I spåren efter Knud

Etiketter

,

I fredags kom Knud. Vi släppte våra dingleelever tidigt, eftersom Västtrafik aviserat inställda tåg, och jag flyttade ett föräldrasamtal till biblioteket i Stenungsund för att undvika att både jag själv och dem jag skulle samtala med skulle hamna mitt i stormen.

Och visst blåste det rejält men Knud lät vänta på sig och när jag kom ut till huset på ön sken solen.

Dagen innan hade vi förberett för den vilde danskens ankomst genom att plocka in alla lösa pinaler från vårt trädäck,

bord och bänkar vände vi upp och ner för att undvika att de skulle bli vindfång,

och fredagskvällen fortskred sedan i väntan på att han skulle dyka upp. Vinden ven runt knuten, det blev nattsvart tidigt och regnet piskade mot rutan men det var inte självaste Knud. Han kom inte förrän efter midnatt men då kom han med besked. Han ruskade om det stackars huset, så att det kändes som om vi var ute på sjön. Det känns bra att hela huset är genomgånget, att fasaden är fixad och att vindskivor, takpannor och dörrar sitter där de skall. Det är inte svårt att förstå varför huset såg så gistet ut innan vi drog igång renoveringarna för tre år sedan. De hårda, salta vindarna från havet är inte att leka med!

Knud hade visserligen inga lösa pinaler att leka med men spåren efter honom är tydliga;

Saltstänkta fönster i lugnet efter stormen…

Nu är det lugnt igen. Vår unionsflagga vajar bara lätt i den lilla vind som dröjer sig kvar men temperaturen har sjunkit, utemöblerna har flyttat in i garaget för den här gången och även om det skulle bli fina dagar för små utomhusstunder, så tänker vi inte plocka fram dem igen.

Det är höst nu, utan pardon.

I Murviel är det sensommar med trettiogradig värme på dagarna. Trädgårdsmästare Bertrand skickar bilder från trädgården, där terrasseringen rensats och reparerats,

den nya stenläggningen och alla ytor rensats från skräp och löv,

och där den nya trappan rivits upp och de tre ojämna, vassa trappstegen ersatts med fyra nya och jämna;

Det känns bra, med tanke på att huset snart får gäster igen. Ett utdraget förbättringsarbete i trädgården är äntligen avslutat och vi kan bocka av ytterligare en punkt på den murvielska att-göra-listan. Vi skall ta det någorlunda lugnt det närmaste året vad gäller renoveringar och tidskrävande arbeten. Det är visserligen inte vi själva som utför arbetena men det är ändå ett pass och en viss oro för vad som händer – eller inte händer! – när vi inte är på plats. Vi skall därför ge oss själva lite sinnesro och tillåta den åderlåtna plånboken att återhämta sig, men sen är det dags för köket och det stora rummet!

Nästa höst, kanske…

Eftersäsong

Etiketter

,

Det är stilla i vår trädgård. Eftersäsong. Cikadorna verkar ha sjungit färdigt för i år, trots att värmen dröjer sig kvar och himlen är lika languedocblå som vanligt.

Soluppgång från mitt sovrumsfönster…

Jag umgås, förstås, och ser till att stillheten bryts, men de där timmarna i eftermiddagssolen alldeles solokvist är fina de med. Jag badar flitigt men kan inte simma – sabla revben! – och blir en smula rastlös över att vara såpass ur slag som jag ändå är. Det är irriterande att det onda gör sig påmint så fort jag vill att kroppen skall åstadkomma något.

Men det är trots allt bara ett litet smolk; här är ljuvligt på ett helt annat sätt än vid den nästan febriga festyra som råder härnere under högsäsong.

De tidiga morgnarna är svala och när det börjar bli dags för frukost är luften ljummen i skuggan av det stora lagerträdet.

Kvällarna är ljumma de också och middagar äts med fördel utomhus.

En BBQ på Chez Amis är inte fel,

och inte heller en kväll på Café Nouvel känns bortkastad,

September är nog min favoritmånad härnere; ännu varmt men inte hett, ännu sommar men utan turisthorder, köer och hets.

Jag tog en sväng till havet och åt lunch i fredags. Restaurangen vid stranden har sin sista öppna vecka och ägarna är trötta men så väldigt vänliga. Det råder sömnig stämning, stranden är glest befolkad och speedobeklädda läderbruna män är fler än de rosabrända turisterna i hawaiimönstrade bermudashorts.

Franskare, lugnare.

Och väldigt mycket trevligare.

Dessutom är havet varmt, så en badtur i det salta innan färd norrut får det kanske bli.

Om jag hinner.

Om det inte regnar.

Bloggar’ns ständiga wanderlust

Etiketter

, , ,

Jag packar en väska igen. Ner i trunken åker sandaler och tunna sommarkläder som skall få övervintra i Murviel tillsammans med paltor som behövs för de kommande dagarna. I ögonvrån ser jag Wilda, som alltid brukade komma tassande närhelst resväskor kom fram och som efter en stunds oroligt trampande brukade ta det säkra före det osäkra och krypa ner i väskan och lägga sig till rätta.

På mina nystrukna, omsorgsfullt ihopvikta kläder, skall tilläggas. Jag brukade titta på henne, sucka lite och sedan översköljas av ordentligt dåligt samvete, eftersom hon allt som oftast fick stanna hemma hos husse medan jag flaxade iväg åt alla möjliga och omöjliga håll. Och det skall jag säga dig, kära läsare, att det finns ingen som kan se så bedrövad och förebrående ut som en raggig gammal dam som placerat sig i en resväska och som bestämt sig för att hon minsann inte har för avsikt att göra avskedet lätt.

Fast den här gången är hon inte där. Inte ens i ögonvrån. Men situationen är så starkt förknippad med henne, att jag både hör och ser henne. Hennes lilla urna står kvar i rummet där väskan ligger uppslagen. Det är den jag ser i ögonvrån. Vi har inte bestämt oss för vad vi skall göra med den ännu. Kanske är det ett sätt att ännu en liten stund hålla fast vid henne?

Istället står jag där och tittar ner i väskan, får ner sagotröjsprojektet, datorn och min iPad och när jag lyfter den, inser jag att den nog blivit i tyngsta laget. Det brukar bli så, eftersom jag tycker att det är så tråkigt att packa och därför tycker att det är en sysselsättning som endast får inkräkta på min dyrbara tid med högst en halvtimme. Och det oavsett hur mycket planering som egentligen krävs för att sådant som behöver få följa med också hamnar där i väskan.

Det straffar sig, förstås och på det skramliga tåget till Köpenhamn förbannar jag blytyngden jag en stund senare skall släpa med mig, först till flygplatshotellet och sedan till terminalen, för vidare färd till Montpellier dagen därpå. Ont i revbenen har jag också, efter en vurpa framför en av SD:s valaffischer utanför vallolkalen i söndags.

Ominösa moln ovanför vederstyggligheterna…

Jag vill tro att det var av vämjelse inför åsynen av det förargliga trynet men misstänker att det var en uppblött grushög på asfalten som blev mitt fall.

Spår av en bloggare

Jag kom snabbt på fötter igen, en smula omskakad och lite förlägen över min klumpighet, medan jag konstaterade att alla kroppsdelar verkade vara intakta och redo att assistera mig i min medborgerliga plikt.

Men kanske ändå att jag inte klarade mig alldeles helskinnad från fadäsen framför valstugan, för nu har jag ont i ett revben. Doktor G har telefonkonsulterats om det kanske trots allt skulle kunna röra sig om en aldrig så liten spricka? Jo, det är nog inte alldeles omöjligt säger hon, lite smått brydd över att behöva ge råd över telefonen till sin självdiagnosticerande mamma. Så jag petar i mig några smärtstillande, stänger väskan och släpar med mig den för vidare färd söderut.

Imorgon är det säkert inte ont längre. Det gör ju inte ens jätteont ens nu. Förresten hinner jag inte kolla upp det, eftersom är på väg till Murviel. Dit har jag längtat sedan jag senast for därifrån, så det krävs mer än en lätt ömmande bröstkorg för att jag inte skulle infinna mig där som planerat.

Som vanligt blir det en del att stå i när jag är där. Bilen, som fick körförbud i somras skall hämtas hos bilmekanikern i byn. Gamle Svarten får därmed hänga med ett tag till. Här är för övrigt ytterligare ett exempel på vilken finfin service vi får av småföretagarna i byn. Vi lämnade bilen där bara dagar innan vi skulle åka hem, eftersom den vid besiktningen fått körförbud och vi inte skulle hinna få den klar innan det var dags för oss att avsluta sommarvistelsen. Det gjorde nu ingenting, bedyrade mekanikern. Bilen fick så gärna stå hos honom tills han hade tid att ta sig an den.

Pas de problème!

Dessutom är han – naturligtvis! – kompis med killen på besiktningen, så han lovade att köra dit med bilen när den var klar och få den ombesiktigad. Nu står den därför på verkstaden, lagad, besiktigad och klar för avhämtning. Vad ger ni mig för den, va!

Det blir fint att komma ner, efter en sömnstörd natt på Quality Airport Hotel Dan i Kastrup, där jag fick rummet granne med tre hissar som brölade halva natten.

Men nu är jag på väg. Efter att sömndrucket ha stängt resväskan för tidigt ett antal gånger på hotellrummet imorse,

Saxar, hur små de än är undgår nog inte flygplatsscannern…

fick jag till slut allting på plats och kunde hasta ner till hotellets shuttlebuss för vidare .färd till flygplatsen.

Märkvärdigt att jag alltid ska lyckas glömma att packa ner någon uschlig liten pryl, nyss använd, som absolut inte får följa med i handbagaget.

Inte fick allt plats i mitt minimala handbagage heller. Jag tror alltid att det skall räcka med en något större handväska, men icke. Det fick bli en kabinväska till – jag har tappat räkningen på hur många de hunnit bli. Det har hänt förr, nämligen. Jag är månne heller inte helt ensam om sådana upptäckter; butikerna för reseparafernalia är många och strategiskt lätta att lokalisera på varje flygplats med självaktning.

Väskan känns väldigt ordentlig; en sådan som välorganiserade personer har. Den har många fack och jag arrangerar alla mina pryttlar och tänker att de skall vara lätta att snabbt fiska upp när jag behöver dem under resans gång.

Grön och praktisk!

Som tanke och dröm är det fint att ha. Verkligheten är dock grym. Jag fortsätter rota i alla de praktiska facken. Jag glömmer nämligen snabbt var någonstans var sak har sin plats.