Om en knapp liten vecka …

Etiketter

, ,

… ger vi oss iväg till Murviel igen. Det har även denna gång varit flera turer och när resan för några veckor sedan hade bokats, insåg vi att hemresan skulle behöva byta datum. En baggis tänkte jag, utan att förstå att covid fortfarande ställer till det. Möjlighet­erna är färre och nu är inte heller flygbolagen lika tillmötesgående som de var när pandemin gjorde resande näst intill omöjligt. Så vi får hålla oss till ursprungsplanen och hoppas på att vi överhuvudtaget kommer iväg. Covid kopplar greppet och flera i vår närhet har smittats, trots såväl vaccinationer som tidigare genomgången sjukdom. Jag är inte orolig för att bli allvarligt sjuk men ett positivt covidtest nu skulle kännas drygt. Vi skall ju till slut träffa inspektören från försäkringsbolaget för att sedan kunna trycka på startknappen för att sätta igång arbetena, dels med badrummen,

dels med återställandet av det nymålade men fuktskadade stora rummet,

och dels för att fixa den av fukt buktande parketten i det ena gästrummet.

Vad av allt detta som försäkringen kommer att täcka, får vi se. Jag gör mig inga illusioner, så blir jag heller inte besviken. Måste vi ställa in det mötet, kommer jag att dock att ha mycket svårt att hålla frustrationen stången …

Medan vi varit upptagna med att fundera över kommande renoveringar och återställande av allt det en gång nyfixade, kommer rapporter från murvelhuset. Inga tecken på ytterligare musinvasioner syns, men en full brevlåda med reklam har det hunnit bli. Bland alla reklamblad dolde sig också en del mer både viktigt och intressant. Handskrivet på ett skrynkligt kuvert, till exempel, upplyser oss grannen ”Eric” om att grannfastigheten är till salu.

Vilken av grannarna det handlar om, är vi inte helt säkra på (ingen bor ju i grannhusen) och än så länge har vi inte lyckats få fatt i ”Eric”.

ÄR vi intresserade av att köpa?

Kanske…

Om priset är det rätta, möjligen.

I annat fall vore det ju fint med nya, trevliga och i bästa fall närvarande grannar! Kan vi kanske till och med påverka detta? Vi har ju halvt på allvar, halvt på skoj pratat om möjligheten att köpa antingen huset som sitter ihop med vårt,

Det vackra grannhuset …

eller huset och tomten som gränsar till poolområdet.


Nu verkar till slut möjligheten kanske finnas, så vi skall åtminstone undersöka saken.

Det händer samtidigt saker på hemmaplan också.

Vi skall flytta. Lämna huset på ön. Flytta in i ett nybyggt radhus; ett ”lock-up-and-leave”.

För ett par veckor sedan skrev vi på köpekontraktet och betalade an­mälningsavgiften. Vi köper på ritning och nu, när det är bestämt, får jag lite lätt ångest. Men texten på det skrynkliga lilla kuvertet i Murviel får hjärtat att förväntansbulta en aning och med sådana plötsliga möjligheter kan man ju börja undra om stjärnorna plötsligt ställer sig på rad? Att försäljningen av tjörnhuset isåfall hamnar mer rätt i tid än vad som ingått i ursprungsplanen? Jag skall be att få återkomma till hur det går med den eventuella annekteringen av grannfastigheten när vi fått kontakt med ”Eric” och vet vilket av husen det rör sig om.

Men flytten här hemma, undrar du kanske? Hur fick vi för oss det?

Jo, när två krävande hus med många mil emellan dem börjar kännas betungande, då spinner det loss i huvudet och alla sinnen står vidöppna för eventuella nya möjligheter, som skulle kunna dyka upp. Jag har måhända i mitt raljerande över sakernas tillstånd med vattenläckor, möss, loppor och nedfallna träd låtit som om det inte bekommer mig nämnvärt. Det gör det, kan jag berätta.

Jag gräver inte ner mig, misströstar bara relativt korta stunder men lösningsfokuset kan ibland leda till ganska drastiska beslut. Som att bestämma sig för att flytta. Till något så potentiellt ocharmigt som ett nybyggt radhus med en minimal plätt på husets ena sida.

Men beslutet är inte hastigt påkommet; vi har egentligen pratat om det sedan vi flyttade till vårt hus på Tjörn hösten 2015, men det har varit så skönt att bara få landa här i vinden och det ständigt växlande, vilda vädret. Vi har dock nästan hela tiden hållit flyttdörren öppen och diskuterat lägenheter, tomter, radhus, stadsliv eller ett eget nybyggt hus med ett attefall invid, ända tills vi under vår covidisolering i våras satte oss i bilen och for runt och rekade mer seriöst. Lite lätt planlöst och ändå inte. Hemnet har besökts med jämna mellanrum men vi har fram tills nu alltid kommit fram till att det är svårt att hitta något som är bättre än där vi redan bor. Eller som åtminstone har andra fördelar som vi längtar efter.

Fram tills i våras, då.

Friska vårvindar vid Tjuvkil, våren 2021

Alldeles vid havet i Tjuvkil hittade vi ett nybyggt område, som vi missat men som vi faktiskt blev en smula imponerade av. En liten marina ett par minuters traskande från huset och därtill en badbrygga för morgondoppet fällde avgörandet!

Eftersom allt i den då aktuella etappen var sålt redan, anmälde vi intresse på nästa och tänkte inte mer på det.

Vi sitter trots allt inte i sjön. Inte i havet heller, bara nära. Det senare vill vi fort­sätta att göra. Det har hela tiden varit ett av de viktigaste – och kostsammaste! – kriterierna för en eventuell flytt.

Andra anledningar till att en eventuell flytt varit på tapeten, handlar om bekvämlig­het snarare än charm. Vi vill komma närmare E6: an och Göteborg. Skärhamn ligger längst ut på Tjörn och resorna blir långa vart vi än skall.

En annan anledning är att det blåser ordentligt på vårt hus, som därmed blir mer underhållskrävande än ett hus i ett mindre utsatt läge. Planlösningen är heller inte optimal när vi har gästande familjer på besök och vi har ganska ofta svårt att hitta lä för vinden när vi vill njuta terrassliv om sommaren.

Allt det blir bättre i det nya radhuset.
Ett annat krav vi haft är att vi inte vill flytta till något dyrare. Samtidigt vill vi inte ge avkall på uteplats, havet på gångavstånd och närhet till service. Och viktigast av allt; renoveringar vill vi inte hålla på med här hemma. Den energin behöver vi lägga i Murviel, där renoveringar nu tvingats på oss igen. Vi kommer att ha fullt upp med det.
Plötsligt föll de bitarna på plats när en mäklare kontaktade oss och berättade att vi som VIP-kunder (blir man tydligen när man krafsar ner en intresseanmälan) får förtur innan husen släpps till allmän försäljning. Då befann vi oss i Murviel och kunde inte gå på visning men vi hade ju sett området tidigare och bestämde oss spontant för att slå till.

Bokningskontraktet är nu påskrivet, anmälnings­avgiften betald och om ett drygt år går flyttlasset igen.

En smula ångestladdat är det, för jag älskar huset på ön; havsglittret i gattet mellan grannhusen året om,

spontant prat med grannar när vädret tillåter uteliv, det drömmiga badrummet på övervåningen,

och balkongen utanför i tidig morgonsol.

Eller tvättstugan, som blivit superpraktisk och som i det nya radhuset ersätts av en vägg i ett badrum. Just det kommer jag inte att tycka om men det är en kompromiss som absolut fungerar. Vi är trots allt bara två personer som inte alstrar alltför mycket tvätt.

Så jo. Det här blir bra. För hur länge jag kommer att tycka det, återstår att se. Ombytlig är jag nog, eller mildare uttryckt redo till förändring när sådan krävs. Förhoppnings­vis skall det efter denna flytt ändå dröja ett tag.

Första advent i huset på ön

Etiketter

, , ,

Jag vet inte om det har framgått att jag är en jul- och adventsjunkie av rang? Så förhåller det sig nämligen, men under ganska lång tid har jag fått lägga band på mig för att inte låta denna min juleufori övergå i något som av min om­givning upplevs som kravfyllt och smått norénskt; ett tomten-är-far-till-alla-barnen-, Fanny-och-Alexander- och bullerbyfeeling i någon märklig, oskön förening.

Nu är alla mina tre barn själva för­äldrar och därmed är det åter dags att fila på barndomsminnen för kommande generationer. Det känns som en nystart och jag har inga som helst problem med att väcka liv i mitt barnsligare juletinder igen.
I helgen kom mina två yngsta med sina ljuvliga små familjer till huset på ön för att fira advent med oss. Det blir heller inte advent utan Åsa och hennes medhavda, gigantiska pepparkaksdeg, så självklart kom även hon. Tre vovvar, två bebisar,

och sju vuxna rullade katter, kavlade pepparkaksdeg, lyssnade på julmusik och käkade risgrynsgröt.

En brasa i spisen behövdes förstås, inte för värmens skull men för ambiencen. Och en mormor, tillika farmor var lyckligare än på mycket länge. En fånig julfilm på det och årets advent får därmed anses” högtidligen invigd.

När alla krupit till kojs, fick juletallen från Ikea sin glitterstass på sig,

alltmedan snöandet utanför tilltog.

Ingen Norén i sikte, men när adventsmorgonen kom, var visst den lyckliga mormor/farmorn lite trött och kanske en aning splittrad innan första kaffeklunken hunnit attackera strupen…

Raskt befriades tanten från uppgiften att få till den ädla drycken. Hon, dvs jag, har sedan gammalt ett rykte om sig att inte ha alla hästar hemma när det gäller hantering av kaffebryggare. Orsak till kaffeöversvämningen? Jag glömde sätta dit kaffekannan…

Nästa helg blir det julbak och adventsmys med prinsarna i Solna, så årets advent börjar bra. Fjolårets coronaisolering känns därmed oändligt avlägset, trots täta rapporter om skenande smitta och en ny, ilsken sydafrikavariant. Jag orkar inte riktigt ta in det mentalt, men förhåller mig naturligtvis till det ändå.

Bredvid mig i soffan sover nu en trött men lycklig hund. Jag tror hon håller med mig om att livet är som bäst när det delas med dem som man gillar allra mest.

Tre av alla mina älsklingar …

Dags för en uppdatering, kanske

Etiketter

, , , , , , ,

Har det hänt något sedan sist? Har vi kommit närmare diverse lösningar på våra bekymmer med fuktskador, skadedjur och annat som skall åt­gärdas? Har vi bokat in nästa resa till Murveln för att säkerställa just att saker händer?

Joråvars och nej.

Både och inte.

Lopporna ställde onekligen till det och vi har inte kunnat ta med Stina någonstans, så länge lopporna varit aktiva. Nu har dock Stina äntligen fått Bravecto, som till slut verkar ha tagit död på åtminstone de redan kläckta gynnarna. Äggen som eventuellt fortfarande gömmer sig i möbler och mattor skall Anticimex exterminera.

De är bokade till imorgon och de där loppmördarna har jag längtat efter.

Halv tre i eftermiddags ringde de dock och avbokade. Exterminatorn är sjuk och kan inte komma förrän nästa vecka. Imorgon bitti är det jag som ringer och jag tänker inte vara vänlig och försynt…

Men trädet i trädgården i Murviel är borta, precis som avtalat och Gary har täppt till hålet i rörlådan där vi tror att mössen tagit sig in.

Gary såg inga tecken på ytterligare musinvasion, så det låter förstås någorlunda tryggt. Dessutom kom han på avtalad tid, så inga arga samtal behövs heller.

2- 0 till hantverkare i Frankrike kontra i Sverige, alltså.

Låt oss därmed inte i fortsättningen Peter Mayle:a oss över opålitliga hantverkare i Frankrike; de vinner med hästlängder över Anticimex service-mindedness i Sverige iallafall.

Vi har också fått två olika tadelaktkontakter för badrumsrenoveringarna och det känns bra. Sedan kanske det inte blir tadelakt iallafall, eftersom det är lite fläckkänsligt men det finns andra liknande material som vi har fått som förslag istället. Som Claystone eller Monosoft.

Lite åt det här hållet …

Vi kan dock inte trycka på startknappen för det arbetet förrän skadorna inspekterats av försäkrings­bolaget. Ni minns kanske att hon som kom på avtalad tid häromsistens inte hittade någon ringklocka vid den öppna grinden och därför åkte igen…?

Hon kan komma tidigast 20 december, säger de nu.

Jul i Murviel, till slut?

Jag önskar mig en ringklocka.

Murvielskt julfirande eller inte, besiktningskvinnan från försäkringsbolaget måste vi se till att träffa i december, iallafall.

Hur var det nu?

”When life gives you lemons…?

… make lemonade.”

Eller när livet ger dig möss; skriv en barnbok. Den är påbörjad och jag har köpt en musfamilj från danska Maileg.

Jag kan inte teckna, så musfamiljen skall fotograferas i olika situationer och sedan blir det en berättelse om hur de hemlösa mössen emigrerar till MUSVIEL.

Himmel så fyndig jag tycker att jag är. En sådan given succé.

Förlagen kommer att slåss om den. Eller dem. Det skall bli en rafflande trilogi om familjen RasMUSson från Skärhamn. En happy ending utlovas.

Och jag lovar att inte hitta på en saga om familjen Loppa. Där går min gräns.