16 januari – grattis på tioårsdagen, klottret!

Etiketter

Måndagen 16 januari 2012 satt jag i ett kalt vardagsrum i huset i Nacka med ett glas vin, ett par nyligen inför­skaffade soffbordsböcker om fransk inredning framför mig och med min dator i knäet.

Runtomkring i huset stod kartonger märkta antingen Murviel, Blåsut eller Tjörn. Jag minns att jag var lite sliten men mest glad och förväntans­full. Av tanken på vad som väntade 250 mil söderut fick jag ständigt ny energi, vilket var tur, eftersom jobbet det året går till min karriärhistoria som ett av mina värsta. Nu har jag nästan glömt hur det var men jag påminns när jag bläddrar bakåt bland blogginläggen. Inte för att det egentligen beskrevs på Murvielklotter, utan för att jag läser mellan raderna, hittar hintar. Då när det begav sig, fanns många hänsyn att ta och ett forum för oro har klottret aldrig varit menat att vara, utan det har handlat om eskapism; om att påminna mig själv om allt som är fint och bra.

Idag för tio år sedan drog jag alltså igång Murvielklotter. En enkel wordpressmall valdes, en header hamnade på plats och det första, mycket korta, inlägget publicerades:

De där raderna rymmer så mycket förväntan och avvaktande glädje över vad som låg framför oss. Jag ser också redan i det korta inlägget oron som fanns där, liksom vemodet över att epoken Älta var över. Det ”ogästvänliga” Sverige handlade inte bara om snö, slask och kyla,

utan lika mycket om besvikelsen över att det då nya jobbet i Nacka inte blivit som jag hade hoppats. Där fanns en klick kolleger och medarbetare som jag inte fungerade tillsammans med. Inte deras fel men inte heller mitt. Vi var inte kompatibla och gick in i samarbetet med helt olika förväntningar, syn på lärande, och tankar om vägval. En oerhört nyttig, om än tuff erfarenhet blev det av den sejouren. Jag har haft stor nytta av den i många sammanhang sedan dess. Men murvelhuset; ja, det har överträffat alla mina för­väntningar. En trygg tillflyktsort är det, och mitt happy place, som har tröstat mig igenom flera kriser, stora som små, genom de snart tio år som huset varit vårt.

Tio år är lång tid. Det rymmer många viktiga händelser i mitt och min familjs liv och trots glädjen över murvelhuset, är det förstås inte det viktigaste; det älskade gamla stenhuset har trots allt bara varit kulissen mot vilken så mycket roligt och härligt har utspelat sig.

Fyra barnbarn har jag hunnit få sedan dess och ett femte är på väg. Två av mina tre barn har gift sig, min yngsta så sent som igår! Återigen ett firande villkorat av Corona, men så innerligt kärleksfullt och vackert att inget skitvirus i världen tillåts ställa sig ivägen för glädjen över att se de där två tillsammans; lyckliga över att få vara varandras allra finaste.

Idag är jag känslomässigt dränerad. Gråtmild och glad omvartannat. Trött. Tillåter mig att göra ingenting. Går igenom gårdagens bilder från den lilla intima bröllopslunch, som fick ersätta den planerade, något störrre, och bläddrar samtidigt bakåt i bloggen på jakt efter bilder att illustrera de gångna tio åren med. Men det tar stopp ganska snart. Blir för mycket nostalgi, bestämmer jag. Det får räcka med några få tillsammans med orden.

Så till slut; tack bloggen, familjen, mig själv och alla ni som som troget hälsat på, digitalt och/eller reellt, genom tio omtumlande år med Murvielklotter som kompis.

Om det blir ett bloggdecennium till? Det får vi se.

Här och nu får räcka bra.

Årskrönika del två – medan epifania badades i blek vintersol

Etiketter

, , , ,

… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middags­bordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.

Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?

Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.

Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.

När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.

En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.

Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.

Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.

Väl framme i Murviel …

visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.

Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgs­fullt nymålade och fixade glans.

Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.

Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.

Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for till­baka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall.
Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.

Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande och medan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.

Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.

Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstad­kommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.

Men en årskrönika…

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.