All vår väntan bliver svår

Etiketter

, ,

Nu längtar jag. Galet mycket, faktiskt, och otåligt. Inför mina resor till Murviel de senaste åren har jag känt mig kluven. Inte så att jag inte vill åka ner för det vill jag alltid, utan för att jag behöver vara på flera ställen och för att tiden inte riktigt räcker till. Men nu har februari gått in i sin andra halva, våren är etablerad där och det börjar bli hög tid för de första förberedelserna för en ny säsong.

Försäsongsinvigning i murvelträdgården 2019

Den nionde i Murviel.

Så många traditioner vi hunnit skapa, så mycket som hunnit bli självklarheter!

Planerna är som vanligt många och som vanligt kommer troligtvis inte alla att realiseras men det gör ingenting. Köket måste förstås bli klart men sedan har vi inga större arbeten planerade. Vi skall försöka låta det vara så ett tag, är det tänkt.

Istället är det sådant som inte handlar om funktion och säkerhet som jag tänkte ta tag i den här säsongen. Prinsarna och alla besökande barn skall få en studsmatta; det är redan bestämt;

En gungställning vore bra också,


för storprinsen behöver utlopp för all sin energi och det går ju inte att bada precis hela tiden, även om det är det bästa som finns!

En liten lekstuga vore heller inte fel,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men vi får se. Det var ju det där med umgänget också. Tid måste vikas för det sociala livet.

Och trädgården. Bertrand har inte svarat på mina förfrågningar om röjning av densamma, så den kan behöva en hel del TLC när jag kommer ner, gissar jag. Kanske händer det saker där nu när det är skollov och Bertrand har mer tid men det får bli en trevlig överraskning isåfall. Sådant bekymrar mig inte nämnvärt. Tror jag återgår till att fundera över om jag skall köpa två hawaiiparasoller från Rusta till det facila priset av 149:- vardera, eller om jag skall satsa på ett danskdesignat dito för åtskilligt flera sköna kulor?

En liten tramontanepust och de kan vara väck, så kanske ändå att jag skall avstå dyrgriparna till förmån för de kitchigare från Rusta?

Alla de där funderingarna på vad som skall inhandlas inför säsongsstart handlar förstås om någonting helt annat än inköp och måsten. De placerar mig istället där i det fortfarande inte helt färdiga köket, i trädgården med ögon ovant kisande mot solen och med fötter mot de släta bygatorna i Murviel.

När längtet realiserats och jag är där. Då räcker det med just det, att vara där. Då glöms listor och skärmdumpar på tjusiga inredningsdetaljer från Pinterest och inredningsmagasin på nätet bort och jag bara är. Det är till slut om det längtet handlar. Att bara få vara för en stund. I vårt murvelhus.

Fredag på Tjörn

Etiketter

, , ,

Jag är förkyld. Vrålförkyld på tredje dagen har jag skrotat runt hemmavid, fjärrjobbat och fått undan en massa surdegar, rastlöst funderat över hur de klarar sig utan mig på Dingle (det gör de, kan jag meddela) och mellan varven har jag betraktat mitt hem i dagsljus.

– Hej, hemmet, säger jag. Är det så här du ser ut? Är du helt nöjd med dammråttorna i hörnen, det halvfärdiga matsalsbordet som behöver slipas, altenativt spacklas, och med den allmänna oredan?

Jag får förstås inget svar. Jag pratar med ett hus. Vårt hus längst ut vid havsbandet, fint egentligen men lite luggslitet igen efter vinterns alla mörka hemmatimmar. Nya mattor har landat på vårt vardagsrumsgolv och genast ser rummet gladare ut;

Färgen var en chansning men jisses vad nyansen fungerar perfekt mot den befintliga sammetsgardinen! Sådant kan en frusthostande och förkyld mänscha som jag bli smått lycklig av en fredag som denna!

Samtidigt fortsätter jag att oroa mig över att jag inte får kontakt med vår köksfixare i Murviel. Spisen behöver fortfarande en elektrikers ömma vård och snart är det dags för ännu en säsongsstart med många besökare i murvelhuset. Kakel- och färgbekymmer har jag också (jorå, för all del vi har– L och jag – men det är jag som håller i taktpinnen) och älskade S och jag skickar pinterestbilder mellan oss och känner oss som värsta bästa inredarna när vi till slut har ett resultat!

Det blir greiga (gråbeiga) snickerier, delar av den gamla gula granitskivan, en mörkgrön köksö och mörkgrönt, blankt tunnelbanekakel.

Nu är det bestämt.

Tror jag.

I moodboarden från Pinterest dyker det upp en dovt aprikos färg som plockas upp av tapeten ovanför buffén:

Hur bra som helst. Är ohemult nöjd, åtminstone för tillfället. Om jag kommer att ändra mig igen när jag väl är på plats är en annan femma. Det dröjer inte så länge nu. Biljetten är fixad men mellan alla olika åtaganden jag ordnat åt mig, så lyckades jag få till en ärkekrock iallafall. Planerna måste alltid anpassas åt något håll, inte för att andra kräver det av mig, utan för att jag vill vara överallt på en gång. När jag blir stor skall jag lista ut hur det skall gå till.

Nu stundar en hel ograverad helg på ön. Jag skall göra inget särskilt. Fortsätta kurera min förkylning, städa äntligen(!) och komma ikapp mig själv. Eller är det något jag glömt? Inga planer? Inga tider att passa? Märkligt.

Jag tror minsann att jag skall se till att njuta av det.

När ön bjuder på vårkänslor

Etiketter

, ,

Jag kan inte klaga över vintern som nu går in i sitt slutskede, eftersom jag – surprise! – hör till skaran mänscher som föredrar barmark framför snömodd. Inte en enda morgon har jag hittills i vinter skrapat bilrutor eller halkat runt på tillfrusen och bucklig snösörja. Inte heller har jag behövt dra på mig tjocka vantar utan nöjt mig med tunna fingervantar några enstaka gånger. Visst kan det fortfarande smälla till; jag blåser inte faran över ännu, så naiv är jag inte. Men när lilla krulltrollet Kerstin väcker oss denna februaris första söndag och jag efter morgonduschen upptäcker hur solen letat sig in genom de skira gardinerna i badrummet, då får livsandarna fnatt!

Hej morgonsolen!

Morgonsol på grannarnas fönster…

Välkommen!

Snart kommer du att vara så intensiv bakom mitt morgonhuvud att jag knappt ser hur frisyren tar form under hårfönens morgonprocedur. Du brukar liksom blända mig i spegeln. Och som jag har längtat!

Hade inte Kerstin varit här hade jag nog inte kommit ut före frukost men nu behövde hon en snabbtur ut efter sitt morgonbus och vi gick till utkiksplatsen. Där fick också hon vårfnatt, kastade sig ut i en ljungtuva och fastnade,

sedan for hon upp på en bergknalle, där hon villigt lät sig fotograferas i vinden från havet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår första vinter som fastboende på ön var betydligt kallare än årets och bjöd på några omgångar snö. Jag har flytt bort från det några dagar varje år sedan vi fick murvelhuset. Jag kan närsomhelst plocka fram kavalkader över hur februari och alla andra månader på året sett ut under de gångna åtta åren. En effekt av bloggandet som jag inte tänkte på när jag rusigt började beskriva vårt franska äventyr vårvintern 2012.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stockholmslivet och de första åren med murvelhuset känns alltmer avlägsna. Flytten från ältahuset,

Farväl till Älta…

åren på sjätte våningen i Blåsut,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och flytten till huset på ön för snart fem år sedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jisses ändå!

I Languedoc blommar det enligt uppgift för fullt. Mimosan kommer säkerligen att ha blommat över innan jag hinner dit,

Mimosafestival i Roquebrun 2015

men då lär annat ha tagit över. På det finns bildbevis från tidigare år. Kolla bara:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu skall vi ut på lunchpromenad med lilla hunden. Önskar er en finfin söndag, kära tappra bloggläsare!