Tillbakablick

Etiketter

, , , ,

Det har gått sju år sedan flyttlasset gick från huset vi då hade bott i i nästan 11 år. Jag blev påmind om det på Facebook idag.

Det var bitterljuvt att stänga dörren till huset som rymde så många glada minnen och som jag hade lovat mig själv att aldrig lämna. Flytten dit markerade slutet på några turbulenta år och skulle visa sig bli en lång period av trygg lunk och relativ harmoni.

Villa. Vovve. Inte Volvo men väl familjebil.

Mot slutet började jag bli rastlös.

Hoppade på ett veckopendlande äventyr mellan London och Älta och drömde om att äntligen få till en engelsk tillvaro.

Men det knappt ett år långa äventyret blev skakigt, UK drabbades av svår credit crunch och jag tvingades moloket landa på svensk mark igen. Fast då hade L lyckats ordna med förflyttning och det tog ytterligare ett drygt halvår innan ordningen var återställd.

Jag pustade ut, vi renoverade badrummet,

och återgick till vårt stilla förortsliv.

Men harmonin var bruten, alla tre barnen började bli vuxna och villalivet kändes som ett kapitel vi borde runda av.

Två löjligt snörika vintrar,

fick mig att börja gnissla tänder och missnöjt drömma mig bort från snöskyfflar och saltrandiga kängor.

Jag bytte arbetsgivare, fyllde halvsekel som firades med familjen i hyrt hus i ett ovanligt kallt Barcelona,

och på kvällarna tittade jag på A place in the sun – home or away medan jag drömde mig bort.

Där någonstans i min rastlösa tillvaro i soffan, som nu tronar i Murviel, och medan sommaren 2011 regnade bort utanför fönstret, insåg jag att huset som varit min trygghet under ett decennium rymde möjligheter att förverkliga andra, ännu så länge något flyktiga drömmar. Kan de där engelsmännen som kräver acres of land that are not overlooked – in a village, but a detached house with no neighbours – minimum five bedrooms and a B&B business potential – with a maximum budget of £150.000 – hitta sitt drömhem och få det att fungera, så kan väl vi!

L lyssnade med ett halvt öra och lät mig hållas. Men jag kan vara mycket ihärdig när jag får någon av mina alldeles lysande idéer. När så murvelhuset dök upp på en av mäklarsidorna jag frekventerade, fick jag iväg ett mejl innan jag hann tänka. Resten är som bekant historia.

En omtumlande, sprittande lycklig och ljuvlig historia.

Men också kantad av svåra prövningar – mitt livs värsta – men den förlåten har jag bara ibland som hastigast lyft på i min i övrigt glättiga beskrivning av min världsfrånvända murvielska tillvaro.

Tankar på den tillvaron bär mig när vardagen riskerar att annars mala ner mig.

Utan den tror jag att jag hade gått sönder.

Sju år är lång tid.

Mycket hinner hända.

Mycket har hänt.

Det ena har till synes hela tiden logiskt lett till det andra i en nogsamt efterhandskonstruerad kedja.

Vad de kommande sju åren har att bjuda på har jag ingen aning om. Jag har uppnått mycket av det jag ville och känner inget behov av ytterligare storstilade planer. Ett någorlunda lugn tillåts sänka sig över mig och det räcker bra. Jag tillåter mig att vila i det och låter saker ske utan att jag känner behov av att vifta som en väderkvarn för att försöka styra vindriktningen.

Nyheter når mig om languedocvänners prövningar och vi runtomkring kontaktar varandra, funderar över hur vi kan hjälpa och jag känner en oändlig tacksamhet över alla dem jag lärt känna under de sju murvielåren hittills. De har blivit nära vänner och är oändligt viktiga för den trygga bas som Murviel blivit. Ingenting utanför familjen kan mäta sig med det och det var definitivt ingenting jag såg framför mig när nyckeln sattes i murveldörren för första gången för sju år sedan.

”A blank canvas” i mars 2012

Ni vet vilka ni är.

Jag gillar er skarpt.

Jo, jag lovade att inte prata mera väder, men…

Etiketter

, , ,

För tredje natten i rad har vinden härjat och slitit i vårt stackars hus. Huset rister påtagligt och det känns en smula dramatiskt. Igår morse bröt solen igenom och vinden hade mojnat. Samma sak var det också denna söndagsmorgon.

Ute på trädäcket hittade jag locket till vedkorgen- som jag inbillade mig stod i skyddat läge för allehanda vindar –  långt ifrån där det borde vara. Det där locket utförde en vild dans inatt och jag, som vanligtvis är mycket svårväckt när jag knoppat in, reste mig tvärt av oväsendet locket förde.

Men jag dristade mig inte ut mitt i natten. Räcken och murar runt trädäcket visste jag skulle stoppa dess framfart så småningom.

Det är alltid Väder på ön. Sällan stillsamt eller lagom men väldigt ofta fascinerande. Faktiskt hatar jag det inte. Kontrasterna tilltalar mig.

Snön som så ordentligt bäddade in landskapet för bara en vecka sedan,

är nu dessutom helt borta och vår kan börja anas, möjligen väl så optimistiskt men ändå!

Framför mig ligger en vecka med dingledagar varje dag, så jag sörjer inte snöns frånfälle, om någon nu hade dristat sig till att tro det. Det kan ju trots allt hända att jag inte varit helt tydlig med var jag står i snöfrågan; ett förtydligande på den punkten kan därför kanske vara på sin plats.

Samtidigt rör det lite försiktigt på sig med mitt fjärrundervisningsprojekt, om än fortfarande utan risk för fartblindhet. Det lilla företaget Kennari fjärrundervisar och handleder sexåringar, mellanstadiebarn och gymnasister och erbjuder språkcirklar för vuxna.

Annons till vänster i Skolledaren i december…

Allt i digitala klassrum med lärare och elever åtskilda i rum men inte i tid. Det fungerar över förväntan, också för de allra minsta. För lärarna är det förstås riktigt attraktivt; de slipper flänga runt och kan samtidigt sköta jobbet var de än befinner sig geografiskt.

Där är själva kärnan. Ett av de starkaste skälen till att jag envisas med att få det på stadig kurs är förstås att för egen del kunna fortsätta jobba och utvecklas utan att vara bunden vid konstant en och samma plats.

Jag behöver kunna vara på flera olika platser, nämligen.

La troisième âge, kallas den ju, den där perioden i livet när du tror att vuxna barn skall innebära större frihet utan att något annat skall börja pocka på din uppmärksamhet.

Jag har blivit varse att det inte är så det fungerar, åtminstone inte när vare sig du själv eller såväl äldre som yngre generationer har den goda smaken att befinna sig på samma plats.

Himla opraktiskt, faktiskt.

Om du sedan dessutom får för dig att skaffa ett sydfranskt vinbondehus, som du också älskar och som pockar på din uppmärksamhet, ja, då börjar kloning låta som en alltmer lockande tanke…

Eller varför inte ett arbete som kan skötas på distans? Som fjärrundervisning.

Med Kennari.

Det var så idén föddes. Att hitta sätt att möjliggöra längre vistelser i Murviel och täta turer till älsklingar utan att behöva sluta jobba. Sedan har de uppdrag vi har och har haft gått från ett glatt experimenterande till ett spännande pedagogiskt projekt. Jag vill fortsätta med det, främst för att det nu engagerar mig på alla möjliga sätt och inte bara för att det skulle underlätta mina vistelser hos diverse älskade familjemedlemmar och i Murviel.

Att det nu, enligt uppgift, hamras och jobbas i favoritbyn för att äntligen dra fram bredband, ser jag som ännu ett tecken på att stjärnor intar position, gudar konfererar och att tiden är mogen för fjärrjobb om bara alldeles snart.

Under tiden låter jag Dingle hålla kvar mitt intresse och ännu är jag inte beredd att släppa det heller, för det är ett spännande och viktigt projekt det med.

Tankarna är många, idéerna i ett ständigt flöde och otåligheten stundtals besvärande. Var är jag om ett år? Om två?

Jag försöker envist styra min tillvaro med varierande resultat, men om en vecka drar jag till Solna, om två till Murviel, följt av en helg med londonbarnet i favoritstaden. Däremellan skall diverse mammor besökas och jobb skötas.

DET vet jag iallafall och kontrollerar något sånär.

Never a dull moment.

Aldrig länge på samma ställe.

Stressigt?

Faktiskt inte så farligt. Det är ju trots allt självvalt.

Vintervånda

Etiketter

, ,

Nästa resa till Murviel är bokad, familjemedlemmarnas sommarplaner börjar så smått utkristalliseras och mitt fokus är stadigt placerat på den stundande murvielsäsongen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Påskresan är bokad den med

Påskbord chez Hansbys 2017

och jag kan hänge mig åt att mentalisara bort snö, löjligt många minusgrader, trafikkaos, isbitar som smäller i rälsen när de ramlar från tåget jag sitter på, och åt att hårt ignorera det vita landskapet som rusar förbi utanför tågfönstret.

I Göteborg har det regnat men nu snöar det. Om tåget fortsätter att hålla tidtabell, hinner jag fram till Tjörn innan det blir mörkt och den ofrånkomliga sörjan som dylika väderomslag leder till, fryser till omöjliga spår på vägen.

Om jag vädergnäller?

Det kan du slå ihop dina piffiga små skinkhalvor och hoppa upp och sätta dig på att jag gör!

På radion imorse citerades en ilsken stackare i plogsvängen i Stockholm, som i all vänlighet ville be alla kontorsråttor med sitt på det torra bakom sina datorskärmar att sluta kvittra om hur vackert det är med all snö.

Tungmetallstinn miljökatastrof efter vinterelände i april för några år sedan

Snö är inte vackert på femtonde timmen spenderad bakom ratten i en plogbil som inte längre vet vart sörjan skall fraktas. Mälaren är fylld och på övriga avstjälpningsplatser har det bildats snöfjäll.

Snö är besvärligt.

Snö är farligt

Snö är sörjigt, åtminstone i storstäderna och på motorvägarna.

Snö är kallt. Och blött. Och vedervärdigt.

I Languedoc blommar mimosan och tramontanen lär ha mojnat. Jag är inte där och de älskade småprinsarna har jag just lämnat, efter några ljuvliga dagar i deras fantastiska sällskap.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lätt ångest hotar att infinna sig.

Så som sagt; det är tur att jag har nästa murvielresa inom någorlunda nedräkningsavstånd, annars skulle jag nog inte vara helt tillräknelig. Möjligen har Kry-appen fångat upp att det finns flera av min sort och insett att erbjudande om psykologhjälp på distans skulle kännas lockande för snötrötta resenärer på väg mellan två av de allra snögloppigaste städerna i Sverige?

Jag skall till London snart också. Där finns S men ingen snö, och även om det förstås kan vara riktigt råkallt där också så här års, så vill jag dit och äta glass i pausen på en teater tillsammans med min yngsta, alldeles ljuvliga unge.

Ljusglimtar finns det därmed gott om. Inte är de så långt borta heller. Nästa inlägg skall få handla mer om dem och inte alls om väder. Framförallt inte om oväder och definitivt inte om snö. Det blir för trist.