Västkustsommar

Etiketter

, ,

En ljuvlig torsdag i full majsol och med en nyligen för lata stunder under ett parasoll kittad balkong, fick mig att för ett kort ögonblick glömma det som främst utmärker svensk sommar; modfällt stirrande mot grå skyar, iklädd ullkofta och tofflor. Inomhus.

En liten blå fläck och en aldrig så liten strimma solgult och jag rusar till balkongdörren, sticker ut näsan och funderar över om jag skall fälla upp parasollet, hämta min av Örnen rekommenderade nyinförskaffade bok,

för en stunds avkoppling mellan helgbestyren.

Det stannar dock vid tanken.

Det växlar fort när väderleken är ostadig och innan jag hunnit uppför trapporna, har regnet börjat piska mot rutorna igen.

Fåglarna är dock igång och humlorna och jag tar ännu en bild på min murvielinspirerade planthörna,

glad över att åtminstone ha gjort humlorna glada över mina lavendlar. De verkar inte bry sig om att solen inte förmår bryta igenom det jämngrå.

Det behövs alltså inte mer än en bortregnad Kristi himmelsfärdshelg för att min kärlek till västkusten skall få sig en allvarlig törn. Jag hade ju sett framför mig fyra härliga, tidiga morgnar solokvist under det där blommiga parasollet.

Det stannade vid den enda och missmodigt undrar jag hur investeringen i ett ”Petit Murviel” någonsin skall kunna löna sig. Jag blir minsann lika dyster som molnen utanför!

Tanken på en missad sydfransk sommar med garanterad värme och sol känns i detta nu närmast olidlig. Det var länge sedan jag lät det svenska vädret påverka mig på det här sättet. Jag har istället lite malligt med jämna mellanrum fnyst åt det och tänkt att västkusten kan få regna och blåsa bäst det vill; jag drar ändå härifrån snart. Det säger något om hur uppgiven jag hunnit bli, trots att jag inte på något sätt kan säga att jag inte i övrigt har det oförskämt bra.

Det är en smula skamset jag erkänner att jag tappar geisten med jämna mellanrum. Att bidra till minskad smittspridning genom att stanna hemma och göra just ingenting känns bara nästan bra. Det har varit ok länge men inte längre.

Vi har fått viktigt – för oss, inte för världen – husfix ur världen och jag har varit fullt sysselsatt med Dingle både hemifrån och på plats och jag har låtit mig förfasas av Trump, bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal, grälsjuka sverigekritiker på Facebook, obetänksamma barbesökare och dumhet bara i största allmänhet.

I säkerhet ute på min ö.

Men nu försmäktar jag.

Maj i Murviel, tänker jag och bläddrar mig glad igen bland gamla bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre igen för en stund.

En liten stund.

Sol hela dagen…

Etiketter

,

Igår.

Idag är det mulet

Men värmen har kommit till slut, låt vara ackompanjerad av en och annan sval vindpust; jag befinner mig trots allt på västkusten och vindarna från ett ännu så länge kallt hav går inte att helt bortse från.

Min torsdag började på en nyligen inredd badrumsbalkong och där blev jag kvar långt efter att solen vandrat iväg bakom husknuten och lämnat balkongen kvar i skuggan. Jag har aldrig tidigare suttit på den här balkongen, trots att jag med jämna mellanrum umgåtts med huset den sitter på i tjugo år nu. För några år sedan fick den ny trall men eftersom jag ägnat det mesta av min lediga tid de senaste åren till att kuska runt, har varken tid eller ork funnits att ta tag i det. Jag har sneglat på den där den legat i slösande sol varje vårmorgon och nog tänkt att det vore fint att ha en liten hörna där alldeles ifred. Men det har som sagt stannat vid tanken.

Rengjord och i väntan på fix…

Nu står där till slut en otroligt skön däckstol och ett ändamålsenligt brickbord skuggat av ett sällsynt snyggt parasoll från blågula varuhuset och jag frågar mig varför jag inte tagit tag i detta tidigare!

Det är faktiskt helt ljuvligt.

Morgonkaffet…

Fåglarna ger hals, humlorna letar sig fram till mina späda lavendlar och jag är helt ensam tillsammans med dem.

Top of the world.

Jag, fåglarna och humlorna.

Resten av miljön runt huset fortsätter att vara ett work in progress som också det sakta men säkert tar form.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är oerhört tillfredsställande och en av de få positiva saker coronakrisen fört med sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söderläge och frukostplats

Västerläge för eftermiddagshäng

Men sakta öppnar sig världen igen och jag ser mina languedocvänner röra sig i allt vidare cirklar. Till och med bortom och förbi landsgränser. En försiktig plan att i slutet på nästa vecka sätta mig i min bil och susa österut till prinsfamiljen tar form. De hårt arbetande, hårt ansträngda päronen behöver länge efterlängtad avlastning och jag behöver träffa mina galet efterlängtade, högt älskade prinsar.

Det är en avvägning, naturligtvis, och jag funderar över hur det skall ske på ett så tryggt sätt som möjligt.

Och Murviel i sommar?

Hoppet lever men jag kommer ödmjukt att följa de direktiv och rekommendationer som ges. Att träffa dem som betyder allra mest kommer först, Murviel i andra hand.

Trots allt.

Det här handlar bara om ett virus. Jag vill ändå att du läser.

Etiketter

,

Min äldsta dotter delade en artikel i dagens Expressen på Facebook imorse. Den skildrar fyra dagar på den avdelning som är hennes arbetsplats på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det är viktig läsning nu när många av oss börjar tröttna, när vi vill träffa alla dem vi tvingats avstå ifrån att krama i månader, när vi vill åka på semester, när vi vill återgå till normalitet igen.

Jag vill sätta mig bakom ratten nu och susa iväg till min mamma och till prinsarna; som jag längtar efter prinsarna! Det är nästan olidligt och jag kommer på mig själv med att tänka att så farligt kan det väl inte vara? Om jag åker bara dit? Om jag träffar bara dem? Om jag sätter mig i karantän när jag kommer hem? Sagda dotter är dessutom läkare, så hon kan väl ta hand om mig om jag skulle drabbas av covid?

Hade jag inte haft hennes ord ständigt ringande i mina öron, är jag inte säker på att jag hade varit så försiktig som jag är. Jag tror mig verkligen inte om att vara vare sig ädlare eller klokare än någon annan. Jag har kanske bara just nu ett något större öra än många andra in pandemins kaotiska mitt.

Titta på ansiktena på bilderna i artikeln. Titta på skavsåren, sorgen i deras ögon. Allvaret.

Ta en ordentlig titt på dem och säg sedan att du inte tycker att de är värda en kurva i brant nedåtgående och en arbetsvardag där inte liksäckar ligger i travar redo för alla de patienter som inte klarar sig, trots den fantastiska vård de får.

Det är en av många oerhört viktiga skildringar. Vi behöver höra dem om och om igen för minnet är kort och alltför ofta selektivt. Vi hör det vi vill höra och det är långt ifrån alltid det vi istället måste höra.

Jag avstår från umgänget med mina älskade, älskade barnbarn, mina barn, min mamma och jag åker inte till Murviel. Jag jobbar hemifrån så mycket det går, tvättar och spritar händerna och väntar. På bättre R-tal, varmare väder och öppna gränser.

Jag är i sammanhanget oerhört priviligierad. Det gäller att vara medveten om det.