När världar alldeles oväntat smälter samman

Etiketter

, , ,

Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och full­ständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.

Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.

Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.

Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fort­farande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,

Random madamer som avnjuter konsert

medan överjordiskt vacker musik spelas,

små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,

och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.

Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),

galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.

Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.

Jag blir alldeles matt.

Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.

Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, an­passade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.

Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.

Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundra­tal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.

Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.

Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.

Och norskt, på något sätt.

Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,

och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.

Där hänger en liten barnbunad;

och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.

Bild knyckt från Digitalt museum.no

Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.

Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.

Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.

Farmor Gunhild

En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.

Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den all­deles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?

Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språk­förbistringar i världen har förmått störa den.

Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.

*Rallye Pinardier går ut på att ett antal slott öppnar sina portar och bjuder in till visning, vinprovning, konsert och museibesök, till och med. Fyra slott deltog; Château de la Raissac, Château de la Gayonne, Château de l’Hermitage de Combes och Château Saint-Pierre de Serjac.

Två vissna purjolökar

Etiketter

, , ,

Det började med två halvvissna purjolökar, överblivna från måndagens potatis- & purjolökssoppa. Den var riktigt god, den där soppan; kryddig (jorå), krämig, värmande och snäll. På tredje dagen, när den fått stå till sig ordentligt, smakade den som allra bäst men då hade jag ändå tröttnat. Jag förbannade en smula att jag inte fryste in resterna men tröstade mig med att upptinad potatissoppa ändå inte är särskilt gott.

Men tillbaka till purjolöken. Purjolök är gott. I dessa tider gäller det dessutom att inte respektlöst kasta det som blir över. Men när jag börjar leta efter smaskiga recept med purjolök som ut­gångspunkt, går jag bet. Inte för att inte recept finns att tillgå, utan för att de känns som om jag sett dem förut. Det är lite åttiotal på Pilvingegatan i Skarpnäck över den avlånga löken. Vardag i vårt nybyggda, vita Stockholmshemskök med två gulliga småttingar vid köksbordet (du får inget omnämnande här, älskade Sus, för du var inte född ännu). Fint på alla sätt men matmässigt kanske inte min mest spännande tid i livet.

Det är sedan under min jakt på purjolöksmat som jag hämtar Au pif ! från sin display bakom baguetten på köksön,

och genast förlorar mig i bilderna, i historierna och i humorn. Där blir jag sittande och skrockar över Charles Louis och Joëls kloster, hummar igenkännande över mötet med glipan* i Languedoc och förundras över hur trevligt det kan vara att läsa recept när de författats av Emma. Ingredienserna ges personlighet; de är små rackare , härligheter och de utlovas bjuda dig på en regn­båge av fröjd. Till och med en sådan som jag, som är mer intresserad av att äta än att laga maten, blir inspirerad. Au pif ! är något så härligt som en smått galen kombination av vacker coffee table-bok, kokbok, resehandbok och pur livsglädje. Rakt på bara. Okonstlat och opretentiöst.

Två förmiddagstimmar knycktes raskt från det planerade jobbet, solen hann gå i moln och inte bara en, utan två galna getingar höll på att dränka sig i min skummade kaffemjölk,

innan jag till slut motvilligt gick in till min skärm och mina analyser.

Men purjolöken då? Hur blir det med den? Tja, den ligger där och blir allt gråare.

Kanske Emma inte gillar purjolök? Kanske är den långa löken lite halvt om halvt otrendig, rentav?

Det får bli en quiche. Med Gruyère. Ost är enligt Emma svaret på livets alla gåtor. Även på gåtan om vad man gör med en vissen purjolök, troligen.

*det där korta fönstret som öppnas när barnen drar iväg på egna äventyr och innan barnbarn och åldrande föräldrar börjar pocka på uppmärksamhet

Septemberlunk på Avenyn

Jag rasslar runt. Har hittat lunken igen efter flyttbestyr och allmän stress under den gångna augustimånaden. Har ägnat stunder åt administration och veckans planerade arbetsuppgifter.

En avspänd liten barnbarnspojke möter mig varje gång jag öppnar min dator – i övriga prylar finns de andra sötnosarna.

Det går till slut ganska bra och jag börjar tro på att de deadlines som närmar sig kommer att kunna mötas medan jag försöker se till att ingenting glöms bort.

Under de två och en halv veckor som gått är det annars mest avkoppling det handlat om. Stina, som fick vara ensam hemma i lördags när hennes människor var på femtioårskalas i grannbyn,

har under de dagar som följt krävt att få vara alldeles nära. Hon behöver se till att ingen sticker. Om natten ligger hon alltid tätt intill och till slut är det så sent lidet på säsongen att det inte längre blir för varmt. De senaste nätterna har vi till och med tvingats dra igen det sedan månader tillbaka vidöppna fönstret,

och vid frukostbordet åker ylletröjan på. Den åker dock ganska snabbt av när dagen börjar pocka och sommar­värmen återvänder.

Men det är märkbart svalare. Som fina junidagar i Sverige, ungefär, fast med terrassliv om kvällarna som något absolut njutbart fortfarande.

Alltså badas det, förstås. Varje dag.

Det uppvända poolvattnet är som sammet och solen värmer skinnet efteråt.

Utflykter hinner vi med, förstås, annars vore det för trist. Vingårdbesök på en för mig ny gård, hemlighetsfullt gömd i en dalgång alldeles vid kanten av Svarta bergen har klarats av,

liksom en apéro på terrassen hos vänner i Saint Chinian.

Det är så in i vassen trevligt och avspänt alltihop. Vinet är alltid närvarande, men också det på ett ytterst avspänt vis. Vill du inte dricka det, kan du iallafall intresserat lyssna på historier om familjer som sedan många generationer tillbaka pysslat om sina vinstockar, samtidigt som de försökt både förnya och förädla.

Vi har hunnit med en tur till Marseillan också och där träffade vi den bloggvän som jag kanske följt allra längst. Bloggvännen är på plats i Spanien nu, efter en tur genom Europa i husbil med övernattning i bland annat Marseillan, som är ett lämpligt stopp på vägen för dem. Jag tror att vi följt varandra i nära ett decennium men det här är första gången vi lyckats få till en fysisk träff.

Så roligt det är när vänner från etern plötsligt sitter framför dig bakom en stor gryta musslor från etangen och samtal och skratt studsar fram och tillbaka över bordet!

Det där med bloggar och bloggvänner, ja. Bloggarna är betydligt färre nu än för tio år sedan. De flesta som jag följde som nybliven ägare till vårt franska maison har för länge sedan slutat skriva. Flera har sålt sina boenden utomlands och lever mer helsvenskt igen, medan andra gått över främst till Instagram.

Jag blir nog aldrig riktigt sams med Instagram, tror jag. Som bloggklottrare kan jag låta tankarna fara, stanna upp och ibland blicka inåt. Jag är så glad över alla som fortfarande tittar in och läser. För mig är bloggen något stillsamt och eftertänksamt. Den är också numera utan krav på omvärldens snabba uppmärksamhet. Gammelgäddan i mig gillar det. Jag taggar och kategoriserar för att själv kunna hitta tillbaka i mina inlägg, inte för att kunna dyka upp i diverse andra flöden.

Med Instagram blir det något annat, flyktigare, snabbare och lättare, antar jag. Något att bara lite förstrött kika förbi, bli glad, upprörd eller inspirerad och sedan scrolla vidare. Det har sin poäng det också.

Sedan ett drygt år tillbaka växer min bloggtext först fram för hand på min reMarkable. Pennan raspar hemtamt mot skärmen och det är som att skriva på ett linjerat papper i ett kollegieblock. Att få skriva för hand igen och konvertera min handskrivna text till en tryckt dito gör någonting med hela skriv­processen och jag älskar det. För länge, länge sedan, när jag till slut insåg att datorer var bra grejer, hade jag svårt ändå att släppa pennan. Dubbelarbete blev resultatet, så det upphörde jag tämligen raskt med. Sedan dess har jag trummat taktfast på diverse tangentbord.

Att få fatta pennan igen är därför som att få återknyta bekantskapen med en bortglömd gammal vän och jag hummar nöjt för mig själv.

För några inlägg sedan skrev jag att skildringar av flytt, resor, jobbstress och fullt ös snart skulle ersättas av mer stillsamma funderingar. Där är jag nu. För bara när lugnet sänkt sig ordentligt, kan jag släppa fram glädjen över något så trivialt som att åter få hålla i en penna!

Fransk eftersäsong och sänkta axlar

Etiketter

, , , ,


Åh vad jag älskar de här dagarna och kvällarna!

I eftersäsong på sydfranskt maner med en effektiv jobbförmiddag avklarad och med ett glas ekologiskt orange vin som fredagsapéro, är livet tämligen behagligt. Jag sitter vid vår pool. Skall snart hoppa i för dagens sista simpass men så kommer vovven tassande och lägger sig nära, nära. Alltså får simturen vänta lite. Vovven vill ha uppmärksamhet och kel och då får hon naturligtvis det. Hon har hållit oss vakna inatt, eftersom hon blev tvungen att skälla ut två rivaliserande katter, som hade mage att dyka upp i vår trädgård mitt i natten. Jycken blev så upprörd att hon hade svårt att komma till ro igen. Idag har hon därför varit väldigt trött.

Hade kanske månen med saken att göra? Iallafall var den så stark att den lyste upp hela vårt sovrum!

Gårdagskvällen var för övrigt ljuvlig, efter ett par dagars skyhög luftfuktighet. När jag till slut gick in, var det för att det var dags att sova, inte för att det var för kallt eller för muggigt.

Det är med alla svenska mått mätt fortfarande sommar här. En fin och varm sådan, dessutom. Efter en dryg vecka i Murviel börjar vi hitta en behaglig vardagslunk med en bra balans mellan jobb och ledighet. Den nattsuddande jycken är lycklig och för egen del känns augustis flyttstress redan långt borta. Jag pratar och facetimear med de mina med jämna mellanrum men jag saknar dem ständigt.

Men livet här är socialt och avspänt. Bygrannar kvistar förbi och spontanplaner kommer på plats. Vi försöker också att få kontaktade hantverkare att ge oss datum för de planerade småjobb som ligger och gnisslar en aning men helt lätt är inte det. Vi vill ju gärna planera in arbetena när vi själva är här, för att säkerställa att det blir som vi har tänkt. De vingliga poolköksdörrarna,

Bilden är från i våras – nu täcks hela murväggen till vänster återigen av vildvinet …

skall få en stadig pergola att luta sig emot och dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum behöver äntligen få komma på plats. Planen var att få till dörrarna redan våren 2020 men då var det liksom någonting annat som ställde sig ivägen …

Inför hösten 2021 smiddes nya dörrplaner men då sprang som bekant ett rör läck i ena badrumsväggen, med långtgående och vid det här laget välkända konsekvenser. Nu är jag därför en smula otålig och vi tjatar vidare på snickare Loubet om att få ett datum när allt skall vara klart.

Dessutom måste den bedagade parasollen på terrassen utanför köket,

bytas ut mot en ny tonnelle, som den vi har över matplatsen vid poolen.

Parasollen köptes som en tillfällig lösning och nu har den för länge sedan gjort sitt. Här är vi sällan rädda för regn men fågellivet i trädgården är rikt och maten de petar i sig måste få komma ut. Helst bara inte på våra utemöbler. Ett tak av mer permanent slag har därför stått högt på önskelistan länge nu. För att ordna det, kontaktades byns feronnier (alltså smed!) Eric Baisset omgående när vi kom ner. 

– Javisst skall jag hjälpa er med det, sade han glatt och fick snabbt fram en rimlig offert.
Sedan tog han semester.

Det måste han ju få, men det belyser återigen problemet med att inte vara permanentboende här. Våra planer är sällan helt kompatibla med hantverkarnas.

Det blir nog väl till slut, och både pergola, dörrar och tonnelle skall säkert komma på plats; kanske till och med på hitsidan om årsskiftet.

Det är när de här tämligen bagatellartade funderingarna dyker upp som insikten drabbar mig att jag på allvar har kommit ner i varv. Det är först då inredningstankarna kommer upp till ytan och förmår pocka på uppmärksamhet och rentav kunna göra mig otålig. Men det är en otålighet av ett slag som jag lätt skakar av mig.

Det är alltså fredag igen. Fiskbilen har ropat ut att den är på plats och jag tar sista doppet i det turkosblå innan jag anser det vara nog för idag.

Det är mitten av september och många bad återstår innan vi höststänger vår franska pool och åker tillbaka till Sverige. Sista badet för säsongen är alltid bitterljuvt men än så länge känns det tillräckligt avlägset för att inte behöva tänkas på. Det har länge funnits planer på att testa en vinteröppen pool och i år hade egentligen det passat väldigt bra, om det inte vore för att elpriserna skenar och det därmed till och med vore både korkat och oansvarigt.
Men ett annat år, kanske?

Även om jag inte är en vinterbadare?

Poolen i april, 2022

Dagen efter

Etiketter

, , , , ,

Vi är trötta idag, hunden, jag och L. Det blev sent igår och inte fanns där någon som helst anledning att fira. Vi bjöd in till valvaka på vår terrass,

och trots de allt dystrare prognoserna ju senare kvällen led, var det fint att vara omgiven av både klokskap och humor.

Men av sinnesrörelse av gårdagskvällens slag blir iallafall jag trött. Jag ger efter för det och slänger mig ner på sofflocket tillsammans med hunden. Där försöker jag fokusera på de små ljus­glimtar som ändå verkar finnas. Som att det av allt att döma blir regimskifte i Region Stockholm, där Svenonius ändå måste hållas ansvarig för sjukvårdens haveri just där. Och förlåt för att jag blir så politisk nu, men frågorna som styrt mitt röstande denna gång är så grundläggande, handlar så mycket om både människosyn och värderingar.

Nu skall det sägas att jag inte varit trogen det ena eller det andra partiet genom åren. Jag kan bara inte tänka mig att sympatisera med något parti som släpper fram Sverigedemokraterna, oavsett vad de i övrigt står för och som jag kan sympatisera med. Att SD blev näst största parti ger mig ”SD-tourettes”, för att citera General Jomshof. Jag har svårt att vara optimist idag men långt bak i mitt medvetande gryr ändå hoppet att de där tomtarna, som gläfser så duktigt i opposition, inte kommer att klara av att navigera rätt om de placeras vid rodret. Och att de mer demokratiskt sinnade med mandat då står redo att fixa biffen.

Nog om detta. Jag har stängt av Tv4:s dagen-efter-snack, sovit en stund (jag som aldrig sover middag!) försökt jobba, men bara stirrat dumt mot skärmen utan att få något vettigt nedknattrat.

Gills det ändå som arbetad tid, funderar jag, varefter jag filosoferar en stund kring distansarbetets för- & nackdelar. En kollega nu hade suttit fint. En sådan som inspirerar och som man kan växla kreativitet med. De finns, men har annat de måste prioritera och de är långt borta.

Men jag befinner mig i mitt murvellus och har både jobbet och inkomsten med mig och det är minsann ingen liten sak. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle bli min verklighet, hade jag studsat av glädje. Om jag hade sett mig själv packa marknadskorgen med kaffe och croissanter för en söndagsutflykt i september, när skolorna dragit igång och min fysiska närvaro hade varit odiskutabelt nödvändig, hade jag garanterat fått något religiöst i blicken.

Septemberhavet är ljummet men friskt.

På stranden är stämningen loj och badvakterna har gått hem. Hunden blir gullad med istället för ombedd att lämna stranden och hon jagar lyckligt både vågor och måsar.

Det senare är dock något av en överdrift; måsarna är nästan lika stora som hunden själv. Dessutom är de både närgångna och väldigt sugna på croissanter.

Stina placerar sig då tryggt i mitt knä, men hjälper sedan till att sjasa bort dem när de redan jagats en bit på flykten av mig.

Fint team­work, alltså.

När det börjar närma sig lunchtid, töms stranden. Parasoller plockas ihop, campingstolar fälls ihop och blöta badkläder krängs diskret av under saronger och bad­lakan. Vi gör samma sak, medan vi sliter med att borsta av oss snäcksanden som letar sig in överallt. Läpparna är salta, håret är rufsigt och våra stranduppenbarelser fungerar ok där, men så särskilt presentabla är vi kanske inte när vi alldeles runt hörnet hittar restauranger med ljuvliga uteserveringar vid strand­kanten.

Det blir en spontanlunch med från början låga förväntningar, då huvudservitören bryskt jagat bort oss från hörnbordet med bäst utsikt. Jag tänker genast att det nog måste bero på mitt saltrufsiga och solblekta hår och min korg med blöta badkläder och handdukar.

Men restaurangupplevelsen tar sig snabbt när varsin gigantisk salladstallrik dyker upp och brisen svalkar i skuggan under parasollerna.

Det är i Cap d’Agde vi varit. Kust­sträckan där blir alltmer av en favorit hos mig. Falaiserna, som jag gärna badar ifrån,

bukterna i den gamla vulkan­kratern, där du kan inmuta din egna lilla strandremsa, och en kort promenad bort från det skrikigt turistiga hitta något helt annat – lugnare, vackrare, betydligt mysigare.

Att det är september och eftersäsong spelar förstås också roll.

Badliv på en sydfransk havsplage avnjuts bäst i eftersäsong. Det har jag lärt mig under våra år här. Det stillnar runt mig för ett tag nu och jorå, havet är inte bara ljummet. Det är blått också.

Mycket kan hända och händer

Etiketter

, , , ,

Jag drar en engelsk fras – förlåt, Åsa, men den behövs här:

It has been a week and a half

Planerna kring vår nu överstökade flytt inbegrep i inledningen av vår flyttlogistik inte den lyckosamma mellanlandningen i Ulebergshamn, som vi hade turen att få ordnad sådär i elfte timmen. Därför bokades tidigt en murvielresa i direkt anslutning till överlämningen av Tjörn. Vi gav avfärden söderut en veckas marginal för att hinna träffa barnbarn och min mamma och all planering utgick dessutom ifrån ett sverigeliv i kappsäck. Vi räknade alltså med att vi snabbt behövde ta oss till vårt för en tid enda hem i Murviel. I två bilar dessutom, för att få med oss sådant vi ansåg oss behöva ha ständig tillgång till.

Vi hade generösa erbjudanden om lån av vänners sommarhus i minst lika ljuvlig miljö som i Ulebergshamn, så visst hade det säkert fungerat också. Men när erbjudandet om att hyra ulebergshamnshuset dök upp, löste det i ett slag alla mindre välplanerade delar av flyttlogistiken.

Vi kom snabbt i någorlunda ordning i Ulebergshamn, trasig näsa och stukat finger till trots.

Men när planeringen, som från början hade ytterst små marginaler stördes av inte bara kampen att få fatt i vård av flyttskador, utan också av sådant utanför vår kontroll, ja då krympte möjligheterna att snabbt byta fot. Bilen som jag krockade förhållandevis lätt i somras (bara plåtskador, skall tilläggas) är på verkstan. Den skulle enligt uppgift varit klar för över en vecka sedan. Det var den inte. Dessutom blev faluborna sjuka och den planerade roadtrippen dit blev istället en tågresa med tre dagars försening. Häng med en älskad liten unge som man inte fått umgås med ordent­ligt sedan i maj ställs inte utan vidare in.

Så gör man inte.

Tåg tur och retur Göteborg-Falun är mer tidskrävande än att flyga till Murviel, kan jag berätta. Men jag hann både jobba, färdigställa en stickad väst till Maj och läsa inredningsblaskor, så det är ändå helt ok att åka tåg.

Bror och jag skulle ha gjort en tågutflykt i anslutning till faluntrippen, men den fick vi också skjuta på. Just detta kanske snarare får skyllas min uppskurna näsa än andra omständigheter, som visserligen knuffade avresan framåt med en dag eller två, men den arma näsan och det stukade fingret krävde som sagt sina modiga timmar att få hjälp med.

Att dra på tågutflykt med Bror hör till kategorin påhitt som ger massa energi. I lördags bar det till slut av, en vecka senare än planerat. Bror och jag tog pendeln från Solna in till Centralen.

Jag vet inte vem av oss som var mest uppspelt över att få ägna ett dygn åt sådant som vi gillar allra bäst. För Brors del handlar det om fordon av olika slag som går på räls. För min del är det förstås inte den rälsbundna delen av resan som lockar mest, utan att få åka iväg med lillprinsen med fullt fokus på bara honom i ett dygn. Med Bror som resesällskap blir det en hel del trainspotting. Vi åkte efterlängtad rött tåg; ett sådant som Bror ser parkerat vid pendeltågstationen varje dag när han går hem från föris.

Ett sådant skall mormor och jag åka en dag”, har han andäktigt förklarat för sin mamma.

Sådant ställer man alltså inte in, vare sig på grund av trasiga näsor eller på grund av bilar som inte hinner repareras i tid.

I Göteborg åkte vi spårvagn och drag­spelsbuss och åt glass tills lillprinsen var alldeles slut.

Det ville han dock inte tillstå, utan spärrade upp ögonen och berättade att trött var han minsann inte!
Men hotellet var också skoj, med en takterrass med utsikt över plingande spårvagnar och som dessutom inbjöd till roliga lekar.

Och lördagsgodis får man förstås på lördagar. Liksom Cola upphälld i glas med fot, som lämpar sig att skåla med.

Sen somnade vår hjälte.

Och vaknade pigg som en mört,

åt hotellfrukost och trampade sedan iväg till stationen för att titta på fler tåg innan det bar hemåt igen. Behöver jag berätta att Bror älskar tåg?
Hemma i Solna väntade Storprinsen som fyller åtta år idag. Tårta och sång och paket fick det bli för att fira honom och så fick mina intensiva veckor en formidabel final i det bästa av sällskap.

Men mamma då? Henne skulle jag ha åkt förbi i fredags på väg upp till Stockholm men bilen blev som sagt kvar på verkstan. Det gick bara inte att få till på annat sätt än att skippa turen till mamma och för det var jag både ledsen, arg och inte så lite irriterad. Jag hade ju tänkt ut det så bra! Men onsdag blev torsdag som blev fredag utan att vi kunde hämta bilen och plötsligt hade vi ett rejält problem på halsen; L åkte med vår franska madame (bilen, alltså; Madame Peugeot) i fredags medan jag drog till Stockholm för att hämta Bror för vår tågutflykt.
Nu är vi till slut båda på plats i Murviel – jag flög med RyanAir igår och det kändes alldeles som före pandemin att få landa i Béziers igen. Men hur får vi hem bilen från verkstan när ingen av oss är kvar i Sverige?

Vi ringer vänner, såklart! Som ställer upp, hämtar bilen åt oss och ställer den på en säker plats tills vi är tillbaka igen. Man måste älska vänner. Speciellt när tighta planer går om intet.


Det som skulle ha blivit en lugn vecka efter flytten blev alltså allt annat än. Det ena efter det andra klippte marginalerna i bägge ändar men jag är ändå nöjd över att lyckats ha fått till nästan allt det som planerats. Även om det fick kastas om och trippen till mamma inte blev av.

I processen har jag betat av mitt digra jobbkompsaldo, vilket är bra både för mig och arbetsgivaren. Denna vecka upprättas dock kontor i Murviel för att kunna leverera det som utlovats i tid. Det blir skönt med vanliga rutiner igen och att få kombinera det med murvellivet. Då skall det förhoppningsvis kännas som att jag har fast mark under fötterna igen.

Rapporterna från Murviel skall sedan förhoppningsvis handla mer om av vindruvsaft klistriga gator och om en och annan intressant växt som fångar min uppmärksamhet. Eller om hur blått havet är. Och ljummet.

Väsentligheter av annat slag, därmed.

À bientôt!


Kvällarna är svalare nu

Etiketter

, , , , , ,

Det har gått en vecka redan sedan vi röjde det sista i huset på Tjörn. Det har inte precis varit stilla liv sedan dess och de sista timmarna på Vrakvägen blev dessutom kanske något mer dramatiska än vad jag hade önskat.

Jag skulle kunna ge mig i kast med en salvelsefull berättelse om två frustrerande dagars möte med svensk vård, eller rättare sagt med den förfärande dåliga organisationen av densamma. Det skall dock omedelbart sägas att när man väl tråcklat sig förbi alla makalösa hinder och nått fram till faktiska personer, har de inte varit något annat än proffsiga, empatiska och hjälpsamma.
Så vad hände den där onsdagen för en vecka sedan när jag ”bara” skulle ångtvätta sängen vi lämnade kvar?

Jo, ångtvättar har sladdar.

Ett hus som det flyttas ut ur har prylar överallt som man måste kryssa förbi.

På sladdar kan det snubblas.

Det gjorde jag.

Och mötte Billy bokhylla.

Där satt jag sedan på golvet med blodstänkt skjorta och med en näsa med ett tämligen djupt hack i och en växande blåtira. Skärrad och med darrande fingrar ringde jag en vårdcentral, bara för att hamna i en tidskrävande chattfunktion, som i slutändan ledde till att jag fick veta att det inte fanns några lediga akuttider. Hjälp med min trasiga näsa fick jag till slut, fast på en annan vårdcentral och många timmar senare.

Limmad och tejpad näsa med hjälp av
fina Närhälsan i Hunnebostrand

Dagen därpå upprepade sig historien, när jag insåg, eller snarare råddes, att kolla upp mitt svullna, varma och stela pekfinger. Jag vågade mig på ett nytt samtal, som naturligtvis genast övergick i en lika tidskrävande chatt som dagen innan. Att chatta med närhälsan innebär att ensidigt svara på förprogrammerade frågor, där svaret från faktisk person den här gången lät vänta på sig i fem(!) timmar.
Och vad blev svaret?

”Vi har tyvärr inga fler akuttider idag”.

Då uppsökte jag i egen hög person ännu en vård­central men fick samma svar. Inga akuttider. Tänk om min blåtira, min hackade näsa och mitt ömma finger varit resultatet av en misshandel, som jag inte ville berätta om? Nästan modigt att skicka mig på porten utan att åtminstone ställa några kontrollfrågor, hann jag tänka.

På den tredje vårdcentralen har jag tur och råkar komma precis när en patient med bokad tid uteblivit. Här fick jag remiss till röntgen på sjukhuset i Kungälv, där det dessbättre gick ganska snabbt. Inte heller hade jag någon fraktur på sagda pek­finger, bara en kraftig stukning och framtida stickprojekt kan därmed anses räddade.

Lättnaden jag kände, när jag skuttade ut från sjukhuset den där sena torsdagseftermiddagen, över att slippa uppsöka ännu en vårdinrättning överskuggade vida lättnaden över att fingret inte var brutet. Två dagar åt fanders mitt i flyttstöket behövde åtminstone inte bli tre och jag kunde återgå till mina försenade planer och rummen i tjörnhuset kunde göras redo för städfirman.

Det skall sägas att skadorna jag fick när jag snubblade mitt i flyttstöket var små, om än inte möjliga att ignorera. Senare konsekvenser av ett fult ihopläkt sår mitt i nyllet och risken för ett felställt pekfinger, tvingade iväg mig. Om jag inledningsvis försökte intala mig att ingen läkarvård nog behövdes, så hjälper inte precis de där chattarna till och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som ger upp och låter småskador ta hand om sig själva. Med risk för komplikationer långt senare. Pekfingrar är trots allt intrikata konstruktioner och ärr mitt i nyllet vill man ju gärna begränsa så långt det går.

Min irritation över hur det är beskaffat med tillgången till vardagsvård var monumental de där dagarna förra veckan, men nu har vi börjat boa in oss ”hemma” i Ulebergshamn och jag har hunnit med en vända till älskade lilla Maj i Falun,

Mmmm, gröt❤️

och irritationen har runnit av mig. Vi har testat ljuvlig hämtgnocchi med pesto och räkor på Hos Olga i Hunnebostrand

och vi har suttit nästan alla kvällar på vår veranda och blickat ut över den lilla hamnen medan solen gått ner bakom Uleberget.

I Ulebergshamn bor dinglekollegan Sissel och idag visade hon oss sitt favoritbadställe,

och vi promenerade längs vattnet medan hon berättade om stenhuggarna som ända in på sjuttiotalet högg granit och skeppade ut den här ifrån Ulebergshamn. Spåren efter den verksamheten är ytterst tydliga. Stora stenblock kantar stränderna och det lyckas vara vackert, det med.

Den lilla grusvägen där det en gång låg räls, som de tunga stenblocken drogs på, slingrar sig fram,

och vi smakar på nyttiga enbär men låter bli slånbären som växer längs med stigen vi sedan väljer på väg hem till Sissel och hennes man.

Där fikar vi i deras trädgård medan husets vovve Mynta försöker leka med Stina, som inte riktigt vågar. Men fina mot varandra är de ändå.

Det är paradisiskt.

Kvällsljuset sedan. Jag kan inte se mig mätt och jag kan inte sluta fotografera. Idag har vi fått bort de sista flyttkartongerna från det kombinerade kök- och vardagsrummet och friden sänker sig. Jag tar några steg in i rummet för att fånga utsikten inifrån rummet.

Att diska här gör inte ont,

inte heller att äta sina måltider vid det lilla bordet som fått följa med från Tjörn,

Elefantlampan har hittat sin tillfälliga plats,

men i övrigt är det inte mycket av det möblemang vi hade på Tjörn som fått flytta in här. I Tjuvkil skall vi börja från början med inredningen, så det blir en total nystart på fler sätt än ett. Vi flyttar ifrån den fabulösa utsikten över Ulebergshamn och in i ett radhusområde med ett plank runt vår lilla tomt. Men havet är nära där med och framförallt kommer vi närmare Göteborg och vettiga kommunikationer för våra många resor. Vi har redan märkt att ett permanent boende härute alls inte skulle passa oss i längden, eftersom vi här är om möjligt ännu mer bilberoende än vi var på Tjörn.

Alltså passar vi på att njuta av allt det vackra medan vi är här, men konstaterar att vi ändå är nöjda med att det är för en begränsad tid.

Till helgen drar jag till Solna för att hämta Bror. Vi skall åka tåg och spårvagn och bo på Gothia Towers, där det finns en skojig glashiss. Sedan tågar vi tillbaka till Solna för att fira storebror Bertil, som fyller åtta år, innan jag (och L, som bilar ner) drar vidare till Murviel.

Om jag känner mig som en nomad?

You bet.

En ganska lättad och ganska glad nomad. Utan blåtira, kan tilläggas. Den har dragit vidare.

Bara dagar kvar

Etiketter

, , ,

Vi har packat ihop båda våningsplanen så långt det är möjligt och har kommit en bra bit på väg med källare och garage. Vi röjer det sista där imorgon, sedan är vi redo för flyttgänget som kommer på tisdag.

På vinden har vi i princip inte varit sedan flyttlasset gick från Blåsut för sju år sedan men dit hade heller inte särskilt mycket burits upp. Några kassar CD-skivor gicks igenom, men av alla dem har bara fem sparats.

Precis som vid våra tidigare flyttar, går det flera lass till återvinning och loppis och jag förundras över hur det är möjligt att samla på sig så mycket. Då har vi ändå röjt flera gånger, i takt med att huset renoverats rum för rum.
Jag kan trots allt konstatera att detta så här långt varit vår smidigaste flytt hittills. Vi har i princip inte haft några helt oöverskådliga kaoshörnor att hantera, eftersom vi i princip har haft koll på vad vi sparat och varför. Det som får följa med nu är noga utvalt. Ytterst få möbler får följa med och det som inte ratas har antingen en egen historia, som behöver få fortsätta att vara en del av oss, eller så tycker vi helt enkelt att de fortfarande är jättefina. Som den knarriga laminostolen som L: s pappa fick redan på 50-talet.

Snyggare patina än vad den har får du leta efter!

Eller Anna-Stinas två skåp; egentligen inte alls den stil jag är ute efter i radhuset i Tjuvkil, men de är fina och jag tror att svärmor ler i sin himmel över att de tas omhand.

Glasskåpet med de tunna, tunna benen skall få husera mina garner och bo i vårt sovrum. Varje morgon i Tjuvkil skall det vara det första jag ser. Fast det dröjer förstås, så skåpen får mellan­landa i Ulebergshamn, dit vi tar vårt pick och pack redan nästa vecka.

Det blir dock inte många dagar i Ulebergshamn innan jag först åker på turné i två omgångar, för att sedan ramla ner i Murviel om knappa tre veckor.

Där skall vi pusta ut och skapa fransk vardag för ett tag. Jag skall jobba, förstås, men framför allt skall vi njuta av septembersommar och ge oss iväg på små utflykter tillsammans med stackars lilla Stina, som börjar bli en smula otålig över att hon får leka så lite med oss. Det får bli ändring på det, helt enkelt.

Och hur har jag det med flyttångesten? Jo tack, den har ingen fram­trädande plats längre. Överallt står nu flyttkartonger och över golven dansar dammet som virvlats upp när allt flyttats runt. Det är helt enkelt inte mysigt här längre och jag vill till slut bara härifrån.

Det är inte bara minnen av mitt egna liv som dyker upp i gömmorna som nu gås igenom. Kärleksbrev(ha ha!) jag fått, sista aulauppsatsen jag skrev en majdag i Bregårdsskolans aula, där svensklärare Bengt kommenterat med att det jag skrivit var poesi (jorå, han gillade det mesta jag skrev), hittade jag bland barnens teckningar och hundratals foton, som jag glömt bort. Ytterst lite av det har jag kastat. De har fått ligga där och vänta på att bli återupptäckta i hur många år som helst. Det märks dock att de redan sorterats och bedömts ha ett värde.

Artonåriga jag kliver fram, och hon som var 35. Hon känns ändå ganska lycklig. Och älskad. Omhuldad, sedd och respekterad. Jag ler och lägger tillbaka allt i de prydliga lådor sakerna redan låg i.

Förrådet är nu nästan tömt och i hallen utanför tornar staplar av flyttkartonger och förvaringsboxar upp sig. Jag bestämmer mig för att det får vara nog för idag och tar mig upp från källaren. I vardagsrummet sitter L med en stor trälåda i knäet.

I den hittar han sin mammas första körkort och sin mormors folkskolebetyg från 1898! Tanken svindlar. Så bläddrar han vidare bland gulnade ark och hittar sin mosters dödsannons från 1936. Då var svärmor tio år och den döda systern 25.

Tuberkulos.
En liten runa får henne att kliva fram som en ung kvinna med många vänner. Hennes sjukdom och död påverkade min svärmor starkt. Systern, som var 15 år äldre än henne, betydde mycket för barnet Anna-Stina. Jag förundras igen över att de där små gulnade tidningsklippen över­levt inte bara en, utan mängder med flyttar och vemodet griper tag igen.

Bilder på andra, sedan länge döda släktingar fladdrar förbi. Många av dem minns jag, andra har jag aldrig träffat. Vad finns kvar av dem? De gör sig åtminstone påminda när de kryper upp ur gömmorna och för en kort stund får liv igen. Allt stillnar för en stund.

När lådan med foton och papper, som jag fått med mig från rensningen av min egen mammas lägenhet förra året, ramlar en avriven bit brunt kuvert ut. Min mammas handstil griper tag i mig och tiden stannar helt. Den sorglösa artonåringen släpper det sorglösa. Hon -jag- hade bara ett år tidigare förlorat sin pappa. Texten på den bruna lilla lappen har mamma skrivit av från pappas dödsattest.

Men artonåringen som var jag VAR lycklig. Efter fem år i skuggan av cancer var jag trots allt lättad och äntligen ung på det där be­kymmerslösa sättet som en tonåring av någon underlig anledning förväntas vara. Och det var mycket tonår som behövde tas igen.

Evigheter sedan, alltihop, och ändå plötsligt så nära.

Fyra nätter återstår på Vrakvägen, sedan går första etappen av vår utdragna flytt. Kommer vi att plocka fram alla de här minnena igen eller får de stanna kvar i sina lådor tills vi flyttar nästa gång? Jag gissar att de raskt kommer att knuffas längst bak i minnesbanken igen men det var fint av dem att hälsa på för en stund.

Jag tror att det är dags för ett sista bad under” stjärnhimlen” i vårt fantastiska badrum;

Jag är dammig efter timmarna i förrådet, och badrummet är nu det enda stället i hela huset som är fritt från flyttkartonger.
Och minnen.

Det blir skönt.