En annorlunda försommar

Etiketter

,

… är det, onekligen. Vädret är bara en faktor men nu verkar just väderordningen till slut vara återställd. Om några dagar är det midsommar och vinden viner runt knuten igen. Temperaturen är betydligt beskedligare och lockar inte längre till uteliv några längre stunder. Som det brukar vara runt midsommar i Sverige, med andra ord.

För bara en dryg vecka sedan åts lunch på bryggan

och vattnet var såpass varmt att till och med jag badade. En urtidig frukost avnjöts på terrassen,

och middagarna åts självklart utomhus.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Utflykten med personalen till Hunnebostrand blev näst intill magisk, med de vackra västkustvyerna i slösande sol;

Så inte längre, alltså. Jag börjar ställa in mig på annalkande höst, trots att vi ännu inte passerat midsommar men med en hel månads högsommarvärme bakom oss känns det lite så.

Det vilar ett märkligt vemod över huset på ön och det har egentligen mycket litet med väderomslaget att göra. L går på kvällspromenader ner till havet. Ensam. Utan hund. Det är ledsamt och tomt.

Jag har avbokat färjeresan med hundhytt och istället bokat flyg ner till Murviel och jag kan inte riktigt glädjas åt det lika mycket som jag brukar. Fast jag längtar förstås dit ner ändå. Där har för övrigt vindarna också vänt och vädret har hittat sitt rätta, sommarvarma jag. Huset fylls just nu med Susanna & co, som precis som förra året skall fira midsommar där.

Med den återställda väderordningen har också det kraftigt försenade stenläggningsarbetet i murvelträdgården äntligen tagit fart och midsommarfirarna kommer att tvingas stå ut med bullrigt markarbete ett par dagar. Men sedan skall det vara klart. Inte bara vi drar en suck av lättnad; även Bertrand, som hann hota med drastiska åtgärder innan förra måndagens sms med de många utropstecknen efter ”It’s done” och ”Incredible” kunde ackompanjera den triumfatoriska bildsviten med de allra vackraste vyer en plågad trädgårdsmästare kan tänka sig:

Jag är nyfiken på det färdiga resultatet. Det skall bli oerhört skönt att slippa härja med den rostiga grinden som i alla år ständigt fastnat i gruset innanför.

Juni har annars mest handlat om resor. Många och tämligen långa sådana och med krav på åtskillig planering och förmåga till flexibilitet.

Mamma har firats och alla barnen och de två småprinsarna prioriterade sin pigga mormor/oldemor, som i födelsedagspresent fick ynnesten att hänga med dem allihop.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi tog in på Degerfors B&B och jag njöt av att ha dem omkring mig. Tillsammans for sedan jag, mina två äldsta och småprinsarna till Stockholm, medan S tog sig tillbaka till Göteborg för att förbereda den förestående avfärden mot franska nejder.

Jag är tillbaka på ön, som sagt, och knyter mödosamt ihop läsårssäckarna. Även veckan efter midsommar är fylld av planerat arbete men sedan bär det av igen.

Till Murviel.

Till varma kvällar, bad i poolen och en massa umgänge med gamla och nya bygrannar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så skall jag gosa lite extra med Wildas släkting Aska, som denna sommar skall flyga ner med sin matte i flygburen hon ärvt efter Wilda. Det blir bra.

Glass- och ballongdagar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.