Om att lufsa runt och småfixa

Etiketter

, , , ,

Vi sov länge imorse. Klockan hann bli nästan nio innan jag sömndrucket satte fotsulorna i golvet. Numer är det ganska sent; mina långa sovmorgnar från förr har jag allt svårare att förstå. I juli, i Murviel är relativt tidig revelj en nödvändighet, om det överhuvudtaget skall bli någonting gjort. Sedan blir det för varmt.

Igår flämtade jag bara. Mådde nästan lite illa i den fuktiga hettan. Det spelade ingen roll hur mycket vatten jag drack; halsen kändes ändå som sandpapper och huvudvärken lurade bakom pannbenet. Den senare fick hållas i schack med Ipren för att inte alldeles tillåtas ta överhanden. Det bar sig inte bättre än att middagen fick inmundigas inomhus i den sköna svalkan från luftkonditioneringen.

Idag fläktar det lätt och är bara 35 grader. Himla skönt.

Det kom några lätta regndroppar igår eftermiddag medan vi hörde åskan mullra över bergen en bit bort. Men det stannade vid några stänk men innebar ändå ett väderomslag, som vi passar på att njuta av idag.

Alltså fick det bli lite bestyr på morgonen. Ett av våra allra bästa inköp de senaste åren är vår neongula kombinerade lövblås/-sug och den används flitigt. En liten halvtimme några gånger i veckan rensar grusplanen,

och den nyligen stenlagda infarten från löv och annat skräp, som stökar till och får det att se ovårdat ut. Och den behövs sannerligen. Träden är många i vår lustgård och släpper ifrån sig löv vid minsta vindpust. Löven gör sig sämre på backen än på sina grenar anser jag å det bestämdaste, så blåsen tvingas ge valuta för pengarna den kostat.

Valet av arbetsplagg var kanske inte optimalt för en sådan syssla men de där tunna klänningarna är så svala och sköna att de liksom hälls på morgonkroppen alldeles av sig själva. Det ligger överhuvudtaget ingen tankeverksamhet bakom det klädvalet.

Lövblåsning avlöstes sedan av njutningsfullt vikande och hängande av tvätt – en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Det är nästan meditativt. Tvätten doftar vind och sol och jag viker omsorgsfullt och långsamt. Hörn mot hörn, kant mot kant i snöräta högar. Ett morsarv och barndomsminne. Fast mammas högar är fortfarande nycket prydligare än mina. Mammas linneskåp är fulländning. Mitt är ganska ok.

Tillbehören vid tvätthängning är synnerligen viktiga! Helst skall de vara av gammal modell och av trä, trots att de är en smula mer opraktiska än klykor av plast. Men att vika en lakanskant över tvättlinan och fästa den med de där träklykorna, det är något alldeles speciellt. Då far tankarna. Då minns jag Emil, som nyss var här och gjorde murvelhuset vackert med sin blotta närvaro; då kan jag tänka på Susanna och hennes barndomsvänner som kommer hit i augusti och hur jag förbereder för deras ankomst.

Vi skall fylla kylskåp och skafferi och i poolhusköket är det riggat med nyordning på de numera säkrade hyllplanen. Delar av Emils köksutrustning från Heidelberg har fått flytta in här, medan resten av bohaget, som hamnade här efter hans flytt tillbaka till Sverige, skickades med transport norrut härom veckan. Uteköket skall få ny bänkskiva och ho i höst och när innertaket och belysningen fixats så är det klart. Då blir det redan ganska charmiga uteköket mer funktionellt och lättarbetat.

Ikväll skall förhängena plockas ner och få ny, rätt längd. Känns som ett lagom projekt så länge caniculen råder.

Det är dock inte bara jag som skrotar runt idag. Cikadorna har fullt sjå och på grannens tak råder febril verksamhet. Jag är inte avundsjuk på dem. De sliter där och när det är som allra varmast och jag begriper inte att de orkar. För egen del intog jag sedvanlig position i skuggan av mitt parasoll, efter att löven var blåsta, tvätten omhändertagen och poolhusköket fixat. Jag ansåg då att dagens arbetsuppgifter var avklarade. Där satt jag sedan och inväntade eventuella badsugna.

Och hon kom! Med elefanter på armpuffarna och med en mamma, en pappa och en farmor som medföljande entourage.

Sådärja. Det blev en bra dag av den här dagen också.

Om två små blåvita tröjor

Etiketter

, , , , , ,

Hej Bertil och Bror – högt älskade solnaprinsar!

Ni kanske undrar hur det går med sagotröjsprojektet?

Jag kan meddela att det går bra! Mönstret växer fram i en rasande fart efter bara lite initialt felräknande. Mönsterkonstruktörens fel, naturligtvis, inte mitt (fast nu skojar jag; en skall inte skylla ifrån sig!). Uppenbarligen tänkte konstruktören att stickande mormödrar är utrustade med tålamod. Jag skall berätta en hemlighet för er; det är inte jag. Avslöja det bara inte för någon; det får vara vår väl bevarade hemlighet! Bara en och annan bloggläsare får veta.

Så mycket längtar jag efter er att jag låtsas att jag pratar med er under tiden som maska efter maska träs vidare på pinnarna. Garnet är jättemjukt – fattas bara! – och det är väldigt lättstickat.

Visjögarn från Östergötlands ullspinneri

Fina får har släppt ifrån sig lite ull till er för att ni skall få varma tröjor när sommaren är slut och det börjar sno runt husknuten igen.

Visst är det lite svårt att tänka sig? Att det blir kallt igen och att ni måste ha overaller, vantar, mössor och varma stövlar? Och varma tröjor!

De där fåren, förresten, betar som bäst gräs i Östergötland nu. Jag hoppas att inte allt gräs torkat bort för dem. De är ju värda grönt, frodigt gräs när de är så snälla och lämnar ifrån sig sin mjuka ull till er! Den där ullen, förresten, spinner de garn av på en jättegammal maskin som heter Spinning Jenny. Sådana fanns det många av på 1800-talet (så länge sen att inte ens mormor fanns!) men nu är det inte många kvar av dem. Spinneriet säger att just den maskinen är suverän när det gäller att få till ett jämnt och spänstigt ullgarn. Det verkar stämma, kan jag konstatera.

Mitt på dagen blir det lite för varmt att sticka och jag blir tvungen att bada istället, precis som för fyra år sedan, när jag stickade på en annan blå kofta. Den första som blivande mormor. Jag minns hur förväntansfull jag var, hur jag längtade och fantiserade.

Klicka på bilden för inlägg om den koftan!

Nu är ni två prinsar. Bertil, du får berätta för Bror om Murviel för det är ju bara du som varit här än så länge. Det blir härligt när ni kommer hit båda två. Det sitter jag och tänker på medan termometern tickar vidare mot 40-gradersstrecket. Jag får dricka mycket bubbelvatten för att inte få solsting. Bada ofta måste jag göra också. Det kanske du kommer att tycka om, Bror? Att bada i poolen? Jag har köpt med mig armpuffar, samma som du hade  på babysimmet i våras.

Allt är förberett, med andra ord.

Tills vi ses igen får jag nöja mig med Facetime. Häromsistens blev du ledsen, Bror, när mormor försvann från skärmen,

fast jag gissar att du snart blev glad igen när bästa brorsan Bertil gjorde roliga saker.

Och Bertil; ditt glada, underbara ansikte när du svarar att du älskar tillbaka när vi facetime-ses, får mig att genast vilja vränga av mig badkläderna och flyga till dig och Bror. Men som du vet är det en del att stå i härnere – ikväll är det en dockfest i byn som vi måste gå på, till exempel

Detta bildspel kräver JavaScript.

– så jag får ägna mig åt sådant som får tankarna att flyga till Solna istället.

Som att dricka morgonkaffe i den snart utslitna koppen som er mamma gjort åt mig:

Eller som att släpa runt på sagostickningsprojektet precis överallt och tänka på hur skojigt det skulle vara att se er två prinsar bygga sandslott i strandkanten i Portiragnes,eller på den fläktande strandkanten i Les Cabanes de Fleury,

Jag tror att ni skulle tycka att det var skojigt. Och jag, jag skulle vara som allra lyckligast då! Dit åker vi när ni kommer hit nästa gång – tumme på det?

Puss på er😘

Beach hopping, åska och körförbud

Etiketter

, ,

Jag har denna sommar bestämt mig för att det inte duger längre att så gott som aldrig bada i ett Medelhav som ligger där alldeles nära och bara väntar på besök. Idag var det därför dags för denna sommars strand nummer två, rekommenderad av C & E och på lagom avstånd från Murviel. Den här gången gav Å och jag oss iväg direkt efter frukost och lämnade Aska hos L i murvelhuset. 

Vi for iväg till Les Cabanes de Fleury invid La Clape och alldeles där floden Aude mynnar ut i Medelhavet och sätter gränsen mot vårt departement Herault.

En lätt bris höll temperaturen i schack och det var föredömligt glest mellan parasollerna när vi kom. Vi placerade oss vid stenpiren

och låg en stund och tittade på några som fiskade med metspö en bit ut i vattnet innan vi trotsade det något svala vattnet och kastade oss ut i det blå.

Fantastiskt skönt var det där och inte alls så hett och gyttrigt som i Portiragnes härom dagen. Så vi stannade lite längre än vi först tänkt och packade ihop oss först när det var dags för lunch.

Det där med lunchställen vid havet är vanligtvis inte alldeles enkelt. Turistfällorna är många och pärlorna inte alltid så lätta att hitta. Men idag blev det fullträff också vad gäller näringintaget. Inget tillfällighet, eftersom också restaurangen var en rekommendation från bygrannar C och E.

I Cabanes finns bara en handfull matställen och det lilla fiskeläget känns befriande genuint och inte så exploaterat, trots närvaron både av en liten camping och ett område med ganska trista semesterbostäder.

Men Lou Cabanaire kan stoltsera, inte bara med en mysig uteservering, utan också med förstklassig, vänlig service och pinfärska råvaror från havet, enkelt men omsorgsfullt tillagade.

Precis ett sådant ställe, faktiskt, som jag drömskt kan fantisera om när höststormarna viner runt knuten!

Det var därför två synnerligen nöjda madamer som styrde mot Murviel igen när kråset var smörjt och eftermiddagen tog fart. Då hade det hunnit bli sådär hett igen som det alltid blir på eftermiddagarna, så vi kastade oss direkt i poolen och låg där och guppade när L kom hem från bilbesiktningen med vad som kan vara domen över död bil.

I yngre och plåtblankare dagar…

Ridå över lyckoruset från dagens utflykt, alltså.

Körförbud med omedelbar verkan och trots att jag verkligen tyckt att den börjat bete sig som ett gammalt härke och inte längre känts helt trygg att dra iväg på långresor med, så var jag inte riktigt beredd på att det skulle vara så allvarligt. Den har både servats och reparerats regelbundet men den har också under sin drygt tioåriga levnad hunnit vara med om några tämligen omilda incidenter. Men framförallt handlar körförbudet om en trolig skada vid påkörning bakifrån som ingen av oss begriper när den skall ha uppstått. Det klarnar, förhoppningsvis, men det lutar åt ännu en kapitalförstörande plåtinvestering – eller för att tala klarspråk, att införskaffa en ny voiture.

Så har det börjat åska och regna också. Fast det är allt lite mysigt där jag sitter och lyssnar på när regnet smattrar på markisen och skapar ringar i poolvattnet. Varmt, ja det är det fortfarande, så regnet känns bara välgörande.

Imorgon är, comme d’habitude, en ny dag. Skall bli spännande att se vad den bär med sig.