Under parasollet på vår murvelterrass

Etiketter

, , , ,

Det är söndag morgon. Eller det är faktiskt snart mitt på dagen. Jag dröjer mig kvar, trots att frukosten för länge sedan är avklarad och trots att middagshettan börjar göra sig påmind. Hunden ligger under bordet vid mina fötter men måste med jämna mellanrum rusa fram för att skrämma en och annan närgången fågel eller för att varna att någon går förbi utanför vår grind utan att be om lov. Vi jobbar hårt på att få henne att förstå att vi nog har läget under kontroll men instinkten är stark.
Trots att det är söndag är det mycket trafik idag. Mer än vad det brukar vara. Mellan varven tar grannens tupp över, ackompanjerad av trädgårdens alla fåglar, humlor och vindens prassel i lövverket. Det växer så det knakar i trädgården och jag tycker att den är magisk, exotisk, drömsk och trygg.

Det slår mig att murvelhuset snart är vår enda fasta punkt medan vi väntar på att vårt nya radhus i Sverige skall bli klart. Huset på ön är sålt och från och med september är vi bostadslösa i några månader.

Bakom oss ligger minst sagt hektiska veckor med visningsfix, budgivning, försäljning och mitt i allti­hop en barnbarnsturné. Nästan direkt efter hemkomst från Murviel förra vändan, for jag till prinsarna och prinsessan Karlsson i Solna; Prinsessan Karlsson fick det nyaste lilla barnbarnet heta, eftersom hon med sitt höga hårfäste är aningens lik Karlsson på taket…

Fast mest är hon förstås alldeles ljuvligt söt, hon också! Inte heter hon Karlsson heller, utan lyssnar till det vackra namnet Elsie!

Tillsammans med lycklige storebror Bror❤️

På solnavistelsen följde några dagar på Tjörn med fortsatt fix, innan det bar av till charmtrollet Maj i Falun.

I Falun är det full fart och jag njöt av varje sekund med henne innan jag for vidare till hennes kusin Iben i Oslo. Det händer inte ofta, men bilen blev kvar på Tjörn och jag tog tåget till både Falun och därifrån till Oslo. Den toktidiga måndagsmorgonen i Falun var svinkall

men väl i Oslo värmde solen och det var förstås alldeles fantastiskt att också få hänga med Iben!

Vi firade nationaldag tillsammans; den första ordentliga sedan pandemin satte stadiga käppar i hjulet för allt sådant festande. Men i år! Jädrar, ett sådant firande!

Perfekt väder, kungafamiljen på plats, bunader omsorgsfullt hängda på var och varannan norrman; allt bidrog till en makalös inramning av norrmännens allra viktigaste högtid.

I bens mamma, bestemor och bestefar var så fina att jag rentav blev stolt bara av att få gå bredvid dem! I den norska kontingenten av familjen råder dock stränga regler när det gäller vad som får delas i bild och även var det delas. Alltså får ni hålla tillgodo med lite flaggbilder och istället tro mig på mitt ord att de var alldeles bortom vackra!

I torsdags blev det sedan ännu en arla fakir, den gången från Oslo och nu är jag alltså i Murviel igen för en kort sejour. Turnerandet är nämligen inte över, för de närmaste helgerna bjuder på både bröllop, namngivningsfest och kusinträff. Naturligtvis inte på samma ställe. Det vore för enkelt.

Men det skall bli skoj alltihop. Vila kan jag göra en annan gång.

Här i Murviel en söndagsmorgon på terrassen, kan jag dessutom för en stund låta axlarna sjunka och bara njuta.

Men badrummen då? Anledningen till att vi tyckte att vi behövde ta en extratur ner hit; klara, eller?

Joråvars. Typ, iallafall.

Gästbadrummet

Jag köpte ett tvättställ på Nacka Byggnads­vård som nu är på plats.

Det har fått ersätta kommoden som tyvärr visade sig fungera dåligt. Att hitta ett snyggt fristående tvättställ till en rimlig peng och utan leveranskrångel på plats kändes till slut oöverstigligt, varför vi gav upp det och valde egenimport istället. Sagda tvättställ behöver dock en liten rörkoppling för att inte stå snett mot den redan installerade vägglampan och spegeln i gästbadrummet och den lilla rörkopplingen går inte att uppbringa bara sådär, naturligtvis. Den måste ju vara i koppar …

En sån; hona 32 mm i koppar, fast rak. Någon som har en sådan som ändå bara ligger och dräller …?

Men när tvättstället väl hamnar i rätt position, kommer det att vara väldigt mycket bättre än det ursprungliga, eftersom det är djupare, har en ordentlig kant mot väggen och på sidorna och därmed blir det mindre skvättande när händer skall vaskas. De där vida, grunda, förvisso snygga att se på, är trots allt ganska opraktiska.

En suiten är nästan klar den också, sånär som på färgen på badkarstassarna, plaströren under badkaret (som skall bytas mot dito i koppar) och duschdörren, som kräver en del åthävor. Det senare spar vi dock till i höst. Det går nämligen alldeles utmärkt att duscha även utan den dörren på plats.


Stilenliga toaborstar, handdukar och papperskorgar har naturligtvis införskaffats, så nu matchar, om inte allt, så det mesta. Resten får växa fram över tid.

Väldigt lite av själva arbetet har egentligen krånglat. Det har både flutit på och blivit riktigt bra. Däremot har leveranser försenats och material på smådetaljnivå bjudit på bekymmer som vi inte förut­sett.
Kunde vi ha gjort det?

Borde vi?

Kanske.

Men säg den som inte stöter på ett och annat problem under något såpass stort som en badrumsrenovering? Vi gjorde två samtidigt.. Det kanske var övermåttan optimistiskt. Men nu är det gjort.

Iallafall nästan.

Stina och jag på roadtrip

Etiketter

, ,

Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?

Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.

Är vi alltså klara?

Näpp!
Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.

Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid.
Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvar­glömda inlägget.

Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!

Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!

Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.

Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?

Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;

ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.

Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.

Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …

Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.

Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.

För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.

Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världs­krigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.

Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.

Kan jag det?

Får jag? Får vi?

Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.

God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.

Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.

Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.

Ännu en murvelpåsk läggs till handlingarna

Etiketter

, ,

Annandag påsk tillbringades i ett stilla hus och i en stilla trädgård. Vi flyttade tillbaka in i vårt sovrum, kläderna kom tillbaka in i klädkammaren och jag tvättade. Två små sockor dök upp i torktumlaren och jag blev stående en stund med dem i handen.

Så gick jag vidare, svepte med blicken över badrummen och såg till sist bortom det som ännu inte är klart. Det är inte någon idé att på riktigt ställa iordning badrummen ännu, så när frukosten var avklarad, gick jag ut i träd­gården. Där växer det så det knakar och den är full av liv. Fåglalåten är nästan öronbedövande både morgon och kväll och det blommar ymnigt i terrasseringen.

Där växer rosor, timjan, rosmarin, ett blommande apelsinträd, schistrosor och en buske med vita, väldoftande blommor., som jag inte vet namnet på.

Humlorna älskar dem och det känns förstås bra.

De hamlade akaciorna börjar sticka iväg igen;

Om några månader kommer de att ha vuxit flera meter. Växtkraften är imponerande. Vid infartstrappan bakom den rostiga grinden växer de två små palmerna ordentligt;

Lagerträden som skuggade dem är borta och det har de alldeles tydligt trivts bra med. Allt växande i trädgården verkar trivas ovanligt bra denna vår, inklusive ogräset i gruset. Fast det senare bryr jag mig inte om; jag ser bara allt det vackert frodiga.

Jag hade gärna stannat här mycket längre men vi måste hem och fixa inför försäljningen av vårt tjörnhus. Vemodet över att behöva lämna murveltillvaron parkerar sig medan jag upptäcker att något slags autopilot tar över och får undan tvätt, rensar och förbereder huset för en omgång ensamtid.
Ute ösregnar det nu och det spär liksom på vemodet, samtidigt som jag tycker att det är lite mysigt att lyssna på regnet utanför. Men sommarvärmen som skämde bort oss under påskhelgen har ersatts av betydligt beskedligare temperaturer och det är en märklig languedocvår, minst sagt.

Imorgon skall kranar och dusch komma på plats till slut och om allt går som planerat, kommer snickare Loubet hit för att titta på våra gistna fönsterluckor,

En av luckorna hade den dåliga smaken att trilla ut ur väggen för ett tag sedan och det känns ju inte jättesäkert …

och på dörrlösningar för en suite-bad­rummet och garderoben.
För inte trodde ni väl att det skulle stoppa med bad­rummen? Nu måste vi ju istället ta tag i det som fick sättas på vänt på grund av vattenläckan i höstas.
Och så var det det där med den trasiga pooldörrslösningen (var det månne grannens nedrasade tegelpannor som knäckte den?) och den vattenskadade fasaden…

Fast det senare måste faktiskt kunna vänta. Vi skall ta en tur till maireriet för att diskutera med dem hur vi bör tänka när det gäller just fasaden. Vårt hus passeras ju av alla som åker genom byn, så vi måste nog inhämta mairens godkännande innan vi kör igång med det. Dessutom lär ett sådant jobb bli både stökigt, bökigt och skitigt och ärligt talat, så pallar jag inte riktigt det nu. Huset skall nog klara att stå upprätt ändå, sitt fläckiga yttre till trots!