Hejdå mars 2020 – du är inte välkommen tillbaka

Etiketter

, ,

Mitt – allas våra(?) – livs hittills märkligaste vårmånad läggs till handlingarna. Jag har stigit upp i vanlig tid minus den restid jag annars måste ta med i beräkningen. Dagens första möte har börjat klockan åtta i stort sett varje dag och sedan har det rullat på. Framemot fyratiden  stillnar det och jag tar tag i dagens mejlskörd, planerar för kommande dag och funderar över vad jag hunnit med och vad som eventuellt glömts bort. L har samma rutiner. Vi äter en sen frukost tillsammans och det är en trevlig nymodighet; en försmak kanske av hur vår pensionärstillvaro skulle kunna te sig. Förutom jobbtimmarna framför datorn, då.
Jag städar ur köket en låda i taget.
Jag sorterar pappershögarna som annars inte hinns med när resorna blir fler än vad som kanske är att rekommendera. Nu reser jag i stort sett ingenstans. Efter de senaste par veckornas inledande rastlöshet börjar jag vänja mig och kanske att jag till och med förmår vila lite i det. Jag hinner ikapp med livet på ön som annars är det som mest får stryka på foten.
Så blir det till slut så att den där redskapsboden jag funderat på att skaffa i några år ligger i en levererad packe på vår parkering utanför huset.

Många otympliga kilon att bära upp för trapporna…

Jag har långtgående planer på att snickra ihop den själv. Något sådant har jag aldrig gjort förut, så det går säkert bra; var det inte så hon sa, Pippi Långstrump?

Efter en jobbdag med blicken gång på gång glidande mot en dammig fönsterkarm, tar jag så fram en fransk wipe, dammar av och fyller köket med en doft av fransk såpa.

På lördag skulle jag egentligen ha flugit ner till Murviel. Firat sedvanlig påsk. Tagit första doppet i säsongsöppnad, gnistrande ren pool.

Av det blir inget, förstås. Jag får nöja mig med bilderna grannarna H skickade från huset igår. De offrade några av sina värdefulla minuter i frihet på att titta till vårt murvelhus. Allt är sig likt;

Ingen har varit där och ruckat på handdukarna jag lagt över de öppna hyllplanen som skydd för dammet, ingen har klivit över mattor som därmed halkat på sned och ingen har suttit i möblerna som också de fått skynken över sig till skydd mot dammet, som har den fula ovanan att leta sig in genom de gamla fönstren mot gatan.

Mitt på golvet ligger draghunden kvar dit jag sparkade undan den när jag stängde voleterna mot trädgården.

Draghunden, som tovades fram en varm sommardag i murvelträdgården för ganska många år sedan redan och som gjordes med älskade Wilda som modell;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wilda morrade när hon konfronterades med sin avbild. Jag tror hon blev förolämpad för särskilt likt blev det ju inte.

Med bilderna kommer murvelhuset nära igen och det är välgörande. Huset väntar på oss. Huset finns kvar. Jag tänker hoppas på en sommar som förmår vara åtminstone nästan som vanligt. Med glada barn i poolen och gemytligt sorl i sammetsnatten.

Skratt och avlägsen musik när jag dröjer mig kvar på terrassen efter att vännerna gått hem och L gått och lagt sig. Ofta med ett nytt blogginlägg på skärmen som trygg återkoppling på dagen.

Prinsar vid frukostbordet medan cikadorna blir allt mer högljudda i takt med att dagen rusar mot middagshetta;

Fingeravtryck från glasskladdiga små händer och hela havet stormar bland soffkuddar och ditsläpade täcken.

Semesterlivet som pösande stolt mormor.

Ingenting kan tas för givet. Jag vet. Men det är fint att med jämna mellanrum få inbilla sig att somrarna är oändliga, att de är många och att de alltid kommer att se likadana ut, bara jag bestämmer mig för det.
Snart, snart skall vi öppna murvelhuset mot en ny säsong, något försenat men i övrigt med samma mall, samma innehåll, samma älsklingar. Om jag har någonting som helst att säga till om.

Detta bildspel kräver JavaScript.

La Mer

Etiketter

Vi har fått låna hunden Kerstin i helgen. Hon är ett sällsynt ljuvligt litet lyckopiller.

Den lilla lägger sig tätt intill i soffan om kvällarna, gnyr lite försynt vid dörren när det är dags för toalett, sover nära om natten och pockar på uppmärksamhet när det blir för enahanda. Men framförallt får hon ut oss. Flera gånger om dagen.

Idag ville vi se havet från olika horisonter, så vi hoppade in i bilen och for iväg. Vi undersökte den lilla ön bortom gistna plankor på Röra Strand på Tjörn,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi slog en lov ut på Mjörn mellan Tjörn och Orust men tyckte inte att den kunde mäta sig med de mer spektakulära storasyrrorna Tjörn och Orust, så vi drog till Mollösund.

Pittoreskt, tjusigt, gentrifierat, svinkallt och stendött.

Jag kan se hamnen myllra om sommaren. Sommargäster som äter glass eller tar ett glas på en restaurang i hamnen. Alla båtarna, flanörerna, kinder rosiga av både sol och alkohol. Sorgfri sommar.

Idag helt stängt och med en så narig vind att inte ens de modigaste söndagsflanörerna vågade sig ut i några större horder, trots den fullkomligt formidabla solen och intensivblå kusthimlen.

Mollösunds kyrkogårds uppmaning att vi skall tänka på döden bidrar till den mågot ödesmättade stämningen där idag.

Men varför denna rundtur för att se havet när det räcker med en halv minuts promenad till gattet mellan grannhusen för att njuta av samma hav?

Jo, men för att det ter sig olika beroende på från vilken plats det avnjuts, havet. Jag blev dessutom inspirerad av en facebookuppmaning att dela havsbilder som motvikt till den senaste tidens något enahanda coronarapportering. Här kommer därför mina hav och pockar på uppmärksamhet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om några månader tänker jag guppa i något av dem. Kanske, förhoppningsvis, har jag fått guppa i åtminstone två hav in sommaren 2020 övergår i höst.

Idag fokuserar jag alltså på havet; det som är alldeles nära och de som ligger längre bort. Längtanshav – omslutande, ljummet, ibland skummande men alltid vackert.

Har du tröttnat på coronasnacket kan du skippa det som följer här

Etiketter

,

Jag är ingen alarmist

Tar inte ut sorger i förskott. Tycker att det räcker med den tid som krävs att hantera sorgerna när de är ett faktum.
Jag hänger med så snart en coronapresskonferens aviseras; lyssnar, värderar, tolkar och försöker förhålla mig till det jag hör, både som privatperson och som yrkesperson. Jag anstränger mig för att hålla en någorlunda tydlig linje och kommenterar till slut sparsamt i sociala medier.

Jag blir för arg.

Inte i första hand över det som sägs, utan över tvärsäkerheten och elakheterna som haglar över såväl de som är satta att fatta beslut för allas bästa och över dem som dristar sig till att ta dem i försvar.

Resultatet blir förvirring, förstås. Vilket ben skall jag stå på idag? Imorgon? Borde jag också inta en annan, mer ilsket kritisk hållning? Men nej, svaret blir att jag måste fortsätta tro på att vi har kompetent folk där de behövs. I alla händelser lär de ha oändligt mycket mer på fötterna än vad jag någonsin ilsket skulle kunna ha att komma med i frågan om hur smittspridningen skall hejdas och skydd för de mest sårbara skall säkerställas.

Som alltid när det krisar, blir det tydligt vilka vi känner mest samhörighet med och jag tror att när denna coronakris är över, har vänskapsband både stärkts och ibland kapats.

Sociala medier hinner jag inte med på samma sätt som tidigare och det är förstås kanske bara en fördel. Bloggat har jag tänkt göra i en vecka men när arbetsdagen rundats av, har jag varit skärmtrött och behövt vila från flimret ifrån den.

För sedan beskedet kom förra veckan om att Sverige stänger sina gymnasieskolebyggnader och går över till fjärr- och distansundervisning, jobbar jag intensivt hemifrån framför datorn. Det har hållit tankarna på den rådande situationen borta, jag har tillsammans med dinglefolket kört ner huvudet i kragen och fokuserat på att få den nya undervisningssituationen att fungera. Det har gått över förväntan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lärarna har skickats hem, även om några är kvar på skolan, eftersom de inte har tillräckligt bra uppkoppling hemifrån. De har tagit till sig fjärrverktyget och idéer kläcks på löpande band, liksom de låter tankarna på hur det här sättet att undervisa kan tänkas fungera som ett komplement även sedan krisen är över, få fritt spelrum. Eleverna har anammat nyordningen meddetsamma och jag är extra nöjd över att vi har fått igång såväl digitala klassrum, som dito uppehållsrum och personalrum. Vi kör digital personalfika tillsammans varje förmiddag för dem som vill. Rutinerna ser vi alltså till att försöka hålla fast vid. En digital variant av normalitet som blir nog så viktig när hela tillvaron är satt på svajig sparlåga.

Så har det förbaskade viruset så fullständigt tagit över min tankeverksamhet att jag inte förmår hålla bloggen fri från den. Jag drömmer mig inte bort till murvelhuset. Jag är intensivt här och nu, utan tillgång i närtid till det ekvilibrium som tankarna på murvelhuset alltid ger mig.

Än svårare är avståndet till alla mina fina. Det gör mig rastlös och modfälld.

Jag har inte träffat prinsarna på rekordlänge.

Två morgonprinsar på väg mot dagen med varsin elefant i släptåg

Deras mamma, mitt barn, befinner sig i virusets absoluta skottglugg i Stockholm och i helgen är det dags för ett jourpass på sjukhuset för hennes del. Jag hade behövt vara där hos dem för att avlasta nu men måste stanna på min ö för att kunna avlasta sen. När det värsta är över. När kurvan planat ut.

Det är för få balkonger där jag bor för att vi skall gå ut och applådera vårdpersonalen, så som det görs på andra håll. Men det gör mig glad att se inlägg där filmsnuttar visar just den sortens solidaritet. Jag tänker då att nu applåderar de mitt barn och alla hennes kolleger runt om i världen. De applåderar de riktiga hjältarna. Det gör det lite lättare att bära oron för det hon tvingas utsätta sig för medan jag själv tryggt lyssnar på vinden som viner runt huset på ön.

Det är bakvänt. Jag i relativ trygghet medan älsklingar befinner sig mitt i stormen. Med en sådan ordning är jag allt annat än nöjd men tvingas ändå kapitulera. Det är så jag kan bidra just nu. Genom att göra just ingenting alls vad gäller det.

Varje dag pratar jag med min mamma. Henne träffade jag helt kort i mitten av februari. Då var jag så förkyld fortfarande att jag inte vågade krama henne eller stanna någon längre stund. Hade det varit nu, hade jag inte klivit över tröskeln till hennes lägenhet över huvudtaget. Som tur är smittade jag henne inte. Jag var på sluttampen av min segdragna förkylning men nu känns det resonemang jag förde då som något från en annan tid. Alldeles otänkbart nu, naturligtvis och jag reflekterar över hur mitt och andras förhållningssätt ändrar sig i takt med det massiva informationsflödet. Det gör mig ödmjuk inför hur exceptionellt svårt det har varit, och fortsätter att vara, att bedöma vilken information som har mest tyngd. Att det lockar fram de allra sämsta sidorna hos oss alla med jämna mellanrum är kanske inte så konstigt. Rädslan gör det med oss.

Det som gör just mig mest rädd nu är vetskapen att detta drabbar precis alla. Att vi reagerar på olika sätt och att paniken lurar runt hörnet. Ledare som tar kommando och pekar med hela handen vinner poäng och nog funderas det lite för lite offentligt kring vilka konsekvenser hela den här sitationen får för vårt öppna, demokratiska samhälle. Åtminstone sådana funderingar som förmår tränga igenom bruset.

Det skrämmer mig också en smula att jag efter bara en knapp vecka drabbas av insikten om hur otroligt svårt det kommer att bli att leva med alla restriktioner, trots ett bekvämt hem och ännu så länge tillgång till allt vi behöver. Måtte det inte bli alltför långvarigt.

Jag vill hänga med mina barn, barnbarnen, mamma. Jag vill kunna tänka på ett Murviel inom ständigt räckhåll och jag vill hålla vardag med kolleger och på min ö. Normalitet är min högsta önskan, inklusive den som ibland är hektisk i övermått, inklusive mina resor kors och tvärs. Fast åkej då, just resorna får jag kanske förhålla mig till på ett annat sätt framöver.

Det har varit onsdag i strålande vårsol på min ö. Jag har tillåtit mig ett lugnare tempo denna eftermiddag och då släpper anspänningen. Jag gick ut på vår blåsiga veranda och släppte fram en stilla gråt med havet framför mig. Inte en ledsen men låg gråt, lite sorgsen.

I helgen som var planterade jag ett träd.

L använde helgen åt att äntligen få igång projekt garderobsdörrar i källaren medan min  hjärna höll på att gå i spinn över funderingar kring sådant som hade behövt hinnas med innan helgen var över. Hjärnan har ju inte fattat att det blir mycket ”hemma” de kommande helgerna.Vi kommer att hinna med både garderobsdörrar och införskaffande av täckbark.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så läser jag Magda Gad i Expressen (25 mars 2020), återfår perspektiv och inser att min tillvaro fortsatt är oerhört priviligierad:

”Vårt fokus nu – positiv attityd och tacksamma för det vi har. Kämpa! Ett osynligt virus som vi kan bekämpa med handtvätt och skönt häng hemma i soffan kommer inte att vinna över oss.”

Alltså återgår jag till se ut över havet och njuta av utsikten.

Imorgon.

Soluppgång över Toftenäs

Bonne nuit.