Om att njuta västkustsommar i väntans tider

Etiketter

, ,

Fredag 23 juli
Stilla sorl från grannar som lever uteliv, aningen svalt i skuggan fortfarande innan solen samlat full kraft för ännu en nästan smärtsamt vacker sommardag vid havet. Vi ger oss iväg för ett förmiddagsdopp efter frukost al fresco.

Just detta att det inte är en självklarhet under de mestadels lynniga västkustsomrarna, att kunna äta alla måltider ute, gör det extra ljuvligt. Så har det dock inte alltid känts. Detta att jagas in av plötsligt kalla vindar eller ett hotfullt molnsjok, var något som i livet pre-murviel brukade få mig att irriterat misströsta. Att aldrig kunna lita på sommaren och rentav känna stress över att vara tvungen att passa på att utnyttja de timmar av vackert väder som erbjuds.
Det kan tyckas vara en smula orättvist mot den svenska sommaren men till och med nu, när Tjörn visar sig från sin allra mest praktfulla sida, känner jag den svala morgonbrisen sno en smula runt nacken.
Skillnaden mellan våra murvielska och tjörnska sommardagar är påtaglig. Jag älskar båda sommarversionerna och vilar förnöjsamt i det faktum att den tjörnska njutningen inte längre är lika väderberoende.

Hamnen i Skärhamn

När därför sommarhimlen är värmedisigt ljusblå, när båttrafiken i havets E6:a i farleden utanför ”vår” badplats tillfälligt stillnar och bara kluckandet under bryggan hörs, då sjunker axlarna och jag suger girigt i mig allt det jag har runt mig.

Eller att, efter att de första simtagens ilningar av de svalkande vattnet till sist blivit ljumma mot skinnet, sträcka ut, möta svallvågorna från båtarna och aldrig vilja behöva gå upp igen; det är en otrolig ynnest.
Fast upp kliver jag, förstås. Kränger på mig tunna, lite sladdriga linnekläder och trampar upp till huset i mjukt gräs medan näsborrarna fylls av intensiva dofter; gräset, jorden, tången, en salt bris.

Det doftar trygghet och barndom, rentav, och jag vill stanna tiden, stanna i alla de tankar på en liten bebis som snart, snart är hos oss, mamma som kommit ut ur sin konfusoriska dimma och är sig själv igen – vilket mirakel är inte det?!? – tankar på prinsarna som håller klassisk svensk sommar hos sin farmor och farfar och på E och L som ännu är kvar en stund hos oss innan de vänder tillbaka till Norge.
Jag blir stående en stund i gräsbacken upp, med saltet från havsvattnet kvar på läpparna, och inser att just här, just nu, är jag lugn. Trygg. Och lycklig.

Lördag 24 juli
Ännu en andlöst vacker sommardag väntar. Det är tidigt, kuddarna i utesoffan, där Stina och jag tagit plats, är fuktiga av morgondaggen. Lite vemodiga är både hunden och jag, efter att norrmännen åkt härifrån. Stina lägger sig tungt ner bredvid mig med en suck och jag bloggar. Murviel känns märkligt långt borta och just nu längtar jag faktiskt inte ens dit.
Eftermiddagen spenderades nedsänkt i vågorna vid Halsbäck,

Lördagen övergick i söndag och jag for till Lilla Rösö för att träffa S och E idag.


Snart har lilla bebis dröjt sig kvar en vecka extra och de väntar och vi väntar. Sämre ställe kan man ju befinna sig på när man väntar, konstaterade jag, medan jag njöt av ännu ett havsbad och det bästa av sällskap.

Imorgon skall det regna och sedan väntar svalare temperaturer. Så mycket roligt väntar, så det kanske dröjer innan längtan till Murviel sätter in igen iallafall? Fast i mina tankar finns det alltid, förstås.

Resedagar

Etiketter

, , , ,

Två ganska intensiva veckor tillsammans med prinsfamiljen i Murviel är till ända och vi är tillbaka på Tjörn igen. Det är alltid svårt att lämna Murviel men det är också fint att komma tillbaka till vår ö. Huset fejades och städades innan vi åkte på midsommarafton och i sängarna ligger rena sängkläder och väntar på oss. Det där har jag liksom fått med mig i generna; att städa igenom huset innan man åker iväg för en längre bortovaro. Det är galet skönt att bara kunna landa när man kommer hem och raskt ägna sig att få undan packningen, istället för att muttra över annat som behöver göras. På kvällsturen med vovven i den ljusa sommarkvällen blir jag sedan smått salig över hur vackert vi bor;

Jag hör skratten från kvällsbadande barn nere i den lilla viken och konstaterar att hunden också känner att hon är sverigehemma igen.

Jycken har trivts alldeles förträffligt i Murviel också, där hon kunnat ströva fritt i den från hennes perspektiv gigantiska trädgården. Det är vemodigt att lämna den, huset och poolen. Sista simturen innan avfärd blir alltid längre än alla andra och medan jag guppar runt där, tänker jag på hur mycket jag kommer att sakna det mjuka, ljumma turkosblå.

Men nu är det stängt och iordninggjort också där, så att det skall stå redo när vi kommer nästa gång.

Handdukar, soffklädslar, badkläder, lakan och en och annan gardin, som råkat komma ivägen för en förbispringande chokladglass, har tvättats och fått torka i vinden, vikts och hamnat tillbaka i linneskåp och på soffor, gardinstänger och hyllor.

Köket fick till slut sina sista knoppar, skafferilås och handtag,

och voleterna har stängts om de gamla fönstren.

Mörkt bakom voleterna …

Tidigt i söndags morse gav vi oss iväg från vår stilla söndagssovande by och begav oss norrut. Millaubron passerades,

och efter ett iskallt stopp i ett dimmigt Centralmassiv, tog vi oss sedan via Clermont Ferrand till lilla boutiquehotellet Le Quatorze i Colmar.

Inga köer, inga hinder och därmed en alltigenom bra första resdag.

I Colmar strosade vi runt en stund innan vi lyckades hitta ett ledigt bord på en av de många restaurangerna i den gamla delen av staden. På utsidan kändes den som något av en turistfälla men på insidan mötte oss något helt annat.

Kul traditionell inredning med en twist och riktigt god fräsch och vällagad mat bjöds det på därinne. Stina välkomnades överallt och väckte uppmärksamhet vart vi än gick. Vi tycker ju förstås att hon är galet söt men det verkar också vara många, både kända och okända som håller med oss. Att hon liknar en liten Steiffteddybjörn har konstaterats tidigare; nu fick vi det slutgiltigt bekräftat av en look-alike i skyltfönstret till en antikaffär i en av gränderna.

På gatan där vårt hotell låg, finns ett gammalt nedlagt fängelse, som under medeltiden byggdes för Colmars augustinermunkar. Det är en byggnad som får fantasin att skena och den skulle kunna platsa i vilken Pippi Långstrump- eller Robin Hood-film som helst.

Snacka om dungeons, tänkte jag med en rysning. Det kan inte ha varit en trevlig upplevelse att hamna bakom galler på det stället!

En snabb kväll i Colmar är på tok för dåligt. Den staden förtjänar ett längre stopp men det får bli en annan gång.

Vi hade bråttom hem, så ytterligare en tidig revelj fick det bli för vår färd genom Tyskland igår. Lite oroliga var vi att trafiken skulle vara värre än vanligt, eftersom flera vägar i de västra delarna av Tyskland är avstängda på grund av förra veckans översvämningar. Av dessa märkte vi dock ingenting och resan genom Tyskland blev också den en alltigenom odramatisk historia. Vi tog ett antigentest på ett obskyrt drop-inställe i Hamburg.

I den blå containern finns testfaciliteterna…

Det gick snabbt, var gratis – suverän service, helt enkelt. Varför Sverige inte gör på samma sätt har jag riktigt svårt att begripa.
Med våra negativa intyg i handen, fortsatte vi sedan mot Rostock och Radisson Blu Hotel. Välordnat, snyggt, kliniskt rent, sköna sängar, fina badrum och fullständigt charmlöst var hotellet. Men vi skulle ju bara få i oss lite mat och sedan gå och sova, så hotellet gjorde vad det skulle.

Imorse körde vi till sist ombord på en dagfärja till Trelleborg. Morgonen var kall och färjan var mer än lovligt sunkig men vi satte oss ändå på däck och virade in oss i en filt. Hunden hjälpte oss att hålla värmen tills solen kom fram och vi kunde skala av oss plagg efterplagg.

Men då satte istället törsten in och då blev det svårt, eftersom allt flaskvatten tagit slut på båten. Alkohol fanns det hur mycket som helst av men alltså inte vatten. Stena Lines färja mellan Rostock och Trelleborg kommer vi att undvika i framtiden. Sex timmar är lång tid när du inte har någonstans trevligt att ta vägen.

Men nu är vi som sagt hemma. Räkmackan är uppäten och ett glas väl kylt vitt languedocvin är uppdrucket, liksom ohemula mängder kallt vatten.

Jag har träsmak där bak efter tre dagar i bil och längtar efter att få krypa ner i vår renbäddade säng.
I utkastlistan ligger flera blogginlägg på lut i väntan på att bli författade. jag skall be att få återkomma till dem.

Lugnt, stilla och städat

Etiketter

,

Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete!
Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,

kompis Noel som lärde sig simma,

och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.

Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde.
Men vi tog oss till havet, iallafall!

Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,

innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.

Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…

Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,

i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.

Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt
Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,

terrassen är städad och återställd,

sofföverdrag och dynor är tvättade,

och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.

Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.

Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.