Vad göra när rektorsuppdraget tog slut tidigare än beräknat? När jag är på plats i Murviel utan att egentligen behöva åstadkomma ett endaste dugg? Om jag inte vill eller har lust? Lite rastlös blir jag men istället för att ta fram golvmopp eller sätta målarpenseln i arbete igen, har jag låtit dagarna flyta på.
Näktergalen (tror jag) hojtar strax innan gryningen bryter igenom och när morgongruset gnuggats ur ögonen, är den tidiga morgonserenaden igång. Solen värmer benen som trasslat sig ur täcket, hunden snusar på min arm och jag låter morgonen börja utan att jag hetsar upp för att sätta igång med dagens värv.
Idag var det söndag morgon och byn var stilla. Ingen morgontrafik på gatan utanför och kyrkklockorna manade som vanligt till att låta dagen börja. Jag släntrade upp. Sköljde ansiktet i kallt vatten och fixade med allergiarsenalen som mitt barn, – doktorn, den fina, väldigt gulliga – skrivit ut till mig, som gått och blivit kraftigt pollenallergisk på äldre dar. Så på med paltorna; idag något ordentligare, eftersom söndagar är marknadsdag i St Chinian och vi bestämt oss för att en utflykt dit skulle vara en lagom aktivitet en deltidspensionärssöndag som denna.
Mycket folk idag …Varsin kopp kaffe och pain au chocolat på caféet vid marknaden fick bli dagens frukostStina är en riktig marknadhund…
Jag köpte ost. Lagrad, kristallig Comté och en annan god vieux sak som jag glömt namnet på men som ostkillen menade att jag nog skulle tycka om.
Det hade han rätt i. Goda, skarpa och med ljuvlig sälta slank de ner tillsammans med ett kallt glas rosé när kvällen kom.
Vi hade besök under eftermiddagen. Nya lilla familjen i St Nazaire de Ladarez kom på besök för att hämta AC-klumpar och fläktar som vi inte längre behöver och för att diskutera smycken som svärmors älskade juveler skall få omvandlas till. Familjehistoria och kärlek möter kreativitet och juvelerarkunskap i härlig förening!
Vad mer, denna dag? En svulstig trädgård som gör mig lyckligare än vad som är möjligt att beskriva, en mumsig middag tillredd av honom som gör livet så fint och tankar på dem där hemma, som får det att sjunga lite extra inombords. En bra dag, alltså. På alla sätt.
Vilken stad! En blixtvisit som vår kan naturligtvis inte göra den rättvisa men anledningarna till visiten den här gången var bara två; jag skulle flyga norrutför de tre sista jobbdagarna för den här gången och när vi ändå behövde vara i krokarna, ville jag shoppa loss på anrika Maison Empereur i 1:a arrondissementet.
Första gången jag blev varse butikens existens var när Angel och Dick Strawbridge i ett avsnitt av Escape to the Chateau for dit och Angel gick loss på alla prylar som finns där. Hon fick med sig en fantastisk koppargryta, som jag har suktat efter i flera år sedan dess. Och den fanns, inlåst i ett vackert vitrinskåp tillsammans med en massa annat fantastiskt, men prislappen var väl hög, så jag avstod.
Istället fick jag med mig en massa presenttvålar, kökshanddukar och en massa inspiration. Vilket ställe! Hit skall jag igen och om jag ångrar mig, kanske jag ändå öppnar plånboken och köper den där grytan. Bara för att den är så vacker och skulle göra sig så fint på de öppna hyllorna i murvelköket. Och om det dröjer innan vi har vägarna förbi nästa gång, så har de rackarna en webshop också. Härligt men farligt, åtminstone för finanserna!
30 kilo tvål…… alla doftar ljuvligt!Som en godisaffär, fast tvålar.Köpte åsnemjölkstvålar till mina redan vackra kolleger i Askersund.Kökshandukar i linne som metervaraOm jag använde näsdukar i tyg😍Pottor!…eller toaborste i porslin?Har aldrig sett ett drömmigare dockskåp!Eller all fantastisk inredning du kan fylla det med!Eller vad sägs om ett orangeri att ha bredvid dockskåpet?Nästan så att jag vill vara barn igen!Disken vid utgången, ändå …… eller alla caféer/restauranger på lilla torget utanför!
Men resten av Marseille, då? Med bara några timmar till vårt förfogande? Vi hade läst på dåligt och valde Le Vieux Port, dit vi tog oss med hjälp av en pratglad taxichaufför som guidade oss genom stökiga, röriga, smutsiga, fula men fascinerande gator ner mot vattnet. Och hur många vackra hus finns det inte när man förmås att lyfta blicken och se bortom det förfallna och skitiga? Blicken for runt och vi fascinerades av all bedagad skönhet och så klottret – eller graffitin, som L rättade mig att det var – som fullständigt tagit över alla upptänkliga ytor, högt som lågt. Är det hit de åker, alla klotter-; förlåt, graffitisugna?
Men den gamla hamnen var städad, prydligoch fullständigt turistanpassad. Här låg inga fiskebåtar, bara turistditon med turer till Calanquerna och andra turistattraktioner.
Husen längs med kajen var visserligen fina de också och resturangerna låg som ett pärlband runt hamnen. Vi försökte dock leta oss in en bit bortom hamnen för att undvika att hamna på någon av de uppenbara turisfällorna vid vattnet, men vi gick bet. Vi var helt enkelt för hungriga för att orka leta, så vi valde Les Samaritains innerst i hamnen för att det såg trevligt ut där i kvällssolen.
De där orangea styggelserna skulle föreställa något slags potatis. Halvfabrikatet lämnades oätet, kan jag meddela.Les Samaritains – fint spanläge på folklivet men hujeda…
Det var ett katastrofalt misstag. På kyparens fråga om det hade ”bien passé” utbrast jag utan omsvep ett rungande ”non”. Och drog till med att måltiden var en katastrof.
Notes to self:
Gör din läxa innan du drar iväg till något så fascinerande som Marseille.
Om du ser att det är en turistfälla, tro inte att bara för att du är i Frankrike, kommer maten att åtminstone vara habil.
Bara några ynkliga timmar att tillbringa första gången i denna smältdegel? Det går inte. Hjärnan går i spinn.
Men vi åt god glass på kajen och glassställen fanns det mängder av och alla såg trevliga ut. Utsikten över det glittrande vattnet i hamnbassängen mot kyrkan på kullen högt ovanför hamnen var precis så magisk som jag fått berättat för mig;
Notre Dame de la Garde håller ett vakande öga på staden
och folkliv är ändå alltid kul.
Nästa gång tar vi den ”riktiga” hamnen och försöker hitta ett boende i närheten av den. Och så planerar vi in ett riktigt långt förmiddagspass på Maison Empereur åtföljt av en härlig lunch på torget utanför butiken – om guiderna jag kommer att konsultera först rekommenderar det😉
Det är nästan 46 – eller i alla fall fyrtiofem och ett halvt – år sedan jag lämnade lilla brukshålan fortare än vad en avlöning lämnar plånboken. Under mitt nyss avslutade uppdrag i en annan, visserligen betydligt mer på ytan idyllisk, håla var mina gamla barndomstrakter mindre än en timme bort. Närheten till det som en gång var mitt ”hemma” gjorde något med mig. Jag tänker inte på platsen med någon större värme, trots en kärleksfull uppväxt på det privata planet. Men det är något med bruksorter; Jante råder, skvallret florerar och den sociala kontrollen gör sitt bästa för att vingklippa. Ofta beskrivs den lilla orten och närheten till varandra som något tryggt och positivt och så är det naturligtvis också. Så länge du följer normen, klipper ditt gräs i tid, byter gardiner och putsar fönstren när våren kommer och inte sticker ut på fel sätt. Eller, gud förbjude, får för dig att du är någon!
Mamma och jag
Det är alltid numera i mörka penseldrag jag tenderar att måla min barndoms lilla ”köping”. Så tänkte jag inte som liten. Det VAR tryggt. Men världen utanför väckte min nyfikenhet tidigt. Tio år gammal kunde man hitta mig framför en spegel konverserande med mig själv på engelska. Det blev ”mitt” språk. Jag lärde mig snabbt av grannars besökande släktingar utomlands ifrån, som jag lekte med varje sommar. Med ett förvärvat tydligt andra språk och med mammas anglofili som inspiration som en självklar del av mitt unga jag, riktades min blick ut och bort.
Ut och bort drog jag alltså, så fort jag kunde och tämligen snart efter det slutade jag hänvisa till att jag skulle åka ”hem” när jag åkte och hälsade på mamma.
Numera bor jag ändå till slut lantligt men kustnära i mitt sverigehemma,
och i en liten by i mitt franska hemma;
Petetas i Murviel sommaren 2019
Det är alldeles självvalt och det passar mig utmärkt. Trots över 30 år i Stockholm är inte storstadsliv något för mig, även om närhet till det urbana och anonyma fortfarande är viktigt. Sammanhanget, oavsett var geografiskt, måste vara heterogent, levande och accepterande.
När jag i och med mitt nyss avslutade uppdrag, liksom vid alla mina senaste rektorsuppdrag, hamnar i miljöer som väcker slumrande barn- och ungdomsminnen till liv, händer något i mig. Ett visst obehag, stundtals, men också en insikt om att här finns en kontinuitet som är mer eller mindre omöjlig att få till i större sammanhang. Jag förstår bättre det där med den mindre ortens trygghet och relativa stabilitet. Vore det inte för de tydliga nackdelarna, skulle jag kanske stämma in i den positiva kören om livet i en mindre ort.
Den lilla plats jag nu under några månader levt veckovis nomadliv på, har bara känts välkomnande. Utmaningarna har förstås varit stora även här men vetskapen om att tillvaron var tidsbegränsad, gjorde att jag både trivdes och förmådde se skogen trots alla träd. ”Träden”, som så ofta i offentlig verksamhet, i form av klåfingringriga politiker, organisatoriska svårigheter och för all del ibland en och annan tf skolchef som rör om i grytorna mer än vad som är klokt och med en gapande, vingklippt personalstyrka som publik. Personalstyrkan har imponerat på mig och det är inte alldeles lätt att lämna dem. Sagda skolchef kommer jag däremot inte att sakna.
Men jag har också längtat.
Hem, till Tjuvkil, till lilla radhuset;
Efter våren, ivrigt påhejad först av snöfria gator och takdropp och numer ordentligt etablerad.
Men allra mest (jo, alla mina älsklingar, alltid allra, allra mest efter er!) har jag längtat till Murviel och jag har hunnit med en dryg vecka där över påsk. Nu skall jag ner igen.
Jag skall blaska vidare med färg på återstående väggar och dörrar på övervåningen och jag skall fortsätta att fixa med utemöblerna;
Den sminkade grisen…färdigsminkad och redo för sommarfrukostar.Work in progress…… i varm sol…… första strykningen……stolarnas tur.Jotun jobbar!
Trädgård, terrass och poolområde behöver förberedas ytterligare för en ny säsong; den femtonde sedan vi satte nycklarna i den gamla ekdörren för allra första gången.
Så skall jag premiärbada i poolen som invigning av säsongen 2026. I år skall det badas med ett nytt poolaggregat installerat. Det skall bli spännande att se om det blir någon skillnad med saltvattenklorinering kontra den gamla tekniken med tillsatt klor.
Om jag längtar igen nu?
Galet mycket, faktiskt.
Snart skriver jag ett nytt inlägg. Om Marseille, som fick en blixtvisit för en vecka sedan när jag åkte upp till Sverige för de avslutande arbetsdagarna i mina ”nästan gamla hoods”.
Vi köpte vårt älskade murvelhus hösten 2011 och fick nycklarna i mars 2012.
Utsikt från rummet vi hyrde på slottet i Murviel i oktober 2011
Ända sedan dess har jag undrat över hur huset en gång måste ha sett ut. Renoveringen, som tidigare ägarna genomförde, var ganska brutal och jag har ända sedan vi klev in genom dörren i det stora, ljusa rummet på bottenvåningen varit skamset tacksam över att beslutet att riva alla de ursprungliga väggarna inte var vårt. Jag tror inte att vi hade haft hjärta att göra just det. Ändå var det just det stora, ljusa öppna rummet som fick oss att fullständigt falla i farstun vid visningen i oktober 20211!
Mäklarbilden med den blommande mimosanHej huset i mars 2012!Köket när huset blev vårt i mars 2012,Första dagen i murvelhuset, mars 2012….och det stora rummet med gult betonggolv.
Vi har kanske inte ägnat tillräckligt med tid och ansträngning åt att få fatt i just vårt hus historia men nyfikenheten och funderingarna har aldrig riktigt lämnat mig. Vad är det som huset försöker berätta? Vilka ledtrådar finns? De senaste dagarna har jag tillsammans med ChatGPT försökt få fatt i en generell historia kring vår typ av vinbondehus i just vårt område. I detta har ChatGPT excellerat! Jag har trots allt läst på en del och kan konstatera att ChatGPT trovärdigt lyckas datera huset till någon gång mellan 1860-1890. Vinbonden som en gång lät bygga huset var troligen relativt välmående och hade ambitioner men någon aristokrat lär han inte ha varit. Övervåningen, som enligt vår köpemäklare skall ha varit oinredd, var högst sannolikt tvärtom inredd; enkla sovrum, kanske med tometter på golvet
eller möjligen mönstrat carrelage, lär ha funnits där. Där sov man, inget annat. Där fanns inget behov att skryta om familjens relativa välfärd, eftersom övervåningen lär ha varit en helt och hållet privat domän.
I vår skall vi installera ytterligare AC på övervåningen och i samband med det skall jag måla om och fixa till det sista i det stora huset. Vad döljer sig under den moderna parketten, har jag alltid undrat? Är det nu vi skall ta reda på det? Har vi möjlighet att upptäcka gamla golv under den ganska tråkiga parketten , som dessutom verkar ha höjt golvnivån med drygt en decimeter? Orkar vi? Vill vi?
Merylwannabe införDIY…
Det beror ju alldeles på vad vi eventuellt hittar under det nuvarande golvet. Tanken kittlar och jag måste nog ändå undersöka! Kanske kan vi bryta upp några golvbrädor i ett av gästrummen när vi kommer ner i påsk?
Kanske är det också dags att på allvar grotta ner sig i husets historia? Det känns som att vårt vänliga hus förtjänar det!
ChatGPT plockade fram den här köksbilden från ca 1900, som ett exempel på hur ett kök i vår typ av hus skulle ha kunnat se ut…
… funderar jag över denna rastlöshet som kommer över mig när jag får tid tillsammans med mig själv. Är jag rädd för att möta den jag är? Att jag inte skall gilla den jag möter?
Nejdå, så illa är det inte. Men med ett minst sagt hektiskt halvår – eller snarare år – har jag liksom tappat förmågan att bara göra ingenting.
Jag hinner visserligen reflektera. Hinner sticka. Hinner ramla över en film där allt är väldigt bekant och inse att det är en filmatisering av en böckerna jag läste på ljuvliga karibiska stränder förra vintern.
Filmen tar mig tillbaka, får mig att längta, inte bara efter småttingarna, utan också efter den där kravlösa tillvaron långt borta från allting. Till Saint Martin och mocktails på stranden och till att göra just ingenting alls matnyttigt.
Det skulle jag kunna ägna mig åt nu också men mellan öronen fladdrar tankarna, planerna, projekten som jag vill sätta i verket. Jag far runt och fixar i huset, som på alla sätt är mitt happy place. På kvällarna har jag stickat färdigt en barntröja, nästan.
Tvättkorgen är tom, renfjället (svärsonens benämning på berget av ren tvätt) är bestiget och undanstuvat, allt medan det sydfranska regnet aldrig vill sluta regna. Så här mycket regn dagar i sträck tror jag inte jag har upplevt härnere tidigare. Stora mängder regn på kort tid och med efterföljande översvämningar, absolut, men att solen lyst med sin frånvaro helt och hållet i så många dagar känns ovant. Två natt-/kvällskörningar ToR Barcelona klämdes in just när ovädret drog in med full kraft…
Det gick över förväntan – märkligt vad kroppen mäktar med när den bestämmer sig för det och när passagerarna är värdefulla bortom allt förstånd. Att vi var två chaufförer, åtminstone ena vägen hjälpte förstås också.
Idag tog jag och L tjuren vid hornen och traskade upp till banken för att få ordning på vårt bankkonto. För ett år sedan gick vi dit för att fixa ett nytt Carte Bleue till mig. Det skulle de ordna snabbt, sa de. Och visst gick det rimligt snabbt men det var inte jag som fick ett nytt kort, utan L. Det skickades till vår svenska adress, trots att de sagt att vi kunde hämta det på kontoret några dagar senare. Inte många rätt där, inte. Vi har klarat oss med ett kort men nu är ett beställt också till mig. Det går inte att skicka till Sverige; det måste hämtas personligen på bankkontoret. En typiskt fransk axelryckning och ett snett, lätt generat leende blev den trevlige bankkillens svar på vår fråga varför det inte längre går att skicka det till Sverige. Sedan ordnade vi med vår internetbank, som plötsligt för ett tag sedan inte längre ville släppa in någon av oss. Vi tror att det löst sig nu. Drygt en och en halv timme tog besöket, som i vår svenska bank hade lösts online med några knapptryckningar. Men det gör ingenting. Vi hade inte bråttom.
Dessutom – c’est normal !
Tre ynka januaridagar återstår innan det är dags att vända norrut igen.
Där väntar ett nytt uppdrag, enligt uppgift mer snö men också de där efterlängtade småttingarna. Jag påminner mig om att det är en fin längtan att ha, eftersom den med jämna mellanrum ju kan stillas.
Solen har brutit igenom det kompakta mörkret och jag är hemma. Ljuvliga, underbara, fina hemma.
Jag är inte en typiskt hemmakatt, utan tycker om miljöombyte, vill att det skall hända saker och jag har vid det här laget packvanan inne. Men det kan bli för mycket av det goda även för mig och jag inser att det att må bra när man är nomad handlar mer om människorna än om platserna.
Mitt småländska uppdrag är avslutat och det är väldigt skönt. Som alltid när jag är ute som flygande rektor möter jag personer som fastnar och som jag gillar skarpt. Skolan i den gamla orten mitt i glasriket är inget undantag och det är inte helt lätt att säga hejdå till dem. Frustrationsnivån i just detta uppdrag har dock varit hög, inte på grund av skolan och det nödvändiga förändringsarbetet där, utan på grund av brister på annat håll. Transparens, ärlighet och öppenhet har lyst med sin frånvaro när det hade behövts som mest. Sådant har jag bevittnat tidigare men det var dessbättre längesedan. Men nog om det för nu lämnar jag det bakom mig – i vår väntar nya rektorsäventyr!
Om väldigt snart hägrar både barnbarn och efterlängade dagar i Murviel. Maj, Märta och deras mamma hänger med,
och kanske kan de hjälpa mig med lite diy? L har fraktat ner gul färg som några av utemöblerna skall målas i,
Här skall målas utemöbler!
och sedan förra året finns kalkfärg på plats som någon gång under våren behöver få hamna på gästrummens väggar. Tre innerdörrar på övervåningen återstår också att måla, liksom hallen, men det är ytterst tveksamt om det kommer att hinnas med under just denna vistelse.
Längtar gör jag oavsett, efter både det formidabla sällskapet, vilan, sysselsättningen och ljuset. Har vi otur, blir det en januari kallare än normalt för Languedoc, så som det var för några år sedan, när det till och med kom lite snö!
Ljuset får vi ändå, det är åtminstone garanterat och det räcker väldigt långt.
Den svenska snön lyser dock med sin frånvaro denna midvinter. Vi fick en laddning i mitten av november och då lekte de småländska eleverna gladare ute på rasterna än när det är grått och blött, vilket ju inte är så konstigt.
Stina och Armani tumlade ystert runt i snönutanför mitt växjöviste!Besök på Bergdala glashytta
Jag erkänner motvilligt att jag inte tyckte att det är alldeles oävet. Det är så förtvivlat mörkt när tillvaron stavas dimma och gråsörja.
Någon vit jul lär det dock inte bli men riktigt så långt vill jag inte gå att jag skulle påstå att jag längtar efter det där vita. Julstämning blir det ändå. Många paket är redan inslagna och rimmade, men jag har en ganska duktig hög kvar att slå papper och snören om🎄
Huset är julpyntat sedan länge,
Grufset som följde med hem från växjölägenheten är undanröjt och änkan som gonat sig i kylskåpet i två år korkades upp igår kväll för att fira att nu är det rejält med ledighet och älsklingar som gäller framöver.
Solnedgången på vägen till Marstrand igår får avsluta dagens klotter. Blir det mer tid för klottrande nästa år tro? Vi får se.
Nåväl, julstöket väntar och snart kommer jag att vara alldeles särskilt fryntlig🤶
Jag är hemma nu och sällan har det känts så fantastiskt skönt som just denna gång. Det är inte jätteroligt just nu. Mitt uppdrag har inte blivit vad jag hoppats på och det är både märkligt och förvånande på samma gång. Desto mer fantastiskt då att komma hem till mitt västkustska viste, ta en tur ner till vår lilla hamn och andas hav och stillhet och känna hur livsandarna vaknar igen.
Hösten rusar på och jag börjar dessbättre se slutet på mitt småländska uppdrag. Bilresorna är många och nu är hösten så sen att det så gott som undantagslöst handlar om mörkerkörning när jag sätter mig bakom ratten. Det är betydligt tuffare än under tidig höst och jag börjar bli sliten just på grund av resorna. L och hund har nött asfalt på autobahn och autorouter med en ny bil, som skall bo i murvelhusets garage, medan jag jobbar vidare i några veckor till. De är på plats i murvelhuset och jag är inte så lite avundsjuk på dem.
Jag har längtat hem rejält nu de senaste dagarna; till såväl mitt tjuvkilska hemma som till mitt franska och jag längtar efter mitt vanliga, vardagliga sammanhang. Jag vill sitta vid mitt köksfönster och betrakta livet i bostadsrättsföreningen utanför.
Jag vill dra på mig mina merylbrallor och fortsätta med mina diy-projekt i våra franska hoods och puttra vidare med modersmålsuppdragen med Kennari.
Småfix, september 2024
Istället skall jag de närmaste veckorna avrunda ännu ett uppdrag som hyrrektor och jag räknar dagarna. Jag har ändå, trots en tuff jobbhöst, upptäckt en tjusning med hösten som jag i yngre år aldrig upplevde. September är ljuvlig i både Sverige och i Occitanie.
Oktober är sprakande vacker men när vi kliver in i november, kopplar mörkret ett stadigt grepp om mig och jag blir stundtals lika dyster som det grådaskiga vädret.
Imorse styrde jag alltså västerut igen, till ett tomt radhus. Jag skall i helgen dra fram adventspyntet och förbereda för novent! Jag har bestämt att lördag 15 november skall få bli starten på detta ljuvliga, relativt nya påfund. Det lilla radhuset skall få tindra och omfamna mig, L och hund under de kommande helgerna fram tills att det är dags att säga hejdå till de småländska skogarna – för den här gången eller för gott skall jag kanske låta var osagt! Det är trots allt tredje gången jag hamnat just här i växjötrakten, med uppdrag som hamnat där alldeles oberoende av varandra. Jag är inställd på ett nytt uppdrag i vår igen men hoppas på att kunna hålla mig närmare hemma nästa gång.
Men först skall jag ha en rejäl fransk dos! Jag bläddrar bakåt genom åren i bloggen och drömmer mig bort till ett oftast januarikyligt Murviel, där himlen är intensivt languedocblå och där solen är välgörande varm intill söderväggen vid murvelhusets entré.
Jorå, det händer att det snöar i januari även i Languedoc…Valras Plage januari 2020
Hundpromenader längs med stranden och luncher al fresco invid en kajkant eller utflykter till ställen som sommartid bjuder på alltför, mycket trängsel för att locka till besök är annat som dyker upp.
Off season turistar vi mellan fixarvarven. Det är fint att tänka på de dagar när min tillfälliga Smålandsvardag känns extra tung. Jag bidar min tid. Räknar dagarna. Men det är många som jag kommer att sakna, för det är ändå en ynnest att få möjlighet att lära känna så många engagerade, fantastiska och fina kolleger kors och tvärs i vårt avlånga land.
Men först en ensam helg hemma innan resterande 6 uppdragsveckor skall betas av. Jag skall fylla helgen med må-bra-aktiviteter. Det finns gott om sådana att välja på. Som till exempel att förbereda för novent…
Det är snart två månader sedan vi lämnade Murviel. Egentligen borde det vara dags för nästa längre vistelse nu men så blir det inte. Istället är huset med varm hand överlämnat till goda vänner för ett tag och det känns bra att huset är bebott. Den här hösten kommer nog vår frånvaro att vara den längsta sedan vi köpte huset för snart 14 år sedan.
Medan vi fortfarande bodde kvar i Stockholm, pep jag iväg på så många lördag-till-tisdagsresor med skavstafakiren som jag med gott samvete kunde klämma in;
Ombord på skavstakärran!
2015 sa jag upp mig från livet som anställd och startade eget men ganska snart sögs jag tillbaka in i en anställning som varade på deltid i drygt fyra år. Hade inte pandemin slagit till under den perioden, hade jag säkert sagt tack och hej tidigare. Inte för att jag inte trivdes med jobbet, utan för att jag längtade efter friheten att råda över min egen tid.
Det gör jag nu. Att jag tagit ett rektorsuppdrag i Småland och nu veckopendlar hela hösten är därför alldeles självvalt, trots att det spärrar möjligheten till den där ljuvliga höstvistelsen i Murviel som vi skämt bort oss med de senaste åren
Planen är en längre vinter – alternativt vårvintervistelse istället. Fint det också, om än något helt annat.
Under tiden är det helgerna i Tjuvkil jag längtar efter (förutom längtan ständigt efter alla älsklingarna, förstås) medan dagar och veckor rusar iväg i min vardagliga granskogstillvaro.
Igår kom jag hem till bostadsrättsföreningens kräftskiva.
Hoppborg till barnen var inhyrd, partytält uppfört och barnvagnar med bebisar trängdes med småttingar i feststämning.
Jag upphör inte att känna tacksamhet över det livaktiga lilla radhusparadis som vi hamnat i. Föräldrarna har lärt känna varandra, nybyggarandan är påtaglig och hjälpsamheten liksom samarbetsvilligheten märks tydligt. Jag är inte naivare än att jag inser att det framåt kommer att dyka upp utmaningar i takt med att barnen växer och att skiftande behov stundtals kan komma att få det att gnissla. Vi kanske, i kraft av ålder och därmed något mer perifera och som betraktare snarare än deltagare kan komma att undkomma just det. Oavsett, så har vi det alldeles perfekt här.
I vår skyddade lilla plätt vid havet bor också ett litet barn med något fler utmaningar än sina jämnåriga och hen påminner mig ständigt om en av mina små barnbarnsälsklingar. Barnet möts i huvudsak av förståelse, vad jag kan se, och jag kan inte låta bli att tänka på vilken alldeles perfekt uppväxtmiljö det här är för alla barn men kanske alldeles särskilt för dem där den där lilla byn med ansvarskännande och goda vuxna blir extra viktig.
En kräftskiva med många festande, en hoppborg full med barn, hög musik, många intryck och trängsel är en tuff tillställning för ett intryckskänsligt litet barn med begränsad impulskontroll. Och visst märktes det att knatten stundtals stressades men framförallt såg jag bemötanden som lungnade och en acceptans som säkert hjälpte till när barnet också fann sitt mojo och kunde leka och ha skoj.
Jag njöt av att betrakta det som utspelades framför mig. Men jag såg också vad som krävdes av uppsikt från föräldern mitt emot mig vid bordet, som tämligen bokstavligen hade ögon i nacken. Om situationen för dem i övrigt är lik den som finns runt mitt lilla barnbarn, vet jag att det finns ett pris att betala för festliga tillfällen som denna och att behovet av känsloreglering efteråt kan ta sig alla möjliga uttryck.
Den var fin att komma hem till, kräftskivan, men även jag behöver vila nu. Arbetsdagarna i Småland är intensiva och de tar ut sin rätt, det märker jag tydligt. Mina egna krav på aktiviteter under helgen är därför låga. Evighetslånga frukostar, timvis med stickepinnar i händerna och mys med hunden räcker fint.
Murvielklotter 