Nathorstarnas nya hus

Taggar

, , , , , ,

Så tagen blev jag av Tildes entusiasm och kluriga blick att det där med renoveringar och husprat alldeles hamnade i bakgrunden. Sedan kanske det inte är så konstigt att en skolmadam som jag, med hela mitt yrkesliv hittills hängivet skolan, blev särskilt intresserad av hur det är att som nioåring komma till Frankrike och börja i en fransk byskola.

Av glittret i Tildes ögon att döma går det till slut alldeles utmärkt. Jag hade egentligen inte trott något annat. Att på sju månader ha hunnit skaffa sig ett nytt språk som bara kommer att fortsätta utvecklas är dessutom en gåva som heter duga. Tilde får tacka mamma och pappa för den när hon blivit lite äldre!

Fast nu skall det handla om renoveringar och ett byhus byggt 1911, som i många år ropat på att någon skall komma och ge det kärlek och varsam omsorg.

Familjens emigrerade hund håller utkik bakom de rostiga men vackra balkongräcket.

Familjens emigrerade hund håller utkik bakom det rostiga men vackra balkongräcket.

Renoveringar – det är något som är helt annorlunda jämfört med Sverige, berättar Annelie.

– Det är som att börja om från början, konstaterar hon och beskriver samtidigt sig själv som en riktig tränörd. Att arbeta med sten och puts är helt nytt och kräver att expertis anlitas för goda råd, så att det inte blir alldeles galet.

I samma stund som paret klev över tröskeln, efter att alla papper skrivits på hos notarien, satte de igång med att riva ner alla ”moderna” plastpåfund som dolde gammalt vackert carrelage, kakel och stadiga bjälkar.

Collaget har jag stulit från Annelie!

Collaget har jag stulit från Annelie!

Det har dessutom sina risker att bo i ett renoveringsobjekt och jag får berättat för mig hur Tilde, bästa kompisen Gwen och Tristan – i en bisats berättar Tilde att Tristan ibland slår henne! – var på Tildes rum när ett öronbedövande brak avbröt leken. De skyndade sig ner till vardagsrummet och hittade en stor bit av innertaket i den nya soffan som är som ett L (vi vanliga människor som ännu inte emigrerat och börjat glömma svenskan brukar benämna en sådan pjäs ‘hörnsoffa’!). Mamma Annelie berättar med en rysning hur Tilde nyss suttit där det stora stycket tak just farit ner.

– Det var som att se det i slow motion. Det var en gammal vattenskada som inte åtgärdats som gjorde sig påmind.

Vi går runt i huset, jag med kameran i högsta hugg och jag blir alldeles matt av hur mycket jobb familjen har framför sig. Men de berättar målande om sina planer och det är faktiskt inte alls svårt att föreställa sig hur det kommer att bli.

På första våningen skall väggar rivas ner för att öppna upp och få mer rymd och ljus:

I fonden köket, i förgrunden väggar och portal som kommer att rivas. Och ser ni golvet?

I fonden köket, i förgrunden väggar och portal som kommer att rivas. Och ser ni golven? Och den obligatoriska inredningshunden?

De gamla carrelagegolven skall de behålla, trots att det inte kommer att bli enhetligt och trots att de inte är i samma nivå överallt. Istället kommer det att bli vansinnigt charmigt, respekten för huset bibehålls och det får fortsätta att berätta sin historia.

Jag kan inte låta bli att fundera över vilka golv som offrats i vårt hus när väggar revs och enhetligt, trendigt betonggolv smetades ut över hela härligheten. Jag tycker ju om vårt stora, öppna rum och sedan vi täckte det gulaktiga betonggolvet med travertiner tycker jag att det också blev väldigt vackert. Men vårt hus har inte renoverats med respekt för dess historia av de förra ägarna. Ibland tycker jag att det är synd; andra gånger är jag tacksam över att kunna skylla ingreppen på någon annan, eftersom det stora rummet var en av de saker jag föll för när vi såg huset första gången.

Vi fortsätter upp till andra våningen, där Tildes blivande rum prioriterats för renovering. Det var nästan klart när det började regna och det visade sig att taket inte var tätt. I ett hörn av rummet har de därför en nätt ny liten vattenskada att ta hand om.

Tildes rum med thomeller i original på golvet och de gamla bjälkarna befriade från sina fula lådor.

Tildes rum med thomeller i original på golvet och de gamla bjälkarna befriade från sina fula lådor.

Men, c’est normal! Vem har inte varit med om läckande franska tak?

Jag blir otroligt nyfiken på de som bott i huset tidigare. De har lämnat efter sig sådant de inte längre ville ha kvar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och om det inte vore för allt liv familjen Nathorst redan hunnit fylla huset med, skulle alla de gulnade gamla detaljerna kännas oändligt vemodiga. Hus skall älskas och tillåtas att stolt brösta sig inför omvärldens beundrande blickar. Det är som att det här 115 år gamla huset börjar förstå just det och lite försynt och yrvaket öppnar sig mot ljuset!

img_0617

Kameran letar upp nya detaljer också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under tiden som vi har gått runt i det fascinerande renoveringsobjektet har solen bränt bort molnen och Saint Nazaire de Ladarès badar i septembersol. Ute på gatan springer en byhund förbi för att uträtta toalettbestyr

img_0630

Vi beundrar garaget, som skall bli verkstad,

img_0624

och jag låter mig förundras över växtkraften hos ett citronträd vid husets ena hörn.

img_0627

I samma hörn där citronträdet kämpar för sin existens, brukar grannens hund uträtta sina behov (det syns tydligt på bilden att så nyligen skett). Den stackaren framlever sitt liv fastkedjad vid trappan och hundens matte hör till de mindre angenäma bekantskaperna i byn. Fast hon tillhör undantagen. Alldeles bredvid bor en annan madame som kommer med både vindruvor och blommor och som alltid är redo att hjälpa till om det skulle behövas.

Överhuvudtaget är det om hjälpsamma bygrannar familjen berättar; Magnus och Outi på Chez Amis, Monique på borgmästeriet som hyrde ut sitt hus när familjen plötsligt efter ett missförstånd stod där utan tak över huvudet; och de hjälpsamma ägarna till huset som de har köpt.

Det är säljarens föräldrahem som nu tas om hand av familjen Nathorst men säljaren själv har aldrig följt med in, utan hennes man har fått sköta visningen. Vad hon varit med om i huset får de kanske aldrig veta men det är tydligt att hon inte har några känslor för huset annat än kanske negativa. Annelie och Rickard har förstått att hon bara ville bli av med det.

Ingenting av det negativa har dock stannat kvar. Istället råder en nästan sakral stämning i huset. Väggarna har mycket att berätta nu när de kan pusta ut och rum för rum och vägg för vägg raskt återfår sin forna glans.

Jag lämnar familjen där och far genom vinfälten hem igen till Murviel. Där står nu i trädgården ett bord som Annelie designat och byggt med hjälp av underredena till två gamla cafébord.

14425319_10154254448852550_3239767725843860363_o

Bordet skall så småningom strykas med järnvitriol. Annelie har förstått min vurm för det väderbitna, patinerade men ändå gedigna. Tror visst att jag håller på att bli en riktig stamkund!

 

Möt Annelie, Rickard och Tilde

Taggar

, , , , , ,

Det ligger till på det viset att jag börjar tröttna på mig själv och mitt eviga tjatter om hur ljuvligt jag tycker att livet i Murviel är. Jag tror att ni, kära bloggbesökare, har förstått att det förhåller sig så vid det här laget. Men jag har vant mig vid att med jämna mellanrum knattra ner tankar om murvellivet – och annat med, för den delen – så i ett försök att hitta nya infallsvinklar, slog mig det uppenbara att det också finns andras historier att berätta. Många andras, till och med. Idén knycker jag från bloggen Freedomtravel, där det intressanta bloggarparet har intervjuat andra likasinnade husbilsresenärer. Himla kul idé, faktiskt.

Först ut är härmed familjen Nathorst, som med buller och bång landade i pyttelilla byn Saint Nazaire de Ladarès i februari i år.

img_0613

De kom från Skåne, där de genom företaget Stilrent på landet hjälpt kunder med byggnadsvård av olika slag. När jag förstod att de var på ingång, insåg jag snabbt att här kanske jag hittat någon som är villig att ta sig an våra fönster i Murviel utan att skaka på huvudet och föreslå nya i PVC istället för renovering.

Vi blev deras första kunder och på murvelhuset sitter nu alldeles nykittade och linoljemålade fönster i ljuvligt languedocgrönt.

img_0654

I torsdags morse for jag till deras by för att titta på huset som de nyligen flyttat in i och som de nu är i full färd med att renovera.

img_0611

Resan till ett eget franskt hus har varit minst sagt krokig men nu är de där, hela familjen bestående av Annelie, Rickard och coola Tilde, nio år. Deras lättnad går nästan att ta på. De ser lyckliga ut. Fast några fritidsbekymmer lär de inte ha inom överskådlig framtid.

Deras historia är rent filmisk och vi är många som följer deras vindlande äventyr med stort intresse. Fast hur började det, egentligen? Hur kommer man på tanken att lämna Sverige och ta med sig en åttaårig dotter ut på okända äventyr? Hur vågade de språnget? Jag bestämde mig för att gå till botten med detta och började intervjua dem, ivrigt knattrande ner svaren på äpplet.

Flytten till södra Frankrike var alls inte resultatet av åratal av research, funderingar och letande efter det perfekta projektet men tanken, en drömsk, ofärdig sådan, den fanns långt innan Tilde föddes. När hon så anmälde sin snara ankomst, kändes det därför viktigt att ge henne ett någorlunda internationellt namn. De skulle ju så småningom flytta utomlands. De visste bara inte riktigt när. Att det skulle bli Frankrike var däremot tämligen bestämt, trots att Rickard inte satt sin fot i landet innan de for iväg för att rekognoscera sommaren 2015. Annelie, däremot, tillbringade många semestrar på Franska Rivieran som barn och Rickard förstod efter hand att här fanns något som var värt att undersöka, så han hängde på. Båda två tyckte att tanken på en möjlig flytt långt bort var kittlande men alls inte omöjlig. Frankrike kändes kulturellt nära fast ändå annorlunda. Som ett äventyr som ändå går att överblicka.

Huset i Skåne, som de nu har sålt och lämnat, låg på landet och familjen funderade först på att försöka hitta en gård med tillhörande land i Limousin. Men när de gjort klimatläxan, kunde de konstatera att där nog skulle bli för kallt på vintrarna. Därför övergavs tanken på ett franskt liv på landet för den om ett nytt liv i en liten by, där Tilde skulle kunna ha nära till både skola, aktiviteter och vänner.

Hemma i Skåne bodde de avsides och skolflickan Tildes behov av vänner på nära håll hade börjat göra sig påmint.

Sju månader efter flytten till Frankrike tjattrar Tilde obekymrat på franska med både vänner och grannar. Rickard och Annelie är hjälplöst efter och kan alls inte mäta sig med dotterns nyfunna franska kunskaper. Dessutom säger de stolta föräldrarna att Tilde är tio gånger friare här! Hon har vuxit enormt på bara några månader, är jätteduktig och klarar sig själv. Här vågar de släppa iväg henne utan att oroa sig för vare sig trafik eller andra faror. Flickan med det fantastiska kastanjefärgade håret är ute och leker med byns alla barn, övervakad från byns alla fönster hela tiden.

It takes a village to raise a child.

Sägs det.

I Saint Nazaire de Ladarès är det verklighet. Tilde går ingenstans utan att åtminstone ett par ögon ser.

Rickard tycker att det andas barndom som han minns den från när han var liten; kompisar alldeles nära och föräldrar som hjälps åt att veta var älsklingarna håller hus:

– De äldre i byn har snorkoll på hela familjen! Hävdar Rickard.

Att Tilde på barns vis så snabbt tillägnat sig sitt nya språk innebär att hon får tolka när grannarna behöver prata med mamma Annelie och pappa Rickard. Jag tror visst och bestämt att hela familjen är inte så lite stolta över detta faktum. Tilde, som först inte vill vara med och berätta om sitt franska äventyr kan till slut inte låta bli att ge sig in i diskussionen. Hon berättar att alla i byn är jättesnälla. Hon berättar om den gången när hon ramlat på cykeln och skrapat sina flipfloptår i asfalten och bybarägarens son kommit rusande för att hjälpa henne.

Tilde blir ivrig att få berätta. Matte, engelska och musik är roligaste ämnena i skolan, får jag veta, liksom att hon tycker att hon håller på att tappa svenskan. Då fyller mamma Annelie i och berättar att Tilde minsann pratar i sömnen. På franska. Och det går jättebra att prata franska, tycker Tilde men ännu så länge är det det svårt att skriva. Tilde går i en åldersintegrerad klass i grannbyn Causses et Veyran och åker skolbuss dit fram o tillbaka två gånger om dagen; först på morgonen till lektionerna, sedan tillbaka till Saint Nazaire för att äta en fyrarätters skollunch (sic!) i byns Salle de fête.

Klicka på bilden för att se filmklippet!

Klicka på bilden för att se filmklippet!

Skolmaten förtjänar egentligen ett eget blogginlägg och det är inte svårt att förstå att Tilde tycker att den franska skolmaten är mycket godare än den svenska!

Vårterminen blev tuff för Tilde, som när hon kom knappt ens kunde säga bonjour. Men nu verkar hon ha hamnat rätt. Hon får gå om en klass och då tycker Tilde att det mesta är lätt. I den nya klassen  går 6 barn i motsvarande årskurs 2 och de resterande  nio barnen går i det som i Sverige skulle motsvaras av årskurs 4.

Såväl St Nazaire som Causses et Veyran är små byar och familjen berättar att båda skolorna kämpar för sin existens och har därför gått samman för att få lite volym i klasserna. För Tilde är den ordningen både bra och dålig; det är tryggt med mindre klasser men resurserna är förstås begränsade. Att få gå i en fransk motsvarighet till våra svenska språkklasser för nyanlända har det aldrig varit tal om. Det finns helt enkelt inte att tillgå i så små byar.

Tilde tycker att skolan hemma i Sverige – Nils Månssons friskola – var bättre, för där kunde hon prata svenska. Så saknar hon syskonen i Sverige också men det är ändå bra i Saint Nazaire. Om de skulle flytta därifrån skulle hon istället sakna bästisen Gwen. Och pojkvännen. Tilde berättar ivrigt om alla klasskamraterna; om Clement, som sitter längst bak, om Leila som sitter bredvid henne i solen och om bästisen Gwendolyn, som är några år äldre och från Belgien. Hon berättar om Teddy, som är väldigt söt och om hans inte riktigt lika söta bror Fabian, liksom om Tristan, som är Gwens pojkvän.

Det är alldeles underbart att lyssna på alla små historier om den nya franska vardagen som bubblar ur Tilde. Mamma och pappa Annelie och Rickard säger att Tilde är trygg och acklimatiserad nu. Det tror jag minsann att de har rätt i! För egen del har föräldrarna också hittat en lunk och en trygghet. Barägarens son frågar de om allt från kaminer till kalkputs och han har alltid svar. Familjen har blivit etablerade bybor.

Jag sitter här i vårt snart färdigrenoverade tjörnhus och tänker på familjen i den lilla franska byn och på hur fulla av förväntan de verkar vara. Det är så fint att tänka på att jag bara knattrat på utan att tänka på att inlägget kanske blir lite väl långt. Nu har jag därför klippt ut andra hälften av historien om familjen Nathorsts franska äventyr och skall be att få återkomma med en fortsättning följer. Då blir det bilder inifrån familjens hus också – nu kan ni väl knappt bärga er, va?

 

Sakta jag går genom byn

Taggar

, ,

Det regnade ganska stillsamt över Murviel natten till onsdag och av den aviserade stormen blev det till slut bara ett duggregn. Det mullrade hotfullt från långt borta en stund men vi klarade oss undan. Jag vaknade inte av en sol genom sovrumsfönstret och inga djur lät höra ifrån sig heller. Istället var det alldeles stilla.

Efter nattens regn...

Efter nattens regn…

Det doftade eftersäsong. En lätt melankolisk stämning vilade över den regnvåta trädgården och den intensivt myllrande sommaren som nyss hade Murviel i sitt grepp kändes långt borta. Vackert och vilsamt var det. Liksom mjukt, nästan lite skört.

Men det var fortfarande sommarvarmt. Sensommarfuktigt.

Jag har umgåtts intensivt sedan planet tog mark i tisdags kväll och har hunnit med att träffa både elektriker, snickare och rörmokare. Varmvattenberedaren har säckat ihop och läcker som ett såll. Förhoppningsvis handlar det om gamla kalkavlagringar som täppt till ventilerna och som är relativt lätt att åtgärda. I värsta fall får vi byta ut hela pjäsen. Snickaren tog mått för en dörr in till badrummet vid vårt sovrum och elektrikern har fått i uppgift att åtgärda allt elektriskt småfix som återstår. På det hela taget känns det hittills som en hyggligt effektiv snabbvisit i Murviel.

Onsdagen fortsatte med en apéro med K och M, innan jag traskade vidare till herr & fru L, där middag på takterrassen väntade. Små stillsamma skurar avlöste smattrande varandra mot det skjutbara terrasstaket men min medtagna kofta blev hängande över stolsryggen. Kallt var det då rakt inte.

Det är smått fantastiskt med alla vännerna härnere. Samtalen vindlar sig genom stort och smått,  genom det som är trassligt till det mer lättsamma med en fullkomligt naturlig och otvungen lättsamhet och jag är så tacksam över det.

Det är fint. Tryggt.

Så traskade jag som så många gånger tidigare hem genom ett tyst Murviel,

img_0606

röster från en annan takterrass hann jag höra och jag mötte en hund, som inte alls hade tid att stanna och prata med mig. Hen var ute för att göra sin kvällstoalett. Alldeles ensam.

img_0605

Härnere gör de med sina hundar som vi gör med våra utekatter därhemma; de släpps helt sonika ut själva innan det är dags att haspa dörren för natten. Kvar på gatorna ligger fekalier av varierande storlekar men morgonen därpå är de flesta av högarna mirakulöst nog borta. Märkligt, det där.

Som alltid när jag närmar mig murvelhuset på promenader i kvällsmörker,

img_0610

snabbar jag på stegen, förbereder nycklarna och låser snabbt upp grinden. Jag skyndar mig upp för trapporna, låser upp ytterdörren och förskansar mig inne i tryggheten. Trädgården är höstmörk och lite kuslig. Vad som gömmer sig i vegetationen är omöjligt att veta. Det gulaktiga skenet från gatlyktorna förstärker den lätta känslan av obehag och det är skönt att till slut befinna sig bakom stängda fönsterluckor och en låst ytterdörr. Mot gatan står fönstren öppna. En och annan bil kör förbi. I övrigt råder tystnad.

Morgonen därpå är solen tillbaka

image

och jag far iväg på en snabb visit hos familjen Nathorst i St Nazaire.

img_0612

Där renoveras för fullt och jag är nyfiken. Skall be att få återkomma med rapport! Väldigt snart.