Höstdag på Tjörn

Etiketter

, , ,

Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den ut­lovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.

F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.

Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.

I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.

I res­väskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.

I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.

Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barn­barnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.

De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.

Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!

Den är ju det, egentligen, hösten.

Vacker, alltså.

Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.

Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.

Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.

Om en dryg vecka bär det av.

Vi skall försöka få badrums- och garderobs­dörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.

Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.

Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!

Utflykter, luncher al fresco och sena fruk­ostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.

Det blir fint, oavsett.

Jag längtar. Riktigt mycket, faktiskt

Den lilla balkongen

Etiketter

, ,

… har liksom glömts bort den här säsongen. Det började bra med en ny gul matta,

skrubbade möbler och trall och med den fina parasollen på plats igen.

Den har en morgonsol som försvinner bakom taknocken ungefär strax före tolv och varje solig morgon när jag vaknar på ön, tänker jag att jag skall ta med mig kaffekoppen dit och sitta där en stund.

Läsa tidningen, lösa korsord, blogga …

… under det orangea parasollet med benen i solen.

Nästan varje samma soliga morgon har det dock slutat med att solen hunnit skena iväg över taket innan jag fått undan allt jag först tycker att jag måste göra. Som att det att göra ingenting alltid måste följa på att först ha fått någonting gjort. Som att sådan njutning måste vara villkorad. Det där låter som om jag borde vara ett under av arbets­moral men det stämmer minsann inte alltid. Däremot får jag lite småångest av att tänka på allt jag vill – inte måste! – göra, medan jag istället låter tiden gå utsträckt i en transat.

Jag jobbar på det där; att fokusera på en tanke i taget. När jag stickar kan jag det, alltså stickar jag mycket och ofta.

Snart klar

Men nu var det ju om balkongen det skulle handla, inte om mina övriga osorterade tankar. Det där tankestöket som gjort att jag hunnit upp till min morgonbalkong summa 3 gånger den senaste sommaren. I fredags blev det den fjärde gången. September förmiddag i varm men inte het sol, vindstilla, lite för­siktigt fågelkvitter, en ensam humla, raspet från min penna mot min reMarkable, gnisslet från en granndörr som öppnas, men i övrigt stilla. Jag skriver för att påminna mig själv om hur smått fantastiskt det är däruppe på balkongen och för att tillåta mig själv att stanna kvar.

Boken jag tagit med upp blev inte läst. Inte stickade jag heller. Datorn, som fått följa med upp, om någon på jobbet skulle råka mejla, förblev stilla, liksom telefonen. I fredags fick alltså den lilla balkongen andakt och jag släppte det andra för en stund. Det var tvivelsutan den sista, eller åtminstone en av de sista gångerna för i år som vädret tillät uteliv av sådant slag.

Men september ändå; finns det någon behagligare månad?

Hade vi hållit oss till vår ursprungsplan, skulle vi den dagen istället ha varit i full färd med att förbereda oss för en färjetur senare på kvällen. Murviel hägrar men det blev till slut för många andra hänsyn att ta för att det skulle kännas genomförbart. Ny färja är bokad, alla är inform­erade och mina deadlines är så gott som mötta. Nu väntar mer administrativa uppgifter, som lika gärna kan göras från Murvelhuset.

Fint då att september på ön åtminstone i fredags visade sig från sin absolut bästa sida, så att min murvellängtan bättre kan hållas stången. Fast sedan dess har kylslagnare väder rullat in. Regn i omgångar har det blivit också. Det har snöat i Kiruna men dit är det ju långt.

Balkongen, den är återigen övergiven.

Lavendel på balkongen sommaren 2020

Madame P

En fransyska har flyttat hem till oss. Hon är så där elegant, till synes helt utan ansträngning, som fransyskor har ryktet om sig att vara. Hon är tuff och lite egensinnig, Över­raskar med egenskaper du inte visste var viktiga men som när du förstått dig på dem, förefaller helt oundgängliga.

Vi är ute på vår första längre resa tillsammans för att lära känna varandra och se hur vi passar ihop. Hon gör sitt yttersta för att vi skall ha det bekvämt, masserar ryggarna när de blir trötta och håller dryckerna kylda åt oss under resan på ett sätt som är så smart att man undrar varför ingen madame, monsieur eller herre hjälpt oss med det förut! Rikligt med kyld dryck ser hon till att få plats med också. Hon vet dessutom vad som krävs för en praktisk packning.

Min tidigare trogna och högt uppskattade följeslagare på resor kors och tvärs var inte helt lätt att säga hej då till, men han blev tvungen att gå vidare i karriären och erbjuda sina tjänster och förtjänster där de behövs bäst. Han är stor och stark (det senare är för all del Madame P också, vi pratar inte könsskillnader här) och kan bistå den nya lilla familjen som han nu bor hos med all deras packning. Trygg och stabil är han också. Lite som en foträt och ganska snygg sneaker. En del tycker att han är lite präktig och tråkig men det tycker inte jag. Inte är det tråkigt att vara pålitlig, anser jag. Madame P har alltså stora skor att fylla och förväntningarna på henne är höga.

Jag betraktar henne ingående. Beundrar den vackert blå lacken, ännu så länge helt utan blemmor, och konstaterar att hennes inre, som för all del inte är utan svärta, är något som jag också kommer att uppskatta.

Om några veckor bilar vi ner till Frankrike igen.

I vår nya Peugeot 3008.