Nu måste jag få uttrycka min beundran

Etiketter

, , , , , , , , ,

Sedan vi köpte Murvelhuset för snart 6 år sedan har jag följt och förundrats över alla svenska expatrioter och allt de hittar på för att kunna få till en tillvaro långt från svenskt vintermörker, kyla och tröstlös, evighetslång vinter. De inspirerar mig och utan deras exempel skulle jag inte befinna mig där jag är nu; nämligen flera steg närmare en tillvaro som möjliggör fler och längre vistelser i Murviel. De visar att allt är möjligt.

Alla B&B-fantaster som visar att med lika delar jävlar anamma, drömmar som inte låter sig hejdas, hårt slit och aldrig sinande källor av idéer och nya friska tag, så går det vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hantverkarna, massörerna, konstnärerna, översättarna, köpemäklarna, företagarna i vinbranschen och distansjobbarna och så den kanske coolaste av dem alla (förlåt alla övriga – jag beundrar faktiskt er också!); Ulf Kloo, skicklig fiolmakare! Tänk att det sitter en svensk fiolbyggare i en liten fransk by och mejslar fram det ena musikaliska konstverket efter det andra! Hur lyckas man med det?

Jag fastnade för ett blogginlägg på Brev från Servian idag och blev tvungen att dela med mig. Gå in och lyssna på vilken ljuv musik som uppstår när en musiker spelar på Ulfs strängar!

Foto Ulf Kloo

Kan Monsieur Kloo bygga fioler borde jag kunna styra med min fjärrundervisning från en annan fransk by alldeles nära, tänker jag. Nämnde jag hur inspirerande det är att följa fiolmakaren och alla de andra?

Ett liv bortom slask, långtradare på E6:an och regn på tvären är alltså en möjlighet?

Jag tror jag jobbar vidare på det!

Tack Ulf, Karin, Rakel, Anneli, Rickard, Magnus, Outi, Kjell, Maria, Yvonne, Therese, Rolle, Lotta, Gunnar, Erik, Annika och alla andra som visar att allt är möjligt!

Förkylningstider

Etiketter

, ,

… är det och jag är inne på höstens andra omgång. De kommer ju sällan lämpligt, de där bacillerna så resan förbi mamma blev istället en arbetsdag i en stuga i skogen.

Uppvärmd bara för min och hundens skull och så rofylld att irritationen över bacillerna vändes till axlar i nedsjunket läge och en blick som med jämna mellanrum letade sig ut genom de vackra gamla stugfönstren.

Sommarflugorna som till sist dukat under av senhöstkylan låg i fönsterkarmarna och utanför knarrade snön under skosulorna. Alldeles innan mörkret föll, knarrade vi därifrån, hunden och jag, för att slippa snava över rotskott och kvistar i mörkret. Det hade vi inte behövt, eftersom månen tog vid när den bleka vintersolen gav upp; samma måne som sedan tappert följde med oss hela vägen genom värmländska och dalsländska skogar, ner till Göteborg, där vi släppte av min älskade lillaste unge, och till sist tillbaka till Tjörn igen.

Vi lyssnade på Mannheimer&Skäringer-podden och på julmusik och trots många mil på ganska så tråkiga vägar, så mådde jag som en drottning.

S, hunden, jag, frostiga träd, fullmånen och midvintermörkret.

December tycker jag om, trots mörker och kyla. Advent, snart jul. Det går liksom inte över; jag är barnsligt förtjust i stämningen.

I år firar vi jul på Tjörn med stora delar av familjen. Huset är färdigrenoverat, så när som på några smådetaljer och adventspyntet gör sig betydligt bättre i år, utan byggbråte och vilsna ägodelar staplade på varandra varhelst en liten orenoverad – eller redan fixad – yta uppenbarat sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Med så mycket finlir till slut att pyssla med i huset på ön, får mitt juletinder sig en revival och det är nästan så att jag glömmer bort att längta till Murviel.

Fast bara nästan.

Där har det nämligen också hänt saker, fast om det får jag berätta en annan gång. Under tiden bjuder jag på lite före- och efterbilder från Tjörn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan hända att det kommer ytterligare bildbevis på resultatet av renoveringarna när ljuset vänder tillbaka och när inte julpyntet skymmer sikten. När det börjar närma sig vår igen. Typ.

Hej efterlängtade, älskade Lillebror!

Etiketter

, ,

Nu är du här ju! Mitt andra lilla barnbarn, Bertils lillebror! Och jag – jag är dubbelmormor!

Ännu en gång är jag är så där sprittande glad som jag var för tre år sedan och så otålig att jag vill åka till dig och din bror meddetsamma. Fast jag får vänta till imorgon.

Två små bröder – tänk så fint!

Jag har stickat en tröja till dig också, precis som jag gjorde till din storebror, när vi gick och väntade på och längtade efter honom. Din är röd och har en luva med tofs, eftersom det snart är jul. Din tröja har inte färdats genom Europa som storebrors gjorde. Istället stickade jag fram tankar på dig med västkustvindar vinande runt knuten. Med fantasier om dig virvlande runt i huvudet har det gått bra att stå ut med nästan vad som helst. Till och med regn på tvären!

Jag har fantiserat om hur du kommer att se ut när du har den på dig, lurat på om det också på ditt lilla huvud växer massor med hår och för min inre syn har jag manat fram bilden av kloka outgrundliga bebisögon som ser sig yrvaket omkring.

Under många timmar satt jag på kvällen den 20 november med telefonen bredvid mig och hoppade högt vid varje pling och med fjärilar i magen tittade jag på skärmen och hoppades att nu, nu är han nog här! Jag har längtat efter dig, förstår du och trots att du kom några dagar tidigare än väntat, så kändes timmarna efter att din mamma och pappa farit iväg till BB evighetslånga, innan den första bilden på dig dök upp en kort stund efter att du fötts.

Inte kunde jag gå och lägga mig, trots att det var mitt i natten!

Sova var inte att tänka på!

Och när jag fick syn på dig i din BB-balja, då grät jag visst. Vuxna gör det av glädje ibland, förstår du. Och av lättnad, för det blev några timmars spänd väntan på dig, nya, älskade barnbarnspojke!

Tänk så många äventyr som väntar på dig och tänk så många vi är som skall älska dig, sätta plåster på dina skrubbsår, ängsligt vaka över dig när du springer omkring med din fina storebror och igen och igen skall vi berätta för alla som gitter höra, vilka alldeles särskilt fina små pojkar ni är.

En liten skatt till är du. Lilla, lilla älskade du!

Och Bertil, din storebror; du skall se att han kommer att sjunga många fina sånger för dig, för han kan så många, och han sjunger så vackert. Om du ber riktigt snällt kanske han till och med kan tänka sig att lära dig några av dem?

Så kan ni chillaxa tillsammans, för det är han också bra på. Ingen kan mysagosa som storebror!

Fast du får kanske se upp så att han inte i ett obevakat ögonblick knycker din myspöl, för den var ju trots allt en gång hans…

Elefanten har för övrigt också fått syskon, kanske vi skall berätta! Han har fått en elefantlillebror och du, minsta söta människoprins, har fått en alldeles egen elefant. Det tror jag att Bertil tycker är rättvist. Och helt nödvändig rekvisita när det är dags för brorsornas framtida mysstunder tillsammans.