Tvätta-bilen-dag idag

Jazzig fransk cafémusik smeker trumhinnorna och jag har just klämt i mig en cheesecake med hallon och vit choklad. Det är en sällsynt bakelse; mina laster tenderar annars att vara mer salta än söta men nu är jag i den besynnerliga situationen att jag måste slå ihjäl lite tid och då fick det bli så. Lunch är äten och ännu är det inte middagsdags.

Jag har lämnat prinsarna för en stund medan jag tvättar bilen, som efter åtskilliga mil på svenska vintervägar inte längre går att känna igen.

Och hur går en sådan aktivitet ihop med vit choklad och jazz, kanske vän av ordning undrar?

Inte svårt alls, faktiskt. Åtminstone inte om du befinner dig i stockholmstrakten. Du rattar bara in den skitige på Mall of Scandinavia, letar upp The Wash, lämnar bilnycklarna till en ganska trevlig typ som genast börjar använda ditt förnamn och styr sedan stegen mot Le Croissant – the French Coffee House.

För att stilla den ständigt retade franska nerven och för att du lovat dig själv att inte längre ägna dig åt planlös shopping.

Det kunde vara småtrevligt, om jag inte hade retat mig på det engelska påhänget på hakets namn. Det kunde till och med ha varit mysigt, om inte kvinnan vid bordet bredvid pratade på forcerad, om än perfekt, amerikanska och med jämna mellanrum kastar in både f-ordet och onödiga fillers. Efter ett tag inser jag att det  finns ett stråk av kinesisk accent i den ändlösa svadan och att det som jag upplever som skrikigt bara är en hint av karaktäristiskt kinesiskt smatter. Då blir jag istället fascinerad. Engelskan är fullkomligt perfekt men ändå bryter det andra språket igenom.

Franskt känns det till slut minst av allt. Kulissen blir istället nästan fånig med röda sammetssoffor, kristallkronor och hänglås med kärlekshälsningar på skärmväggen bakom mig.

Hänglåsen kan du köpa i kassan medan du beundrar det franska tunnelbanekaklet och skylten ovanför dörren till köket som omotiverat säger ”Gare du Nord”.

Så här sitter jag alltså och snobbar mig i tysthet, medan jag i smyg fnyser åt avsaknaden av såväl äkthet som känsla för vad som skulle kunna få kunden att känna sig förflyttad till ett äkta, åtminstone sydfranskt, café.

Fram med lysrören, tänker jag stöddigt! Släng på en ärtgrön pappersduk med reklam för en vingård (på vinflaskan gärna en konstfärdig etikett med en siluett av en kurvig kvinnokropp) och du är hemma. Det går för övrigt bra med knallorange pappersduk också.

De där iakttagelserna får ändå tiden att gå och det börjar bli dags att hämta den förhoppningsvis betydligt vitare bilen och åka tillbaka till prinsarna igen. Till Bertil, som imorse tog med sig sin gråa elefantkille, drog på sig en morgonrock och hängde med för att hämta sin mamma efter avslutad nattjour,

och till Bror, som kramas, klättrar, pusslar och sprider solsken bara så där i största allmänhet.

Jag testade sagotröjan och konstaterade att den gled lätt över huvudet och satt som en smäck!

Imorgon bär det västerut igen. På moddiga, skitiga vintervägar. Kan undra hur bilen kommer att se ut efter den turen? Planerar redan en avspolning av den vite i Stenungsund. Optimistiskt tänker jag att skiten då inte ska sitta lika hårt som den gjort fram till dagens tvätt.

Oh, well. Världslig sak. Nog med meningslösa iakttagelser för idag.

A bientôt!

Vem släckte ljuset?

Etiketter

, , , ,

Charles de Gaulle. Paris.

Fyra timmars häng på tråkig flygplats, så vad göra?

Tidningar har lästs på Readly, mat har ätits och nu dricker jag en noisette på ett nyöppnat men ändå ganska ofräscht äteri. Den vegetariska, plastförpackade maten var ändå förvånansvärt ätvänlig, så det vore synd att klaga.

Jag borde jobba undan lite men förmår inte i den oinspirerande miljön. Efter två veckors konstant solsken sjönk hjärtat ( för att översätta ett formidabelt engelskt uttryck) inför landningen genom molnen till ett grådaskigt Paris. Staden, som jag för övrigt inte besökt ordentligt sedan vi var där och firade min systers femtioårsdag för ganska många år sedan.

Istället tänker jag på dagarna i Murviel och hur jag varje morgon beundrat soluppgången genom badrumsfönstret.

3 januari strax efter klockan åtta…

De flesta morgnar har jag bara varit uppe en tidig sväng innan jag fortsatt sova en stund till, men imorse blev reveljen tidig för att hinna röja undan det sista i huset. Med sol strömmande in genom de öppna dörrarna igen, skall tilläggas.

Flygskam har annars flygplatstristessens tidningsläsande idag lärt mig att det heter, det jag borde känna varje gång jag kliver ombord på ett plan. Begreppet är ett av de nyord som utsetts av Språktidningen för 2018 och det kan knappast ha undgått någon att alla vi med visten på sydligare breddgrader, eller som av andra anledningar befinner oss i luften oftare än en gång vart femte år borde skämmas över miljöboveriet. Och jo, den senaste tidens livliga debatt om hur vi snabbt måste ändra vår livsföring om världen skall räddas åt efterkommande generationer, har förstås inte heller undgått mig. Jag finns med i grupper på Facebook där det tipsas om tågresesemestrar och jag har drastiskt minskat min köttkonsumtion. Det kött jag äter är dessutom i de allra flesta fall synnerligen närproducerat. Idéer om närproducerat har jag haft länge, eftersom både djurhållning, mängden gifter i näringsintaget och antalet mil maten far omkring innan den hamnar på min tallrik är av avgörande betydelse för min matskam.

Jag är inte beredd alls på att ge upp Murviel för att det ligger så pass långt bort att flyget för det allra mesta är det enda rimliga resealternativet. De två veckorna med solsken, värme, livgivande dagsljus och lugnet som alltid infinner sig när jag är i murvelhuset betyder så oändligt mycket för mitt mående.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vet att det är ett fantastiskt privilegium.

Jag vet att det gör mig till en miljöbov.

Men jag är åtminstone inte en rysk oligark som skickar det privata jetplanet tillbaka till Ryssland från Marocko för att hämta ett kvarglömt babylarm; något som jag läste en artikel om härom dagen. Det finns trots allt grader av miljöboveri och jag skall gladeligen hoppa på första bästa tåg som är prisvärt och som tar mig ända från Göteborg till Murviel utan alltför många byten, krångliga bokningar och orimligt stor tidsspillan.

Utveckling hoppas jag är svaret. Såväl teknisk som logistisk och inte minst politisk.

Renare flygbränsle, effektivare energikällor och ett europeiskt tågnät som på allvar kan konkurrera med flyget i smidighet önskar jag mig. Annars riskerar miljötänket att förbli en vattendelare mellan en välinformerad medelklass och ja, vilka då? Ryska oligarker med för mycket pengar eller en något sämre bemedlad del av befolkningen som endast tar sig ut i världen med hjälp av lågprisflygen? Vi måste alla avstå, heter det, men hur skall det budskapet förpackas så att det kan omfamnas av en på riktigt bred majoritet?

Jag har inte svaret, förstås. Inser bara att jag har en skyldighet att göra vad jag kan på bred front. Snart lyfter planet mot Göteborg och dagar som ännu så länge gödslar sparsamt med dagsljuset. Om det tycker jag inte. Jag får helt enkelt flytta till Murviel permanent och tvinga med mig alla mina älsklingar! Det vore ett effektiv slut på miljöboveriet för min del.

Andra januari 2019

Etiketter

, , ,

Nyårsfirande i Pezenas är avklarat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi började med ett glas rosé på uteserveringen vid Café des Arts

medan vi betraktade nyårsförberedelserna. Färdiga fat med skaldjur bars hem i formidabla karavaner,

medan ostron förbereddes och såldes av galonbyxklädda fiskare.

Hela torget doftade hav och färsk fisk och redan där infann sig därför nyårskänslan.

Kvällen firades sedan med snittar och champagne, som sig bör en sådan kväll, innan vi somnade på det nya året i vårt rum på Le grand hotel Molière.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är vi tillbaka Murviel och städar, packar ihop och gör iordning. Med jämna mellanrum kliver jag ut i solen en stund och kisar upp mot den.

I kylen trängs fortfarande mängder med goda ostar. Västerbottenresten rivs och fryses in och snart blir det Ikeas köttbullar och grönsaksditon med potatismos, pot luck på kvarvarande grönsaker och den sista skvätten vin för denna gång.

Ur högtalaren vrålar France Marseillanlistan på Spotify och jag anstränger mig till mitt absoluta yttersta för att inte låta vemodet ta över.

Jag vill inte åka hem, nämligen.

Hem till storm, minusgrader, regn och snöglopp om vartannat. Hem till dagar utan ordentligt dagsljus. Bort från energigivande ordentligt dagsljus och värme invid soldränkta väggar.

Men också hem till Susanna, Emil, Johanna – älskade barn och alla fina de har runt omkring sig! Jag behöver krama på S, som ger sig ut på ett halvårslångt brittiskt äventyr och snart är det dags för en ny solnatripp för att äntligen få hänga med lilla killen som säger ”jag älskar dig” när vi facetimear och med hans lillebror som vinkar, charmar och låter det lilla ansiktet spricka upp i stora leenden. Det är fint på så otroligt många sätt och inget vemod förmår parkera sig när jag tänker på dem alla.

Kärlek.

Under tiden sprider sig doften av såpa, vinäger och nyligen inhämtad, vindtorkad tvätt. Vi fejar och städar undan, förbereder för nästa vistelse och det är också bra medicin mot vemodet över att behöva lämna.

Jag har märkt upp kökslådorna,

i förhoppningen att bättre ordning skall kunna råda när säsongen drar igång om bara snart och huset invaderas av alla dem som liksom jag tycker att murvelhuset är ganska fantastiskt!

Det mår bäst med många på plats, murvelhuset.

När jag är här ensam är det det jag tänker på och ser framför mig. Att få dela den glädjen med många, både när jag är med själv och när det upplåtes till andra livsnjutare utan min närvaro.

Alldeles särskilt mycket funderar jag på köket just nu. François, som en gång ledde renoveringen av huset innan det var vårt, är kontaktad och blir förhoppningsvis den som till slut skall hjälpa oss sträcka ut och fixa till köket.

Det blir ett låsbart skafferi i ena hörnet,

Bild lånad från bloggen ”Kyrkvägen”

intill grunda bänkskåp där det nu står ett vingligt vitrinskåp,

med en rolig tapet bakom, kanske,

Som tapeten från från Mr Perswall, tex…

och en fristående spis med dubbla ugnar till alla matglada kockar,

nya bänkskåp och större kylskåp i den befintliga köksdelen, och en ny plats för matbordet, där bäddsoffan får agera kökssoffa. Det testar vi redan nu och det visar sig bli en riktigt mysig hänga-plats! 

Kan se småprinsar tumla där och den extra sovplatsen blir också kvar. Där köksbordet stått alltsedan vi fick huset skall istället en rejäl köksö få trona. Allt för att se till att så många som möjligt kan hjälpas åt att laga mat samtidigt!

Snart sju år med huset och med många gäster och älskade familjemedlemmar som förgyllt tillvaron har lärt oss vad som krävs av ett uppdaterat kök. Nygammal lärdom förvisso, men vi kanske inte riktigt insåg just hur mycket mat som behöver lagas i det sociala huset när vi stjärnögda tog huset i besittning i mars 2012.

Nu sitter jag vid nya matplatsen i en mjuk soffa med många kuddar alldeles invid en sprillans ny router som ger förnyad kraft åt murvelnätet.

Testar nya routern…

Den förra gick åt fanders under ett åskoväder i augusti och sedan dess har vi fått nöja oss med 4g. Förvånansvärt bra har det varit ändå, men visst är det stabilare med nät.

Nu återstår en sista apéro med bygrannar innan vi sover sista natten för den här gången. Imorgon stängs luckorna om det nystädade, såpadoftande huset. Det skall inte dröja länge innan luckorna slås upp mot dagen igen!