September flirtar vilt med mig…

Etiketter

, , ,

September ändå.
För tillfället tillbringad i Solna med två prinsar, varav den yngste höll mig sällskap igår, eftersom temperaturen på hans ädla änne var något för hög för att han skulle kunna gå till föris.
Fast så sjuk var han inte, så jag fick en ljuvlig dag på tu man hand med honom.

Han fick mig att glömma det trista faktum att vi inte kommer iväg till Murviel som planerat nästa vecka. Istället hjälpte han mig diska och städa och jag fick berättat för mig alla möjliga spännande saker. Sjöng för mig gjorde han också och bättre än så blir faktiskt inte tillvaron.

Men när natten sedan kröp inpå och de där två allra mest älskade sov sedan länge, då kom den ikapp mig, frustrationen över att vårt flyg hem från Montpellier är inställt.

Och irritationen, nej, ilskan rentav, över att tvingas tänka om och tillfälligt kasta in handduken, den är påtaglig. Konversationstrådar på temat på Facebook har hållit mig sysselsatt med jämna mellanrum men nu får det räcka. Det finns inga svar, inga tillräckligt bra argument för att hitta en annan flight och åka ändå. Mot bättre vetande, rakt in i en ny röd zon.
Vi vågar alltså inte ändå till slut. Det riskerar att bli för bökigt med ner- och hemfärd. Vi vill ju inte heller att våra närmaste skall tycka att vi är dumdristiga.
Så vi bokar om och försöker vara optimister trots allt.

Istället skall huset på ön få lite välbehövlig andakt. Jag kastar lystna blickar på grannens praktfulla buskrabatt och funderar över hur vi skall få vår att prunka likadant…

Det går sådär, trots att det varit målet hela tiden.
Jag är glad över att det är Tjörn som är hemma och inte lägenheten i Blåsut; den förutsatte ett Murviel på ett helt annat sätt. Jag längtar jättemycket nu också men njuter samtidigt av havet, klipporna och septemberljuset just där.

September är förresten kråmande, insmickrande vacker i stort sett överallt. I Värmland, till exempel, dit vi åkte förra helgen för att äntligen få träffa Emil och Lena.

Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.

Och spelade Yatzy,

och hängde i eftermiddagssol på verandan.

Snart tänker vi dra till Oslo och hälsa på dem. Det, och att träffa Sus, Erik och hunden Kerstin, hoppas jag skall kunna gå att få till för att kompensera för den aborterade murvielvistelsen.

Det viner runt knuten igen

Etiketter

, ,

Jag tittar på utemöblerna genom fönstret. Räknar helger då jag är hemma på ön framöver och inser att de kommer att vara försvinnande få. Så få att vi kommer att aktivt behöva boka in bortplockning av sagda möbler för att de inte bara skall bli stående i det oförlåtande klimat som är det tjörnska på vinterhalvåret.

Tjörn i november 2018

Det där med att få bort dem lite pö om pö när andan faller på är nog redan försent. Torgmarkisen som sattes upp i våras är redan hårt åtgången och behöver monteras ner om den överhuvudtaget skall vara användbar igen. Annat behöver tvättas och oljas in inför förvaringen, så det är en del att stå i. Av vårens många hemmatvingade helger finns ingenting kvar, så jag får tvinga mig till denna trädgårdmöbelomsorg när tillfälle ges och inte vänta tills jag känner för det.

Alltså. Jag rör på mig igen. I nästan samma omfattning som tidigare.
Hur blev det så?

Familj, stavas det. Längtan efter och behov av.
Prinsarna i Solna – helgens planerade tripp dit ställdes in när minsteman fick snuva, för så är det numera, att sådant inte kan äschas åt och det är en gigantisk anpassning av förhållningssätt. Pre-corona hade det inte hänt. Jag hade ryckt på axlarna och sagt att lite snuva bryr jag mig väl inte om. Så hade jag åkt dit, garanterat tagit över sagda snuva och sedan ägnat ett inte oansenligt antal veckor åt att snörvla och kraxa. På plats på jobbet, naturligtvis, för lite snuva har ju ingen dött av…
Nu räcker det med en buse i näsan. Nästan, iallafall.

Den fantastiske sonen och hans lika fantastiska tomatodlande sambo har jag inte träffat sedan i julas, eftersom han numer bor i Oslo. Nu får de tillåtelse av solskenet Erna att åka till Värmland igen utan att behöva sitta i karantän efteråt och dit får ju vi också åka. Äntligen skall vi få ses igen! I en annan tid, pre-corona, som sagt, hade de bara kunnat åka hit till huset på ön och jag och L hade kunnat stanna hemma och ta emot dem här.

Om vi hemska pestsmittade och pandemiutskällda svenskar anpassar oss till covidförbannelsen?

You bet ya!

Det har vi gjort länge och för egen del har det fått, och fortsätter få stora konsekvenser för såväl mitt sociala som mitt familjeliv. Och naturligtvis även för mitt reseliv. Det senare kommer aldrig att bli sig helt likt igen men det kanske ändå inte gör så mycket; det behövde förändras ändå.

Det många kortturerna till Murviel är ett av skälen till att vi inte gjort slag i saken och börjat leta efter en ny hund. Wilda, som fick skutta vidare över de ständigt gröna ängarna för två år sedan, hann bli en mycket världsvan globetrotter. Med en ny liten valp är resor av sådant slag som Wilda glatt hängde med på inte något som bara låter sig göras med en gång och därför har vi väntat. Funderat över vilken sorts dogg vi vill ha nästa gång. En lika fin som Wilda men lite mindre och som får plats i en flygplanskabin, blev en parameter att ta hänsyn till. En något lugnare variant än den Wilda var som unghund blev en annan. Barnkär och robust kändes också som viktiga egenskaper.
Många har engagerat sig i hundsöket och kommit med förslag på lämpliga doggar och till slut vann tipset om att leta efter en uppfödare av Norwichterrier. Den rasen verkar uppfylla all of the above, så det har vi ruvat på ett tag. Letat uppfödare och valphänvisningar. Mejlat och både fått och inte fått svar. Ett visst virus har dock gjort att valpuppfödare är nerringda av uttråkade coronahusarrestade som kommer på att att en hund nog ändå vore en bra idé när man ändå måste vara hemma så mycket.

Corona har dock ingenting med vår hundlängtan att göra. Den bara råkar sammanfalla. Jag la till slut ut en blänkare i en facebookgrupp och fick napp! Idag for jag så iväg och träffade uppfödaren på en vindblåst och regnig promenad vid havet. Hunddamerna Asta och Sally mötte upp och charmade mig sönder och samman.

Kramkalas med Asta

Deras matte gillade jag också och allt kändes bra. Nu återstår alltså att hoppas på att en av doggarna bär på valpar i höst och att vi kan få köpa en av dem. Hundbeslutet är taget. Det är dags. Ägorna runt såväl huset på ön som runt murvelhuset behöver en ny lurvig godsmadame,

Detta bildspel kräver JavaScript.

hunden Kerstin behöver en moster att leka med

och två små prinsar i Solna kan nog tänkas vänja sig vid ytterligare en fjärrhund som kommer på besök ibland.

Bror visar upp tummad idolbild på Kerstin när vi facetimeade häromsistens…

Kanske är det rentav så att jag redan längtar ohemult mycket?
Efter en röd liten norre! En La Dame för 20-talet.

Hämtade bilden på Norwichterrierklubbens hemsida…

Vi vågade…

Etiketter

, ,

Vi bokade.
Med hängslen och livrem och med ombokningsmöjligheter.
Air France.
Jag från Stockholm via prinsarna och L från Göteborg, så sammanstrålar vi i Amsterdam innan vi flyger vidare till Montpellier.
Det är inte ens dyrt.
Vi vågar oss på flyget, för min del för första gången sedan jag flög hem via samma rutt innan Europa stängde i våras.

Glest på planet från Montpellier 10 mars

Det blir höstens enda tur innan vi förhoppningsvis åker ner under juluppehållet.
Jag är fortfarande inte trygg med att det blir av men nu finns iallafall bokningen där. Jag är glad över det men inte helt tillfreds ändå. Vet egentligen inte varför vankelmodet stångas med mig, varför jag inte bara väljer att se fram emot det.

Det blir ingen lång vistelse, trots att jag har pyramider av semesterdagar och uppbyggd övertid att rensa bort, helst innan årsskiftet. Istället bygger jag på med fler timmar och dagar, trots att jag försöker undvika just det. Vådan, helt enkelt, av att försöka klara av ett rektorsuppdrag på halvtid. Det går naturligtvis inte. En del av mitt vankelmod handlar om det; att försöka vara på plats när jag behövs som mest och samtidigt försöka hitta tidpunkter när jag inte behöver vara där. Av någon obskyr anledning kommer jag alltid fram till att min frånvaro inte är alldeles lämplig… Skall frånvaron dessutom tillbringas där jag mår som bäst, äter samvetet vidare på mitt jämnmod – vem är väl jag ta mig friheten till sådan sydfransk njutning och att lämna de andra att klara sig själva?
Det är förstås en smula fånigt, för riktigt så oumbärlig är jag inte och nåbar är jag ju ändå, om det skulle krisa.

Dinglekollegerna har nattat ankorna i lilla djurparken

Under tiden har västkusten fortsatt att kråma sig. Ännu en vindstilla och ljummen kväll dalade igår ner bakom grannens hustak och vi åt ännu en middag utomhus. I barärmat och utan strumpor. För varmt, nästan, i solen. Varje kväll tänker jag att det är nog sista kvällen för i år, men icke.

Så jag har verkligen passat på; inte stressigt och hetsigt utom som en alldeles särskild bonus och ynnest varje gång. Det är fint att bara vara hemma men av den varan blir det inte jättemycket i höst. Många helger är redan uppbokade och de där många resorna jag lovade mig själv i våras att låta bli, de är nu tillbaka. Förutom att jag inte sätter mig på flyget till Murviel mer än en gång i höst. Det är trots allt en förbättring.

Varför jag reser så mycket ❤️