Eftersäsong

Etiketter

,

Det är stilla i vår trädgård. Eftersäsong. Cikadorna verkar ha sjungit färdigt för i år, trots att värmen dröjer sig kvar och himlen är lika languedocblå som vanligt.

Soluppgång från mitt sovrumsfönster…

Jag umgås, förstås, och ser till att stillheten bryts, men de där timmarna i eftermiddagssolen alldeles solokvist är fina de med. Jag badar flitigt men kan inte simma – sabla revben! – och blir en smula rastlös över att vara såpass ur slag som jag ändå är. Det är irriterande att det onda gör sig påmint så fort jag vill att kroppen skall åstadkomma något.

Men det är trots allt bara ett litet smolk; här är ljuvligt på ett helt annat sätt än vid den nästan febriga festyra som råder härnere under högsäsong.

De tidiga morgnarna är svala och när det börjar bli dags för frukost är luften ljummen i skuggan av det stora lagerträdet.

Kvällarna är ljumma de också och middagar äts med fördel utomhus.

En BBQ på Chez Amis är inte fel,

och inte heller en kväll på Café Nouvel känns bortkastad,

September är nog min favoritmånad härnere; ännu varmt men inte hett, ännu sommar men utan turisthorder, köer och hets.

Jag tog en sväng till havet och åt lunch i fredags. Restaurangen vid stranden har sin sista öppna vecka och ägarna är trötta men så väldigt vänliga. Det råder sömnig stämning, stranden är glest befolkad och speedobeklädda läderbruna män är fler än de rosabrända turisterna i hawaiimönstrade bermudashorts.

Franskare, lugnare.

Och väldigt mycket trevligare.

Dessutom är havet varmt, så en badtur i det salta innan färd norrut får det kanske bli.

Om jag hinner.

Om det inte regnar.

Bloggar’ns ständiga wanderlust

Etiketter

, , ,

Jag packar en väska igen. Ner i trunken åker sandaler och tunna sommarkläder som skall få övervintra i Murviel tillsammans med paltor som behövs för de kommande dagarna. I ögonvrån ser jag Wilda, som alltid brukade komma tassande närhelst resväskor kom fram och som efter en stunds oroligt trampande brukade ta det säkra före det osäkra och krypa ner i väskan och lägga sig till rätta.

På mina nystrukna, omsorgsfullt ihopvikta kläder, skall tilläggas. Jag brukade titta på henne, sucka lite och sedan översköljas av ordentligt dåligt samvete, eftersom hon allt som oftast fick stanna hemma hos husse medan jag flaxade iväg åt alla möjliga och omöjliga håll. Och det skall jag säga dig, kära läsare, att det finns ingen som kan se så bedrövad och förebrående ut som en raggig gammal dam som placerat sig i en resväska och som bestämt sig för att hon minsann inte har för avsikt att göra avskedet lätt.

Fast den här gången är hon inte där. Inte ens i ögonvrån. Men situationen är så starkt förknippad med henne, att jag både hör och ser henne. Hennes lilla urna står kvar i rummet där väskan ligger uppslagen. Det är den jag ser i ögonvrån. Vi har inte bestämt oss för vad vi skall göra med den ännu. Kanske är det ett sätt att ännu en liten stund hålla fast vid henne?

Istället står jag där och tittar ner i väskan, får ner sagotröjsprojektet, datorn och min iPad och när jag lyfter den, inser jag att den nog blivit i tyngsta laget. Det brukar bli så, eftersom jag tycker att det är så tråkigt att packa och därför tycker att det är en sysselsättning som endast får inkräkta på min dyrbara tid med högst en halvtimme. Och det oavsett hur mycket planering som egentligen krävs för att sådant som behöver få följa med också hamnar där i väskan.

Det straffar sig, förstås och på det skramliga tåget till Köpenhamn förbannar jag blytyngden jag en stund senare skall släpa med mig, först till flygplatshotellet och sedan till terminalen, för vidare färd till Montpellier dagen därpå. Ont i revbenen har jag också, efter en vurpa framför en av SD:s valaffischer utanför vallolkalen i söndags.

Ominösa moln ovanför vederstyggligheterna…

Jag vill tro att det var av vämjelse inför åsynen av det förargliga trynet men misstänker att det var en uppblött grushög på asfalten som blev mitt fall.

Spår av en bloggare

Jag kom snabbt på fötter igen, en smula omskakad och lite förlägen över min klumpighet, medan jag konstaterade att alla kroppsdelar verkade vara intakta och redo att assistera mig i min medborgerliga plikt.

Men kanske ändå att jag inte klarade mig alldeles helskinnad från fadäsen framför valstugan, för nu har jag ont i ett revben. Doktor G har telefonkonsulterats om det kanske trots allt skulle kunna röra sig om en aldrig så liten spricka? Jo, det är nog inte alldeles omöjligt säger hon, lite smått brydd över att behöva ge råd över telefonen till sin självdiagnosticerande mamma. Så jag petar i mig några smärtstillande, stänger väskan och släpar med mig den för vidare färd söderut.

Imorgon är det säkert inte ont längre. Det gör ju inte ens jätteont ens nu. Förresten hinner jag inte kolla upp det, eftersom är på väg till Murviel. Dit har jag längtat sedan jag senast for därifrån, så det krävs mer än en lätt ömmande bröstkorg för att jag inte skulle infinna mig där som planerat.

Som vanligt blir det en del att stå i när jag är där. Bilen, som fick körförbud i somras skall hämtas hos bilmekanikern i byn. Gamle Svarten får därmed hänga med ett tag till. Här är för övrigt ytterligare ett exempel på vilken finfin service vi får av småföretagarna i byn. Vi lämnade bilen där bara dagar innan vi skulle åka hem, eftersom den vid besiktningen fått körförbud och vi inte skulle hinna få den klar innan det var dags för oss att avsluta sommarvistelsen. Det gjorde nu ingenting, bedyrade mekanikern. Bilen fick så gärna stå hos honom tills han hade tid att ta sig an den.

Pas de problème!

Dessutom är han – naturligtvis! – kompis med killen på besiktningen, så han lovade att köra dit med bilen när den var klar och få den ombesiktigad. Nu står den därför på verkstaden, lagad, besiktigad och klar för avhämtning. Vad ger ni mig för den, va!

Det blir fint att komma ner, efter en sömnstörd natt på Quality Airport Hotel Dan i Kastrup, där jag fick rummet granne med tre hissar som brölade halva natten.

Men nu är jag på väg. Efter att sömndrucket ha stängt resväskan för tidigt ett antal gånger på hotellrummet imorse,

Saxar, hur små de än är undgår nog inte flygplatsscannern…

fick jag till slut allting på plats och kunde hasta ner till hotellets shuttlebuss för vidare .färd till flygplatsen.

Märkvärdigt att jag alltid ska lyckas glömma att packa ner någon uschlig liten pryl, nyss använd, som absolut inte får följa med i handbagaget.

Inte fick allt plats i mitt minimala handbagage heller. Jag tror alltid att det skall räcka med en något större handväska, men icke. Det fick bli en kabinväska till – jag har tappat räkningen på hur många de hunnit bli. Det har hänt förr, nämligen. Jag är månne heller inte helt ensam om sådana upptäckter; butikerna för reseparafernalia är många och strategiskt lätta att lokalisera på varje flygplats med självaktning.

Väskan känns väldigt ordentlig; en sådan som välorganiserade personer har. Den har många fack och jag arrangerar alla mina pryttlar och tänker att de skall vara lätta att snabbt fiska upp när jag behöver dem under resans gång.

Grön och praktisk!

Som tanke och dröm är det fint att ha. Verkligheten är dock grym. Jag fortsätter rota i alla de praktiska facken. Jag glömmer nämligen snabbt var någonstans var sak har sin plats.

Om avslut och nystart – min rentrée

Etiketter

,

September redan. Strumpor på fötterna och tröja på häromdagen och njutning i solen idag. Naturen har liksom börjat om här och där och sådant som normalt inte blommar så här års har fått för sig att göra det ändå. Märkligt.

Knoppar på rododendronbuskar i Kungsbacka

Idag är det en lugn och sällsynt hemmasöndag på ön i slösande varm och vindstilla sol och livsandarna återvänder där vid frukostbordet al fresco -med solrosduken som legat ihopvikt över en stol sedan i juni; vi var ju inte här när sommarsverige frustade i den vilda hettan.

September är annars nystart och första nya ylleplagget är införskaffat. Men jag lyckas inte skaka av mig det faktum att det jag haft omkring mig den senaste tiden är idel avslut, snarare än nystarter.

Av det senare finns det förstås en hel del och mycket av det är riktigt spännande. Ibland till och med onödigt spännande, om sinnesro är vad jag är ute efter.

Fast det är jag sällan på jakt efter. Det är trevligt när det händer saker.

Men kanske ändå att jag börjar fundera på hur jag skall åstadkomma lite stillhet runt omkring mig. Morgonens vindstilla lugn är mer välgörande än vad jag lyckas komma ihåg när vardagen virvlar runt med mig.

Alla avsluten påminner mig också om att jag hela tiden riskerar att springa ifrån viktiga saker. Relationerna och alla älsklingar som är så viktiga för mig. Prinsarna i Solna prioriteras alltid. Att vara med dem gör gott och mitt fokus har ingen som helst möjlighet att då vara någon annanstans än hos dem. Med det är jag nöjd. Det är som det skall.

Att bli väckt av Facetime med de där två leende vackra får endorfinerna att gå i spinn:

Det blir bra söndagar av sånt!

På lilla vovven tänker jag alltmer och jag drabbas varje gång hon dyker upp i tankarna av dåligt samvete för alla de gånger jag lämnade henne med bedjande ögon bakom ytterdörren, när jag for iväg åt än det ena, än det andra hållet.r

Nu finns hon inte mer och det är tomt. Ute på altanen ser jag henne liksom i ögonvrån när hon för några sekunder känns kusligt närvarande.

Sista dagen…

Sedan är hon borta igen och jag är både glad över det korta besöket och vemodig över att ögonblicket var så flyktigt. Det är fint att tänka på henne och hur självklar hon varit i våra liv under så lång tid.

Jag önskar att jag kunde omfamna och njuta av den härliga hösten fullt ut, men det är för mycket vemod förknippat med den årstiden för min del. Vemodet drabbar mig varje höst. Inte så att det förlamar eller hindrar mig från att också vara glad men träden som börjar skifta i gult och luften som blir så där hög och klar har jag i fyrtio år förknippat med min pappas sista förtvivlade dagar innan sjukdomen till sist tog honom.

Livsviljan var obruten men slutet obönhörligt.

Han var bara femtiotre. Jag var sjutton och rasande arg.

Pappa gör sig alltid mer påmind om hösten och bland minnen jag helst inte vill ha, ser jag honom som han var när jag var liten och pappa var tryggast i hela världen.

Nåja, jag låter tankarna dra iväg över tangentbordet. Jag har hamnat i den sköna rottingfåtöljen på terrassen,

Avkoppling…

efter att ha staplat ved och skurat trappa.

En sväng med snabeldraken i hallen blev det också för att bereda plats för Anna-Stinas vackra hallmatta, som nu får ta plats innanför vår ytterdörr istället.

Höst, förändring, avslut och nystart. Det finns något vackert i det. Trots allt.