Stilla pausläge

Jag är här, vid vårt nyligen införskaffade köksbord, iklädd mjukisbrallor och ullbetofflad, nyduschad, nyfrukosterad, osminkad och ganska rufsig i håret.
Jag skall ingenstans, åtminstone inte idag och jag känner en enorm lättnad över just det. Inte sedan början av november har jag tofflat runt i huset i Ulebergshamn utan planerade resor nära förestående. Ingen har tvingat mig till detta nomadliv och resorna har varit ömsom otroligt mysiga, ömsom yrkesmässigt givande och mitt ständiga behov av omväxling får därmed sägas vara rejält tillfredsställt.
Men till slut får det räcka. Igår kväll kom jag hem från sista vändan i Växjö. Två dagar för överlämning var en akt av pur viljestyrka, just för att resorna (igår genom kompakt mörker och piskande snöblandat regn), packandet och trista hotellnätter till slut blir övermäktigt. Uppdraget i Växjö, däremot, har varit en alltigenom inspirerande och faktiskt kul upplevelse.
Nu gnuggar jag mig ändå yrvaket i ögonen, sträcker på min bilstela kropp och blickar ut över den makalösa utsikten, där typiska västkustvindar krusar vattenytan i den lilla hamnen.

Jag skall njuta av att inte genast behöva packa väskan igen; jag skall komma ikapp mig själv och ladda om. Mamma skall få besök och franska godsaker att bjuda sina grannar på äldreboendet på. Finaste Iben i Oslo längtas det efter och snart är det väl ändå dags för en roadtrip till Solna och Falun?

För inte sa jag väl att det är en långtidsparkering i Ulebergshamn som det handlar om?

Nej

Etiketter

, ,

Jag skall inte skriva om att det snöade i torsdags kväll eller att snön la sig på backen och på taken. Tänker heller inte uppehålla mig vid att jag drog på mig vinterkängorna som stått i farstun och skällt sedan vi kom ner eller att det plaskade under fötterna när hunden nattkissades. Tänker heller inte orera om plogbilen på vår murvelgata eller om hur den fick mig att känna mig. Tror ni mig inte? Men så kolla här då!

Men om vad en dörr gör med min sinnesstämning, det tänke jag berätta!

Jag har inte längre koll på hur länge sedan det är sedan vi började prata om en dörr in till en suite-badrummet. Egentligen tyckte vi väl redan från början att det var märkligt att det inte fanns någon dörr men att det fanns annat som inledningsvis var viktigare att ta tag i. Vi har sedan dess frågat ett flertal hantverkare om de vill åta sig jobbet och de har alla sagt ja, eller snarare nja, och sedan har det runnit ut i sanden.
Annat är det med Tom! På en och en halv vecka har han fått dörrkarm, dörr, garderobsdörr och anpassningar gjorda och jag behövde bara måla, städa och fixa till lull-lullet.

En gardin, liknande den vi har i gästbadrummet,

ville jag försöka hitta till den nya badrumsdörren men någon sådan gick inte att uppbringa i de butiker jag letade upp.

Men väl hemma efter min misslyckade shoppingtur, dök jag in i vårt linneförråd och lokaliserade en av alla miljoner (nåja, kanske en överdrift) dukar som hamnat där, efter att den äldre generationen en efter en lämnat både oss och alla sina vackra saker. Duken fick en kanal sydd på sig och ströks varsamt slät, så nu sitter den där på dörren som en smäck.

Därmed är privatlivet på toaletten slutligen fredat. Och badrummet helt klart, eller?

Nä. Dusch- och badkarskranarna väntar fortfarande på att bli utbytta liksom duschtråget på att bli justerat så att duschdörren kan komma på plats. Alla de hantverkare vi anlitar är inte lika bra på att hålla deadlines och göra klart allt intill minsta skruv som Tom.

Tom, som sedan under samma knappa två veckor dessutom snickrat ihop vår pergola helt enligt önskemål och lite till. Vi for tillsammans till Leroy Merlin och köpte virke och vi fanns till hands för löpande detaljbeslut men resten överlät vi med varm hand till honom.

Vi är bortom nöjda med resultatet och tycker att våra veckor här blivit precis så produktiva som vi hade önskat. Om vi bortser från Linky-incidensen förra fredagen, förstås; den som var huvudanledningen till vår januariresa. Det gör nu inte så mycket. Vi löser det en annan gång.
Nu återstår några timmars söndagskväll, sedan tuffar vi norrut igen.
Åker vi hem, frågar jag mig, eller är hemma här?
Känslomässigt blir svaret tveklöst ja. Här bor min själ. Den praktiska hjärnhalvan hävdar något annat.
Nåväl, tillbaka till Sverige far vi, till idel gulliga solstrålar men också tillbaka till vintern. Fredagens murvelsnö är sedan länge glömd och solen värmer återigen i lä för den nariga januarivinden. De må fortfarande vara kallt med languedocmått mätt men jag tänker nog snarare en tidig vår, den som de svage kallar vinter! För vad hittar jag i trädgården när jag går runt och njuter?

Inte ser det ut som vinter, iallafall …
Vi har förstås också åkt på utflykter och varit sociala, men om det berättar jag en annan gång.

Väderfunderingar

Etiketter

, , , , ,

Vi har haft ett par riktigt ruggiga dagar och i förrgår åkte till och med understället i ull på. Det regnade och igår morse blickade jag dessutom ut över en dimgrå trädgård, där termometern visade ynka 7 grader.

Det går snabbt att bli bortskämd med de sydfranska januaritemperaturerna. Allt under 10 grader är JÄTTE-kallt. Lägg till det en nordanvind och vintern är därmed alldeles bestämt på tillfälligt besök.

Den sortens vinter är dock till slut inte värre än att vi vid lunchtid fick ta på solglasögon när vi flanerade på Allées Paul Riquet inne i Béziers,

för att sedan via Place Jean Jaurès ta oss in i gränderna för en formidabel lunch på L’Orangerie,

Äteriet ligger på Rue Barthélemy Guibal, alldeles innan den korsar Rue de la Coquille.

Där, några meter innan den gatan når Paul Riquet, ligger för övrigt ett annat rekommenderat äteri, som vi inte testat ännu; Café des Arts heter det och det ser ut precis som man tänker sig ett klassiskt brasserie.

Det får bli nästa gång.

Béziers fortsätter att utvecklas och utbudet av restauranger blir alltmer imponerande. När vi fick nycklarna till vårt hus för snart
11 år sedan, lockade inte Béziers alls. Annat är det nu. Fasaderna längs med allén är upprustade och själva allén har befriats från
parkeringsplatserna och fått ett rejält ansiktslyft. Ut flyttar istället caféborden och sommarkvällar på Paul Riquet känns alltmer som något att börja längta efter!

Kanske vi borde skicka dit vår Maire på studiebesök? Murviels absolut vackraste plats högst uppe i cirkuladen, framför kyrkan och slottet, är nämligen reserverad för bilarna.

Istället för kullersten är ytan asfalterad och de fantastiskt vackra byggnaderna runtom kommer inte till sin rätt. Utsikten är förstås fortfarande betagande men här borde det faktiskt finnas bänkar och planteringar istället för bilar.

Vackert är det, som sagt, men vi höll på att blåsa bort under vår bypromenad idag. Vi lyckades ändå hitta ett hörn i solen och i lä för vinden och där satt vi en stund och njöt av ett vinterväder som går att leva med.

Stina hukar i vinden!

Medan vi ägnade oss åt lite vardagsmotion, fortskred arbetet med pergolan vid poolhuset.

Lagom till att vi var tillbaka, låg hela däcket på plats, så nu återstår bara en enkel spaljé invid muren och en kassett på däcket för poolhusdörren, sedan är det klart.
Jag tror att detta projekt varit det smidigaste och snabbaste av alla olika projekt vi satt igång härnere. Riktigt bra blev det också. Därmed är ännu ett sorgligt hörn av ägorna fixat,

Fulhörnet i somras, med den avslagna skenan hängande i luften.

och badrummet hänger bättre ihop med resten av poolhuset. Fler snubbelfällor är dessutom undanröjda och det kan ju aldrig vara fel!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över om det inte kan bli ett och annat uppträdande på den scenen i framtiden.

Kanske finns det någon liten teaterapa i barnbarnsskaran som så småningom vill sätta upp en garanterat bejublad föreställning just här?

Imorgon blir det lunch i Quarante, efter att glaset kommit på plats i den nymålade badrumsdörren (det färdiga resultatet kan komma att presenteras på en blogg nära dig).

Skimming Stone från Farrow & Ball har dessutom beställts och skall hämtas upp på Gabanou Decorations i Boujan, så att även garderobsdörren kan få samma kulör som badrumsdörren. Väggarna i det lilla utrymmet mellan sov- och badrum skall också rollas, liksom taket där; de förra dock bara i väntan på att en djungeltapet införskaffats. Kan bli spännande med en liten minidjungel för en och annan småtting som skall sova där under framtida sommarlovsbesök, fick jag för mig!

En dräglig sorts vintervärld

Etiketter

, , , ,

Vår by är så tyst, så tyst om natten. Månen lyser upp hela trädgården vid midnatt när Murviel sover.
Inga bilar kör förbi på gatan.
Inga röster hörs och det prasslar inte heller i vegetationen där utanför. Det är januari och lite nattkyligt, så kanske till och med hundarna, som annars kan höras långt borta, har fått komma in i värmen? Dofterna är annorlunda nu jämfört med under de varmare årstiderna men dagsljuset är lika intensivt om dagen som månskenet är starkt om natten.
Och himlen, ja den fortsätter att vara lika languedocblå året om…

Vinter i Murviel är rofyllt, kravlöst och helt speciellt. Kontrasten mot det nordiska vintermörkret är monumental;

Så jag älskar att vara här om vintern. Jag börjar leva igen, efter veckor i sträck utan särskilt många minuters ordentligt dagsljus.
Nu är vi dock inte bara här för att njuta. Det är vi sällan. Jag fjärrjobbar;

Tre olika uppdrag jonglerar jag för tillfället, så parken med IT-prylar är smått bisarr. Det är högst tillfälligt att det är så. Vart och ett är uppdragen dessutom inte större än att de går att jonglera tillsammans.

Igår skulle vi också ha fått en ny elmätare – en s k. Linky – installerad. Det har varit planerat sedan i oktober och är ett av huvudskälen till att just denna tidpunkt valdes för resan ner. Installatören kom på utsatt tid, skakade på huvudet och gick. Han hade fått fel uppgifter, sa han. Sedan konstaterade han att vår befintliga elmätare inte mäter alls. Om det är dåliga eller goda nyheter för kommande elräkningar vet vi inte men installatören lovade iallafall att komma tillbaka så fort som möjligt. Vi får väl se. Vi börjar bli luttrade.
Andra planerade aktiviteter har hittills gått mycket bättre, så idag drog jag på mig merylbrallorna och grabbade tag i en målarpensel.

Badrums- och garderobsdörrarna är på plats och redo för lite färg, nämligen!

Uppe vid poolhuset finns nu också en pergola och de livsfarliga, löst hängande poolhusdörrarna har fått en trygg anordning att löpa längs med.

En spaljé invid muren skall på plats och ett trädäck i nivå med poolhusgolvet skall fixas nästa vecka, sedan är det klart. Återstår sedan lull-lull, ljusslingor och en skön, avskild hörna för en och annan prins, trollunge eller prinsessa som kan behöva få dra sig undan ibland.

Pandemin pausade så mycket av de arbeten vi planerat och den gjorde så att våra olika projekt hamnade på kö. Den situationen är vi förvisso inte ensamma om, så att hitta duktiga och pålitliga hantverkare, som dessutom har tid för just oss, har inte varit en helt lätt uppgift. Bankkontona och den egna orken har också behövt hinna hämta sig mellan varven.
De två nyrenoverade badrummen, som jag för övrig älskar, åt ju dessutom upp allt som satts åt sidan för andra projekt, så om någon undrar varför jag åkt fram och tillbaka till Växjö för att konsulta, så har ni svaret där. Hål i fickorna vill jag ju inte gå runt med när det ändå går att göra något åt det.
Alla de här projekten och jobben som jag måste ägna tid, gör att vi blir ganska låsta i huset. De utflykter vi gör villkoras av det som behöver ske i huset innan det är dags att åka norrut igen.

Leroy Merlin har fått besök för att fixa virke och vi åkte till marknaden i St Chinian i söndags. Där lunchade vi med nyvännerna Anne och Fredrik, köpte tulpaner och mimosa och jag hittade hela korianderfrön hos kryddmonsieur’n.

Sådana har jag letat efter överallt, så turen till marknaden får därmed sägas ha varit en lyckad sådan.

I torsdags blev det så en lång, härlig lunch hos vänner i Castelnau de Guers,

och igår kväll blev det kalas hos och med bygrannar.

Hunden skall få en strandpromenad i helgen och på söndag kväll drar vi till St Nazaire och smörjer kråset.
Det är ett slit och ett släp, vill jag lova.
Under tiden fortsätter solen att värma dagtid men skuggan som tar över terrassen på baksidan när eftermiddagen börjar bli sen, blir snabbt väl så sval. Kontoret kan flytta ut en stund när solen lockar och det är ljuvligt. Men kvällar, nätter och tidiga morgnar är som sagt riktigt svala,

om än kanske inte med svenska mått mätt. Men vinter är det trots allt här också; languedocvinter och en trygg bit över 20 grader i solen mitt på dagen. Sådana vintrar kan jag leva med.

Tredje gången gillt

Vår avresa från Ulebergshamn igår präglades av riktigt kasst väder. Allvarliga varningar om dåligt väglag pumpades ut på trafikradion och följde med oss medan vi for söderut igår morse.

Natten innan hade det snöat och den blöta snön hann frysa till is på bilen innan det var dags att åka. Den sista snökakan for av biltaket strax norr om Varberg; men bara lugn, det rörde sig inte om farliga mängder för våra medtrafikanter. Sådant beteende ägnar vi oss inte åt.
Bilen ställde vi sen hos Claes och Eva i Ängelholm, innan vi tog Pågatåget vidare till Köpenhamn. En knasig rutt, kan tyckas, men flyget bokades utifrån att vi skulle ha varit en sväng om Växjö mellan ulebergshamnstoppet och Murviel, men en magbacill satte stopp för det det lilla äventyret. Flyg och kastruphotell var dock, som sagt, bokade, så vi höll oss till åtminstone den delen av ursprungsplanen.

I Köpenhamn regnade det.

Och blåste.

På fredagsmorgonen friskade de i såpass att planen hade svårt att lyfta. Vårt plan kom inte upp i luften förrän på tredje försöket och sådant är ju alltid lite halvt obehagligt. Medan vi försökte lyfta, höll sig oslofamiljen hemma på grund av snökaos.
Om jag tycker att 15-20 varma grader dagtid och blåare himlar låter mer behagligt?

Jag bevärdigar inte ens det med ett svar.

Kommunikationerna ner till murvelhuset vintertid är inte alldeles enkla. Hur vi än beter oss, så tar det tid och det skall erkännas att det är en smula jobbigt. Trettondagen är uppenbart en stor resdag – vårt TGV från Paris var fullt och Gare de Lyon var trångt. Hunden, däremot, var ett under av tålamod, lugn och resvana.

Knappt ett pip men trött blir hon förstås av att försöka hålla ihop sin lilla flock i vimlet av ben och väskor.

Men nu är vi här. Hunden, L, och jag. Vi gör våra olika versioner av glädjeskutt. Hunden hoppar nästan jämfota (jo, faktiskt!) medan L tar plats i sin röda fåtölj.
Jag tänder ljus.

Går runt och säger ”hej huset!”

”Bon soir, ma maison!”

Så myser jag. Nyper mig. Känner mig vimmelkantig av reströtthet och glädje över att vara här.

Hemma.

Det här är hemma.

Vackra murvelhus; jag har saknat dig!

Jag skriver 2023 för första gången

Etiketter

, , , , , ,

En många veckor lång jobb-barnbarns-jul- & nyårsturné är till ända,

och vi har åkt västerut igen för ett kort stopp innan vi åker ”hem” till Murviel för ett par lugna veckor.
Eller nu ljuger jag ju, faktiskt. En sväng inom Växjö blir det innan vi sätter oss på planet mot Paris, följt av TGV till Béziers, på trettondagen. En del distansjobb tar jag med mig till det franska vistet men vi kan åtminstone hålla oss stilla medan vi är där.
Att jobba har jag ingenting emot. Växjöuppdraget har till och med gett mig förnyad energi. Det är skönt med ett tydligt huvudmannaskap och etablerade stödfunktioner; sådant gör rektorsuppdraget tryggt och betydligt enklare än när sådant stöd inte finns. Det lär nog därför bli fler konsultuppdrag framöver men först skall en flytt klaras av och en flänga-omkring-paus tas.
Prioritet, förutom Frankrike och min mamma, har förstås främst resorna till småttingarna. Jag längtar efter dem alla; Bertil, som tar mig i handen och ser mig djupt och frågande i ögonen när jag säger att jag skall åka hem men att jag kommer snart igen.
Om hur länge är snart?
Är tre veckor ”snart”?
Vi är bästisar, Bertil och jag, och bästisar vill gärna hänga mest hela tiden.

Bertil låter sig inte så lätt fångas på bild för tillfället – han har annat för sig! – så jag bjuder på höstens fantastiska skolfoto istället❤️

Elsie, det lilla lyckopillret, som smilar, charmar, vinkar, klappar händerna

och tycker att hunden Stina är väldans intressant.

Det är för övrigt ömsesidigt, eller är det kanske snarare det som ramlar ner från Elsies matplats som gör just jycken så förtjust …?
Så Bror, som älskar tåg i alla skepnader,

och som skall följa med mig till Göteborg snart igen. Där planeras för kusinträff med Maj på Alfons Åbergs hus. Båda kusinerna är förtjusta i pojken med den bruna stickade tröjan, så det tror vi blir en bra dag. Maj, den gulliga lilla loppan, för övrigt, så full av glädje och sprall; henne skulle jag ju också hellre ha lite närmare!

Och Iben! Trollungen; pillimarisk, söt som en gröt och norsk!

Jag längtar efter dem allihop, fastän vi ganska nyss har setts. Ändå far jag till Murviel…

För dit längtar jag också alltid. Föga kompatibelt längt är vad det handlar om, därav alla resor. I Murviel skall vi mest vila den här gången. Förhoppningsvis kommer den efterlängtade badrumsdörren på plats, liksom den till vår lilla klädkammare. Gör de det, skall jag dra på mig merylbrallorna, och måla sagda dörrar. Det känns som ett lagom projekt.

Sedan skall den nyröjda trädgården inspekteras,

apelsiner plockas från trädet i terrasseringen,

och nyplanteringarna uppe vid poolen beundras. Jag kommer garanterat att fota härligheterna närgånget.
Nya tonnellen på terrassen utanför köket skall få lämplig taktäckning och den trasiga parasollen skall skickas till dechetteriet.

Det skall bli skönt. Stora parasoller och klumpiga parasollfästen är utrymmeskrävande och jag tror att terrassen kommer att upplevas större nu.
Eller åtminstone mer praktisk och lättskött.
Det blir fint.

Ett helt nytt år har det så till slut blivit.
Hur kommer det att bli?
Hur var 2022?
Det går ju inte att i det större perspektivet beskriva 2022 som ett bra år. För mig personligen finns dock mer att se tillbaka på och vara nöjd med än tvärtom. Det hindrar inte att året också haft sina bekymmer också nära mig. De passerar naturligtvis inte obemärkta förbi och stundtals har oro parkerat sig och stört mitt ekvilibrium. De samexisterar, alla känslorna; allt det som påverkar, gör mig glad och som gör mig ledsen.
Det finns alltså, som alltid, utrymme för förbättring.
Skall jag berätta det för 2023 och försöka dirigera det nya året i rätt riktning?
Om jag kan.
Om jag bara kunde.
Men dock; Gott Nytt 2023, kära bloggläsare!

… med bubblor från Limoux

Vinter i december

När hade vi senast en så här riktig vinter i advent? På västkusten, dessutom? Här regnar det ju alltid; på tvären, underifrån, i kaskader. Blåser gör det också. Men inte nu, alltså.
Vindstilla, kallt och pudersnö.
Och en sol, om än blek.

Mitt vinterhat till trots kapitulerar jag, för Ulebergshamn i vinterskrud är så andlöst vackert att jag inte kan se mig mätt. En ljust blekblå himmel med molnstråk som sträcker sig mot uleberget och på andra sidan den lilla hamnen ligger en molnbank med snö. Duckar vi den eller drar den in? Det är omöjligt för en amatör att veta, eftersom ingen vindriktning kan anas. Inte så mycket som en krusning syns på hamnens stålgrå vatten.
Det är nästan ominöst.
Som lugnet före stormen, snöpudret före det oundvikliga slasket…

Men hur vackert det än är, drömmer jag om Murviel. Det har införskaffats ett duschdraperi i linne till gästbad­rummet,

och glasskrapor som inte behöver skämmas för sig.

Jag kan reta upp mig ordentligt på fula städattiraljer, som jag ändå vill ha nära till hands. Jag ser bara just dem om de är framme och ingenting annat.
The devil really is in the details.
Ändå är de här djävulska detaljerna fullkomligt ovidkommande. Jag inser förstås det och skäms lite för att jag låter sådana futtiga bekymmer rinna ut i fingrarna som håller i reMarkablepennan. Eller bekymmer, förresten; det kan de ju rimligen inte beskrivas som. Men en stunds verklighetsflykt kanske det kan få vara att låta tankeverksamheten snurra runt sådant som inte betyder något egentligen?

I Ulebergshamn inreder vi inte så mycket men ljus och adventsstakar har förstås plockats fram.

Julgran blir det dock ingen; vi är alldeles för mycket hemifrån denna advent för att det skall vara någon mening med det. Jag fantiserar om nästa advent istället. Tillbringas den i Murviel, tro?

Eller blir det som vartenda år hittills, att adventstiden är så full av åtaganden, festligheter och firationer på hemma­plan att fönstret mot murveldagar inte ens går att hålla på glänt? Eller vill vi fira advent i nya radhuset i Tjuvkil?

I drygt 14 månader har vi vetat att vi kommer att bli tjuvkilsbor. Nu återstår tre och en halv månad innan flyttlasset går. Den makalösa utsikten över Ulebergshamn kommer vi förstås att sakna. Men jag längtar verkligen efter att få boa in mig i ett hem som är mitt igen. Inte många möbler har fått följa med från huset i Skärhamn och vi vill inte köpa på oss nya som sedan måste fraktas i en ny, nära förestående, flytt. Ändå har en till laminofåtölj – en mullvadsfärgad) införskaffats,

liksom en bäddsoffa som skall stå i allrummet i Tjuvkil.

En ny säng och en ny huvudgavel fick det bli också,

men lull-lullet till den får vänta tills vi är på plats. Ni vet, en sängkappa, nytt överkast, snygga kuddar och sånt. Sneglar på nya sängbord från H&M Home också …

Dessutom tvingades vi till kapitulation vad gäller matbord, efter att sedan flytten från Skärhamn bara haft ett visserligen fint, men pyttelitet frukostbord att tillgå.
Jag hoppas och tror att det nya bordet skall fungera både i den ytterst lilla matvrån i tjuvkilsköket,

Runt bord för mig och L i ett träslag som inte passar i ulebergshuset men som blir fint i Tjuvkil

och i förlängt läge i vardagsrummet när vi är många.

Med min snöälskande lilla vovve i knäet, hoppas jag med endast en hand ledig för redigering att ni haft en fin tredje adventshelg, oavsett om den avnjutits i skjortärmar på en sydfransk uteservering eller i snön med dunjackan på.

Imorgon bär det av till Växjö igen. Jag hör rykten om mer snö.

Det obligatoriska vädergnället

Etiketter

, , , ,

Fjärde december, och andra advent minsann och en liten prins bygger ett Winter Wonderland av årets paketkalender.

Det är tinder på hög nivå och planerna för nästa års kalendrar börjar ta form. Jag har ju barnbarn inte bara i Solna och nästa advent är nog de andra småttingarna gamla nog att tycka att det är kul också.

Nån rättvisa måste det ju vara!

Fram till jul tillbringas annars vardagarna i Växjö och det är inte så dumt alls, faktiskt. Vårt lilla Air BrB är supergulligt och det är advent där också.

Men mörkret…

Den småländska varianten är värre än den västkustska, jag lovar. Jag behöver egentligen gå i ”ide. Eller dra till Murviel. Till blå himlar,

Januaripromenad 2017 på Cap Leucate

och luncher i solen vid havet.

Restaurant Le Marin i Bouzigues

Det blir mörkt om kvällarna där också. Men det är bara mysigt efter en dag med en rejäl dos ordentligt dagsljus. Det gör inte ens något att kvällarna är kyliga; det löser vi med en brasa i det stora rummet i murvelhuset.

Nästa resa ner är bokad. Alldeles nyss. Vi skall inspektera den nya tonnellen på terrassen utanför köksingången och få på lämplig taktäckning på den. Förhoppningsvis har det även hunnit hända annat av det som vi anlitat hantverkare att fixa under vår frånvaro.

Under trettonhelgen bär det av för ett par ynka veckor i Murviel. Inte mer – upp­draget i Växjö har förlängts med några veckors deltid in i februari.

Bokning av resa till Murviel var därmed ett absolut måste för bevarande av förstånd, efter alla bilturerna fram och tillbaka mellan vår lilla stuga och Växjö och fram och tillbaka från Ulebergshamn till lilla Upplid, mellan Värnamo och Växjö.

Vägarna går genom mörk smålandsskog. Vädret pendlar och torsdagens solsken var ett undantag.

I fredags var det grått igen. Åtminstone i Småland. Vägen hem genom skogar mitt i ingenstans var helt renons på färg och så gråtrist att jag ville gråta. Det är faktiskt inte människovärdigt. Men i Göteborg sprack det upp och jag piggnade till.

Det pigga höll i sig ända till Trollhättan, där det började skymma.

Och regna.

Svart asfalt.

Bländande strålkastare.

En och en halv ynka plusgrad. Fy för den lede.

Halvvägs mellan Trollhättan och Uddevalla började det snöa istället. Blöt vänersnö.

Som att köra in i en lovikkavante. Oh, the joy. Not.

I höjd med Munkedal blev E6:an torr igen och igår morse vaknade jag utsövd halvtio(!) av att den bleka, vackra vintersolen badade Ulebergshamn i ett livgivande ljus.

Alltså kommer jag fram till följande; om vinterveckor måste tillbringas i Sverige, då är västkusten att föredra. För ljusets skull. Att det sedan finns små solsken i såväl Solna som i Falun och Oslo, är en annan femma. De kan också med råge uppväga frånvaron av languedocblå himlar. Åtminstone när en resa är bokad och jag får njuta av båda delarna!

Glad andra advent, således!

Jul på murvieltorget en annan december …