När Bertil och elefanten drog västerut

Etiketter

, , ,

Jag har kört in polis- och brandbil i garaget,

ställt tillbaka de något avmagrade blommorna i fönstren,

Bra flärp på de långa blomstänglarna…

fördelat prydnadskuddarna på båda sofforna istället för i bara en,

och ställt tillbaka ljusstakarna på borden. Huset ser nästan ut som det brukar igen och det ekar mellan de perfekt tapetserade väggarna. Jag ser mig omkring och tycker att det ser en aning själlöst ut. Lite för ordentligt. Innanför de renoverade väggarna har inga barn levt vardagsliv, det blev vi varse när en fyraårig liten prins härom veckan rusade in med ett stort leende på läpparna och genast satte igång med effektiv homestaging.

Med tavlan på sned…

Vi fladdrade efter honom med skräckblandad förtjusning och flyttade i rask takt upp den ena prytteln efter den andra i höga skåp och på hyllor undan prinsens raska och skickliga händer.

Han var hela tiden steget före och huset på ön förvandlades till ett vidunderligt äventyr, där prinsen upptäckte ett mörkt garage, hoppvänliga soffor och en fåtölj med päls på.

Överallt fanns märkliga sittplatser och såväl prins som elefant hittade ställen att kura ihop sig på på de mest oväntade platser.

Sängarna gick bra att hoppa i, medan prinsen sjöng om apor som gjorde samma sak.

Jag brukar förespråka en något slätare bäddning men varför inte?!?

Alltmedan jag log och fångade kramar i farten.

Det hände att prinsen blev gramse ibland men bara när det fanns anledning och bara för korta stunder.

Nu har han tillsammans med sin morbror tagit tåget tillbaka till sina päron och det har blivit så tomt, så tomt.

Vi skall snart göra om äventyret. Det skall inte dröja jättelänge innan jag hämtar honom igen och drar västerut. Den gråa killen med snabel får följa med då också; det är sedan gammalt.

Vi ska åka tåg igen, trots att SJ – eller är det Trafikverket som är boven? – gör sitt bästa för att ge den här inbitna bilisten skäl att istället sätta sig bakom en ratt för att vara säker på att inte drabbas av omöjliga förseningar. Men om försenade tåg skall jag inte orda nu; det blir för trist, så det tar vi en annan gång. Och prinsen kom ju både till ön och tillbaka hem till Solna igen. Med tåg och i tid.

Jag fantiserar redan om när han är här igen och om vad vi skall hitta på då. Och jag fantiserar om nästa sommar och Murviel, om Bertil och lillebror Bror, som snart också är stor nog att ge sig ut på egna äventyr utan päron.

Jag blir lite fnattig av blotta tanken. Mormorfnattig.

I Murviel är hus och trädgård mindre vuxet än på ön. Där finns inga tapeter känsliga för kladdiga barnfingrar och runt det som kan vara farligt finns staket. Där finns inga smitvägar för små upptäcktsresande, som det gör på ön. Bertil hittade smitvägarna meddetsamma; samma svagheter i inhägnaden som vår lilla hundmadame utnyttjade, också när hon blivit en mycket stillsam och långsam dam.

Där bortom den låga muren väntar nog roliga saker…

Barnsäkerhet stavas uppmärksamhet konstaterar jag ännu en gång. Det går aldrig att skapa en en helt barnsäker miljö – de små är hela tiden steget före; listiga och kreativa i en synnerligen effektiv kombination!

Jag pustar ut lite i min soffa med välordnade kuddar på rad. Lite skönt är det att hälla upp ett glas vin från slottet nära Murviel utan att behöva hålla det undan små barnhänder. Men bara för en kort stund. Ganska snart vidtar längtet igen, för hur charmigt är det egentligen när var sak får ligga kvar på sin plats?

Det är ju nästan löjligt, om du frågar mig!

När första snön faller över Småland…

Etiketter

, ,

…gissar jag att vi tar klivet in i senhöst och att utelivet på terrassen,

definitivt är över för den här gången. Nu väntar en oändlig radda mörka morgnar på sliriga vägar, snömoddskladdiga bilar,

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

och obändig längtan till murvelhuset och en sommar som redan känns oändligt avlägsen.

Dysterkvistigt, eller hur?

Fast jag luras!

En blek höstsol, som kastar långa skuggor över en terrass förberedd för vinter,

 får det att spritta i livsandarna och jag blir smått lycklig över att ständigt ana havet i gattet

istället för att blicka ut mot Globen i stockholmsk eftermiddagssol.

6 grader 10.00 6 oktober

Fast jag tyckte om lägenheten på sjätte våningen också. Tyckte om närheten till en storstadspuls jag sällan utnyttjade, men som det kändes bra att ha nära. Tyckte om mitt stockholmska, sociala sammanhang.

På ön är vi i det närmaste eremiter, långt borta från vänner och familj. Om jag inte flaxade runt som jag gör, skulle jag alldeles säkert bli lappsjuk; längta mig sönder efter alla älsklingar. Fast någonstans vet jag att geografin inte avgör hur ofta och hur mycket vi ses. Vetskapen att de finns nära riskerar att göra dig lite bekväm – vi kan ta det en annan dag, typ. När avstånden är större måste umgänget både planeras och prioriteras. Och det görs. Almanackan är full av ”D”-markerade dagar för Dingle ända fram till juni 2019. Övriga dagar är fria för umgänge med prinsar, turer till Murviel, jobb med Kennari – och häng på ön!

Det börjar infinna sig en lunk till slut. Det har tagit drygt tre år att nå dit. Jag njuter av västkustdagarna till slut, när ledig tid på Toftenäs inte längre automatiskt innebär fix och röj inför och efter renoveringar.

Det är fint. Ombonat, rofyllt och oftast städat.

Att komma hem i solnedgång…

Om en bortser från de ständigt saltkladdiga fönstren, förstås; vådan av att ha bosatt sig nära ett lynnigt hav som låter stormvindarna blåsa det salta skummet över det vindpinade huset.

Lediga dagar som den idag, när den enda planerade aktiviteten är att få in utemöblerna i garaget för vinterförvaring, är lisor för själen. Välbehövliga sådana, för det tar på krafterna att ständigt vara tillgänglig, ständigt uppkopplad och ständigt ”på”. Lediga dagar får jag ryta i mot hjärnan, som varvar igång när jag vaknar, och tala om att idag behöver den inte göra någonting alls. Idag får den plöja tidningar i all oändlighet,

stirra in i en sprakande brasa,

och bara om den känner för det be kroppen greppa snabeldraken och jaga dammråttor på övervåningen. Eller så kan det vänta till imorgon.

Det blinkar till i min padda och en varning om annalkande snö även på ön grinar illa från skärmen.

Fast det kan väl ändå inte stämma?!?

Languedochöst 2018

Etiketter

,


Blixtvisiten går mot sitt slut. All tvätt är tvättad, sorterad, omsorgsfullt vikt och tillbaka i linneförrådet igen. Kyl och frys är rensade, köket fejat och huset är därmed redo för ett par månaders solitär tillvaro.

Stormen, som låg kvar som ett grådaskigt duggregn när jag landade i tisdags,

lämnade halva trädgårdens lövverk på terrassen, i poolen, runt poolen, på de grusade ytorna, i trapporna och på den nya stenläggningen.

Dörren till förrådet under terrassen har återigen svällt av fukten från det läckande nya takutsprånget,

Trista ränder på fasaden…

där anslutningen mellan takpannor och terrassgolv lämnar en del övrigt att önska.

Vackert men helt verkningslöst tak

Därinne bakom den fuktangripna dörren finns både lövblås och högtryckstvätt och eftersom det är lögn att rucka på den, har jag istället spolat med vanlig slang och borstat med piasavakvast. Det tog fyra och en halv timme men det blev fint.

Skall jag se positivt på saken, var det en kontemplativ sysselsättning och solen både värmde och sken. Dysterkvisten i mig och som ibland visar sitt fula och ovälkomna tryne, väser dock irriterat, att det var då själva den lede att inte saker och ting kan åtgärdas och sedan vara bra. Fungera som det var tänkt, liksom.

Det är förresten inte bara sagda dörr som reagerat på fukten; det har också trädäcket vid poolen gjort.

Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…

Brädorna bågnar bortom all räddning och vi kommer att behöva göra om alltihop. Det var flera runtom oss som skakade på huvudet när vi la plankor direkt på backen men jag tänkte att det nog ändå skulle hålla några år, iallafall.

Fel av mig.

Det ser för jävligt ut.

Det hamnar tillbaka på vår to-do-list.

My bad.

Men bignonen blommar för glatta livet,

stenläggningen är superfin och den nya omgjorda trappan med fyra steg istället för tre smälter in i omgivningarna och ser ut som om den varit där alltid.

Och torsdagskvällen bjöd på middag al fresco hos Maria H med tända ljus, smarrig pasta med musslor, bubbel från Limoux och grannens upplysta pool som backdrop.

Det senare fick vi be dem om, för ambiencens skull, vilket de genast ackommoderade.

Och det är precis här som kontrasten så här års blir som störst mellan hemmet på ön och vårt sydfranska viste; storm och naturens råa krafter ena dagen och vindlande samtal i ljummen sammetskväll nästa.

Och bad! Jag tog vad jag trodde skulle bli årets sista simtur idag,

men bara en kort stund efter att jag stigit upp, fick jag hoppa i igen. Det blev så väldigt varmt i solen, nämligen.

Det är 19 oktober. Jag badar. Sitter i blöta badkläder och torkar. Stickar på sagotröja nummer två. I solen.

Just sayin’.