Vårbruk på ön

Etiketter

,

Jag bor på en ö, som sagt. I ett litet kustsamhälle med måseskrik och med rejält tryck i vindbyarna för det mesta. Här är vackrare än vackrast, nästan oavsett väder och årstid. Utanför vårt vardagsrumsfönster, i det lilla gattet mellan grannhusen, finns oändligheten och havet med sin obrutna horisont bortom kobbarna. Det är ett lugn och en harmoni, med dramatik bedrägligt lurande i bakgrunden. Aldrig tråkigt, aldrig enahanda.

Gardinfladder i kvällsbrisen, äntligen!

På vägen ner mot vårt lilla samhälle, som om sommaren har en hamn full av fritidsbåtar och kajer fulla av glassmaskande sommargäster, skuttar alldeles nya små lamm. Det går kalvar i hagarna tillsammans med sina stolta komammor längre in på ön och det är till slut riktigt ordentlig vår.

Och det är helg, solen skiner och det är tillräckligt många varma grader för att rensning av eftersatt utemiljö skall kännas lockande. I år är det dessutom första våren sedan vi flyttade hit hösten 2015, som det inte pågår renoveringsarbeten på huset. Renoveringsarbeten som inneburit containrar med bråte på vår lilla tomtplätt och resterande ytor meningslösa att göra någonting åt innan arbetena var klara.

Så jag gör mig redo efter en lång, härlig frukost. Inga snickarbyxor men väl ett par rejäla vanliga blå drar jag på mig och dyker ner i källaren för att leta reda på sekatören. Som naturligtvis inte står att finna någonstans. Inte trädgårdshandskarna heller. Inga problem, tänker jag och drar iväg till den lokala trädgårdshandlaren.

Som har stängt.

Alltså drar jag vidare till Korggubben, som säljer precis allt en kan behöva av fritidspryttlar. Fast inte efter två en lördag i april när precis varenda tjörnkatt är ute i sina minimala kustträdgårdar och räfsar och kanske kommer på att de behöver jord, en sekatör eller bara ett par trädgårdshandskar.

Nämnde jag fåren, lammen, kalvarna och komammorna alldeles nyss? Jag bor alltså inte i storstan längre, vilket jag med jämna mellanrum glömmer bort. Här tar även handlarna helg, följaktligen. Outsägligt irriterande när ägor skall fixas och vårbruk startas.

Det är då jag saknar Stockholm, Plantagen, Bauhaus, Kungens kurva och alla andra ordentligt öppna köptempel! Dock bara för ett kort ögonblick, för i det lilla samhället där vi bor finns ICA-handlaren med sitt tempel och där är det öppet till 22!

Hovleverantören!

Triumfatoriskt rullar jag min varukorg ut från det nyligen utbyggda och renoverade palatset med inte bara sekatör och handskar, utan också med en ordentlig räfsa, en planteringsspade, en rejäl säck för trädgårdsavfall och lunchlådor med vegankrubb för den kommande arbetsveckan. Så vem behöver egentligen Kungens kurva med ett sådant palä alldeles runt knuten?

Väl hemma vidtar rensning av den mer än lovligt snåriga kaprifolen, som under det senaste decenniet tillåtits slingra sig runt precis allt annat. Den är en fascinerande livskraftig och seg liten rackare! Grenarna letar sig ner i jorden och skickar ut nya rotskott tills det är alldeles omöjligt att utröna var grenverket börjar och slutar. Men nu är den nerklippt och väggen under det nya balkongdäcket är befriat från den växtlighet som vi misstänker har gett en liten muspopulation fri lejd in i huset under de senaste vintrarna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det arma fönstret in till tvättstugan har ingen kommit åt på ett tag men det är ett lagom stort målarprojekt för oss, så det har hamnat på vår att-göra-lista inför sommaren.

Det är en del att stå i, med två hus att ta hand om, trots att vi uppdrar åt andra att göra de stora, tunga och hantverksskicklighetskrävande arbetsuppgifterna. Vi börjar se slutet på de senare och det är väldigt skönt. Trädgårdsarbete norrut har inte lockat alls förrän nu. Huset på ön har bara små plättar för växtlighet och det känns inte bara överblickbart utan också tacksamt, för det blir snabbt färdiga resultat.

Annat är det i den trolska trädgården i Murviel. Där tog jag mig för pannan och fick ta stöd mot järnsmidesräckena för att inte allt underhåll som nu krävs skulle kännas övermäktigt.

Där har det för övrigt fortsatt att regna sedan jag for därifrån. Men jag fick gjort en del ändå. Sista dagen i Murviel badade jag igen,

innan värmepumpen stängdes av och pooltäcket drogs för. Årets murvielsäsong ÄR invigd, om än inte i en slösande sol, utan i en mer tveksam dito.

Enligt uppgift är både sol och värme på ingång där till slut och det känns tryggt. Rapporterna från det södra vistet skall liksom få mig att längtande sukta efter flera murveldagar medan vinden viner runt de tjörnska knutarna. Det är i sin ordning. Jag vill inte höra talas om ovanligt kalla vårar och en blöta, vars like inte skådats de senaste 35 åren.

Luckorna är stängda i murvelhuset i väntan på att säsongen skall dra igång på allvar.

Solhatten och snickarbyxorna väntar på mig i badrummet intill vårt sovrum och jag vet att jag kommer att le vid åsynen av dem nästa gång voleterna tillåts släppa in dagen!

 

Le jardin frissonne toutes les fleurs ont pleuré

Etiketter

, , , , , ,

Ja, kära nån! Hur var det nu? Hur ont gör det egentligen på knoppen när den skall till att brista? Hade hon rätt, Karin, när hon funderade över om det var därför som våren tvekar?

Jag skall inte klaga; det är inte kallt härnere i Murviel men finväder har vi inte heller haft mycket av.

Alltså står arbetet innanför grinden nästan still:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av fortsatt trädgårdsansning blir intet men inomhus händer det desto mer! Kanske inte av det där hantverksslaget men en Biblioteksplan har jag fått till för min lilla naturbruksskola och diverse annat jobbrelaterat har klarats av. Jag hade tänkt att jag efter dagens lilla utflykt till St Chinian och Berlou skulle sova lite middag, men av regnsmattret utanför fick jag feeling. Istället blandade jag därför grundfärg till mitt målarprojekt,

Äggoljetempera från Av jord

skurade vidare på travertinen inomhus och smackade på ny hydrofuge på golvet i det stora rummets köksdel.

Nu luktar rummet såpa med en hint av lavendel,

och i trädgården utanför luktar det sommar som jag minns den i det gamla timmerhuset i Telemark i Norge. Jag vet fortfarande inte varför jag får så mycket norgekänsla härnere. Det mesta är faktiskt väldigt annorlunda. Men jag tror att det har med stämningen att göra. Det där med att det är sig likt, att stämningen är skönt avstressad och att huset så tydligt bär på sin historia så där som också timmerhuset i Norge gjorde.

Regniga dagar under mina norgesomrar hände det att jag fick följa med Bestefar i hans lilla VW-bubbla till Handelslaget i Atrå, för att handla lite godsaker att trösta sig med. Sedan spelade vi Casino hela kvällen medan regnet högljutt smattrande på plåttaket. Den där VW-bubblan hade förresten en alldeles speciell doft; samma doft som vår franska bilmadame härnere också fått. Jag skall inte försöka påstå att den är angenäm, doften, för den har sitt ursprung i damm och stillastående luft men det doftar trygg barndom så in i vassen!

Om mamma följde med till Handelslaget, var hon alltid tvungen att göra sig i ordning och se snygg ut. Vi pratar 60-tal och förutom att kunna visa upp ett perfekt hem, skulle varje kvinna med självaktning kunna visa upp ett piffigt yttre. I synnerhet om en var en sån som flyttat långt bort och bara var ”hemma” på somrarna. Jag minns tanterna hon träffade och jag tror att de såg min mamma som någon väldigt världsvan och lite avundsvärd, så hon hade en del att leva upp till.

Inget av det där bryr jag mig nämnvärt mycket om när jag drar iväg till marknaden i St Chinian, där jag alltid träffar bekanta och blir stående en stund för att småprata. Där är ännu så länge försäsong och idag ganska stillsamt.

Regnet hängde ju gubevars i luften! Ingen vettig ger sig ut då om en inte måste! Jag fick med mig lite tvålar till Susanna och stötte på en bloggläsare som jag inte träffat förut. Det är märkvärdigt vad glad jag blir över sådana möten och över att jag blir läst inte bara av dem som känner mig! Det känns fint.

När tvålarna och ännu en panier inhandlats,

och ingen dukförsäljare syntes till, lämnade vi marknaden och for till den tjusiga restaurangen i Berlou istället.

Uteserveringen på Le Faitout frestade inte idag…

Där blev det en lunch att minnas;

och där är vackra omgivningar, trots regnet, maten är himmelsk och minsann om inte en glödorange kanna fick följa med därifrån också!

Jag har lite svårt att bara lämna vacker keramik när den är till salu på det där frestande viset på väg bort från en bättre måltid! Det är kanske en last jag har… Men i sommar skall den få agera vattenkanna tillsammans med den färgglada keramiken som införskaffades till poolhuset i somras.

Det sitter jag och fantiserar om, med den orangea kannan på bordet bakom datorskärmen och medan regnet smattrar vidare utanför.

Charles Trenet har naturligtvis sjungit om regn i trädgårdar. Just Trenets chanson handlar om höstregn, men jag tycker att den passar alldeles utmärkt som avslutning på denna regniga söndags blogginlägg ändå:

Vill du lyssna på Trenet med bättre ljudkvalitet och höra hela låten kan du istället klicka här: Il pleut dans ma chambre.

Idag har jag varit Meryl hela dagen

Etiketter

, , ,

Jag har ett par snickarbyxor. De har häng både bak och fram och har målarfläckar lite här och var. Jag drar på mig dem när jag skall ut i trädgården och arbeta och jag känner mig lite märkvärdig varje gång jag drar dem på mig. Särskilt när de kombineras med en nonchalant tunn bomullsskjorta som lösgör sig och spiller över linningen närhelst kroppen gör en avancerad böj för att komma åt ett särskilt smutsigt hörn.

Solen skall naturligtvis lysa över hela härligheten och håret måste ständigt strykas från pannan med baksidan av en smutsig hand.

Det är då, mina kära bloggvänner, som det händer.

Det är då som jag för min inre syn ser Meryl Streep på en magisk grekisk ö iklädd just snickarbyxor och det är med henne i just de scenerna som identifikationen blir total.

Jag BLIR Meryl Streep.

Jag nynnar ABBA.

Jag känner mig oerhört glamorös i mina säckiga paltor.

Tack Meryl för den självbilden. Ska nog alltid ha snickarbyxor och leka Meryl.

Det kan vara så att jag överdriver en smula nu. Så där jätteglamoröst är det kanske inte att tvätta bort vinter inför en ny säsong men det är fint och det är nostalgiskt. Det är barndom och känslan av att tiden just här står nästan still. Så där som tiden gör på ett gammalt sommarställe där familjen samlas varje sommar för att sedan hasta vidare in i höst och jobbdimma igen. Samma lika varje år.

Idag har jag städat ur uteköket. Jag har rensat och kastat luggslitna attiraljer och om ungdomarna skall spela beer pong i sommar, får de köpa nya rack; de gamla har följt med sopbilen härifrån. Hela uteköket skall förresten få en uppdatering i år. Den gamla slitna träskivan skall bytas ut mot en i rostfritt,

och gashällen skall plockas bort. Den har vi aldrig använt, eftersom det är så mycket trä runtomkring och eftersom undertecknad blir lite skrajsen av gas. Jag är ovan, helt enkelt.

Jag har plockat bort den gröna konstgräsmattan, som efter vintern antagit en blåaktig ton och inte längre klarar estetikkontrollen (om den ens någonsin gjort det…?),

Tills nästa gång jag kommer ner får den agera ogräsdödare och jag får fundera ut ett bättre sätt att halkskydda carrelaget vid pooltrappan.

Under min städrond har jag hittat grus på de underligaste av ställen och har gått och längtat efter den lilla killen som förra sommaren roade sig med att kasta grus närhelst han kom åt,

Bertil i juli 2017

och jag har rensat ljuslyktor från fjolårsstearin och diskat kvarglömda glas medan fransk musik rullat på Spotify.

Alldeles ensam har jag varit nästan hela dagen och det har gått bra det med.

Nu brinner ljus på spiselkransen och mina ögon stannar vid två små ljuslyktor som S gjorde till oss julen 2012. Alla i familjen fick små texter som sa något om hennes förhållande till oss,

De är så fina, de små ljuslyktorna, de är kärlek och beständighet. De har stått på spiselkransen i dryga fem år nu och jag har inga planer på att flytta på dem. Jag, som har förändring som livsluft, njuter i fulla drag av alla de små beständigheter som möter mig i murvelhuset. Här står faktiskt tiden i de små detaljerna alldeles still. Det är sig likt. Det ser ut som när jag lämnade det sist. Varje gång.

Det är alldeles omöjligt att inte må bra av sånt.