Det är ett halvår sedan lite drygt som vi checkade in på slottet i Murviel och tog en kvällspromenad ner till Huset vi ditintills bara sett på bilder på nätet. Oktoberkvällen var sommarvarm och svart och byn var tom. Huset såg nästan lite kusligt ut och vägen utanför var en genomfartsled, så vi blev inte så imponerade men bestämde ändå att vi skulle titta på det när det nu ändå var en visning bokad.

Byn, däremot, levde upp till filmiskt franska fantasier om pittoreska gränder med väggmålningar och stolta, lätt bedagade gamla stenhus; alltså hade vi det bra däruppe på slottet med metertjocka väggar

och lite för moderna möbler. Utsikten över taken i Murviel, tunga gamla dörrar och ett charmigt maireri uppe på murvielkullens topp och jag trillade dit.

Jag kommer inte längre ihåg vad de andra byarna vi åkte till hette men vi skjutsades genom det soliga landskapet till två andra byar med tillhörande hus. I det första – ett vinbondehus – klev vi rakt in i en privat bar, komplett med diskokula och allt, tog oss vidare ut i den lilla trädgården som ingen brytt sig om på ett tag och hittade där ytterligare en bar. I vardagsrummet ännu en bar och till sist och högst upp ett antal sängar, varav ett par alldeles säckat ihop.
En före detta bordell, tänkte vi och sedan var det stört omöjligt att se den potential som faktiskt fanns.

Från bordellen for vi sedan vidare till nästa by och hus som vi också sett på nätet och som såg charmigt ut. En liten pool i den minimala trädgården fanns det. Fint, fast ”lacking the wow-factor”. I huset hittade vi de engelska ägarna och så pratade vi a-place-in-the-sun-språk med dem en stund innan vi lämnade dem och deras fina hus. A contender? Mjaa…

Så tillbaka till Murviel, in genom den gnisslande järngrinden och upp för trappan i trädgården och där blir jag stående en lång stund. Huset verkade titta nyfiket på oss och väl inne i det var det kört. Och på den vägen är det. Några nedbitna naglar senare och med ett sålt ältahus blev murvelhuset vårt. Tänk så det kan bli!

Jag längtar ner till vårt franska viste. Utanför köksfönstret i Blåsut är det jämngrått och jag har frusit hela dagen. Jag ställer mig frågan om inte årets aprilvår är ovanligt bister? Ovanligt ostadig lär även den languedocska våren vara i år, enligt uppgift men vad är väl det jämfört med temperaturer som bara precis klarar av att sega sig ovanför nollstrecket medan regnet med jämna mellanrum får inslag av blöt otäck snö?

Trevligare då med tidig april i Murviel, så jag drömmer mig bort en kort fredagsstund…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tänker att när motivationen är på topp, så kommer det att gå av bara farten. Kurslitteratur för i runda slängar ett par långsjalar är beställt och snacka om att bege sig tillbaka till ruta noll, åtminstone i ett avseende; 1981 klev jag, på lätt darrande ben, in på Institutionen för klassiska språk på Stockholms universitet för att försöka bli lärd. Klassiskt lärd skulle jag, en bruksunge, bli, hade jag tänkt mig. Om jag nu blev så lärd vet jag inte men min utbildning fick jag och har bara ibland längtat efter mer av den varan.
Men nu får jag för mig att jag, trots heltidsjobb och andra deltidsstudier för att bli en bättre(?) skolboss också ska se till att lära mig det där vackra språket utan vilket jag är helt hänvisad till andra fransktalande för kommunikation. Sånt går ju inte an för en som har ganska välsmort munläder annars och därmed kommer jag till det där med ruta noll; klassiska institutionen har sedan jag läste slagits samman med den för romanska språk, så när jag nu anmält mig till förberedande kurs i franska, är det mina gamla studiehoods jag återvänder till.

Dessutom blir jag kursare med minstingen, som också ska se till att kunna prata med fransoserna. Häpp!

Jag har haft fransk semester och jag känner det i hela kroppen. Knoppen är rejält rensad och det ska faktiskt bli skönt att vara tillbaka på jobbet imorgon. Min to-do-list är iordningställd, jag har jobbat undan mina rektorsstudier idag i rasande effektivitet och fått undan en del annat plock. Jag tror att jag också fick förnyad energi av det faktum att jag redan igår, en timme efter att jag landat i soffan hemma i lägenheten, beställde nästa resa.
Vårt hus.
Vår franska trädgård.
Det sjunker in nu, att jag kan sticka iväg precis när jag vill, bara det passar med jobbet och nu är det ju så vist ordnat att Valborgsmässoafton infinner sig på en klämdag och sådana är alltid lediga på mitt jobb. Dessutom passar det alldeles ypperligt med Ryanairs avgångar på lördagar och tisdagar.

Vi var många själar, samma tanke, dock, så jag slog till, utan att fundera alltför länge. Kan undra hur många grader det hunnit bli i poolen om två veckor?

Förmodligen inte jätteimponerande många…