Av allt en kan hitta på en solig majlördag…

Etiketter

,

Solen har gått i moln men det gör ingenting. Det är så skönt på vår veranda just denna majkväll att det snarare är skönt när molnen tar udden av värmen i kvällssolen. Jag är nybadad och känner kvarlämnade viffar av vanilj från badskummet på min hud medan jag sippar på ett glas svalt vitt.

Kroppen värker en aning, efter en dag i vårt av byggbråte, flyttkartonger och bortglömt skräp belamrade garage. Ryggen sa ifrån till slut och vi fick lämna det halvvägs klart, vilket i sig tar på krafterna. Jag hatar halvmesyrer!

Fast när jag tittar på halvvägsresultatet, inser jag att det faktiskt får duga som dagsverke.

En liten mus sprang skräckslagen ut ur sitt av tvättsvabb, rester av isolering och av kartongbitar byggda hus under en pall med taktegel.

Där har musen med familj kunnat gona sig i många år, medan höststormarna härjat utanför. Nu är det slut med det. Inga gömda hörn bakom allsköns bråte finns kvar i garaget och golvet är frenetiskt skurat med Ajax. Såpa brukar annars vara stapelvaran men nu fick det bli den vita tornadon! 

Det krävdes en och annan paus i solen för vätskekontroll…

Billyhyllor står prydligt uppställda mot en av väggarna i väntan på flytt till sonens nya lägenhet och äntligen finns plats att fixa matbordet från Blåsut, som stått och skämts i ett hörn tyngt med allsköns bråte.

I ett kuvert i en flyttlåda hittade jag bilderna som det valdes mellan när studentskylt och tårta skulle fixas till sonen för elva år sedan. Söta, underbara unge – inte helt olik två andra små skatter, som han nu är klok och vuxen morbror till!

Jag kan förvisso tänka mig behagligare sätt att tillbringa en solig majlördag på än bland musspillning och spindelväv men känslan efteråt, den är oslagbar, mina stela leder till trots. 

Om bara en vecka är jag i Murviel. Där finns också saker att ta tag i men det mesta av det får vänta till i sommar och till senare i höst. För denna nästa vända ner skall ägnas åt sköna timmar i trädgården, utflykter och god mat. Jag längtar, trots att tjörnkvällen är magisk och förföriska dofter från köket letar sig ut genom terrassdörren.

Där leker för övrigt en tunn vit gardin med kvällsbrisen, precis så som jag fantiserade om i vårvintras, när kvällsmörkret var kompakt och en kväll tillbringad ute på terrassen kändes avlägsnare än allt annat. Men en hopplöst kall mars och april har äntligen gett vika för en ultrasomrig maj och jag njuter av varenda minut. Förutom under de där timmarna bland bråten i garaget, då förstås.

Det är fint nu.

Plötsligt händer det…

Etiketter

, ,

Jag brukar ju ha den fula ovanan att klaga över kyla, regn på tvären, oförlåtande vind och annat västkustskt. Men när lyckan är total på en bänk i solen, då tiger hälsan still.

Eller inte!

Just precis i en sådan vardagsstund som den jag hade i morse, med en kopp svalnande kaffe i handen – med marint tema och sydfransk backdrop i form av en duk – är jag mer tillfreds än jag varit på mycket länge. Birdiesarna är lika lyckliga som jag och ger full hals.

Måsen från i söndags tar plats på räcket igen, liksom för att säga ”bonjour, ça va?”. Eller bara ett mer svenskt måshej.

Grannen, med en bakgrund som expatriotfransos, visslar genom sitt öppna fönster och vid horisonten är havet skarpt avtecknat mot en molnduttad himmel.

Där ni, fick ni er ett rejält, fullkomligt meningslöst men ack så lyckligt, purple passage!

Jag tror att jag har lärt mig det där med att bara stanna upp en stund och förstå att ingen njutning är någonsin beständig, så det gäller att passa på. Insikten om att de mindre behagliga stunderna inte heller är beständiga följer med nödvändighet. Åtminstone för det mesta och för de flesta av oss.

När naturen kråmar sig så här runt omkring mig blir jag en smula sentimental, rentav förnumstig, och kanske borde jag låta bli att dela denna eufori.

Eller nä, varför då?

Vi är väl ganska bra alla vi, så här långt norrut, på att njuta av att vintereländet äntligen gett vika?

När jag sugit i mig det sista av mitt ljumma kaffe kunde dagen dra igång och rektorskan for på ett strålande humör iväg till eleverna och hundarna på Hos Malin.

Fika på Malins veranda med utsikt över en havsvik är ingen dålig arbetsmiljö,

så det goda humöret höll sedan i sig hela vägen till Dingle, där möten väntade. Engagerad skolpersonal från en av kustkommunerna visade hur en slipsten skall dras när en elev behöver särskilda hänsyn och av det blev jag återigen så glad att vägen hem över alla kustbroar gick lekande lätt.

Nu sitter jag med en tunn kofta över axlarna ute på altanen och betar av några mejl och filar färdigt på detta blogginlägg innan äpplelocket stängs för kvällen.

Jag får nypa mig i armen över att det nu är möjligt; för bara en vecka sedan tedde sig en sådan kvällstillvaro som en avlägsen hägring. Eller åtminstone som något som får vänta till nästa murvielvistelse.

En bra dag, alltså.

Bonne nuit!

Jeezes, vad det blåser!

Etiketter

,

Idag har jag hållit mig hemma. Jag har bockat av telefonsamtal, bokat möten, planerat och letat uppdrag för att dra in lite nya sköna kulor till mitt stackars åderlåtna företag. Det tar tid att få igång en verksamhet som lönar sig och jag har ju siktet inställt på längre vistelser i Murviel om inte alltför länge, så jag stretar vidare. Förr eller senare måste det ju lossna, tänker jag. Idéer har jag många och så övertygad är jag om sagda idéers förträfflighet att jag bara måste få dem att bära. De bygger på fjärrlösningar och sådant är ju inte beroende av var en befinner sig geografiskt.

Ju.

Det är kylslaget på ön,

dagen började blöt

En halvt uppblött kartong med levererad soffa

och jag svor eder över att inte kunna ta en lunchbreak och montera loungesoffa. Sådant låter sig inte göras i envis blåst och regn på tvären. Jag undrar om inte årets vår varit ovanligt blåsig och just den där vinden riskerar att få mig att förlora tålamodet.

Jag påminns om anledningen till att Murviel blivit vår tillflyktsort.

Jag minns de där vindpinade tjörnska somrarna när värmen aldrig ville infinna sig och är så tacksam över murvelhuset, trädgården därnere, som visserligen just nu fortfarande är upp-och-nervänd eftersom det regnat för mycket för att få till stenläggningen, och det turkosblåa, där åtskilliga timmar tillbringas när solen gassar.

Jag tycker om Tjörns vildsinta väder, bara inte på sommaren, när jag vill sitta ute i ljumma kvällar på en ombonad terrass.

Fast ombonad är det sista terrassen är just nu, den nya loungesoffan till trots,

Kan ju bli bra, nån gång…

Vårt vardagsrum är plågsamt typiskt för årstiden, med utspridda dynor och kuddar som inte kan vara ute för att det regnar eller blåser eller bara är alldeles för kallt.

Ett stort, rött parasoll hann jag köpa innan jag mindes att parasoll lever farligt på vår vindpinade ö. Men när vinden mojnar, regnet upphör och temperaturen stiger, då kommer jag att sitta i vår nya soffa, på kuddar från Granit och med parasollet uppfällt. Då kommer jag att tycka att det är värt det. Jag är en evig optimist som naivt trotsar varje vädrets maktutövande med fingrarna krampaktigt låsta runt ett glas vin.

Jäklar så snyggt vindblåst en blir! Rena hollywoodrufset!

Sen drar jag.

Till Murviel och till sommaren.

När murvelsemestern är över kommer det att vara augusti. Augusti är bästa månaden på västkusten.

Sägs det.