Confinement

Etiketter

, , , , ,

Snart nio månader av att ha tvingats förhålla sig till ett förhatligt virus gör något med oss. Jag kämpar med att hålla humöret uppe och lyckas ibland. Nu när möjligheten inte ens finns, tänker jag på alla som jag vill träffa men aldrig hinner, aldrig prioriterar. Jag tänker på vilken lyx det är att tro sig om att inte behöva prioritera.

Verkligheten är alltid en helt annan, oavsett covid eller annat som tar sig friheten att påminna oss om att vi aldrig kan ta någonting för givet.
I sociala medier finns de, alla tidigare kolleger, vännerna jag inte hunnit träffa, släktingar som jag undrar över varför jag inte prioriterat att träffa.

De sociala åren 2006/2007…

Nu går det inte. Det är helt enkelt ingen bra idé.
Istället fantiserar jag om att kanske, kanske kunna ha en brakfest nästa sommar för att fira att L – fina, fina – fyllt jämnt i år och ännu inte kunnat firas ordentligt. Det kanske kan bli en gemensam historia, eftersom jag själv kommer att ha hunnit fylla jämnt innan dess. För min inre syn ser jag murvelträdgården fylld med favoriter, cikadegnissel, musik, god mat och ädla bubblor.

Petetas i Murviel sommaren 2019

I fantasin är alla där men jag kanske måste dela upp umgänget om det skall vara görbart. De är så många, alla jag länge saknat och längtat efter. När covid lugnat ner sig vill jag inte vänta längre. Då måste jag ha lärt mig att det inte är en bra idé att inte prioritera att träffa alla dem som genom åren förgyllt min tillvaro.

Så familjen.
Den stora, brokiga.

Fina, innerliga, känslosamma julen på Ovantorp 2013

I år firar vi inte jul tillsammans och jag har ingen aning ännu hur vi skall fira, L och jag. Kommer vi att kunna åka till Murviel? Vad kommer Macron att säga på tisdag nästa vecka?
Prinsarnas adventskalender är iallafall förberedd och nästa helg blir det julbak och försenat firande av Bror som fyllde tre år igår.

Underbara, söta, ljuvliga, finurliga lillebror Bror!

Fredag den trettonde…

Etiketter

, , , , ,

Mörkret har sänkt sig över huset på ön, fredagen den 13 november 2020. Klockan är bara halvsex och det har egentligen inte varit ordentligt dagsljus alls denna gråvädersdag. Jag har dinglejobbat på distans fastän jag egentligen inte skulle, samtidigt som jag funderat över om huvudvärken och det allmänt håglösa tillståndet är en effekt av corona eller bara en osedvanligt segdragen virustristess. Oavsett vilket, stannar jag hemma med mina diffusa symtom och har häckat framför skärmen större delen av dagen.
I förrgår stickade jag färdigt ännu ett par vantar;

Mönstret och garnet är nordnorskt och jag fick kitet av E och L, som fortfarande är alldeles bortom räckhåll i Norge.

När vi åkte till Värmland i september för att kunna ses…

Nytt garn har anlänt och nu blir det mössa och vantar på beställning från J men medan jag väntade på den leveransen, hann jag påbörja ett par benvärmare till mig själv. Att jag är rastlös är ett formidabelt understatement. Längtar efter mamma gör jag också, förutom allt annat sedvanligt längt. L och jag har nu varsina sovrum och vi använder inte heller samma badrum; allt för att minimera kontaktytorna om det nu skulle vara så att jag dragit på mig en (hittills?) mild variant av Covid. I en annan, mer normal tid, hade jag petat i mig ett par alvedon och kammat till mig men i dessa besynnerliga tider drabbas vi visst av man-flu hela bunten!
Kan jag åka till Dingle på måndag?
Vet inte.
Till Solna för Brors treårsdag nästa helg eller till det planerade julbaket helgen därpå?
Hmmm…
Törs jag be Å komma och hälsa på eller är det dumt?
Kan vi åka till Murviel snart?

Jag hade sett fram emot att få fixa iordning efter köksrenoveringen och att få adventspynta i det ljuvliga murvelhuset

men jag har svårt att se att vi om 3-4 veckor skulle kunna bila ner genom ett sjukt Europa med det enda syftet att titta till ett hus och att njuta av ljusare dagar.

Men kanske i januari…?

Januaripromenad 2017 på Cap Leucate

Imorgon är det lördag.
Fredag 13 november 2020 har snart passerat utan att något otäckt hänt.
Är jag vidskeplig och tror på sådant?
Inte ett smack, men just i år är det särskilt svårt inte trilla dit på vidskepliga tecken på hotande katastrofer. Dagen får därför gärna skynda sig att passera tolvslaget.
I helgen skall jag börja botanisera i adventspyntet och stakar och stjärnor skall få komma fram tidigare i år. Ser att flera tjörnbor redan tjuvstartat, så varför skulle inte jag kunna göra slag i saken? Det är ju ändå Novent!

Och juleskum med blåbärssmak har redan provätits och skummet har seglat upp som årets julgodisfavorit.
Bonne weekend, hörrni!

11 Novembre – L’armistice de la Première Guerre Mondiale

Etiketter

, ,

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
  That mark our place; and in the sky
  The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
  Loved and were loved, and now we lie
      In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
  The torch; be yours to hold it high.
  If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
      In Flanders fields.