Etiketter
Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, hur jag på något märkligt sätt känner mig nära mitt ursprung när jag är i murvelhuset. Det är kanske trots allt mer som skiljer min lilla franska by från min barndoms norska grässlänter än vad de båda platserna faktiskt har gemensamt. Men det kan inte hjälpas. Det är någonting med stämningen, det småskaliga. Eller kanske framförallt att historien är nära, både i Murviel och i Tinn i Norge, där jag tillbringade alla mina barndomssomrar. Påminnelsen om att de liv som levts varit fyllda med förhoppningar, glädje, rusande lycka, sorg och hårt slit. Väggarna i vårt murvelhus viskar till oss, små plaketter här och där i byn berättar mer konkret,
krigsmonumentet utanför slottet,
gatorna med namn efter fallna hjältar,
berättar vad som faktiskt hänt. I Tinn berättades istället historierna muntligt för mig. Av bestefar på klingande vacker tinndøl och av andra familjemedlemmar som också de funnits med ett tag. Inte tänkte jag så mycket på när jag växte upp, vilken skatt vi får med oss när de gamle berättar för oss om sina liv. Jag kan inte räkna alla de gånger senare i livet jag tänkt tillbaka på de berättarstunderna och önskat att jag haft sinnesnärvaro nog att spela in eller skriva ner allt som jag fick mig till livs.
Nu talar de till mig igen, de gamle. Nya röster utifrån ett annat perspektiv. Gamla brev, skrivna med snirklig handstil, av en liten tonårsflicka, en åldrande far och syskon till en av mina släktingar under norskt trettio- och fyrtiotal.
Det är som att få fatt i ett filmmanus. Det är dramatik, kärlek och snubblande förvirring som spiller ut över över de tunna, gulnade brevarken och jag läser dem, ödmjukt medveten om hur utlämnande de är och hur de alls inte var menade för mina eller någon annans ögon. Hon skriver det också i breven till syskonen, den lilla trettonåringen, att ingen vet att jag skriver de här breven…
Det är rörande, upprörande, vackert och sorgligt. Och det är en historia som ber om att få bli berättad. Fast jag förstår ännu inte hur. I 594 inlägg – detta är det femhundranittiofemte – har jag delat med mig av mina tankar till vem som gitter läsa. Helt offentligt.
Ganska personligt.
Alltid väger jag orden, funderar över hur jag skall balansera det personliga mot det privata.
Trettonåringens stundtals nästan febriga snirklingar, skrivna i förstulen hemlighet, dyker upp hos mig 86 år senare och jag funderar över vad hon skulle ha tyckt om det. Som den trettonåring hon var då, skulle hon förmodligen blivit alldeles förfärad. Kanske skulle kinderna blossa på henne och brevarken hamnat i papperskorgen. Kanske hade det varit det allra bästa?
– Lilla vännen, säger jag högt, var inte rädd. Kanske berättar jag en liknande historia någon gång men inte din.
Den lilla byn, där ingen historia går den nyfikne förbi.
Gemenskapen, tryggheten, glädjen men också skvallret, ibland illviljan, skammen som försöker döljas, en efterlängtad anonymitet när livet är svårt men som inte är möjlig.
Murviel.
Och Tinn.
Och där har jag det nog, med hjälp av trettonåringens brev. Det är bylivet i sig som är så förunderligt och tryggt välbekant. På både gott och ont.