Ett vemod knuffas undan av otålig beslutsamhet

Etiketter

De har åkt nu, kusinerna Iben och Maj. Till slut lyckades båda familjen i semesterns sista skälvande dagar trycka in en tripp till Tjörn. Två små roliga, gulliga, ljuvliga ettåringar, som båda börjar i barnehage/på för­skola på måndag, gav mig den energi och beslutsamhet som jag behövde för att komma igång ordentligt med flyttbestyren.
Majs mamma och Ibens pappa rensade de lådor med deras saker som blivit kvar här (tjörnhuset har otroligt mycket förvaringsplats) och sedan dök de ner i lådorna med sparade barnkläder. Åtråvärda kläder valdes ut och fördelades och min nostalgitripp ville aldrig ta slut.

Men nu är det gjort. De har sagt hejdå till tjörnhuset och kört vidare hem till vardag och alldeles nya rutiner bortom föräldraledigheterna.

Kvar är vi och ett allt tommare hus. Det är nu det märks att det trots allt de senaste sju åren gjorts en del rensningar. Det som stått i förråd, garage och hyrt magasin är i allt väsentligt redan uppsorterat, möjligen med undantag för en del av de saker som vi tagit hand om efter våra mödrar. Det hyrda magasinet har sedan fotografering och visning varit svårt att överblicka. Det var bråttom att få bort saker och det fanns inte tid att sortera ordentligt. Inför gårdagens färd dit gruvade jag mig därför – tänkte att det här kommer att ta tid att få ordning på…

Möbler och flyttlådor huller om buller …

Men en dryg timme senare stod tjuvkilsprylarna prydligt till vänster i magasinet, kläder och skor för kommande höst och vinter lättillgängligt till höger, murvielprylar i högra hörnet längst in, och alla möbler som skall lämnas till loppis i mitten.

Möblerna är min svärmor Anna-Stinas. De är jättefina, men det är en inredningsstil som trots allt inte är vår. I radhuset i Tjuvkil tänker vi ta ett omtag och inreda utan vare sig nostalgi eller krusiduller. Alla sådana böjelser får murvelhuset istället ta hand om. Jag längtar till sagda murvelhus nu mer än någonsin. Där är fortfarande vårt ”hemma” intakt. Det är tryggt, välkänt och vårt.
Det är känslomässigt ansträngande att flytta. Det har jag knockats av vid de flyttar vi gjort det senaste decenniet. Jag tycker otroligt mycket om vårt tjörnhus men jag påminner också mig själv om att när vi flyttade hit till vårt tidigare sommar­ställe, så var tanken att stanna ett år eller två för att renovera …

Sedan skulle det säljas och vi skulle flytta tillbaka till Stockholm och prinsarna. Istället blev det sju fina år i lugnet och vinden på Vrakvägen.

Tankar på Stockholm finns överhuvudtaget inte längre, trots prinsar och numera lilla elsietrollet. De bor stort och jag hälsar på dem ofta.

Ett drygt halvår utan ett sverigehemma väntar. Hur kommer det att påverka oss och våra framtida planer? Blir Tjuvkil det fasta? Eller blir Murviel rentav ett primärhemma?

Mycket hinner hända på ett halvår, det har jag lärt mig. Jag kommer säkert att hinna dryfta mina tankar här många gånger innan vi står där vid dörren till det splitternya radhuset och sätter en blänkande nyckel i låset.

Mest känns faktiskt allt det här bara spännande nu. Jag pausar flyttbestyren i några dagar och drar på grillfest till Värmland, följt av efterlängtat häng med solnafamiljen. Efter det är det ingen pardon. Då finns inte längre något det där kan vi ta imorgon. Men jag är beslutsam nu. Det bockas av på att-göra-listan i planerad takt och mentalt har jag till slut redan flyttat. Jag säger förlåt till tjörnhuset och bedyrar att det är högt älskat och alldeles säkert får nya fans i familjen som snart tar över.

Om att vara mitt uppe i en eftertanke

Etiketter

, , ,

Jag vaknar ganska tidigt av mig själv numera. Riktigt pensionärstidigt, fastän jag ännu inte är pensionär på riktigt. Har liksom bara börjat nosa på möjligheten att inte vänta så länge till på det livet. Numer verkar det där med livet som pensionär fungera annorlunda än förr för väldigt många. De pensionerar sig och sedan konsultar de, coachar, hoppar in på vikariat eller jobbar extra. På egna villkor och när de har lust. Eller för all del för att pensionen blev så mager och mer kulor behöver flyta in.

Mitt huvud är som vanligt fullt av planer. Jag ser inte framför mig en stilla tillvaro där varje dag är den andra lik. Det har mina dagar hittills sällan varit, så varför skulle jag vilja leva annor­lunda när jag har full frihet att forma mina dagar utan de fasta ramar som ett jobb tvingar på mig?

Imorse slog jag upp ögonen strax före åtta. Hunden krävde morgonkramar medan dagen utanför de tunna fördragna gardinerna med lagom sommarfladder avslöjade en sådan där typiskt inställsam, nästan vindstilla sommardag som bara Tjörn förmår ordna fram.

Snabbt får jag i mig frukost och hastar upp till badrumsbalkongen för en stund i morgon­solen och där slår det mig med full kraft att de här stunderna har ett väldigt nära förestående slut. Jag håller andan en stund. Känner efter. Lyssnar på Lena PH: s sommarprat om just ingenting men med hög igen­känningsfaktor och kommer fram till – igen – att det ändå är som det skall. För hur många förmiddagar varje sommar har jag kunnat sitta här?

Vi åker ju härifrån när möjligheten till det är som störst! Hur många är istället dagarna när jag kurar inomhus medan vinden viner och regnet piskar? Förvisso ganska mysigt det också, men ett mys mindre kopplat till en specifik plats.
Jag är inte ledsen över att flytta, bara stundtals lite vemodig. Men det är en bra känsla för den betyder att vi har haft det bra här; att vi inte flyttar från något vi vill bort ifrån, utan till något som förhoppningsvis skall passa våra behov nu bättre. Förändring är bra när den får vara självvald. Då kan den bjuda på både spänning, förväntan, lite skräckblandad förtjusning och till och med lite krydda i tillvaron. När tvivlet griper tag om mig, åker jag till Tjuvkil. Där blir jag faktiskt glad varje gång. Arbetet på radhusen ser ut att ha stått mer eller mindre stilla sedan vi var här sist.

Men i den lilla småbåtshamnen råder sommar. Vinden knäpper i segelmasterna,

vid badbryggan har badföreningens medlemmar picnic i medhavda campingstolar och i ”kjosken” köper jag en lakridsstrut.

Jag får barndomsvibbar här. Slitna träskor mot grusig vägren, sommarlov och dagens femte glass (nejdå, jag nöjer mig med högst en om dagen numer). Stämningen är lite sömning, ett förr i tiden som stannat kvar. Jag hoppas att det får förbli så, lite skevt, en aning avskavt och inte alls tillrättalagt. En buss med gles tidtabell och ett frivilligt flit som håller bodarna upprätta. Med tanke på hur mycket som nu byggs på Tjuvkils ängar, är förstås risken stor att vägen breddas och asfalten slätas ut, men jag skulle vilja kulturminnes­märka hela klabbet. Jag vill ta mina besökande småtroll i handen och traska ner till kjosken och köpa glass. Den skall vi äta vid ett av de uppställda borden under ett GB-parasoll medan vi tittar på vattenglitter och guppande småbåtar. Jag bestämmer att havet känns mer tillgängligt här än nedanför björnbärssnåren vid huset på ön.

Det är inte vackrare, kanske till och med tvärtom, men på något sätt känns det snällare, mer tillåtande och mer allmänt än vid vår vrakvik, där bryggorna trots allt är någons privata.

Och Tjuvkil är definitivt riktigt charmigt! Tror jag tänker bli en sådan där riktig bevarandepensionär som far runt med namninsamlingslistor i högsta hugg! Att jag själv utnyttjar förnyelsen på ängen och armbågar mig på plats i den lilla idyllen tänker jag inte låta bekomma mig alls.

Så det så.

Mellandag med almanacka och att-göra-listor 

Etiketter

, , , , , , , ,

Jag har dråsat ner i soffan tillsammans med hunden i huset på Tjörn, efter tre resdagar genom Europa.

Vi hann fram till Hannover innan första bilkön satte stopp för vår smooth sailing.

I två och en halv timme segade vi oss fram innan det släppte och vi kunde ta oss vidare till Heiligenhafen och Hotel Seestern.

Vi fick ett rum med utsikt över restau­rangens soptunnor och med kuddar så knöliga att jag höll på att gripas av panik. Jag blev lite besviken på Heiligenhafen denna gång. Mitt i turist­säsongen lyckades den vackra lilla staden kännas trött och oinspirerad. Det lilla hotellet med en lång historia gemensam med en och samma ägarfamilj i flera generationer har egentligen en ganska skön retrokänsla och hade säkert upplevts charmigare med utsikt över strand och småbåtshamn istället för soptunnor. Och med en kudde som låtit nacken vila… Men jag fick en god Grauburgunder till min vegetariska grillmix och sedan en riktigt gräddig mjukglass i hamnen, så jag får sägas vara relativt nöjd med stoppet ändå.

Extra skönt var det ändå att väl framme på Tjörn få krypa ner i rena lakan, med örat mot favoritkudde och insvept i skönt duntäcke invid sovrums­fönster på glänt. Sval och frisk havs­luft svepte in och Stina, vår älskade fantastiska, resvana globetrotter,

återtog snabbt sin vanliga position på min arm. Så har hon inte legat på hela vistelsen i Murviel; det har varit för varmt för det. Jag stoppade näsan i hennes mjuka päls, klappade henne och viskade gonatt i hennes öra och somnade på stört.
Idag tillåter vi oss en mellandag för att planera och samla krafter innan tjurrusningen mot överlämningen av huset på Tjörn i slutet av augusti. Från soffa och fåtölj har detaljerade att-göra-listor skrivits och vi har avtalat med både städ- och flyttfirmor. Det känns som om vi ligger bra till tidsmässigt, med tanke på hur mycket vi rensade inför fotografering och visning. Luttrade flyttare som vi kanske ändå får sägas vara, så räknar jag dock med att total flyttstress och tidspress ändå kommer att sätta in. Vi laddar alltså för det också.

Idag är det till slut jeans, T-shirt och små strumpor på för första gången på över en månad.

Hade jag ens sådana kläder …?

Växlande molnighet, frisk vind och en aldrig så liten höstkänsla präglar redan första dagen på vår ö. Det är faktiskt njutbart, för en stund, med luft som är lätt att andas. Jag älskar sommar och värme men har heller ingenting emot att ta paus från det en stund. Tack vare Murviel finns inte längre någon väderstress kvar hos mig om somrarna. Jag sveper gladeligen en kofta om axlarna för ett tag, trygg i förvissningen om att sommaren fortsätter i Murviel långt efter att den gett upp på vår ö.
Imorgon skall jag krama på Maj, äntligen!

Maj iklädd mormors bralla❤️

Och jag skall införskaffa diverse förvaringspryttlar – på Rusta; var annars? – för såväl nomadliv som magasinering. Vad blir ”hemma” det närmaste halvåret? Vi har adressändrat tillfälligt till Murviel, så då måste det vara murvelhuset som blir vårt ”hemma” för ett tag. Åtminstone får brevlådan bo där. Och det känns ju till och med lite spännande!

Nu har vi städat i Frankrike

Etiketter

,

Ni kommer väl ihåg, kära bloggkompisar, att Frankrike ligger på Fernands aveny i Murviel? Det kom Bror fram till när han var här och då måste det ju vara så. En annan ung poolbesökare fastslog lika säkert häromsistens att Frankrike faktiskt ligger i Sverige och om det förhåller sig så, måste det rimligen ligga en hel del i den stora klimatskräcken, för det har varit riktigt varmt i Frankrike. Som ju alltså ligger i Sverige, som vanligtvis inte brukar vara riktigt så varmt.

När jag lämnade prinsarna och deras lillasyster på flygplatsen i Montpellier för en dryg vecka sedan, var båda prinspojkarna ledsna. Bror tyckte att jag gott kunde följa med till Paradgatan och sa med bestämdhet att jag absolut ville åka dit tillsammans med honom.

– Såklart vill jag det, sa jag. Jag måste bara tillbaka till Frankrike och städa först, sen kommer jag!

Med det svaret lät sig Bror nöja ända fram till gaten när det var dags att gå ombord. Uppbragt deklarerade han då, enligt uppgift, att de förstås inte kunde gå ombord på planet innan mormor kommit tillbaka från städningen av Frankrike! Jag skulle ju följa med till Paradgatan hade jag ju sagt. Begreppet ”sedan” som mått på tidsrymd är onekligen en tolkningsfråga.

Nu är vi till slut på väg norrut och från bilen facetimeade vi med Bror imorse. Han sken som en sol, glad över att Frankrike äntligen var färdigstädat så att vi snart kan hänga på Paradgatan igen. Och jag är förstås lättad över att kunna hålla mitt löfte, om än med en aldrig så liten fördröjning.

Vi lämnade murvelhuset tidigt imorse för färden norrut och förestående flytt från huset på ön.

Blodapelsinssol i höjd med Orange!

Förutom prinsar och lillasystertrollet får jag snart träffa Iben och Maj; barnbarnsflickorna som jag inte har träffat på ett bra tag och som båda har lärt sig så mycket sedan vi sågs senast. Båda två fyller ett år väldigt snart och med bara ett par veckors mellanrum. De födelsedagarna vill jag inte missa!

Det är alltid vemodigt att lämna Murviel men jag vill det ändå nu. Vi åker inte ”hem” den här gången. Hemmet på Tjörn är sålt och skall packas ihop och jag vet inte riktigt hur jag kommer att känna inför huset de kommande veckorna. Jag gissar att jag kommer att behöva vara så effektiv och välplanerad att jag inte kommer att hinna fundera så mycket.

Bilen upp är bara lätt packad. De kläder som behövs och några av familjen L:s saker är det enda som följer med norrut. Inga sedvanliga tvättmedelspaket, tvålar, vinlådor eller marknadskorgar har stuvats in och det känns ovant och märkligt. Istället skall våra två bilar stuvas fulla med prylar åt andra hållet i höst; till ett hemma som är franskt, ett murvelhus som för ett halvår kommer att vara vår enda fasta punkt, vårt enda hemma.

Vi har landat på vårt stamlokus i Luxembourg. Jag har simmat i en stojig bassäng, ljusår från den stillsamhet som rådde här förra sommaren, då covidrestriktionerna fortfarande hårt reglerade antal personer i poolen samtidigt och då middagen fick intas på rummet.

Så här stilla var inte poolen idag …

Trots platsbristen i poolen idag, är det otroligt skönt att få sträcka ut i vattnet efter många timmar i bil. Hund och husse sträcker ut de med. Fast i sängen …

Imorgon fortsätter vi genom Tyskland till Heiligenhafen och ännu en hotellnatt innan vi far vidare genom Danmark till Tjörn via Puttgarten-Rödby. Men först middag på den luxemburgska hotellterrassen

och sedan rejält med sömn innan vi är redo för autobahn och en och annan högst sannolik kö.

À demain!

När en sol- & värmetörstande skandinav till slut fattat grejen

Turister och utbölingar känns ganska ofta igen på dumheter de – vi! – gör. Det himlas med ögon och skakas på huvuden och de mer välvilliga ger goda råd i förhoppning om att bli lyssnade på. Ni vet, turister som ger sig ut på fjället utan att förstå hur nyckfullt vädret kan vara; en tonårsson som vandrar med grönrutiga Vans i tyg i Himalaya när vandringskängorna som lilla mamsen köpt försvunnit med resväskan som hamnat på villovägar.
Att invänta den försvunna väskan?

Inte en chans!
Hur svårt kan det vara, liksom?
Eller den hurtige som ger sig ut på sin dagliga löprunda om efter­middagen, comme d’habitude, just som hundtimmarna är som allra hetast.

Just den grejen gör man kanske bara en gång, men att som svensk gå in istället för ut när solen skiner; hur mycket motstånd bjuder inte det?

Mig har det tagit många år, för det är väl bara att bada om det blir för varmt? För varje år som gått har dock eftermiddagssiestorna inomhus bakom stängda voleter blivit längre och längre.

Idag fläktade det litegrand om eftermiddagen och var bara 35 grader i skuggan, så då vågade jag mig ut, trots att det ännu inte var kväll. Vi stänger våra fönsterluckor och fönster varje morgon för att stänga nattsvalkan inne. Men det skaver, för jag älskar rum där solen spelar i gamla munblåsta enkelglas och dansar vidare in i rummets alla skrymslen.

Men nu vet vi ju. Byborna behöver inte längre skaka på sina huvuden över svenskarnas öppna fönsterluckor, där hettan får fri lejd in i huset. No more.

Vi är kloka nu.

Acklimatiserade.

Naturaliserat byafranska kanske till och med.

Med caniculer på kö in mot oss blir också socialiserandet och umgänget villkorat. De flesta av byns expatriotiska barnbarn har åkt hem igen och mor-& farföräldrarna får partykänning. Fast inte när som helst på dagen, utan det få allt bli lite svalt först. Därför fick det igår bli en bonnet de nuit/nightcap/sängfösare vid poolen när solen försvunnit bakom grannens tak.

Det blev konstsim under Evas ledning, äntligen.

Det var flera år sedan sist.

Skall det badas och levas uteliv är det alltså förmiddag och kvällar som gäller. På morgonen är poolvattnet svalt och skuggan skön; om kvällen är det istället alldeles ljummet och sammetslent.

Vid falaiserna i Cap d’Agde är klipporna och de små vikarna tomma om morgnarna, så imorse packades thermos ner, croissanter inhandlades och sedan intogs frukost invid vågskvalpet.

Några vändor ner i det salta senare, rafsade vi ihop våra saker och styrde hemåt. Då ringlade köerna ut mot kusten långa medan vi kände oss både luttrade och världs­vana när vi rattade bort från stranden långt innan klockan var 12. Inget bränt skinn, inget soltungt huvud, bara ny havsfräschör och salta läppar.
Dagen avslutades sedan på Latino Beach på Serignan Plage. Ett något fånigt namn, kanske, men otroligt mysigt att sitta och titta på badgäster som dröjer sig kvar på stranden medan vi slevade i oss av diverse godsaker.

Ungt, hippt och full fart men det hindrar inte att gamlingar som vi ändå kände oss välkomna.

Nu har L lagt sig, trädgården är höljd i kompakt mörker, Stina skäller på förbipasserande och jag njuter av stillheten. Cikadorna har lagt av för i kväll och det är måndag. Lugnt och stilla i vår lilla by.

Nu har lugnet lagt sig över Murvelhuset

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Prinsarna och lilla Karlsson har åkt hem. Resan gick bra men blev lång, eftersom SAS strejkar och anslutande flyg från Köpenhamn till Stockholm var inställt. Men prinsarna älskar tåg och fick nu inte bara en tågresa, utan två och klarade dagen, som började i ottan

Morgontidig Bertil och månen … 🌕

och slutade i sena kvällen, alldeles galant.

Imponerande ändå; fyra småttingar (kompis Noel var också med på resan) med varierande grader av spring i benen tog sig an utmaniningen både resvant och med för det mesta gott humör.

Medan prinsfamiljen med vänner reste, städade jag. Alla kuddfodral, dynor, badlakan , dukar och annat som hamnat under små händer fulla med ketchup och glass, är tvättade eller ligger i högar redo för tvättmaskinen.


Poolhuset är röjt, badrummet där är renspolat och i huset har badrum, sovrum och vardagsrum rensats, dammsugits och plockats.

Rastlösheten när älsklingar åkt är alltid monumental. Den här gången får jag dessutom inte ens till minsta lilla njutning av att allt är tillbaka på plats, att diskbänken är utan en prick och att både hus och poolområde bit för bit kommer fram ur det kontrollerade kaos som rått de senaste knappa tre veckorna. Det har nämligen varit så alltigenom lyckat hela vägen. Barnen föll snabbt in i trygga murvelrutiner och de trötta päronen kunde låta axlarna sjunka.

Nu är det varmt.
Jättevarmt.

Det som inte är gjort före klockan tio på morgonen får vänta, såvida det inte är sådant som kan göras i ett luftkonditionerat inomhus. Att tvätta går bra men att hänga samma tvätt utomhus kräver skugga över torkvinda, annars kokar skallen.

Idag intogs därför lunchen inomhus och vi stannade sedan bakom stängda dörrar och fönster tills det blivit tidig kväll. Då är poolvattnet sammetslent och med bara lätt svalka.

Det är ljuvligt skönt med stillsamma simturer då.

Vi har en vecka kvar här innan vi styr norrut för flytt från huset på ön. Den veckan skall fyllas med sådant vi inte hunnit med hittills; söndagsmarknad i St Chinian, tidig frukostpicnic på falaiserna vid Cap d’Agde, restaurangbesök och en tur in till Béziers. Förutsatt att värsta hettan klingar av, förstås.

Jag håller ensamhet i varma kvällen i skenet av stearinljus,

klottrar fram ett blogginlägg, medan myggor inar och cikadorna håller låda. Jag skriver på min reMarkable men det är nästan för mörkt. Jag har beställt uppladdningsbara lampor för dylika aktiviteter utomhus men de dröjer. Dröjer gör för övrigt också soffan jag be­ställt till matplatsen vid poolen.

Den kom i måndags men killarna från fraktfirman Geodis/Woodeez hade så bråttom att vi inte hann ner till grinden innan de drog vidare.

Sedan dess har vi mejlat, ringt, hållit vakt, kramat om två telefoner, mejlat och sedan ringt igen. Varje dag i tre dagar. Varje gång har de sagt att ”leveransen kommer imorgon!

Och imorgon kommer som bekant alltid. Det gör dock inte leveransen. Till slut fick jag bli arg.

I skrift.

På franska (tack Göteborgs universitet för allt ni ändå lärt mig).

Fast jag ursäktade förstås min brist­fälliga franska och fick till svar – ”Ne vous inquiétez pas, je comprends tout à fait.” – med förhoppning om att inte låta otrevlig.
Det är viktigt att vara artig.

Och snäll.

Nu lovar den vänliga kvinnan att särskilt bevaka mitt ärende.

På måndag.

Den kommer på måndag, lovar hon.

Tänk om också lamporna kommer då?

Stilla förflyter dagarna i Murviel…

Etiketter

, , ,

… trodde jag att jag ville skriva, men då skulle jag fara med osanning. Visserligen har vi många stunder av stilla lugn men vi flämtar också i eftermiddagarnas dallrande hundtimmar. Vi säger då inte mycket, utan tittar med tomma siestablickar på varandra. Cikadorna larmar runtomkring oss medan vi guppar omkring i det turkosa eller söker skugga. Inte ens barnen orkar då med sin annars så vanliga, något vilda repertoar.

Aktiviteterna tar dock aldrig helt siesta, vi bara turas om att styra med dem. Jag tar oftast städ-, röj-, plock-, disk- och tvättjänsten. Matlagning överlåter jag med varm hand till dem som är både intresserade och duktiga. Jag ombeds även både att dyka, hoppa bomber och leka tåg i poolen. Det är Bror som ser till att jag ägnar mig åt sådant. Bertil, underbara lilla unge, har i år lärt sig att flyta och ta sig fram i vattnet utan hjälp av flytetyg. Simtag tar han också och han föredrar den djupa delen av poolen.

Det är så stort. Vi är djupt im­ponerade, stolta och inte så lite förvånade över vilken kontroll han redan hunnit skaffa sig. Skall vi prata säkerhet vid vatten, är att kunna flyta och hålla sig över vattenytan något av det viktigaste att lära sig, konstaterar vi tacksamt.

Varje år hittills har något barn lärt sig simma i vår pool. Förutsättning­arna för att träna sådana förmågor är de bästa; varmt vatten, tryggheten i det begränsade området och att du alltid har nära till land. Eller till poolkanten då…

Luncher under tonnellen,

pauser i poolhuset under fläkten och glada barn gör livet behagligt och det är otroligt avkopplande.

Det där loja tillståndet kan lätt få den roligaste och mest lättsamma aktivitet utanför trädgårdens grindar att kännas oöverstiglig. Som den att gå på apéro hos bygrannar (alldeles väldigt trevligt, för övrigt),

för att sedan landa i byns Petetastfest. Den första sedan pandemin kopplade greppet om murvlarna och resten av världen. *Rättelse: Eller det där var ju fel; det var faktiskt petetasfest förra året också, fick jag påpekat av vännen Å, som begåvats med ett bättre minne än jag själv.

Det är omåttligt trevligt med byfester. Man ur huse är det som gäller. Musiker spelar och borgmästaren dansar bugg.

Barnen leker inom området som spärrats av för trafik, Bernadette sprakar som vanligt, och får fart på de flesta. Ingen är mer byfest och Murviel än Bernadette. Så fort musiken börjar spela, spritter det i benen på henne. De stora örhängena dinglar, fötterna dansar och hela hennes uppenbarelse är glädje. Åtminstone där och då. Åtminstone det vi ser. Och det smittar. Bygrannarnas Saga dansar lika inlevelsefullt och euforiskt som någonsin Bernadette;

Motvilligt tar vi oss sedan hem igen och så förflyter oändliga dagar med välbehövlig avkoppling för prinsarnas och lilltrollets familj. Utflykter tar vi till luftkonditionerade utrymmen, medan vi hoppar över strandbesök och annat som kan bli övermäktigt för en liten bebis och en och annan prins som gillar rutiner.

Jag njuter av att se dem alla må bra och ha roligt. Semesterkolorerade äter de lunch under tonnellen för att sedan ta siesta en stund efter maten.

Eftermiddagspasset i det turkosa tar dock snabbt vid och allt börjar om. Morgnarna är särskilt njutbara, med poolen i halvskugga och med kvardröjande nattsvalka;

Det är semester.

Det är nästan kravlöst.

Det är ändå intensivt.

Och alldeles, alldeles underbart!

Brors hus

Etiketter

,

I förrgår for Bror och jag på utflykt till King Joué för att titta på hus. Vi ville hitta ett med fönsterluckor och med bra dörrar. Inuti ville vi ha en diskbänk, en spis och en ugn.

Bror spände fast sig i bilen, tryckte upp garageporten åt mig och så for vi iväg.

– Vilket äventyr, sa Bror och gav mig en high five. På vägen dit såg vi husbilar, lastbilar och en snygg parkering utanför Leclerc. Fin utsikt tyckte Bror att vi hade också.
King Joué är jättestort men drömhuset hittade vi ändå snabbt.

På husjakt!

Det hade trappa, balkong och rutschkana. Bror gick husesyn en bra stund, medan mormor gick och frågade om huset fanns i lager. Men mormorn tvingades konstatera att drömhuset tyvärr var slut.

Då gick vi vidare till bilhandlaren och provkörde lite,

medan en snäll man letade upp ett bra alternativhus åt oss. Sedan åkte vi hem till Frankrike. Frankrike ligger på Avenue Fernand Schmidt i Murviel. Ifall ni undrar.
Husbygget fick vänta tills dagen därpå, för vi behövde bada direkt när vi kom hem i förrgår. Men igår morse drog vi igång!

Bror serverade vatten och hejade på.

Jag skruvade och byggde.

Det var varmt och det tog många timmar.

Till slut kunde vi ändå ha taklags­fest och skåla i bubblor.

Bror serverade korv, hamburgare och och en massa godsaker medan jag pustade ut.

Bror pustade också ut och var mycket nöjd.

Och jag?
Galet nöjd, naturligtvis.