Instruktioner, seglatser och murvellängt

Etiketter

, , ,

Så landade den i lådan, till slut; Murvelhusets nya instruktionsbok.

Den tog sin rundliga tid att få klar, inte för att den författats med några större litterära eller konstnärliga ambitioner, eller för att den ägnats tidskrävande, omständliga revisioner. Istället har den sinkats av strulande teknik och långsamt såväl franskt som svenskt nät.

Fast den behövs, har jag varit medveten om nu ett tag, eftersom ett gammalt hus äger sina små egenheter, faror och finurligheter. Den gamla instruktionsboken hade hunnit bli inaktuell. Farorna som beskrivs i den har till största delen åtgärdats, medan vi successivt blivit varse andra.

Så inser jag när jag bläddrar i den att jag ändå inte fått med allt som en något mer ovan murvelturist snubblar på.
Jag borde förstås ha berättat om fönsterluckorna och hur de bäst skall förstås; att du stänger ute solen med hjälp av dem och att de även behöver stängas vid skyfall, eftersom de gamla fönstren då inte riktigt står pall, och vatten sipprar in i de små glipor som finns där fönstren möter bågarna. Du ser inte gliporna med blotta ögat. Men du ser de små pölarna på golvet när regnet dragit vidare och du öppnar luckorna mot den regnfriska luften.

Och visst hade det varit lite snitsigt att berätta att ytterdörrens nyckel skall vridas två varv, att gästerna inte behöver bära kökspryttlar fram och tillbaka till poolområdet, eftersom nästan allt du behöver finns i poolhuset och att det finns en Sodastream för bubblande vatten! Liksom att informera om koden till hänglåset på grinden. Utan den, ingen access till den trolska trädgården!

Nåväl. Att jag drabbas av total och svår längtan tillbaka till Murviel när jag bläddrar i mitt alster, behöver kanske inte nämnas, trots att Tjörn lockar med seglartävling idag, och trots att vädergudarna bjuder på ett skådespel av sällan skådat slag. Blixtsnabba omslag mellan strålande sol och glittrande hav till blygråa himlar, mullrande åska och blixtar som skär genom det gråa, gör att vi inte som planerat intagit första parkett för att betrakta skådespelet ute på redden.

Det är troligt att flera av deltagarna valt att bryta, eftersom antalet båtar vi ser i det lilla gatt som utgör vår havsutsikt är betydligt färre än tidigare år. Vem vill befinna sig med hissade segel på öppet hav när åskan går, liksom?

Medan jag sitter här bakom treglasfönstren och betraktar väderfenomenen plingar det infernaliskt och tätt i min telefon. Det är Maison Vieussan som gör sig påmint med en inbjudan till konsert i oktober.

Klicka på bilden för mer info om evenemanget!

Nu hampar det sig så lyckligt att jag råkar vara på plats just då, så apéro och konsert får det bli! Fina grejer, sånt!

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

En solitär dag till slut

Etiketter

, , , , ,

Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,

och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.

Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.

Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!

Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.

Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.

Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.

Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.

Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.

À bientôt!

Tioåriga gästens sista kvällsdopp…