En halvgrå lördag i oktober

Etiketter

, ,

… har övergått i en helgrå söndag med för Västkusten typiskt regn på tvären. Vi kurar inomhus idag och gör inte många knop. Dagens extra timme känns som en ljuvlig oändlighet just nu och tidningarna på hög skall få ta precis hur lång tid de vill.

Men hösten rusar iväg utan att vi kommit iväg till Murviel. Decembertrippen är fortfarande med i planen som jag envist håller fast vid. Jag längtar dit. Kan inte riktigt uppbåda lust och energi för att fixa i huset på ön och det är lite synd, för det blir snabbt fint efter att svabben fått göra sitt och snabeldraken fått härja några varv.
Istället drog vi iväg på lägenhetsvisning i nya kajområdet i Skärhamn igår; mest för skojs skull men fantasin skenade iväg och till slut hade jag nästan flyttat in.

Utsikten var fullkomligt makalös,

Klicka på bilden för filmsvep!

lägenheterna så fina, och kajen utanför lägenhetsfönstren så inbjudande.

Jag kunde se mig själv släntra ut för ett morgondopp åtföljt av frukost på den makalösa takterrassen,

eller varför inte en tur med havskajaken som jag isåfall skulle skaffa?
Allt detta alldeles i närheten och bara en dörr att låsa när vi åker till Murviel.
Ett lock-up-and-leave.
Men smakar det så kostar det, så motvilligt jobbar jag nu på att släppa tanken på den tjusiga lyan. Entrén hemma fick lite höstpyssel när vi kom hem och det gjorde mig glad ändå.

Jag tände ljus och såg till att göra mig små ärenden ut med jämna mellanrum för att beundra min lilla installation. Det är tur att huset vi bor i inte är oävet det heller men det är trots allt en del pyssel med ett trähus som ligger så utsatt som vårt.
Det är också tur att det är jobbigt att flytta när lystna flyttartankar tränger sig på.
Med sådana tankar manifesterade bakom pannbenet la jag mig raklång i soffan och drömde mig bort till adventsmys i Murviel istället.

Det är nämligen ännu finare drömmar att ha eftersom de dessutom inte behöver stanna vid det. Murvelhuset finns. Det är vårt och det väntar på oss. Kanske var det just längtet dit som fick flyttankarna att skena för en stund där på kajen i Skärhamn igår?
Mycket kan hinna ändra sig på en och en halv månad. Till det bättre, hoppas vi. Innan det förhoppningsvis är dags är det dock en hel del som skall hända, bland annat några turer till Solna och, trots allt, lite fixande med huset på ön.

Det är visst 17 oktober idag…

Etiketter

I år har jag inte hunnit fundera över att det snart är 17 oktober igen. Dagen då livet för mitt sjuttonåriga jag stannade för en stund. Det sköljer över mig nu, bäst som jag står och beundrar de sovande gossarna på min prinskalender.

Jag minns tidig morgon.
Jag minns min syster.
En ihopkrupen, sliten mamma.
Jag minns iskylan som spred sig från magen och ut i resten av min magra tonårskropp.
En pappa som inte längre fanns.

Pappa i sin krafts dagar på bestefars bänk i det gamle huset i Tinn, Norge.

Åren av sjukdom och ständigt omkullkastat hopp var över.
Varje år överrumplas jag av hur stark sorgen för en stund blir just den 17 oktober. Det lämnar mig inte. Det återkommer varje oktober. Den gör riktigt ont och jag gråter. Känner mig nästan fånig – det är ju så länge sedan!
Var det kanske för att den sjuttonde närmade sig som gårdagen kändes vemodigare än vanligt? Mindes kroppen iskylan medan huvudet inte riktigt hängde med?
Det handlar förstås inte om en rå, ohanterlig sorg; det är trots allt 42 år och en stor del av ett vuxenliv sedan.
Istället är den fin.
Pappa finns med mig i mina tankar.
Han är en stor del av den jag är.

Den del av mig som är tokoptimist, sentimental, som älskar att ha många omkring mig, som blir ledsen av att inte kunna vara glad; som helst vill blunda för det som är svårt. Livet har förstås lärt mig att en sådan hållning inte alltid är möjlig. Jag förstår naturligtvis också att min pappa inte var bara det. Att han, som alla andra, hade mindre roliga sidor.
Kanske idealiserar jag honom för att försvann ur mitt liv när jag fortfarande var arg tonåring? För att jag så länge slet med dåligt samvete över att jag var så arg på hans sjukdom och därmed på honom?
Nu sitter han iallafall där, stadigt; en älskad pappa på en minnespiedestal. Och oktobersolen är magisk på vår ö denna oktoberlördag och jag har skrivit av mig vemodet. När kaffet är urdrucket skall jag gå ut och ansa hängsälgens kjol, som efter sommaren som var, breder ut sig över täckbarken.

Nyplanterad i mars…

Pappa får hänga med. I tanken – den som ändå är så trygg och fin att ha.

Den lilla koppen som min då nittonåriga pappa täljde när han låg på sanatorium med tuberkulos. Nu står den i mitt köksfönster som en påminnelse om att väldigt mycket går att övervinna.

Jag har inte så mycket att berätta om

Etiketter

, ,

… förutom att jag är orimligt sliten; mentalt mer än fysiskt, även om det manifesterar sig i både ond nacke och dito knopp. Inatt sov jag i tolv timmar och enligt uppgift både snarkade och mumlade jag så mycket att L fick uppsöka gästrummet. Jag har ingen aning. Märkte ingenting. Var helt utslagen.
Men jag är otroligt tacksam över min förmåga att sova igen och komma tillbaka, även om det naturligtvis inte är alldeles nyttigt att behöva göra just det annat än i undantagsfall.
Så varför då detta?
Det stavas ett litet virus med kronegenskaper. Inte så att jag själv drabbats (ännu, kanske skall tilläggas för att inte jinxa virusfriheten), utan för att det för med sig ganska mycket omak. Frånvaron ökar på min lilla naturbruksskola, eftersom minsta symtom kräver att den drabbade måste hålla sig hemma. De som är på plats får då fara omkring som yra höns och försöka täcka upp. Jag och min kollega ägnar lejonparten av vår tid åt att leta vikarier, planera om, lappa, laga och försöka bevaka att ingen åtminstone jobbar sig sjuk. Det är mentalt stressande på en nivå jag inte tidigare upplevt och sällan har jag längtat mer efter höstlov än i år. Inte i första hand för min egen arbetsbördas skull, utan för att få luft i systemen och tid att planera om. Akututryckningar behöver få vara sällsynta och därför är tiden inne för planerade fjärrlektioner och skärpning av coronarutiner, så att vi inte vistas för många i lokalerna samtidigt.

Hästlektion på Dinglegymnasiet

Alla är så fantastiskt engagerade och envisa och jag beundrar hela personalstyrkan för deras uthållighet men det finns rimligen en gräns även för deras kapacitet och det oroar mig. Därav mitt allt större behov av lång nattsömn.
Jag funderar över om jag också är nedstämd men kommer fram till att jag faktiskt ändå inte är det. Bara ofantligt otålig över sakernas tillstånd och att inte självklart kunna kvista iväg till Murviel som jag gjort varje höst annars.

Efter badet i oktober 2019

2020 är ett sorgligt förlorat murvelår.
Det vill sig inte. Jag kan inte med gott samvete åka dit, även om det formellt sett inte är förbjudet, när nu den andra vågen verkar vara ett faktum och ingen ljusning ännu är i sikte.
Snälla Outi körde förbi huset härom dagen och knäppte en bild på vår bignone bakom den rostiga grinden:

Fint är det att få sådana hälsningar och tryggt att veta att huset hålls under uppsikt av flera; se där en fördel med trafiken på gatan utanför!

Gashällen i uteköket har hämtats av våra vänner i Sète och de kunde rapportera att allt såg lugnt ut. Kanske att vi till och med kan få hjälp med iordningställandet av ny bänk där hällen en gång satt av vännernas nyfunne vän, som följde med och hjälpte till?

Den här skall få ersätta den gamla av svetsloppor förstörda porslinshon och kompletteras med den gamla granitbänken från köket i huset.

Så där är det hela tiden; bekantskapskretsen utökas hela tiden och på alla möjliga sätt. Hjälpen är heller aldrig särskilt långt borta och det är förstås alldeles ovärderligt, speciellt i tider som dessa.
Vad funderar jag mer över när jag inte har något särskilt att berätta?
Apelsinerna!
De som såg så lovande och många ut i somras;

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

Eller staketet mot grannen uppe vid poolen; det som har kryphål där Wilda, salig i åminnelse, vid flera tillfällen försökte smita ut.

Vi går ju här i ett slags väntans tider och hoppas på att en snygg värmlänning med päls

skall falla pladask för en skönhet från Göteborg

och att det skall resultera i en kull gulliga valpar, varav vi skall få ta hand om en och bli med hund igen! Det lär ska vara nära förestående och vi hoppas så alldeles väldigt på det. Vår murvelträdgård är redan tämligen såväl barn- som valpsäkrad, men förbättringsområden finns såklart alltid. Kanske är det ändå dags för en mur mot grannens trädgård där också?

En i brösthöjd och möjligen inte hela vägen, för undvikande av klaustrofobiskt resultat?

Vi får se.
Vi skulle ju ta det lugnt med projekt, och lilla vovven, oavsett när den blir verklighet, måste ju passas hela tiden iallafall, mur eller ingen mur.
I alla händelser skall färja bokas för murvelfärd i december. Då skall jag skrota runt i vår trädgård

och småfixa inför nästa säsong, som förhoppningsvis ser helt annorlunda ut än årets och som fyller murveltillvaron med alla mina viktigaste.
God willing and Corona permitting.