Sommarlov på ön

Etiketter

, , ,

… blev det alltså istället för poolhäng i Murviel. Bertil verkar dock tycka att det går alldeles utmärkt. Han gör lekland av det stora trädäcket som omger huset. Hängmatteställningen blir en klätterställning.

Jordgubbarna i pallkragen är slut; de flesta av plantorna råkade visst följa med också…

Det är kul att springa runt huset, plinga på dörren, springa igenom och ut genom terrassdörren, hoppa i den iskalla plaskpoolen med kläderna på och däremellan krypa in under täcket för en stunds mys med elefanten.

Mer än så behövs inte.

Det är äventyrligt, kreativt och fullt av barndom

Och det är full rulle från klockan sex på morgonen tills unge herrn slocknar vid åttasnåret på kvällen.

Han är lycklig och sprallig och vill inte gå in.

Att det under de senaste par dagarna hunnit komma rejäla störtskurar bekommer honom inte; att stänga dörren mot regnet är inte att tänka på. Och solen kommer ju tillbaka och då torkar allt igen.

Nu är det riktig sommar. Den svenska varianten.

Härlig den också.

Planerade båtturer och andra utflykter har fått ställas in på grund av det opålitliga vädret men sådant hittepå handlar nog mer om en mormors önskan om att hjälpa till att skapa härliga sommarminnen för den älskade lilla skatten än om ett faktiskt behov hos den sprudlande energiske. Bertil fixar sina sommarminnen själv. Trädäcket runt huset på ön räcker gott för det ändamålet.

Däcket är frihet i grånad, väderbiten och trygg form.

En tur till Dingle har vi ändå fått till och imorgon bär det av till moster Susanna, Erik och hunden Kerstin. Om vädret tillåter, vill säga. Lite regn gör inget – det har vi picnickat i förut.

Vi drar gränsen bara vid stark vind i kombination med öppnade stålgrå himlar.

Framgår det att Bertil gillar att gosa med täcken…?

Il pleut

Etiketter

, ,

Efter veckor med värme och sol och en midsommarafton som går till historien som en av de varmaste och härligaste på mycket, mycket länge, så regnar det till slut. Igår, på midsommardagen drog det första åskvädret in.

Det mullrade i fjärran men kom aldrig riktigt nära. I trakter runt omkring oss blev det strömlöst på sina ställen.

Vi åt middag under torgmarkisen;

Vi drog oss sedan in i huset och försökte hitta något bra att titta på utan att egentligen lyckas. Har man ledsnat på deckare, thrillers och allmänt gråa historier blir det tunt. Spänning är helt ok, men var är alla serier som utspelar sig i Languedoc eller åtminstone i Frankrike?!? De med vackra miljöer har jag redan med lupp letat upp och tuggat i mig och de som återstår är antingen för fåniga, för märkliga eller just för våldsamma. Ge mig istället en Miss Marple i en sydfransk by eller en fransk motsvarighet som bor i ett gammalt stenhus med en magisk trädgård! Får kanske ta tag i det själv.

Jag tänker där jag sitter och stirrar på sommarregnet, att det ändå är lite mysigt med smattret mot rutorna och doften av vått gräs som letar sig in genom de öppna fönstren.

Är det kanske är någon högre makt som tröstar alla oss med omkullkastade semesterplaner genom att bjuda på ett så formidabelt sommarväder? För det går inte att komma ifrån; det är svårslaget ljuvligt när sommarsverige kråmar sig på det sätt hon gjort de senaste veckorna.

Om några dagar åker vi till slut till mamma i Värmland. Vi har inte setts sedan i början på februari och då var jag så galet förkyld att vi inte kunde kramas eller umgås någon längre stund. Sedan åkte jag till Murviel. Sedan vet vi alla vad som hände.

Har jag haft covid nu? Det är högst osannolikt, eftersom läkarbarnet testats igen, efter att jag var där, utan att visa på några antikroppar. Mina symtom är borta, liksom halterna av gräspollen, så vad är vad?

Det har slutat regna nu. Vi får väl se om det drar österut. Kanske fastnar det på vägen.

Prinsarna har njutit av barndomssommar på farföräldrarnas ö och Bror har upptäckt smultron i gräset.

Hos oss mognar jordgubbarna i pallkragen.

De verkar göra sig redo för Bertils ankomst nästa söndag. Han får allihop. Om han vill.

Glad midsommar

Etiketter

Vi firar i Sverige. På en västkust som drar till sig horder av semesterfirare. Våra midsomrar de senaste åren har inte firats så svenskt och jag kan inte säga att jag saknar det särskilt mycket. Jag kastar inte längtansfulla blickar mot båtfolket som sjunger nubbevisor till sillen, Jansson, gravlaxen och ägghalvorna medan vi traskar in på Le bistro Port Sud i Skärhamn för en midsommarlunch invid vattenkluck och -blänk.

Det är andra året vi gör just det. Förra året envisades jag med att vi skulle sitta ute, trots att det egentligen var för kallt,

medan vi i år, trots några lätta regnstänk mitt i maten, njöt av värmen och det lågmälda folklivet på kajkanten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där satt vindpinat båtfolk sida vid sida med badarna från stranden vid akvarellmuseet och sådana som vi, som faktiskt för en gångs skull både duschat och klätt upp oss lite. Eller ja, duschar gör vi trots allt regelbundet men livet på ön kräver i övrigt inte någon särskild klädkod.

Det är skön stämning, jag får piquepoul i glaset och maten är en skön mix av franskt och svenskt. Som ett litet svenskt Marseillan, änna…

Sedan drar vi hemåt, äter glass, läser tidningar och undrar över om vi kommer att få en rejälare åskskur till slut. Det skulle behövas, för det är riktigt torrt nu och en aning kvavt.
Det är nästan med en känsla av vanvördighet som jag beskriver vår sillösa midsommar, vi som dessutom bor mitt i en traditionstyngd sillbygd. Men för mig har midsommar aldrig haft den där stora betydelsen som den har för de flesta av oss svenskar. Jag har till och med tyckt att den varit en smula krävande med alla sina knytkalas, för många nubbar och en midsommarstång som sedan får stå och vissna resten av sommaren. Det får skyllas mina 75%-iga norska rötter och det faktum att min barndoms somrar tillbringades i Norge, där vi eldade på klipphällar tills de sprack på St Hans afton den 23 juni (uttalas sanktans, vilket gjorde att jag inte kopplade att det rörde sig om Johannes Döparens dag förrän långt in i vuxenlivet). Någon midsommarstång restes däremot aldrig.

Det gamle huset – mammas barndomshem

Traditioner behöver nog grundas i barndomen om de skall kännas helt äkta.
På senare år har vi dessutom alltid varit på väg till Murviel runt midsommar och har därför tillbringat åtskilliga aftnar på resande fot.

Bästa ressällskapet på autozug Hamburg-Lörrach

Jag gillar idén om den svenska midsommaren. Den kan förstås vara alldeles magisk. Den är bara inte riktigt för mig.
Jag tycker dock att den är riktigt fin just så här; under ett rött parasoll och alldeles mätt i magen efter en brygglunch i södra hamnen i Skärhamn.