Midsommarafton i Skärhamn

Etiketter

, ,

Den där självklarheten i storhelgs- och semesterumgänget med barnen gick förlorad våren 1998. Alltsedan dess har jular, påskaftnar och midsomrar visserligen för det mesta blivit fina och visst har de firats med både barn och den storbrokiga familjen, så inte blev det dåligt för det. Bara annorlunda än vad jag föreställde mig när familjelivet var ungt.

Just midsommarfirandet fick sig dock en allvarlig törn när det gäller firandet med familjen; lika mycket på grund av mina egna val som på det faktum att unga, vuxna barn väljer vänner framför gammfamiljen att fira med. Det är både som det skall och något som värmer i det där ändå längtande hjärtat.

Idag längtar jag efter dem.

De där gamla träfigurerna som symboliserar syskonen G har hängt med ett tag nu och jag ler lite fånnostalgiskt när jag ser dem…

Solen skiner över min äktsvenska midsommarö.

Skärgård, måseskrik, och fransk lunch på kajen med ett glittrande, kluckande hav.

Det är vackert bortom all sans. Det är också sommarens allra första semesterdag efter sedvanlig tjurrusning ut ur vårterminen. En sådan kajsejour är nog precis vad jag orkar med. Picpoul överraskande nog i glaset och små västkustmusslor i en ångande gryta slank ner utan några större åthävor.

Jag har sovit i tolv timmar. Jag skall fortsätta fokusera på att få tillräckligt med sömn de närmaste dygnen, för på tisdag bär det av till Murviel med småprinsarna, som just nu firar midsommar hos sin farmor och farfar på en idyllisk skärgårdsö.

Det kom en bild på Bror i vattenbrynet🥰

Då byts dagens stillsamma tillvaro mot en betydligt livligare variant och det ser jag fram emot. Väldigt mycket, till och med. 

Bäst jag sitter här med mitt bloggverktyg pingar ett minne upp på Facebook i bakgrunden. Det är från midsommar 2005, alltså några år innan sociala medier fick fart. Inte en vanlig midsommar då heller men tillsammans med familjen firades den. Vi  var allihop lite lätt svedda på bilderna, fullständigt oförberedda som vi var på intensiteten i Floridas sol på denna vår sista gemensamma familjesemester med alla barnen med samtidigt.

Jag inser också att det fortfarande 2005 inte fullt ut satt sig i befolkningens gemensamma medvetande att du faktiskt aldrig skall tillåta dig att bli ens lite röd i skinnet. Alltså verkligen aldrig. Skäms jag lite när jag ser skinnet på mina barn glöda? Minns jag ens att det var så? Jo, det gör jag faktiskt. Jag minns att det var ett ögonblicks verk och att skuggan under palmen tillsammans med solkrämen inte förmådde skydda oss. Att det överrumplade mig.

I murvelträdgårdens poolhus hänger solhattar på rad. På en hylla ligger solglasögon – både inköpta och kvarglömda – och i badrummet på gaveln trängs solkrämer med ordentlig skyddsfaktor. Skugga i flera varianter bjuder vi på också. Ingen skall behöva bränna sig invid murvelpoolen.

Solen har till slut gett sig längre ut i havsbandet och ett stilla midsommarregn smattrar på rutan. I ena gästrummet ligger resväskan uppslagen och i tvättstugan surrar maskinerna ikapp. Vi förbereder oss för avfärd. Jag försöker skaka av mig känslan av vemod över att lämna huset på ön när det är som allra, allra vackrast, fullt medveten om att när jag är hemma igen kommer veckorna att rusa in i hösten innan jag ens hunnit blinka.

Väl på plats i Murviel kommer det vemodet att vara som bortblåst, det vet jag. Att det är en priviligierads dilemma vet jag också; den att tycka att tiden inte räcker till för att njuta av allt det som jag har tillgång till. Att alltid längta efter både människor och platser är ju egentligen något väldigt fint. Allt – alla – finns där ju. Jag delar bara med mig, lämnar plats. Sådant är varken svårt eller vemodigt, bara precis i sin ordning.

 

Traditionsenlig seriös och riktig säsongsinvigning i Murvelhuset

Etiketter

, , ,

En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?

Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…

De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.

Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.

Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.

Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.

Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna

Har visat den redan för några blogginlägg sedan…

och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.

Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.

På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…

Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!

 

Voituren for på ferie till Frankrike

Etiketter

, ,

… för snart en vecka sedan. Det gjorde den rätt i, för av förra sommarens oändliga värmebölja märks ännu ingenting som ens lite liknar den. Istället är det råkallt. Det har blåst som om det är vilsegångna höststormar som viner runt knuten och jag sitter uppkrupen i soffan under en filt om kvällarna – torsdagskvällen är dock överraskande ett undantag och solen värmer en stund genom den öppna terrassdörren.

Sommar i Skärhamns hamn

Under tiden följer jag girigt bilens färd allt längre söderut i Hexagonen med hjälp av Susannas Instastories och, för all del, någon enstaka gång med hjälp av kartan i Volvo on call i telefonen när jag tycker att uppdateringarna dröjt lite för länge.

Fast sådant beteende gränsar nästan till spionage, så jag förbjuder mig oftast, trots att det är frestande. Så funderar jag på hur det hade varit när barnen var tonåringar, om jag då hade kunnat följa dem med en app i min telefon? Himla tryggt och behändigt? Eller integritetskränkande?

Det senare, kommer jag fram till. Du skall inte veta var dina nästan vuxna tonårsbarn befinner sig hela tiden. Jag riktigt ryser när jag tänker på det. Jag hade definitivt inte tyckt om det själv!

Fast nu är de förstås vuxna på riktigt. Ansvarstagande och tillsammans. Jag känner inget behov av att kontrollera dem. Alls. Tycker bara om att se bilder på när de har det bra.

De där två, sommaren 2017

Om mindre än två veckor bär det av för fler familjemedlemmar. Jag och L med de ljuvliga små prinsarna till Murviel,

Bertil på väg hem, sommaren 2017

och deras päron på egen hand en liten omväg om Champagne innan de dyker upp i murvelhuset.

Sommar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Semester alldeles om hörnet.

Sol och bad. Garanterat, trots allt. När sommaren börjat så ostadigt som den gjort hittills i år, är det väldigt skönt att tänka på. Då kan havet få skumma bäst det vill och jag kan till och med tycka att det är både mäktigt och vackert trots att jag måste köra långsamt på E 6:an över Uddevallabron om morgnarna. Ibland tänker jag att det väl vore bättre att köra fortare, inte långsammare när det blåser? Så att inte vinden hinner få fatt i bilen? Fast den logiska delen av min annars tämligen humanistiska hjärna slår bort sådana dumma tankar och låter foten trycka ner bromsen en smula när den blåsiga bron närmar sig.

Sommar är det ändå trots allt. Det är ljust, snöar inte och jag blir inte nerskvätt av långtradare på väg till och från färjor. Jag sitter inte med ett krampaktigt tag om ratten och säger till mig själv att jag måste sluta nöta vinterasfalt på den inte helt ofarliga motorvägen i den omfattning som jag gör. Jag blir vittne till många farliga situationer under de där mörka vintertimmarna på vägarna och får allt större respekt för vad som krävs av mig. Koncentrationen är aldrig så total som då.

Det där är dock nästan glömt nu. Så här års lyssnar jag på ljudböcker och kastar en och annan blick ut över det vackra kustlandskapet som susar förbi utanför bilfönstret.

Jag är inte lika förtvivlat trött när klockan ringer på morgonen. Sommar och ledighet ligger framför mig och det är lättare att orka då.

Murviel och murvelhuset. Snart kommer vi igen. Inte står det tomt särskilt länge åt gången! 

Pirrar det inte rentav lite vid blotta tanken…?