Födelsedag!

Bloggen fyller tydligen 9 år idag – grattis, Bloggen!

Hej huset i mars 2012!

Ett första, ganska ointressant, inlägg om digra, språkförbistrade köpeluntan som skickades mellan oss, notarien och säljarna, hade förstås noll läsare, eftersom ingen kände till Murvielklotter då.
Sedan tog det ganska raskt fart från 575 besök 2012, till en ganska stadig kurs med mellan 8000 och 10.000 besök årligen från 2013 fram till nu. Flest visningar hade bloggen 2013 (knappt 38.000) men flest besök hade den 2020 (knappt 10.000).
Alltså tuffar det på, klottret! Det växte lite förra året – kanske ett resultat av att Corona skapat mer tid också för bloggläsande?
Spelar det någon roll hur många ni är som tittar in och läser?
Det vore förstås en smula meningslöst om ingen mer än jag själv läste; det vore som att stå och ropa i en öde urskog! Hur många ni är spelar inte jättestor roll men statistiken skvallrar om ett jämnt och stadigt flöde. Det säger mig att jag har en trogen skara följare och det gör mig förstås ödmjukt glad!
Förhoppningsvis kan jag snart rapportera från Murviel igen – covid willing and weather permitting;)

Allt blev fel – till och med födelsedatumen blandades ihop; jag född 1 juni 1961, exman, vars namn här ersatte mitt, född 1960 men inte 1 juni…

Snow on Demand

Etiketter

,

Jag minns när vi diskuterade huruvida det var dags att investera i en snösläde. Vi bodde i huset i Älta. Snön låg meterhög utanför fönstren,

Det var gnistrande vackert ute och alldeles outhärdligt. Vår uppfart var inte särskilt lång, inte heller gånvägen mellan gata och trappa men när snön för femtiotolfte gången den vintern hade vräkt ner under natten och plogbilen vält upp en hög vall av packad, oftast blöt och tung snö på vår uppfart, då var det inte roligt längre.
Att få bort snön från bilen, isskorpan från vindrutan och sedan ta itu med plogbilens vall blev ett rejält fyspass i morgonmörkret. Så jag vidhåller att snö kan vara vackert att se på – en gnistrande solig vinterdag till och med njutbar – men bekymren den för med sig är ändå helt omöjliga att bortse från. Åtminstone för undertecknad.
Så tillbaka till diskussionen om snöslädesinköp eller inte; det blev aldrig någon. Vi fortsatte med skyffeln.
⁃ Det blir tyngre med snösläde, påpekade grannen.
⁃ Var skall den stå när den inte används, funderade jag, med hänvisning till vårt redan typiskt överbelamrade garage.
⁃ Snart är det vår, kraxade min inre optimist

Nöjde vi oss alltså där? Med att konstatera att det blir för tungt att dra en snösläde fram och tillbaka? Kapitulerade vi inför vintern och bestämde oss för att omfamna den istället?
Svaret på det vet ju ni som känner mig eller om ni tittat in här genom åren. Jag började istället att maniskt hemnetknarka och drömde mig bort med hjälp av A Place in the Sun. Jag upprepade som ett mantra vännen Lysannes bön om att få snow on demand för att sedan själv avgöra när jag fått nog.
Det ledde inte till omedelbar behovstillfredsställelse vad gäller frånvaro av snö, utan mer ett gradvis avståndstagande; från insnöat villaliv i Älta till en balkong på sjätte våningen med regelbunden flykt till Murviel, till västkustliv där snömängden är av betydligt beskedligare mått.
Det är lite ”on demand” över det. Just nu ligger ett lätt snötäcke över vår ö, det är minusgrader och husets mattor har fått välbehövlig rastning.

Se där faktiskt en bra sak med snö för en kort stund! Åtminstone när murvielresorna känns bortom räckhåll.

Tänk ändå, vilka funderingar en annons om rea på snöslädar kan sätta igång…

De där fortsätter vi att strunta i…

Framtiden – är den här nu?

Etiketter

, ,

Om två veckor är jag till slut inte längre rektor. Efter fjorton år med ansvar för en rad olika skolor lämnar jag över rodret för Dinglegymnasiet. Överlämnandet har planerats i tre och ett halvt år och är inte på något sätt resultatet av ett plötsligt hugskott. Ganska ovanligt, för att vara jag, som gärna spontant agerar på infall när så är möjligt.

Fina Dinglegymnasiet…

När jag tackade ja till att leda starten av nya Dinglegymnasiet hösten 2017 var det med viss tvekan ; jag skulle ju hyra ut mig och styra över min egen tid, var det tänkt! Men så bestämde vi dinglepionjärer att jag skulle iklä mig rektorsrollen medan min biträdande kollega gick rektorsutbildningen. Nu är hon klar med den och under hösten har vi förberett för hennes övertagande. Det är smått fantastiskt att få lämna över på det sättet, med eftertänksamhet och efter ordentliga förberedelser.

Det känns väldigt bra men också lite märkligt. Mitt jobbliv kommer, för första gången sedan jag som 24-åring drog igång min skolkarriär, inte att vara knuten till en fysisk arbetsplats. Istället är det distans som utgångspunkt som gäller. För Dinglegymnasiet och systerskolan Nuntorpsgymnasiet skall jag hålla i det systematiska kvalitetsarbetet och också jobba med utvecklingsfrågor och omvärldsbevakning. Hemifrån ön, från Solna och inte minst från Murviel med nedslag på de båda skolorna med jämna mellanrum.

Nomaden i mig får ändå till slut sägas vara framme vid målet!
Första februari 2021.
Knappt nio år efter att drömmen om ett sådant liv kopplade greppet om mig. Jag har kanske hos några gjort mig känd som hon som hittar på saker och bara hoppar ut i det okända men det stämmer alltså bara delvis. Långt därinne i mig bor ändå en trygghetsknarkare! Jag vill ha mat på bordet, trygga tak över huvudet och en tillvaro som är så harmonisk den kan vara. Förändringar är både spännande, utvecklande och med jämna mellanrum nödvändiga men de innebär sällan särskilt mycket harmoni i ett inledande skede. En och annan betydligt modigare frankofil expatriot har kanske till och med hunnit avfärda mina drömmar som fantasier som inte blir verklighet innan det är dags för pension. Men med minst fem och ett halvt år tillgodo är jag nu där. Har inte riktigt greppat det mentalt ännu men om jag får det på pränt kanske det börjar kännas mer verkligt?
Om covid överhuvudtaget fört något gott med sig, är det att vi till slut får grepp om de möjligheter distansarbete för med sig, inte bara för den enskilda arbetstagaren, utan kanske i ännu högre grad för arbetsgivarna. Insikten att det inte behöver handla om antingen eller hjälper också till, liksom att de flesta av oss också har behov av en fysisk arbetsplats och fikaraster med kolleger. När covid till slut ger vika skall det bli otroligt spännande att få följa hur arbetslivet utvecklas och hur stadsbilderna påverkas långsiktigt.
Idag är jag optimistisk och tänker att det är en skön ny värld som väntar oss därute. Bortom lockdowns, höga dödstal, galna presidenter och kringskuren frihet.
Och med en liten Stina som vispar runt, prövar vårt tålamod, kissar där hon inte skall och som vänder upp och ner på hela vår tillvaro. Välkommen i februari, redan älskade lilla ulligan (uttryck myntat av dinglekollega Kristin)!