Rapport från min franska trädgård

Etiketter

,

Det är sammetskväll. Lite som en riktigt fin sommarkväll i Sverige i början av augusti. Men det här är Frankrike, andra hälften av september och dagen efter ett riktigt skyfall.

Välbehövligt, efter månader utan något egentligt regn.

När jag slog upp mina trötta ljusblå imorse var himlen fortfarande grå men med ljusare stråk där solen kunde anas,

Jag hade tänkt mig en frukost på terrassen men den fick stå tillbaka för ett surr av telefonsamtal, mejlande och annat fix som de där telefonsamtalen genererade. Istället blev det en lunch. Telefon, dator och annat elektroniskt förpassades in i huset utom hörhåll och jag tvingade mig till en paus från allt det jag visste behövde åtgärdas.

Gärna genast.

Gärna igår eller förra veckan.

Men solen sken på min uppvarvade uppenbarelse och med några djupandningar lyckades jag till slut höja blicken och se ut över det jag hade omkring mig.

Då såg jag torra, kämpande trädkronor, ett terrassgolv som behöver spolas rent och började genast fundera över hur den kommande murvelveckan skall kunna rymma allt det jag vill få gjort. Insikten drabbar mig att jag är så uppe i varv att jag faktiskt måste bromsa. Tillåta mig att inte vara klar, att jag inte är ett under av simultankapacitet hela tiden.

Vilken tur att Murviel finns!

Vilken tur att Claes och Eva gnisslade upp den rostiga grinden och kom och pratade med mig en stund!

Om inte, kunde jag ha rusat iväg mot något som inte är alldeles nyttigt. Jag har inte förstått stresspåslaget, har inte känt efter.

Det krävdes ett miljöombyte och ett besök med samtal om mer jordnära, praktiska saker för att jag på riktigt skulle stanna upp och lyssna, se, få axlarna att sjunka.

Det finns ingen som helst anledning att kokettera med att en har mycket att göra, många järn i elden, många bollar i luften, en fylld kalender. Det är till och med ganska korkat. Jag är femtioåtta år och definitivt ingen übermensch. Jag bara får för mig att jag är det ibland. Fast übermänscherna är sällan trevliga och inte heller jag blir särskilt trevlig när hjulen snurrar allt fortare. Engagemang är fina grejer men också potentiellt riskfyllt; det är svårare att sätta stopp när det som engagerar är lustfyllt och roligt.

Jag går in och hämtar en tunn kofta som jag drar om axlarna. Jag tänker på alla prestationsprinsessor och -prinsar därute, mig närstående, flera av dem. Om jag har några som helst ambitioner att vara en förebild för dem, så handlar inte det om vad jag eventuellt presterar, utan om hur jag handskas med mig själv och med det som är viktigt för mig. Tack Murvelhuset för att du alltid påminner mig om vad som till slut räknas.

Septembersol på grannens hus om kvällen…

Eftermiddagen ägnades, min återfunna insikt till trots, åt mera jobb men strax före fem förpassades apparaterna återigen in i huset, medan jag stegade upp för den välbekanta stentrappan upp till poolen. Där kunde jag konstatera att Bertrand och Benjamin fyllt på med mer grus,

fått undan den livskraftiga men giftiga oleandern och istället placerat citronträdet på dess plats i en ny kruka, istället för den spruckna, gamla. Citronträdet fortsätter att vara tilltufsat men kanske kommer det att trivas bättre i sin nya hörna, där det råder mikroklimat och där vinden inte kommer åt på samma sätt? Små, små citronembryon syns i det glesa lövverket, om jag tittar noga,

och får det förnyad kraft, kommer det att göra sig fint i sin nya, gröna keramikkruka.

Så fick jag av mig mina paltor och dök ner i i det till en början svalkande turkosblå.

Tjugofyra och en halv grad visade värmepumpen, som varit avstängd sedan vi for, så inte var vattnet egentligen kallt. Jag simmade några längder och njöt, både av ensamheten, stillheten och det mjuka vattnet som till slut inte kändes svalt alls. Fast värmepumpen, den har jag dragit igång nu. Jag tycker om när vattnet känns varmt när jag kliver i.

September i Murviel. En blandning av febril aktivitet ute på vinfälten när vinskörden går in i sitt slutskede och det lugn som alltid ersätter sommarsäsongen. Gatan utanför är klibbig av druvsaften som droppar från flaken. Med jämna mellanrum bryter de tystnaden på andra sidan grinden när de ilar förbi mellan fälten och cavarna.

Så här på kvällen är det dock alldeles tyst. Inga cikador, inga kvirrande svalor, inga fladdermöss och heller ingen mygg, men varmt nog att sitta ute om kvällarna fortfarande.

Trädgården, nu i skymning, bär spår av Bertrands och Benjamins aktiviteter. Automatbevattningen har reparerats och det märks på plantstatusarna i terrasseringen,

den vissna bambun har fått ge plats åt en mer torktålig växt,

bignonen, den alltid så djungellikt vildvuxna, har klippts ner

och det lilla trädet/ busken innanför grinden har fått en brutalansning för att kunna växa sig tät och livskraftig igen.

Det är rogivande att sitta i sammetsnatten, som under tiden jag suttit här till slut blivit såpass sval att det börjar bli dags att dra sig in i huset, och fundera över växtligheten i trädgården, över stillheten och över det faktum att inget kackel och ingen galande tupp har hörts av idag.

Jag tror bestämt att grannens höns har flyttat någon annanstans.

Jag saknar dem, litegrand.

And on that note; bonne nuit, mes amies!

À bientôt!

Det hann bli kväll i Paris

Etiketter

, , , ,

Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.

Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.

Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.

Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.

Det är hisnande.

Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.

Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.

Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag  den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.

Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.

Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.

En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.

Jag ser fram emot alltihop.

En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,

kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.

Bra saker med trasiga plan?

  1. En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.

2.  Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,

3.  Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,

4.  …

5.  Öhhh…

6.  …

7.  Nej, jag kan inte komma på något mer

I Montpellier regnade det.

Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.

Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.

Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.

Etiketter

, ,

Vi är hemma igen efter en utflykt till murvelvänners svenska viste i Lysekil.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilda vindar från havet rycker i våra västkustska fönster och jag har svept en filt runt benen. I händerna en stickning som får mig att fånigt leende tänka på prinsarna jag lämnade i Solna för en knapp vecka sedan:

Hejdåvink utanför solnaköket

”Landet runt” rullar på vår tv-skärm och jag låter den första, allvarliga höstkänslan svepa in över mig. Helt oävet är det inte. För en liten stund, iallafall.

Jag åker snart till Murviel för att försöka få igång köksrenoveringen del 2. Kylskåp är beställt,

Ett stort rostfritt monster från Smeg…

kakelprover är fixade,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och François är vidtalad, så jag hyser någorlunda gott hopp om att det kommer att komma igång.

Spis har jag hittat fast ändå inte. Vi vet vilken vi vill ha men just de måtten vi bestämt oss för är naturligtvis såpass ovanligt att jag ännu inte lyckats lokalisera just den. Liknande, ja, men med fel mått. Monteringen av skåpen blir liksom avhängigt av att de där större pjäserna som kylskåp och spis är på plats för att det inte skall bli oväntade glipor och därmed skarvar. Det lutar därför åt en bredare variant, trots att det innebär mindre bänkyta på sidorna men med den fördelen att den verkar finnas inne både på Boulanger och Darty, med möjlighet till någorlunda snabb leverans. Något billigare är den också, sin större storlek till trots.

Susanna är genast på och ritar en ny variant med den bredare spisen och det ser ut att kunna fungera det med.

Precis som det varit de senaste gångerna inför resorna ner till Murviel, så kryper en stress in under skinnet på mig och den är inte alldeles lätt att mota bort. Jag behöver liksom en ursäkt (som att planera ett kök….) bortom att jag bara vill dit med jämna mellanrum för att rättfärdiga resorna ner. Det är faktiskt riktigt fånigt men så fungerar jag. Jag har också skaffat mig en inte oansenlig hoper nya förpliktelser som ständigt pockar på uppmärksamhet. De är ena riktiga illbattingar, de där förpliktelserna, och de får allt som tar min uppmärksamhet ifrån dem att framstå som trivialt, onödigt och som något som faktiskt borde få vänta. Att de i grunden är förpliktelser jag i högsta grad valt och som jag också trivs med, bidrar förstås till kluvenheten.

Helt och hållet kan jag sällan släppa taget om jobbet. Jobben. Jag vill det inte heller. Det är mycket att göra, rent av kniven mot strupen, men bit för bit tar vi gemensamt kommando över sakernas tillstånd och min dingleskola har mig i sitt grepp. Det får den. Det är fint att få vara engagerad i något som känns viktigt.

Samtidigt har jag de senaste dagarna gett simultankapaciteten ett ansikte, när jag i fredags morse sladdade in på skolan tidigare än vad jag brukar, drog igång Adobe Connect för att kunna supporta mitt lilla språkföretags lärare under deras första fjärrlektioner i spanska och tyska, och samtidigt satte mig i ett möte om städrutiner inför en inspektion nästa vecka.

En mängd saker pockar på min uppmärksamhet samtidigt och ibland får jag spel. Fast oftast inte ändå, för saker blir gjorda, både av mig och av alla proffs runtomkring mig. Jag känner mig rentav för stunden priviligierad och jag är dessutom smått tagen av och fascinerad över hur bra det ändå går att ha lärare på två olika platser i den södra halvan av landet, medan eleverna sitter på två olika skolor nästan så långt norrut i landet som det går att komma.

Att jag kan bli nästan löjligt lycklig där jag befinner mitt i en virvelvind och ser hur det ändå fungerar, skvallrar måhända om att det är tur att det inte riktigt är dags för pension än på flera år.

Så var det det där med älsklingarna. Dem som jag alltid vill vara nära. S som finns mindre än en timme bort men som jag ändå inte hinner träffa så ofta som jag hade önskat. Mamma i Värmland. Och De två äldsta tillsammans med prinsarna, som jag trots allt ser till att prioritera. Den minsta prinsen i Solna älskar att titta på mina inspelade filmsnuttar på paddan. ”Ärtil!” ropar han förtjust när jag tar fram den, i förhoppning om att han skall få titta på sin rolige och högst älskade bror Bertil. Att han själv finns representerad bland de där filmklippen vill han inte riktigt gå med på. Det är Bertil för hela slanten.

Häromsistens satt det lilla grynet i mitt knä när vi bläddrade bland klippen och tryckte fram ett klipp från december 2018. Ingen Bertil finns med i det och ingen Bror heller. Istället står fönster och dörrar öppna mot vår murvelträdgård, solen skiner och fransk musik ljuder ur högtalare i bakgrunden. Det är lite stökigt. Julförberedelser pågår och det sköljer över mig hur mycket jag längtar dit.

För vad den där filmsnutten förmedlar till mig är att avkopplingen, den totala, den finns där. Den väntar på att sänka mina axlar och på att få mig att släppa den knottriga stressen för ett tag. Jag vet att när jag väl är där, är det lättare att släppa taget och hitta mitt ekvilibrium igen.