för att tömma vattenbehållaren till torktumlaren längre. Alltså har jag efter iordningställandet av skrubben torktumlat tvätten istället för att hänga ut den på tork, bara för att kunna njuta av hur praktiskt det blivit. Idag införskaffades dessutom vägghängd torkställning för de fåtal dagar under ett år då tvätt på tork utomhus inte är att rekommendera.
Efter mitt tvättskrubbsfix igår for jag till flygplatsen i Béziers för att hämta ”fondanterna” och köra dem till St Genies. Jag har inte varit där sedan sommaren 2019; pandemi och nedlagd skavstakärra gjorde Montpellier till vår flygplats istället under de senaste dryga två åren.
Skavsta flygplats hade hunnit bli bra innan den övergavs av Ryanair, tyckte jag, och lilla Béziers är precis lagom stor. Som en tågstation mitt i byn där du alltid träffar någon du känner.
Hej gamla flygplatsen; där är du ju!
Träffade bekanta gjorde jag igår också och det gjorde mig så glad. Det är inte ofta man får uppleva att gamla goda tider” återuppväcks men nu kändes det verkligen så. Det skall förstås sägas att ”gamla tider” oftast behöver få förbli just det, men inte i det här fallet.
Vi samlades runt ett cafébord, vi som tagit oss dit för att hämta vänner, gäster, familj och grannar, i väntan på arlandakärran, som var lite försenad. Det gjorde ingenting – jag njöt av gemytet, sällskapet och av att för en stund få vila i något som under så många år känts så självklart och beständigt.
När sedan fondanterna plockats upp och avlämnats i sin by, for jag hem och sjönk ner på terrassen och sköljde ner resterna av gårdagens rosé.
Cikadorna höll låda till prick klockan tio, då de som vanligt tystnade, som på en given signal.
Imorse höll jag sedan på att missa ett Teamsmöte med Skolverket – det är möjligen lite väl många tider och datum att hålla reda på just nu. Men det löste sig och jag kunde sedan dra iväg till Ikea för lite kompletteringar. Där slogs jag av hur otroligt skönt det är att hasta runt där utan en mask i ansiktet. Livet på Ikea har alltså också det återgått till det mer normala, förutom att en del hyllor gapade märkligt tomma. En tillfällighet eller en kvardröjande effekt av pandemin i kombination med oroligheterna i Ukraina, kanske? Nåväl, efter Ikea for jag vidare för att hämta Å och hunden Aska på flygplatsen i Montpellier. det känns också som normalt och vanligt. Jag tror att jag ändå gillar normalt och vanligt väldigt mycket, min faiblesse för förändring till trots.
Om några dagar kommer älsklingar, comme d’habitude varje sommar. Kan vara den bästa av alla vanligheter.
Det regnar inte, trots eftermiddagens hotfulla grå. Kanske blir det som igår natt, att jag får somna vid det öppna fönstret med ett stilla sommarregn utanför?
Få saker känns mer tryggt än det. Ett perfekt upplägg är det också, om du frågar mig, med uteliv, cikadegnissel, bad och alla måltider al fresco dagtid och sedan välbehövlig väta om natten när vi ändå bara sover.
För övrigt håller jag kväll i det bästa av sällskap. Älskade lilla Stina, alltid nära.
Det är inte många dagar vi har tillbringat på Tjörn de senaste veckorna; betydligt färre än vad jag hade önskat och de dagar vi faktiskt har kunnat landa här, har det blåst allt annat än behagliga vindar. Då har jag misströstat lite, för jag vill krama ur det sista ur vår tillvaro på Tjörn när det är som allra bäst.
Men igår!
Igår golvade ön mig så där som bara den kan! Vinden mojnade, himlen var fullständigt utan en prick och det enda som hördes var fåglar, humlesurr och ett och annat måseskrik. Det var riktigt varmt men med jämna mellanrum kom en lagom svalkande bris från havet. Jag måste nypa mig i armen. Jag skickade en liten filmsnutt till de nya ägarna för att de skall förstå vilket paradis de har fått fatt i.
Jag funderar över om vemodet skall koppla greppet om mig igen men konstaterar att det gör det inte. Jag är tillfreds med att få njuta av ännu några sommardagar innan vi lämnar över nycklarna och börjar istället fantisera om Tjuvkil. Där ser jag mig själv i en havskajak på ett stilla sommarhav eller tidiga morgnar på badföreningens brygga i den lilla småbåtshamnen.
Kanske köper jag mig en glass i sommarkiosken invid småbåtshamnen innan jag släntrar hem för en brunch i skuggan vid vårt radhus. Vi lämnar ju inte havet när vi flyttar. Tvärtom kommer det kanske att kännas närmare, även om avståndet i meter blir ungefär detsamma. Vägen till vattnet blir dock mindre snårig och mer lättillgänglig i Tjuvkil. Och brisen från havet hoppas jag skall leta sig fram till radhuset lika bra som jag också hoppas att vi blir mer skyddade från de narigaste vindarna.
I sommar skall vi ha husvakter på Tjörn, så jag har åbäkat mig med blommor i krukor och kryddor i pallkragen.
Det är ett sätt att mota känslan av övergivet hus. Det går annars så fort när en flytt rycker allt närmare. Jag vill inte det. Jag vill bo här tills vi inte bor här längre. Förvalta det ända tills det är dags att lämna över det. Huset är värt att känna sig älskat hela vägen. Det blir lättare att lämna då.
Om några dagar åker vi till Murviel. Vårt franska hemma och ett omåttligt älskat hus också det!
Vi skall förbereda för prinsarnas och prinsessan Karlssons ankomst; åka till Ikea i Montpellier med Johannas inhandlingslista i högsta hugg och en lite längre tur till Fer et Pierre i trakten av Toulouse för att köpa nya dynor till järnsmidedmöblerna och en ny bänk till matbordet på köksterrassen.
Studsmattan skall riggas,
och mössen, som emigrerat till Murviel,
skall få sitt hus monterat. Tanken är att Bror och övriga gästande barn skall hjälpa dem att ställa iordning deras nya hus. Sedan hoppas jag att barnen också hjälper mig med att få till berättelsen om de stackars bostadslösa mössen som äntligen hittat ett nytt hem där solen lyser och ingen jagar bort dem.
Jag kom på mig själv igår med att sitta och vara bara lycklig, alldeles ifred i en gungstol i solen invid husväggen.;
Från det öppna köksfönstret hördes L slamra med middagsmaten. Jag hade ingen aning om vad klockan var, behövde inte veta. Lamm från Knottens gård puttrade i grytan tillsammans med vitlök, vin och örter och jag kände kraften återvända. Två helt lediga dagar alldeles utan måsten var en absolut nödvändighet. Idag blev det däremot en del jobb och imorgon skall jag packa klart, städa undan och rensa några av skåpen i biblioteket. Det kommer att kännas bra det med. Solen lyser inte över ön idag och det är betydligt svalare än igår men det gör inte så mycket; jag behövde ändå hålla mig inne och fixa med förberedelserna inför avfärd mot Murviel. På måndag är vi där. Det blir fint.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Murvielklotter 