Medan ensamma fågeln hoar och jag inte kan sova

Etiketter

,

Det är tyst i huset nu men utanför det öppna fönstret kväker grodorna. De gör det, så här års. Snart kommer granntuppen att väcka huset och en ny murveldag tar sin början.
I så gott som en hel vecka åt jag och S långa frukostar, jobbade, pluggade och tog små raster för näringsintag och annat som kroppen behöver. Så förberedde vi för övriga familjens ankomst också,

och jag njöt både av det och av det faktum att jag fick rå om S utan att något annat trängde sig på.

Jag är så glad för alla de dagarna.
Lycklig, rent av.
Mitt lillaste barn.
Vuxen, klok, så älskad.

Det är få ställen där lugnet kan sänka sig så totalt för mig som just i murvelhuset. Trots, eller kanske snarare tack vare att huset den senaste veckan varit fullt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Poolhuset är upplyst och där sover S och E. Son och flickvän är också här och det är precis som det alltid borde vara. Guddöttrarna som sovit i rummet alldeles vid trappan på övervåningen och deras päron har åkt nu och det blev väldigt tyst när de for. Så tyst, faktiskt, att vi blev tvungna att ställa till med säsongens första poolparty.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag inbillar mig alltid att huset är lika lyckligt som jag över att få omsluta så många favoriter och att också det tänker att det här vill en vara med om ännu oftare.

Familjen. Den yviga, härliga, ibland problemtyngda men alltid nära, alltid trygg. Alla byvännerna, sammanhanget härnere, den fantastiska gemenskapen; allt sådant som får mig på gott humör finns här.

Den betydligt ensligare tillvaron på västkustön känns just sådana här dagar ganska avlägsen och jag längtar inte dit alls just nu, trots att också den fyller mig med ett lugn, om än av ett helt annat slag. För varje vända ner till murvelhuset blir jag dock alltmer övertygad om att betydligt mer tid behöver få tillbringas i vårt franska viste.

Vi kan samlas här.

Umgås och hämta krafter.

Njuta.

Låta vardagen vänta.

Anna-Stina

Etiketter

,

Allt vaknar, havet gnistrar i det intensiva vårljuset därhemma på Tjörn, det kvittrar, surrar och på trädäcket står återigen utemöblerna på plats. Lite övergivna och ödsliga ännu så länge men ändå; de lovar utehäng om jättesnart. På bondens fält alldeles i närheten springer nya små lamm och på väg till jobbet i Dingle kör jag nästan av E6:an när jag ser kalvarna sno runt sina komammor invid uddevallabrons fäste.

Nytt liv.

Överallt.

I Murviel gör sig också livet påmint. Här är redan intensivt försommargrönt, syrenerna blommar och det kvittras, kväks och gals runtomkring oss. Humlesurrar gör det också.

Apelsinträdet växer äntligen så att det knakar

En liten solnaprins ringer och ler bakom nappen medan lillebror dansar på instagram,

och murvelhuset med tillhörande trädgård förbereder sig för en ny säsong. Det bär med sig löften om en ny sommar tillbringad med de allra mest älskade och det är ljuvligt att tänka på.

Men denna vår bär också prägel av någonting helt annat. I veckor, till och med i månader har vi hållit om en tunn, åldrad arm och försökt säga de rätta orden. Vardagen har envist trängt sig på men ändå inte förmått mota bort tankarna på henne, på Anna-Stina.

I nittiotvå år har Anna-Stina, min svärmor, levt, dansat, umgåtts och njutit av livet. Nu är det över. Det är oändligt vemodigt. Sörjt har vi gjort ett ganska så bra tag, medan vi bara kunnat stå bredvid och se på hur livet sviker henne, hur slutet obönhörligen närmat sig.

För drygt två veckor sedan hämtade vi Anna-Stinas bästa väninnor och for till henne för att hälsa på. Hon sov djupt när vi kom och vi fick gå undan en stund för att låta henne sova färdigt. När vi kom tillbaka, skymtade ett flyktigt leende och hon försökte prata med oss. Den oändliga tröttheten ville dock inte vika. Ögonen förblev stängda och vi höll hennes händer, klappade henne på kinden och berättade att vi var där. Vi såg att hon hörde men hon förmådde inte svara.

Hon har varit så stark, så envis, så uthållig.

Att se henne tillsammans med väninnorna var så fint. Det var ett hejdå. De ses inte mer nu. Vi ses inte mer nu. Fredagen den 5 april släppte hon till slut taget om det älskade livet.

Sakta vaknar naturen och i Skärhamns hamn har de första båtarna börjat dyka upp och det är innerligt vackert i det intensiva, lite dammiga vårljuset.

Lady Ellen i Skärhamns hamn

På ön tillbringade Anna-Stina många av sina allra bästa somrar och hon har berättat att hon lämnat en bit av sig själv där. Och jag känner hennes närvaro. Önskar att hon kunde se hur ön vaknar, hur det fejas och förbereds för en ny sommar.

Jag är i Murviel och imorgon kommer L ner.  Bara dagar efter att Anna-Stina förlorat sin livskamrat och L sin pappa Ove, befann vi oss också i Murviel. Men då visste vi inte att vi skulle hitta Huset och att vi många år senare skulle ha just Murviel som tummelplats för familjen. Kanske bidrog sinnesstämningen till att det där första mötet med murvelhuset fick oss att med bara en blick på varandra, L och jag, bestämma oss för att där fanns en ny framtid. Lite skört och vemodigt då som nu, men också med en insikt om att vi ändå ett tag till tillhör framtiden.

Nu får huset utöva sin magi på oss igen och visa att det mesta annat är sig likt. Vi skall bada, skratta, fira påsk och tänka på hur mycket Anna-Stina skulle ha tyckt om umgänget och festligheterna här.

Nittiotvå år på det nittiotredje. Ett helt, imponerande, kärleksfullt och innehållsrikt liv.

Mer än så kan ingen av oss hoppas på.

Allra finaste Anna-Stina.

 

 

 

De bästa av dagar

Etiketter

,

… är dagar tillbringade med dem som betyder mest. Om det dessutom råkar vara på en plats som också den är betydelsefull, ja, då blir det svårslaget. Också trots att vistelsen inleddes med en lättare montesumas för egen del.

Vännen Å tyckte att första blogginlägget dröjde, så nu när Sus behöver titta på en märklig film, väljer jag att titta med ett halvt öga på den medan jag bloggar. Jag är alltså på plats i Murviel sedan i tisdags kväll och plockade upp Sus på garen i Béziers på vägen från flygplatsen;

Den lilla loppan tog hand om familjens flygskam och satte sig på tåget i London för vidare färd mot Murviel – med en rejäl packning på ryggen, dessutom. Med den promenixade hon omkring i Paris i några timmar och mellan stationerna innan det ljuvliga nyllet några tågtimmar senare visade sig i stationstrappan i Béziers.

Lycka i sin renaste form!

Nu har vi plugg- och jobbstuga om dagarna,

och bryter av med andra aktiviteter emellanåt. Jag spolar terrass medan Sus yogar,

och idag tog vi premiärdoppet i den 29-gradiga poolen, trots att vädret inte bjöd på särskilt behagliga temperaturer. Himla bra för både humör och arbetsmoral!

En varm dusch på det och vi var redo för en miniutflykt till nya My bio shop (fånigt namn men bra butik) i Thézan. Den var en humörhöjare den med! Här fanns en massa godsaker och ett digert utval av sådant som veganer och vegetarianer gärna vill ha i sina förråd. Här hittade jag också äntligen mängder med gott thé, müesliingredienser i lösvikt, tofu i alla möjliga varianter och pastasorter i sådan mängd att beslutsångest hotar.

Påse hade jag förstås glömt att ta med och de som var till salu kostade 3 euro och då blev jag snål. Men här snackar vi miljötänk, så raskt pekade kassakvinnan på en stapel tomma kartonger och föreslog att vi kunde packa i en av dem istället. Hur smart som helst, tyckte jag; vi slapp köpa dyr kasse och butiken fick ett emballage mindre att ta hand om!

Kanske skall jag trots allt nämna att det ändå var en smula dyrt, åtminstone jämfört med SuperU. Jag tänker ändå bli stammis, eftersom jag här hittade sådant som varit svårt att få tag på tidigare, så ett riktigt bra komplement till det befintliga utbudet tycker jag att den lilla butiken är.

Vi for sedan hem därifrån med vår låda full med godsaker och väl hemma, fixade Sus granola, efter ett recept hon fått av släktingar i London. Jag blev så till mig att det förstås fick bli en konstfärdig bild på resultatet av granolaambitionerna; voila! en burk ljuvlig mix i snygg glasburk mot softad bakgrund på terrassen:

Verkligheten?

Det var visst någon som fotograferade mina christina-schollin-wannabe-influencer-ambitioner och som därmed effektivt exponerade fåntratteriet.

Fast medge att det ser gott ut? Granolan i glasburken på den konstfärdiga bilden, alltså?

Längtar till morgondagens frukost!

#denbästaavdagar