Etiketter

, ,

Vi är hemma igen efter en utflykt till murvelvänners svenska viste i Lysekil.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilda vindar från havet rycker i våra västkustska fönster och jag har svept en filt runt benen. I händerna en stickning som får mig att fånigt leende tänka på prinsarna jag lämnade i Solna för en knapp vecka sedan:

Hejdåvink utanför solnaköket

”Landet runt” rullar på vår tv-skärm och jag låter den första, allvarliga höstkänslan svepa in över mig. Helt oävet är det inte. För en liten stund, iallafall.

Jag åker snart till Murviel för att försöka få igång köksrenoveringen del 2. Kylskåp är beställt,

Ett stort rostfritt monster från Smeg…

kakelprover är fixade,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och François är vidtalad, så jag hyser någorlunda gott hopp om att det kommer att komma igång.

Spis har jag hittat fast ändå inte. Vi vet vilken vi vill ha men just de måtten vi bestämt oss för är naturligtvis såpass ovanligt att jag ännu inte lyckats lokalisera just den. Liknande, ja, men med fel mått. Monteringen av skåpen blir liksom avhängigt av att de där större pjäserna som kylskåp och spis är på plats för att det inte skall bli oväntade glipor och därmed skarvar. Det lutar därför åt en bredare variant, trots att det innebär mindre bänkyta på sidorna men med den fördelen att den verkar finnas inne både på Boulanger och Darty, med möjlighet till någorlunda snabb leverans. Något billigare är den också, sin större storlek till trots.

Susanna är genast på och ritar en ny variant med den bredare spisen och det ser ut att kunna fungera det med.

Precis som det varit de senaste gångerna inför resorna ner till Murviel, så kryper en stress in under skinnet på mig och den är inte alldeles lätt att mota bort. Jag behöver liksom en ursäkt (som att planera ett kök….) bortom att jag bara vill dit med jämna mellanrum för att rättfärdiga resorna ner. Det är faktiskt riktigt fånigt men så fungerar jag. Jag har också skaffat mig en inte oansenlig hoper nya förpliktelser som ständigt pockar på uppmärksamhet. De är ena riktiga illbattingar, de där förpliktelserna, och de får allt som tar min uppmärksamhet ifrån dem att framstå som trivialt, onödigt och som något som faktiskt borde få vänta. Att de i grunden är förpliktelser jag i högsta grad valt och som jag också trivs med, bidrar förstås till kluvenheten.

Helt och hållet kan jag sällan släppa taget om jobbet. Jobben. Jag vill det inte heller. Det är mycket att göra, rent av kniven mot strupen, men bit för bit tar vi gemensamt kommando över sakernas tillstånd och min dingleskola har mig i sitt grepp. Det får den. Det är fint att få vara engagerad i något som känns viktigt.

Samtidigt har jag de senaste dagarna gett simultankapaciteten ett ansikte, när jag i fredags morse sladdade in på skolan tidigare än vad jag brukar, drog igång Adobe Connect för att kunna supporta mitt lilla språkföretags lärare under deras första fjärrlektioner i spanska och tyska, och samtidigt satte mig i ett möte om städrutiner inför en inspektion nästa vecka.

En mängd saker pockar på min uppmärksamhet samtidigt och ibland får jag spel. Fast oftast inte ändå, för saker blir gjorda, både av mig och av alla proffs runtomkring mig. Jag känner mig rentav för stunden priviligierad och jag är dessutom smått tagen av och fascinerad över hur bra det ändå går att ha lärare på två olika platser i den södra halvan av landet, medan eleverna sitter på två olika skolor nästan så långt norrut i landet som det går att komma.

Att jag kan bli nästan löjligt lycklig där jag befinner mitt i en virvelvind och ser hur det ändå fungerar, skvallrar måhända om att det är tur att det inte riktigt är dags för pension än på flera år.

Så var det det där med älsklingarna. Dem som jag alltid vill vara nära. S som finns mindre än en timme bort men som jag ändå inte hinner träffa så ofta som jag hade önskat. Mamma i Värmland. Och De två äldsta tillsammans med prinsarna, som jag trots allt ser till att prioritera. Den minsta prinsen i Solna älskar att titta på mina inspelade filmsnuttar på paddan. ”Ärtil!” ropar han förtjust när jag tar fram den, i förhoppning om att han skall få titta på sin rolige och högst älskade bror Bertil. Att han själv finns representerad bland de där filmklippen vill han inte riktigt gå med på. Det är Bertil för hela slanten.

Häromsistens satt det lilla grynet i mitt knä när vi bläddrade bland klippen och tryckte fram ett klipp från december 2018. Ingen Bertil finns med i det och ingen Bror heller. Istället står fönster och dörrar öppna mot vår murvelträdgård, solen skiner och fransk musik ljuder ur högtalare i bakgrunden. Det är lite stökigt. Julförberedelser pågår och det sköljer över mig hur mycket jag längtar dit.

För vad den där filmsnutten förmedlar till mig är att avkopplingen, den totala, den finns där. Den väntar på att sänka mina axlar och på att få mig att släppa den knottriga stressen för ett tag. Jag vet att när jag väl är där, är det lättare att släppa taget och hitta mitt ekvilibrium igen.

 

Mina fina solnaskatter

Det har varit prinshelg, kramarna många och goset en självklarhet. Det är som att vakna en födelsedagsmorgon när jag hör de där två komma tassande uppför trappan och kryper ner i sängen.

Fast ganska snart sätter hungern in och vi lufsar ner till köket och får fram frukost.

Så tar Bertil – B1! – och jag en busstur till Solna Centrum – B1 gillar fordon av alla de slag – medan B2 sover middag hemma hos pappa.

Mjukglass, bubbelvatten med päronsmak och så ännu en busstur hem via lekparken.

Sedan blir det lördagskväll och mamman kommer hem från sin jour och när morbror E ansluter blir det så roligt att det alls inte går att gå och lägga sig. Jag ser mig omkring och mår bäst.

Söndagsmorgon är pyjamasbarn och många koppar kaffe, en tur till lekparken,

och att sedan bli följd av en skuttande glad Bertil till tåget.

Det är ljuvlig sensommar denna augustis sista dag och septembers första. Den virvelvind som vardagarna bjudit på de senaste veckorna känns långt borta och avkopplingen är faktiskt total. Närvaron också. Bertil och Bror är här och nu. Det är bara två veckor sedan jag var här senast men det har hänt massor. Går det mer än några veckor mellan besöken, blir jag otålig.

Längtar och behöver.

Mormorskap.

Nästa helg fyller Bertil 5. Ljuvliga, fina, godmodiga Bertil. En äppelkindad skatt som får stå ut med en beundrande liten fantastisk Bror som följer honom hack i häl.

Ljumma vindar runt augustihelgen

Etiketter

, , , ,

Så kom sommaren i retur för en stund och i sköna rottingstolen ligger S och sover middag.

Huset har fått sig en genomkörare och har befriats från några veckors damm, jag har rensat avlopp och puttrat omkring och planerat för både murvel- och tjörnhus. Vårt gamla matmöblemang har fått flytta till Dingle, där det nu får agera konferensbord istället och i vardagsrummet har sofforna fått flytta runt medan matdelen ännu så länge bara har en matta. Vi tänker inte sitta på den och äta i väntan på att jag skrapat färgen av bordet som bott i källaren sedan vi lämnade Stockholm för fyra år sedan. Det lilla köksbordet får duga så länge.

Men värmepistol är införskaffad, eftersom bordet målats med något slags plastfärg, och i en låda i tvättstugan väntar färgpigment och linolja på att få återställa bordet till sin forna glans. Ett gäng gamla stolar skall målas också och kanske får jag införskaffa några fårskinn att slänga över stolssitsarna. Vi får se.

Samtidigt kommunicerar jag med en butik i St Chinian, som jag fått tips om efter att jag la ut en fråga i en languedocgrupp på Facebook. Det börjar dra ihop sig till köksrenoveringens andra etapp och jag hittar inte de vitvaror jag fått för mig att jag vill ha på de stora kedjorna.

I sverigehemma är de inte så svåra att hitta men i Frankrike har det varit värre. De finns ju förstås, det krävs bara lite mer detektivarbete. Och nu verkar det lösa sig. Det  engelska paret som driver Le Studio des Artisans i St Chinian hoppas jag skall kunna beställa hem dem åt oss. Även kaklet verkar vi kunna få hjälp med där. Nu är förvisso inte just kakel svårt att få tag på, men det blir genast lite knepigare, om än inte omöjligt, när det inte är det moderna stuket som en vill åt. Som de här glaserade, tex:

Allt skall handlas på plats, iallafall. Det skall inte fraktas ner franskt kakel köpt i Stockholm igen! Jag gjorde det när kommoden i gästbadrummet skulle få traditionellt kakel,

men det får jag ursäkta med att jag var ny och ovan och att det då kändes lättare att stuva in kaklet i bilen som ändå skulle köras söderut.

Konsoler till de öppna hyllplanen skall jag däremot köpa här. Jag har hittat dem jag vill ha och de är inte svåra att packa ner i resväskan. Resväskan och jag skall fraktas ner under andra halvan av september men vitvarorna behöver beställas innan dess för att vara på plats när köksjobbet drar igång. Det är nästan så att jag får aningens lite stresspåslag. Av erfarenhet vet jag ju att jag behöver vara på plats när renoverandet drar igång, eftersom frågor alltid dyker upp och behöver lösas på plats. Och jo, jag vet att jag skriver ”jag”, trots att vi är två om det, men det beror på att jag är den som knarkar inredning och får idéer. L är inte så intresserad av alla detaljerna, bara det färdiga resultatet.

Sedan vet en aldrig exakt när hantverkarna kommer; september, är det sagt men det kan ju hinna hända saker som försenar starten.

Världsliga saker, trots allt. Fint att fantisera om och att försöka visualisera hur det kommer att bli, är det iallafall. Och köksplaneraren, ja hon ligger fortfarande och sover under en yllefilt i kvällssolen.

Att få vara nära henne gör mig lyckligare än det mesta annat!