Det där med att blogga

Etiketter

,

Jag har bloggat regelbundet sedan 2007. Möjligen börjar det bli en något daterad syssla men jag hänger i. Det har blivit ett behov och något som hjälper mig hålla tankarna i schack när vi inte är där. Jag tycker också om att läsa andras men flera av mina favoriter uppdateras inte längre alls eller har numer allt längre intervaller mellan inläggen. De dagliga bloggpromenaderna är därför snabbare avklarade numer och har egentligen nästan helt ersatts av en daglig sväng inom småtrevliga instagramkonton. Inget fel på dem, men jag kan sakna det långsammare, kanske mer eftertänksamma formatet som bloggar står för. Vill ha både och fortfarande.

Murvielklotter passerade 1000 inlägg för några veckor sedan och i takt med att inläggen blivit fler har jag börjat fundera över hur jag skulle reagera om allt plötsligt försvann. Om klottret drabbades av en bugg som åt upp allt. Jag skulle inte tycka om det, inser jag, eftersom bloggen blivit ett dokument över snart ett decennium av mitt liv. Ett omvälvande, fantastiskt, förfärligt och ljuvligt decennium i en enda salig röra.
Alltså gav jag mig ut och googlade efter företag som omvandlar bloggar till fysiska böcker och hittade några stycken i USA och i Storbritannien innan jag landade i Stockholm hos Blogg till bok, där jag beställde en bok från 2012 års bloggande;

Det blev inte en, utan två, eftersom inläggen var för många för att rymmas i en bok, men det blev riktigt proffsigt. Inte all sidbrytning hamnade där den skulle och vissa sidor fick minimalt med text men på det stora hela blev det förvånansvärt bra.

Snabbt gick det också, både att ladda ner inläggen och att få böckerna i brevlådan. Nu vet jag att första årets murvelbloggande har en fysisk backup och jag kommer att göra böcker av resterande år också. Helt billigt är det inte men värt pengarna, tycker jag nog. 577 sidor fördelade på två böcker med helt ok bildkvalitet på bloggfotona är inte illa.

Böckerna skall få flytta till Murviel och bo i de nymålade hyllorna i det stor rummet i murvelhuset.
Om knappt tre veckor …?
Känns märkligt att tänka sig att det det kanske trots allt kan bli av. Bläddrar lite i bloggböckerna och drömmer mig dit så länge.

Otålig …

Etiketter

, , , ,

…är bara förnamnet. Om tre veckor är vi på väg mot Murviel, om planen håller och corona stillar sig. Packningen är påbörjad, ovanligt nog; jag brukar ordna med det kvällen innan jag skall åka. Jag har fått visa vana vid att packa snabbt och effektivt men nu är jag som sagt otålig!

Jag har också börjat skriva listor på sådant som skall tas med, medan jag raderar sådant från en tidigare lista, som inte längre är aktuellt.
Som pepparkaksdeg, saffran och jäst. 
Det är ju inte längre julfirande som är näst på tur, som det var när den förra listan skrevs. 
Daterade listor är intressanta och de får mig alltid att tänka på Strindbergs ”Ett halvt ark papper”; det är mycket som ryms i några korta rader, i mitt fall inte längre på ett ark papper, utan på anteckningsfunktionen i paddan eller telefonen. Alltid med mig. Alltid tillgängligt. Och alltid, när jag hittar en gammal lista, en påminnelse om vad som kändes viktigt då men som nu inte längre spelar någon roll.

På listan som skrevs inför den planerade, men inhiberade, resan till Murviel i julas, finns prinsarnas studsmatta med. Den hade jag glömt bort. Jag trodde att den följde med i somras men hur var det egentligen med den saken? Jag släntrar ner i källaren för att hitta den men har samtidigt ett vagt minne av att den transporterades ner redan förra sommaren…? Jag tycker mig minnas att den ställdes in i utrymmet under terrassen men lika tydligt är minnet att sagda studsmatta var slutsåld förra sommaren…?

Denna coronaperiod har ställt så mycket på ända att det till slut är svårt att minnas vad som faktiskt blivit av och vad som fått vänta. Var studsmattan befinner sig är kanske inte heller störtviktigt just nu. De lär finnas till försäljning även i Frankrike…

Jag längtar också otåligt och intensivt efter värme nu. Våren vill sig inte riktigt och jag börjar misströsta inuti mina ylletröjor. Kvar efter min covidomgång finns en frusenhet jag inte känner igen sedan tidigare. Jag blir otroligt kall och snor allt av ull jag kommer åt omkring mig. Jag bävar inför varje liten utevistelse samtidigt som jag längtar efter att få hänga undan vinterjackorna för den här gången.

Jag har förstått att det varit ovanligt kallt också i Frankrike men allt är ju ändå relativt. Frostnätter så här sent är ingen hit för de spirande vinstockarna eller för olivträden, citrusträden och annat som hunnit blåsa faran över för köldknäppar och därför gått i blom. Kalla aprildagar i Murviel har jag hunnit uppleva ganska många gånger men vad som är kallt där jämfört med här är verkligen inte samma sak. Som ynka två plusgrader och snöblandat regn…

Promenaderna med Stina får jag tvinga mig till när gråvädret kryper under skinnet. Väl ute piggar det dock alltid upp, så tack Stina för att du är vår guldpäls nu!

Sover hellre i soffan än går ut i regnet. My kind of dog!

Jag längtar efter att se Stina ta murvelträdgården i besittning och jag längtar efter att se hennes nöjda uppsyn över det myckna utelivet tillsammans med flocken. Vi skall småhundssäkra på några ställen men sedan kommer det att vara fritt fram för henne att springa ute hela dagarna.

En gång skolflicka …

Etiketter

, ,

… alltid skolflicka, tydligen. Jag vet inte varför jag fortfarande skulle tycka att det har betydelse men det hjälps inte; det är skoj att få VG på sin första fransktenta. Resultatet säger dock fortfarande mycket litet om min förmåga att otvunget uttrycka mig på franska, utan mer om en kvardröjande, förvärvad förmåga att plugga effektivt. Det senare kan jag tydligen fortfarande. Och det är väl trots allt bra, eftersom jag kommit fram till att det för mig är den enda, om än kanske inte den mest effektiva, framkomliga vägen.

Det är till och med så att jag blir irriterad över de tre poäng jag missat. Slarvfel, väser jag mellan sammanbitna tänder och skakar på huvudet. Oavsett vad detta säger om mig, så upptäcker jag att jag tycker om att vara mottagaren, den som skall lära sig, ta emot och prestera inom tydliga, begränsade ramar. Jag har påsklov från franskan fortfarande men nästa vecka är det dags igen och som den plugghäst jag tydligen fortfarande är, läser jag naturligtvis i förväg för att ha förförståelse; en viktig nyckel till pluggframgång.

Annars har dagen lallat  vidare med diverse småfix. Lite bokföring och fakturering, lite städ light men framförallt spontanbesök av kusin med bättre hälft. Så himla glad blev jag över det och tacksam över att akvarellmuseet i Skärhamn just öppnat och lockat ut dem till vår ö. Spontanbesöken är inte särskilt många på ön i vanliga fall och ännu färre har de varit det senaste coronaåret, så det var synnerligen välkommet.

Trots alla våra antikroppar fick det bli coronasäkrat umgänge utomhus. Vinden var kall men solen värmde, så det fungerade riktigt bra.

Men nu längtar jag efter värme och riktig vår. Vi har en färja bokad om drygt tre veckor och med anledning av den knarkar jag covidnyheter och dammsuger nätet efter minsta lilla positiva signal om lättnader och bättre tider. Och de finns, trots allt, de där ljusglimtarna, så inte tänker jag planera för något annat än att resan skall bli av.
Innan dess skall jag dock hinna med ännu en tur till prinsarna och till mamma, äntligen. Jag inväntar hennes andra dos vaccin men när den är avklarad skall vi till och med kramas. Länge och innerligt.
Gamla mammor ändå; hur fint är det inte att ha sin mamma kvar när man till och med själv tillhör mormor-/farmorgenerationen?

Mamma och jag för länge, länge sedan…