Utsikt från ett verkstadsfönster

Etiketter

, , ,

För den som inte visste det, kan jag berätta att alla mackor har kanter. Faktiskt också de runda hällakakorna; det har Bertil lärt mig.

Jag började min lördagsmorgon häromsistens med Bertil, sedan anslöt mamman och lillebror Bror. Det är ett svårslaget sätt att börja sin morgon på.

Av mamman fick jag en powercocktail för att ta hand om min kraxiga röst, så att den blev, om inte sonor, så åtminstone hörbar. Att tappa rösten när inte bara en, utan två mässor samma vecka är inplanerade – och där min närvaro är påkallad – kan ju se ut som sjukt dålig planering. Eller bara otur. Det är tyvärr också ett faktum att det inte faller sig alldeles naturligt för mig att hålla tyst; jag vill liksom vara med och bidra till vilken som helst ljudmatta jag har runt mig. Jag inser också hur mycket tid jag tillbringar i telefonen och har hunnit reflektera över att jag kanske behöver begränsa min tillgänglighet lite mer. Åtminstone kring det som är relaterat till mina två jobbsysslor.

Idag är det onsdag. Inga prinsar nära, inget gos med dem har rustat mig för dagen som ligger framför mig. Dagen har istället börjat på Bilia i Stenungsund där bilen får på sig vinterskruden.

Jag väntar.

Trycker i mig kaffe och väljer att inte använda tiden till jobb.

Avkoppling, tror jag bestämt, under lysrören och till ljudet av elektriska skruvdragare från verkstan.

Ute är det fortfarande dunkelt, trots att klockan snart är åtta. Dis och duggregn men milt. Det går att överleva. Fast nu börjar den där tiden på året när jag på allvar låter mig drömskt längta till murvelhuset. Det är höst i murvelhuset också men av en helt annan kaliber än den utanför de stora glasrutorna där jag nu sitter. Där äts ännu lunch ute, höstsolen är varm och även om det regnar, vilket det förstås gör ibland, så känns det inte som om Armageddon är i antågande. I tanken sitter jag på verandan under de nu av sommarens hetta sönderstressade träden i murvelträdgården och läser. Eller jobbar framför datorn. Eller så målar jag köksluckor.

Startskottet för etapp 2 av köksbygget har gått och murvelhuset skickar bilder på en stor svart pjäs som tagit plats bredvid kylskåpet mitt i det stora rummet:

Nästa vecka skall de få komma på plats. Skåpstommarna som ligger staplade på golvet likaså. Det kan hända att jag måste dit för att inspektera att allt går rätt till.

Om en liten vecka, typ.

 

 

Och jag som inte fått på vintersulorna…

Etiketter

,

Bara så där. Plötsligt och utan att jag var det minsta förberedd. Tidig revelj idag. Bara fötter mot iskallt golv nedanför sovrumsfönstret, som nattetid bara stängs när minusgraderna drar sig mot dubbelsiffrigt. Sömnsuddig blick ut genom sagda öppna fönster och det där alltför välbekanta, men förträngda, frostglittriga sticker mig i ögonen.

Det är minusgrader. Jag drar på värmaren i bilen, går in i badrummet och tar mig en varm men modstulen dusch. Så på med paltorna. Manchesterbyxor. Rejäla knästrumpor i ylle. En höstfärgad jumper. Ylletröja. Präktiga skor.

Höst. Frost. Minusgrader.

Helvete.

Rattar ut i oktobermorgonen som är i färd med att gry. Himlen är milt orangerosa. Det dansar lite över havsvattnet som ännu är varmare än den kalla morgonluften. Igen slås jag av hur vackert det är, trots att det är kallt, och min heliga höstilska rinner av mig. När jag närmar mig Tjörnbron blir det stopp. Jag har mött en bilkö. Och dimma. Nu blir det drömskt vackert och jag välkomnar köandet, drar ner rutan vid passagerarsätet och får upp mobilen.

Nyss redigerade jag resultaten lite och vet ni? Det blev nästan som på Louvren!

 

Att ha det bra precis där du är och ändå intensivt längta någon annanstans

Etiketter

, , , ,

Sista kvällen i Murviel häromsistens var så fantastiskt fin att jag alls inte förstod hur jag skulle klara av att åka norrut igen. Klockan var nästan midnatt och jag satt ensam på terrassen barfota och utan tröja fortfarande. Från Café Nouvel hördes ännu musiken från paret som spelade där den kvällen;

Det prasslade i murgrönan i den mörka trädgården och lamporna var på uppe vid poolen. Det kändes tryggt. Jag sippade sista slatten på en två dagar gammal rosé och tankade på allt vad jag förmådde av sammetsnatten, languedocsk septembersommar och bylivet som en mjuk ljudmatta i bakgrunden.

Det tål att sägas igen att september är en fantastisk månad därnere. Inte längre några turisthorder men som sagt fortfarande sommar. Vinskörden som på alla sätt gör sig påmind,

Spår av druvsaft i gatan utanför. Notera hur det ena körfältet är kladdigare än det andra; fulla flak med druvor en väg och tomma tillbaka till vinfälten igen!

högsommarvarma dagar, kvällar varma nog för utevistelse och svala nätter – med god sömn som följd!

Och bad med den nu lägre eftermiddagssolen varmt glittrande i poolvattnet.

Det är drömskt.

Total avkoppling varvat med fjärrjobb och umgänge med bygrannar, summerar jag, medan eftermiddagssolen skickar sina sista, mjuka strålar in genom tjörnfönstren, så här en vecka senare.

En apéro på Le Mirroir i byn,

följt av middag på Café Nouvel

och sedan dessert hos Claes och Eva, där vi lyssnade på musikerna från den lilla lindbergska balkongen mot gatan.

Termometern visade 21 grader fortfarande när kvällen närmade sig midnatt. Jag var ordentligt trött men ville inte lämna det jag visste skulle bli årets definitivt sista sommarkväll för min del.

My happy place…

En intensiv vecka senare sitter jag insvept i en filt medan förkylningsfebern börjar ge med sig. Fransk musik strömmar mjukt ur högtalaren och jag har det faktiskt oförskämt bra på min ö just precis nu. Och mer kan en faktiskt inte begära.

Lilla nyplanterade syrenträdet mallar sig vid parkeringen