Kom var med mig

Chillax på centralstationsfik

Bertils lilla hand i min. I det vackra ansiktet ett stort leende. Men vi måste gå åt olika håll; jag till tåget och Bertil och hans mamma hem igen.

”Stanna”, säger han, och trycker min hand hårdare. Så vi tar en rulltrappa till och säger sedan ändå hejdå.

Det bränner bakom mina ögonlock och i halsen växer en klump som bara nästan låter sig sväljas bort. Det är så hjärtskärande, innerligt fint; ynnesten att få älska små barnbarn och att de sedan förstår hur viktigast i världen de är.

Jag tror att Bertil vet det nu.

En kort stund senare sitter jag och längtar efter honom och hans lillebror medan tåget rullar västerut genom ett novembertrist landskap. Det är svårt att säga hejdå när Bertil inte vill och blir ledsen. Men om bara några dagar är jag tillbaka för att hämta honom för vad som börjar bli en hösttradition.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åker tåg, hänger på ön, käkar räkor, myser och tågar sedan tillbaka österut igen. Bror, den lille charmören, får ännu så länge stanna hemma med med sina päron men snart kommer jag att vilja göra samma sak tillsammans med honom också. När han blir bara lite större.

Bror spanar in Wilda…

Ibland tänker jag att jag borde flytta tillbaka till Stockholm och vara nära dem hela tiden men det är för mycket annat som skulle bli besvärligare då. Det är heller inte farligt med avsked, speciellt inte när de innebär att vi fått vara tillsammans och att vi snart ses igen. Ibland tänker jag vidare att det hade väl varit fint om vi i generationer bott på en gård tillsammans och liksom bara naturligt funnits till hands för varandra. Det är då jag får hålla upp den proverbiala spegeln och häva upp ett gapskratt över sådana stolletankar. För vem är jag? Har jag någonsin nöjt mig med att hålla mig still på ett ställe någon längre stund? Rastlösheten, wanderlusten, var skulle jag kunna stoppa undan den? Redan nu bor dessutom inte alla mina viktigaste på ett och samma ställe, så att få till något sådant är inte bara utopiskt, utan säkert heller inte önskvärt. Och vad skulle då hända med återseendets glädje?

Bäst jag sitter där och fantiserar om generationsboenden, inser jag att det ju ändå faktiskt finns när vi väljer det och har möjlighet.

Påsksemestrar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sociala sommarveckor,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en och annan vintersemester:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Murviel samlas vi.

I Murviel mår jag som allra bäst när väggarna bågnar av familj och vänner.

Murviel, ändå. Ynnest bortom all vett och sans att vi får ha det tillsammans.

När broar stängs

Etiketter

, , ,

And so it begins…

Under alla mina resor, korta såväl som långa, händer så gott som alltid något. Jag får ibland känslan av att jag konstant utmanar ödet eller som om någon/något försöker säga ett eller annat till mig. Extra skakigt kan det naturligtvis vara från november och alldeles för många tröstlösa efterföljande månader. Det är då jag till slut tvingas plocka fram min allra mest älskade besvärjelse:

Berglins snögubbar…

Det är alltså dags.

Det snöade i Dingle idag.

När det började skymma så smått, satte jag mig i bilen för att åka till Göteborg för vidare tågfärd mot Stockholm och prinsarna. Då hade det slutat snöa och duggregnade istället. Inget lappmögel hann fastna på backen där. Men i Uddevalla låg snön

och köerna ringlade sig fram runt kuststaden, eftersom den vackra bron längs E6:an var avstängd.  Det händer ibland när kylan slår till att bron måste stängas, speciellt när det är så där gränsfallsblött, när det inte riktigt kan bestämma sig – vädret, alltså – för om det skall regna eller snöa. Då rasar istappar från pylonerna och under dem vill ingen befinna sig. En stackars olycksalig medtrafikant råkade ut för det idag men klarade sig dessbättre med blotta förskräckelsen.

Kanske skall jag därför inte klaga över bilresan som blev fyrtio minuter längre, för nu sitter jag ju här, alldeles trygg på ett varmt tåg. Det är nermörkt utanför tågfönstret. Gruvsvart. Kolsvart. Novemberjävligt.

Men jag har pratat med murvelmänniskor om kommande trevligheter och motar dysterkvisterier med tankar på midvinterdagar i murvelhuset

Detta bildspel kräver JavaScript.


och på stundande helgmorgnar med de allra finaste av prinsar. Inte så illa, ändå!

Under gråa moln på Charles de Gaulle

Etiketter

,

Sommar, bad och frukost på terrassen är det färdigt med för ett tag. Fönsterluckorna har stängts mot omvärlden

och murvelhuset får klara sig själv ett tag igen. Det är som vanligt ännu svårare att lämna huset än vad det är att komma runt våndan inför resorna ner. Skillnaden i väder redan vid mellanlandningen i Paris på väg mot Sverige är monumental och den nedpackade tröjan åker fram så snart planet tar mark. Skillnaden är som störst nu. Den där milda höstvärmen i Murviel är alldeleles speciell.

Ljuset är intensivt fortfarande och i solen är det så varmt att bad i poolen känns helt rimligt.

30 oktober plöjer jag turkosblått, tjugofyragradigt vatten en stund innan det är dags att packa ihop både mig själv, mina väskor och resten av huset. Baddräkten hänger tvättad och på tork i badrummet och jag vet att jag kommer att le åt åsynen av den när jag kommer ner nästa gång. Då är poolen vinterstängd, dagarna kanske varma nog för lunch utomhus men bad tror jag inte kommer att locka, trots allt.

Igår kom François förbi och vi diskuterade det fortsatta köksbygget.  Jag försökte vara ganska bestämd och ställde krav på att det skall vara klart för användning när vi kommer ner över nyår. Jag har monterat skåpsstommarna –

fick för övrigt lite hjälp med det av nybygrannen medan han väntade på att dottern skulle ha poolbadat klart.

Den måttanpassade, rostfria diskbänken har vi lyckats pruta ner med några hundra euros men den är fortfarande inte billig. Men att försöka hitta andra alternativ i en hast riskerar att göra oss mindre nöjda med slutresultatet. Kompromisser med planer som trots allt vuxit fram under lång tid är kanske inte en så strålande idé.

Så återstår kakel och fläkt liksom en anordning för barngrind in mot matlagningsdelen av köket. Det måste bli så när en köpt en spis som saknar barnspärrar och som har vred som lätt går att pilla loss! Grinden kan vi dessutom ställa undan när inga barn är på plats och så slipper vi fula spärrar på skåp och lådor. Tänker att det blir bättre på alla sätt, även om det inte var planerat så.

Vi skall själva måla hela klabbet när det är på plats men det får ta sin lilla tid. Det gröna kaklet skall få bestämma nyansen på luckor och lådfronter. Så lite tapetsering och målning av väggar i det stora rummet och vi kan förhoppningsvis pusta ut från renoveringar för ett tag. Eller ja, så lite målning är det nu inte som behövs och så var det det där med fasaden och resterande fönsterluckor. Och dörren till badrummet och garderoben. Vi kommer nog att hålla oss själva och diverse hantverkare sysselsatta framöver också.