Skytteltrafik

Etiketter

, , , ,

Det är dags för Stockholm igen – min gamla hemstad lockar och drar, trots naturen, vinden, frihetskänslan och det friska på Tjörn. Den här gången får jag inte ens träffa Bertil, som har åkt till fjälls för att hänga med sina fina farföräldrar. Lyckost dem, tänker jag, samtidigt som jag tänker på hur väl förspänt lilla B har det med så många vuxna omkring sig som tycker att det inte finns någon stund som är bättre eller viktigare än den som tillbringas med just honom. Jag tycker mig se i hans ögon att han vet att han är viktig.

Viktigast. Tillsammans med några älsklingar till.

Istället bor jag på hotell i gamla PUB-huset vid Hötorget.

Scandic Haymarket heter det, lika anglofilt som alltfler etablissemang i vårt avlånga land. Trots min egna synnerligen anglofila bakgrund, skaver och gnisslar det en aning. Varför heter det inte helt enkelt Scandic Hötorget? Eller något med anknytning till grundaren, Herr Bergström? Skulle jag inte till och med som utrikes ifrån kommande turist tycka att ett svenskklingande namn vore lite pittoreskt och trevligt?

Och det anglofila temat fortsätter bortom själva namnet; i hissen på väg upp,

Viktig info om rummet du fått är fönsterlöst…

och på rummets informations-TV,

och på varenda liten lapp, på tvålflaskorna och på det lilla kortet där du skall berätta vad du tycker om hotellet. Och vad tycker jag då? What do I wanna say?

Att det blir en smula själlöst, inte bara på grund av att det svenska inte märks. Att med all den historia huset bär på borde de ha kunnat skapa spännande rum och använt sig av rekvisita från tiden när huset var ett varuhus. Vilket det en gång var ritat och ämnat för. Nu är det istället film och Greta Garbo som är temat och det kan ju förstås också fungera. Fast då räcker det inte med några ängsliga tavlor på Den Gudomliga upphängda lite här och där, till synes på måfå.

Så nej. Husets historia är bortstädad. Bortbyggd. Jag tycker inte om det.

De allmänna utrymmena fungerar bättre men inte heller där tycker jag att de utnyttjat den potential som finns. Hus berättar historier, påstod jag häromsistens. PUB-huset tillåts inte göra det och verkar känna sig en smula obekväm i sin nya, alltför påklistrade kostym.

Fin utsikt i frukostmatsalen i väntan på formidabelt sällskap

Så varuhuset, där jag trampat omkring åtskilliga gånger både med barnvagn och utan, ser ut att lite försiktigt pipa att det vill att någon skall komma och rädda det.

Imorse åt jag frukost tillsammans med tre älskliga twenty-somethings och efter att jag fått mina tveksamheter till stället bekräftat av sällskapet, tappade tveksamheterna sin betydelse och jag ägnade mig istället åt att njuta av sällskapet. Till och med ett marskallt Stockholm utan lilla B på plats ter sig som den bästa plats på jorden en sådan gång.

Turen till Stockholm markerar annars början på ett månadslångt flackande. Planerat sedan länge och med hänsyn taget till behoven hos mina tre jobbuppdrag. Några justeringar har jag fått göra men resorna till älsklingar och Murviel ligger fasta som konstanter i mitt annars så föränderliga jobbliv. När månaden är förbi kommer jag att vilja pusta ut på vår lilla ö, hur underbart det än är att umgås och att hänga i Murviel eller i Stockholm.

På tisdag om en vecka hoppar jag på första skavstakärran för säsongen. L ansluter för en blixtvisit nästa fredag via en jobbresa till Paris. Vi skall prata med banken om finansieringsmöjligheter för de fortsatta förbättringsarbetena i murvelhuset. Samarbetar inte vår franska bank, får de fortsatta arbetena sättas på priolista och avklaras efter hand som medel kan avsättas.

Sedan bär det av mot ön igen men bara för några dagar, för sedan är det dags för barnbarnshäng i Stockholm följt av påskvistelse i Murviel. Av ursprungsplanens tre veckor återstår tio dagar men det gör faktiskt ingenting. Med skavstakärran igång för säsongen och med ett flexiblare arbetsliv hinner jag med flera kortvistelser där utan att det kostar skjortan eller hindrar mig från att arbeta.

Jag börjar redan vänja mig…

Hussjälar

Etiketter

, ,

Det händer något med hus som överges. Det går fort. Det tar bara några veckor innan husets sorg över att ha blivit övergivet sipprar ut genom porerna i virket, genom de snabbt allt dammigare fönstren och ur de vissna krukväxterna vid den en gång så omsorgsfullt välordnade entrén. Ute på vår ö står ett elegant hus som fram till helt nyligen andats välstånd och där barnskratt ekat i takt med ljudet från allehanda maskiner som använts för de ständiga förbättringar och det noggranna underhåll som huset varit föremål för. Nu är det tyst. Jag tittar ängsligt på det varje gång jag åker förbi, undrar vad det är huset försöker berätta. För berättar gör det. Precis som alla hus.

Vi mer eller mindre övergav det ljusblå huset på ön när vi tog över murvelhuset för ganska exakt fem år sedan; vi tillbringade kanske en och annan pliktskyldig helg i det och jag led med det lilla huset.

Såg förfallet, oroades över murknande brädlappar och rostande hängrännor, såg fukten som kröp in i källarplanet i takt med att ytterdörrar och fasad började ge upp inför vädrets makter.

De är särkilt kraftfulla här på ön, vädrets makter. De är så lite förlåtande som de kan vara.

När flyttlasset gick hit från sjätte våningen för snart två år sedan,

var det som att det spratt till i huset. Yrvaket verkade det undra om det nu äntligen skulle få sällskap igen och det tog emot oss med förhoppningsfullt öppna armar. Allt verkade förlåtet och glömt.

Tålmodigt och stolt har huset sedan dess utstått tuffa behandlingar och för varje avslutat projekt har det sträckt på sig lite till; bröstat sig och malligt visat upp sig för alla som missmodigt kastat medlidsamma blickar mot det tidigare.

– Mina invånare älskar mig! Ser ni?, ropar huset.

Hus har personligheter, de är besjälade. Du kan tycka om dem eller inte. Beundra dem eller ömka dem. Du kan lyssna på deras berättelser och fantisera om allt som de omfamnat. Jag älskar hus.

Grannhuset som sitter ihop med vårt glada murvelhus till höger i bild,

är övergivet och hemlighetsfullt men lyckas fortfarande uttrycka mystisk stolthet. Vad jag unnar det nytt liv och kärleksfull omsorg!

Languedocvänners tillfälligt sovande hus verkar dock inte känna sig övergivna alls, de snarare liksom tar igen sig inför de horder av beundrare som de vet med jämna mellanrum dundrar in. De har vant sig vid förtjusta utrop från invånarnas alla gäster och ser stolt omhändertagna ut.

Nathorstarnas hus är ännu en spännande hushistoria. Uppvaknandet har liksom inte gett det chansen att morna sig alls. Där är det militäriskt tidig revelj som gäller. Ingen rast och och ingen ro.

– Men vad gör ni med mig, verkar det ropa med skräckblandad förtjusning! Om det hade en spegel skulle det nu försiktigt börja kråma sig framför den och med hoppet väckt inse att nya glansdagar väntar om hörnet. Och av sådant kan ju ett hus bara må bra.

Jag har sett förvandlingen i de gamla byhusens uttryck många gånger under de fem åren vi hunnit tillbringa i Murviel och det är lika fascinerande varje gång. Snabbt börjar de tacksamt leva i symbios med sina stjärnögt lyckliga nya ägare och ytterst sällan uteblir ljuv musik och ytterst sällan behöver husen leta nya ägare. Men när så sker, försvinner snabbt det nyväckta hoppet och huset sluter sig igen i väntan på en bättre matchning.

 

Är det månne det som måste till med det övergivna huset på ön, tro? Lite nödvändig puts inför försäljning och sedan nytt liv med nya ägare? Eller kommer ägarna kanske tillbaka och börjar älska sitt hus igen? Jag tror nog på nödvändigheten av det förra. Även om det har långt kvar till förfallet hos många av de gamla vackra stenhusen i Languedoc!

Lång väntan på nya ägare i Thézan-lès-Béziers…

 

En smula kylslaget

Etiketter

,

Jag lämnade Murviel tidigt imorse.

Avbokade min ursprungliga flight med Norwegian från Barcelona och tog mig istället till Marseille för vidare färd mot Göteborg via Bryssel. Det gick bra. Lite meckigt med flera byten men med bara handbagage känns det som ett vettigt alternativ. Jag fick boka om min Norwegianbiljett till ett senare tillfälle och flög istället med Brussels Airlines. Allt för att jag inte fick tågförbindelserna att fungera på annat sätt.

Det fanns inga marginaler tidsmässigt, så när jag till slut sjönk ihop i min flygplansstol i Marseille och kunde beställa in en kaffe och en macka, kändes den där pappmuggen och den plastförpackade mackan som rena himmelriket.

Nu är jag tillbaka på min svenska ö. Snön är borta men vinden viner och temperaturen är betydligt svalare än vad jag hunnit vänja mig vid de senaste dagarna. Här är vårvinter. I Murviel är det nästan sommar. Åtminstone med svenska mått mätt.

Jag lämnade Murviel på femårsdagen av när vi blev med franskt byhus. Facebook skickade mig en påminnelse om jubileet och det känns förstås lite speciellt.

Nu vidtar några intensiva jobbdagar innan det är dags för en tur till Stockholm, Värmland och sedan Murviel igen. Det vore ju synd att hålla sig på ett och samma ställe för länge. Det skulle kanske kunna bli tråkigt. Ju.