När en bloggläsare får tankarna att rymma åt alla möjliga håll…

Etiketter

,

Idag dök ett äldre blogginlägg upp på min radar när en av mina nyare bloggläsare tröskat sig fram till augusti 2015 på sin promenad genom mina bloggår. Jag minns den plötsliga insikten som drabbade mig, just den där augustidagen, när jag ensam i det ledsna huset på ön förstod vilka konsekvenser mitt senaste hugskott – jo, mitt hugskott, inte L:s! – skulle få. Ett aldrig så litet fladder av panikkänsla inombords över att inom en väldigt snar framtid inte längre ha någon stockholmsadress;

att inte längre bara kunna kvista över till lilla B eller få spontanbesök på sjätte våningen

och att huset längst ut på ön ändå var väldigt långt bort från det som dittills varit mitt vardagsliv.

Då flagade den ljusblå fasadfärgen på det lilla huset,

som skrek efter omsorg och uppkavlade renoveringsärmar.

Allt, precis allt, kändes antingen bara trött eller i behov av omedelbar och genomgripande åtgärd.

Tankarna om att tilltaget skulle leda oss tillbaka till Stockholm sedan ett renoverat tjörnhus sålts, och att jag skulle lyckas med planen att få till ett friare arbetsliv, har sedan dess hunnit ändra skepnad många gånger. Vi är nu, två och ett halvt år senare, fortfarande kvar på ön.

Varför då, undrar du kanske?

För att huset efter renoveringarna blev så fint och härligt att jag återförälskade mig i det?

Joråvars, det är absolut en faktor.

Att höststormar, regn på tvären, saltkladd på fönstren, och ett hav som ständigt ändrar skepnad inte skrämt bort mig utan istället skänker ett märkligt lugn, är en annan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dingle, som gett mig tillbaka tron på att det går att skapa bra förutsättningar för lärande och trygghet för de elever som ger oss förtroendet att ta hand om deras utbildning, har överraskat mig på fler plan än ett. Lilla Dingle, en oansenlig plats invid E6:an norr om Uddevalla,

Fint fat med dingleskörd

är trygga fötter stadigt placerade i myllan, kärv hjärtlighet och oförställt engagemang, långt borta från nakna kejsare och självutnämnda experter. Det är befriande.

Men jag är noga med att hålla i min egen taktpinne. Jag bestämmer när och hur mycket jag behöver vara mormor till B1 och B2

och jag murvlar mig i en omfattning som åtminstone nästan räcker till. Siktet är fortfarande inställt på att jag skall kunna murvla ännu mer. Jag ser det vid en betydligt mindre fjärran horisont än för tre år sedan, då jag satt fast i ett jobb som slukade all min energi utan att jag riktigt såg hur jag skulle kunna ta mig ur det.

Och ändå; många ljusglimtar fanns det…

Fast ur det tog jag mig, lika plötsligt som för mig själv överraskande. Jag fick nog. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över, energin återvände och jag sa upp mig utan att ha något annat på lut. Det ordnar sig, intalade jag sturskt mig själv, och planerna för en ny tillvaro tog form. Ingen och ingenting skulle någonsin kunna tvinga mig att avbryta en redan kort semester igen mot min vilja.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Jag skulle ta kommando över min tillvaro och skriva helt nya kapitel i mitt jobbliv.

Det har gått över förväntan.

Ingen autostrada, men jag har kontroll. Mitt sammanhang är tryggt för att jag inte längre förser mig med både hängslen och livrem, utan vågar mig ut utan att alltid veta.

Och just detta, att våga släppa taget, får det ena att leda till det andra och jag får fatt i möjligheter jag tidigare inte hade förmått se, fartblind som jag var.

Huset på ön är färdigrenoverat. Lugnet har lägrat sig och byggdammet lagt sig. En lätt ansträngd plånbok skall få återhämta sig och i Murviel skall vi njuta av det vi har och inte rusa vidare med mera puts för snabbt. När saker tillrättaläggs behöver det stökas till för att kännas som hemma igen, det har huset på ön lärt oss. Alltför ivriga renoveringar riskerar att putsa bort personligheten.

Det vilar en skönhet i det mindre perfekta, floskelfunderar jag. Vår vilda murvelträdgård är vacker just för att den inte är för tillrättalagd. Alla de barnsäkra staketen förtar lite av det, men det är bättre för mormorsnerverna. Jag lägger nu band på min otålighet och ber att få återkomma om ett år eller två med en utvärdering om hur det gått med den saken. Att bara vara och njuta vardagslunk; kan det vara jag?

Aldrig så små men ändå vårtecken

Etiketter

, , ,

Det är en vecka sedan vi lämnade Murviel och mimosasolar utduttade i landskapet, liksom vildruccola mellan vinrankerader och mandelträdsblommor som vikarierar för moln på flykt. Sedan dess har jag sladdat runt på svarthalka, rullat in i lovikkavantar av vänersnö och bara litet misströstat i många minusgrader. Men jag kan också konstatera att jag har kunnat lämna huset på ön tidigt, tidigt varje morgon,

med en ljusare nyans av midnattsblått vid horisonten och milt dagsljus i Dingle redan klockan åtta. Dessutom kunde jag igår njuta av en alldeles snöfri E6:a.

En och annan pippi kvittrar förväntansfullt från sin utkikspost på vårt nya altanräcke, innan den måste ägna sig åt uppburrning av fjädrar för att inte alldeles frysa ihjäl! Stackars liten, tänker jag och kör ner tårna i ylletofflor och sveper långkoftan tätare in på kroppen.

Igår gav jag mig själv några timmar för jobb hemma innan jag rattade iväg till Dingle. I badrummet ett par timmar senare än vanligt hände detta:

Ett sirligt ljus genom spetsgardinen överraskade mig; dit in har ingen sol letat sig på flera månader!

Idag är det dock gråväderslördag och isande snålkallt. Permafrost, liksom. Det tunna lager snö som legat på den tjörnska backen sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan vägrar att ge upp. Jag måste därför ta till de kraftfullaste av besvärjelser för att överhuvudtaget överleva med en någorlunda intakt fernissa av acceptabel kontroll över ederna.

Så vad göra?

En sväng på Instagram med bilder från La Belle Vues fantastiska terrass hjälper en stund. Liksom att bildmappen på min telefon, alldeles utan att jag bett den, satt samman en liten film som på pricken fångar mitt 2017.

Sådant får det till och med att rycka så pass i mina mungipor att nyllet spricker upp i ett stort leende.

Så kan jag med nypåfylld energi greppa snabeldraken och ägna några lördagstimmar åt att städa mitt färdigrenoverade tjörnhem och samtidigt för mitt inre mana fram bilden av murvelhuset med nyfixad salong. En omklädd soffgrupp av äldre datum står nämligen i vårt vardagsrum sedan några dagar tillbaka och leker med min inredningsfantasi.

Den skall en sväng in på magasinering innan avfärd mot Murviel. I vårt vardagsrum på Tjörn får den inte plats, hur vacker den än är, och den är numera för fin för vårt redan överfulla garage (så fort det blir lite varmare skall det rensas!). Men i stora rummet i Murviel får den plats och där kommer den att få styra det kommande pimpandet av det rummet! Himla härligt skall det bli att få fixa med det.

Måste reblogga ”Hus i Frankrikes” fantastiska tryffelhistoria!

Etiketter

,

På lördagen var det tryffelmarknad i Talairan, en liten by just där bergen i söder tar sin början. Tack och lov dock inte på någon högre höjd ty på dessa föreskrivs till och med snökedjor denna tid på året. Min mors favoritblomma till salu lokalt producerad den också (dock odlad inomhus) När jag anlände till […]

via Min första tryffel — hus i frankrike