Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: augusti 2018

Om hantverkare – känsliga läsare varnas för långt inlägg

18 lördag Aug 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Bertrand, Maison de deux, Snickare Loubet, takläggare Campo

Jag skall drista mig till att berätta lite om våra hantverkarkontakter genom åren. De har hunnit bli ganska många, nämligen. Jag blottar kanske strupen en aning; sticker fram hakan och kanske, men förhoppningsvis inte, riskerar jag att trampa på en och annan tå.

Det är förstås inte meningen, för låt mig börja med att inskärpa att jag med bara få undantag inte hyser något annat än beundran för skickligheten, slitet och beslutsamheten våra hantverkare visar. Vi har anlitat både svenska, engelska, irländska och franska hantverkare och jag vågar, efter dryga sex år med vårt maison secondaire, påstå att det finns vissa distinkta skillnader. Ibland med fördel Frankrike, andra gånger med fördel hantverkande expatrioter.

De första åren som nybliven ägare av gammalt franskt vinbondehus med tillhörande trädgård, var jag helt beroende av min fransktalande bättre hälft i kontakterna med de franska hantverkare från byn, som vi vinnlade oss om att gynna. Vänliga, professionella och alltid noga med offerterna och att hålla överenskomna slutdatum för färdigställande. Dessutom var de snabbt på plats och gjorde vad de skulle.

Offerten – devisen – är helig.

Det blev vi inte minst varse när takläggare Campo tog sig an vårt läckande tak och tvingades forsla bort dryga 16 ton oväntad betong under takkuporna. Det blev ett betydligt tyngre och mer tidskrävande arbete än vad som förväntats men både devis och överenskommet slutdatum gällde. Inga överraskande nya utgifter för oss, alltså, vilket vi förstås var glada för, eftersom det läckande taket redan hunnit äta upp större delen av vår optimistiskt planerade renoveringsbudget.

Takläggare Campo i farten i maj 2013

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så naiva vi var!

200.000 var avsatt för smärre förbättringsarbeten och en köksrenovering, som fortfarande inte hamnat högst upp på prioriteringslistan. Det räckte till ett nytt tak, ett poolskydd och lite trädgårdsgrus. Har du följt mig ett tag, så vet du att vi gjort betydligt mer än så. Och att kostnaderna därmed för länge sedan spräckt vår första optimistiska budget, tja, det är kanske inte så svårt att räkna ut!

Vi har bara en negativ erfarenhet av lokala hantverkare och det handlade mer om språkförbistring blandat med en saltad räkning, där en svensk kontakt var inblandad. Tråkigt, men en viktig erfarenhet för oss, som sedan dess varit nogrannare med vilka vi anlitar. Fast det där är förstås sedan länge preskriberat och eftersom jag vägrar att tro något annat än att de flesta vill väl, så väljer jag att tro att den jag då kände mig lurad av, själv var offer för olyckliga omständigheter.

Nåväl. Tydlighet, effektivitet och trygghet i kontakterna; fördel Frankrike!

En skrämmande upplevelse senare, då jag med viss förvärvad kunskap i det ädla tungomålet, blir vittne till hur den inkallade snickaren diskuterar fördelen med nya fönster i PVC med den i just detta fall sämre hälften, ser jag, liksom i grötig slowmotion, hur sagda hälft nickar instämmande till förslaget att byta ut de vackra gamla fönstren mot nya, praktiska i PVC. Jag ser framför mig hur vederstyggligheterna fyller hålen efter de en gång så vackra, och berövar vårt själfulla hus all charm.

Så jag skriker högt ett hest Non! och lyckas på något sätt med min bristfälliga franska kombinerat med galet viftande armar förklara att sådana dumheter naturligtvis aldrig kan komma på fråga. De båda herrarna ger varandra menande blickar och ler överseende. Jag kokar av helig byggnadsvårdsvrede. Byta ut de gamla fönstren?!? Complètement fou!

Det är då som räddningen uppenbarar sig i form av ett nedrest svenskt par, som kastat ankar och modigt fyllt ett hästsläp med sitt pick, pack och dotter för att börja om på nytt i Languedoc. Jag behöver inte ens förklara. De förstår precis. Några månader senare sitter de gamla fönstren åter stolt på sin plats, vackert languedocgröna och omisskännligt doftande av linoljefärg.

September 2016

Fördel Sverige, alltså! Ingen språkförbistring, samma vurm för det gamla och en gemensam våglängd att utgå ifrån.

Sedan dess har det där svenska paret – Maison de deux, om någon missat det – tagit sig an flera andra stora som små projekt hos oss. Till stor belåtenhet, skall sägas.

Irländska Lisa och hennes engelske man Gary har fixat med vår el och med rörmokeri. Garys kompis har installerat en ny clim och med hjälp av en svensk bygranne har vi fått en poolvärmepump på plats.

Allt, återigen, till full belåtenhet.

Lokale smeden Laurent har fixat fina räcken,

Oktober 2013
Oktober 2013
IMG_6841
Välbehövlig ledstång längs med innertrappan
Välbehövlig ledstång längs med innertrappan
Nya räcken 2013
Nya räcken 2013
Räcke till innetrappan
Räcke till innetrappan
img_8514

lokale snickaren Loubet hjälpte oss alldeles i början med vår ytterdörr

IMG_2947
IMG_2950
IMG_2951
IMG_2956
IMG_2783
IMG_2785

Och så till sist, men definitivt inte minst; Bertrand, vår allvarlige, vänlige, envist och hårt arbetande trädgårdsmästare och hans kompanjon Benjamin! Hur hade det sett ut utan dem?!? Det senaste projektet, stenläggningen innanför grinden, är ordentligt på plats och betald och vi är så nöjda!

img_8666
img_8662
img_8656
img_8655
img_8652

Men trots att vi både ser och uppskattar hantverksskickligheten hos samtliga, så gnisslar det en aning ibland.

Av olika skäl.

När de gäller våra franska hanverkare så har det varit en ibland något dyrköpt erfarenhet att precis varenda liten detalj måste specificeras i devisen om det skall bli gjort. Jag förstår varför. Devisen är bindande och prisofferten gäller just det beskrivna. Det är tryggt för både kund och utförare men det gäller att tänka till.

Och hur är det med våra expatriotiska hantverkare?

Jo, så här tänker jag; det är så smidigt att kommunicera med dem, inte bara för mig, som fortfarande har bristande kommunikativa skills i franska, utan också på grund av de olika förutsättningar som icke-franska och lokala hantverkare har att förhålla sig till. De lokala är väletablerade. De har många gånger ärvt verksamheten av tidigare generationer. De har ett fungerande nätverk och skyddsnät och de navigerar i kända vatten. Tillvaron står inte och faller med  med nästa uppdrag på samma sätt som för dem som försöker nyetablera sig. Ganska självklart, egentligen.

För mig som kund får det senare konsekvenser.

De duktiga svenska, irländska och engelska hantverkarna är hett eftertraktade. De flesta av dem får mer jobb än vad de klarar av att tacka ja till. Men att tacka nej innebär förstås alltid en risk att gå miste om ett viktigt uppdrag och därför blir ofta beskeden vid en förfrågan något svävande.

Jovisst kan de göra jobbet, fast inte precis nu.

Så jag väntar tålmodigt på att de skall ha tid att ta sig an murvelhuset och att de där sista detaljerna skall bli åtgärdade. Ofta får jag vänta ganska länge. Fast jo, jag förstår vad det är som händer och jag respekterar det, men jag skulle ljuga om jag inte också berättade att en viss frustration smyger sig på.

Jag önskar mig flera klara och koncisa nej.

– Tyvärr, jag är fullbokad till mars 2019.

Eller:

– Nä, kom igen om tre år.

Då kan jag leta vidare och förhoppningsvis hitta en annan hantverkare som har tid för det som brådskar mest. Det som är mindre bråttom kan då planeras in vid ett senare tillfälle.

Efter fyra veckors väntan på svar från expatriotisk elektriker, till exempel, hittade jag till slut ett annat alternativ. Ett lokalt franskt alternativ (tack Lena M för tipset!).

Han kom efter en vecka. Devisen hade vi då redan fått.

Han var oklanderligt klädd, så väldigt artigt fransk och han slet i den nära fyrtiogradiga värmen medan jag hällde i honom den ena kylda vattenflaskan efter den andra.

Patrick fixar trappbelysningen

Nu lyser det vackert i trädgården igen och plånboken, ja den hämtade sig snabbt.

2-1 till Frankrike, därmed.

Så vad blir slutsatsen?

Med våra franska hantverkare vet vi vad det kostar och med få undantag vet vi också när det skall vara klart. Det är viktigt rent juridiskt för dem att hålla vad de lovar. Språk- och kulturförbistringen innebär ibland att det inte riktigt blir som vi tänkt oss, så noggrannhet vid beställningen av arbetet är A och O.

Med de svenska/engelska kan jag bolla idéer och låta projektet växa fram efter hand. Resultatet hamnar oftare närmare vad jag ursprungligen tänkt mig. Byggnadsvård är ett välkänt begrepp för expatrioterna, medan fransmännen mer tänker function over fashion. Oftast, iallafall.

Ergo:

Vi behöver använda oss av såväl inhemska som invandrade krafter. Uppgiftens karaktär får avgöra.

Om jag får önska mig något, så vore det is i magen hos dem som kämpar med att etablera sig härnere. Lättare sagt än gjort, jag vet, när utgifterna tenderar att bli fler än inkomsterna.

Men jag vill slippa tjata.

Jag vill slippa irritationen.

Jag vill slippa fundera över hur jag kunde ha agerat annorlunda.

Jag vill ha klara papper och deadlines som respekteras.

Lever jag alltid själv som jag försöker lära? Verkligen inte, men kanske just därför blir den där överblickbarheten så viktig för mig.

Till syvende och sidst handlar det dessutom om att kunna planera utgifterna så långt det är möjligt. Att sprida dem och få kontroll över när respektive räkning skall betalas.

Har du orkat läsa ända hit, är du beundransvärd! Det blir lätt så när det skall bokslutas över allt arbete vi låtit göra i murvelhuset. Efter tre års ständiga renoveringar, både i Murviel och på Tjörn börjar jag bli luttrad. Mitt råd till våra hantverkare, om jag nu skulle drista mig till ett sådant, är att alltid kommunicera, alltid tala om när något verkar dra åt fel håll och, framförallt; säg nej när arbetena hopar sig.

Ett nej är betydligt lättare att förhålla sig till än ett nja, kanske.

Så ibland kommer vår Agent General med verktyg i högsta hugg och fixar dörrar som lossnat och annat småfix som annars har en tendens att inte bli gjort. För det är vi evigt tacksamma, förstås!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gamla vinbondehuset på krigshjältens gata kräver sin man – och kvinna – det vet vi nu. Och det kräver förtroendefulla samarbeten med hantverkare. Någon raljerande languedocsk motsvarighet till en klagande Peter Mayle vill jag trots allt inte vara.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Tillbaka på ön

09 torsdag Aug 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

augustikvällar, Sagotröjsprojektet 2018, syrsor, tramontane

Jag borde egentligen gå in. Ta med mig ett par av mina linnebyxor ner i tvättstugan, stryka dem och en lämplig topp och sedan förbereda brandmannafrukosten inför morgondagens tidiga revelj. Men jag dröjer mig kvar och stickar på sagotröjan tills augustiskymningen till slut gör just den aktiviteten omöjlig.

Jag har en kofta på mig. Sitter i den överraskande sköna korgstolen som levererades till huset på ön alldeles innan jag skulle åka iväg för ännu en sommar i murvelhuset.

Kvällen är sval och jag blir lite kall om mina bara fötter. Fast bara lite och det är skönt. Jag låter mig svepas in av mörkret och när min ljudbok tar slut och jag drar lurarna ur öronen, hör jag syrsornas beskedliga gnisslande blandas med sorlet som letar sig ut genom grannarnas öppna fönster. I övrigt är det tyst. Inget prassel i tätt lövverk som i Murviel, inga bilar som bryter tystnaden med jämna mellanrum och ingen turkosblå pool framför mig.

Men skymningen är nu, såhär i augusti, nästan densamma som i murvelträdgården och jag njuter också av tjörnkvällen.

Men till slut reser jag mig upp, går en runda och tittar till krukväxterna som bott ute i sommar och fått vatten av snälla grannen,

ser en lampa hänga ut genom det ena vardagsrumsfönstret och ler.

Det var alltså den som lät när det plötsligt blåste upp lite och det började regna för några timmar sedan! Det har varit varmt och fuktigt idag och fönstren har stått på vid gavel på ett sätt som vi aldrig kan ha dem utan att plocka bort allt som står i fönstersmygarna först. Det blåser nästan alltid på Tjörn. Det har det dock inte gjort sedan jag kom tillbaka för några dagar sedan och det har känts lika märkligt som de så gott som vindstilla dagarna i Murviel.

Den occitanska tramontanen kom alltså inte på besök denna sommar som den nästan alltid brukar göra. Fast i övrigt har murvelsommaren varit som den brukar vara; varm och full av aktiviteter tillsammans med våra bygrannar.

Här hemma inser jag dock meddetsamma att sommaren varit allt annat än vanlig och trots att jag förstås hört rapporter om värme, torka, foderbrist, nödslakter, eldningsförbud, skogsbränder och bevattningsförbud, så är det inte förrän jag styr bilen den välbekanta rutten till Dingle som jag inser vidden av sommarens svenska extremväder. Löven på träden är inte ens gula; de är bruna. Gräsmattor ser jag inga. De är sönderbrända de med. Jag ser betydligt färre kossor på de välbekanta ängarna men undrar om det kanske bara är inbillning? Kanske minns jag fel? Kanske spökar apokalyptiska tankar med mig?

I eftermiddags tankade jag bilen. Det stack iväg förbi tusenlappen och jag stirrade på displayen på dieselpumpen. Sexton kronor litern för soppan jag just hällt i bilen. Kanske rätt åt mig, miljöbov som jag är i bilen som inhandlades ny för snart tre år sedan, just för att den såsom varande en ”miljödiesel” skulle vara något mindre skadlig för naturen än en motsvarande bensinare. Klimatförändringen – om det är den och inte naturliga variationer (I wish!) vi skall skylla extremhettan på – slår åt alla håll. Jag skall nog klara den där dieselhöjningen ändå, men om jag hade varit lantbrukare? De har det tufft denna sommar och kommer att fortsätta ha det tufft ett bra tag till.

Jag tycker om värme. Jag älskar ljumma kvällar och att inte behöva släpa runt på tröjor utifall att. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna simma i ett varmt hav och skulle kanske ha beskrivit denna varma svenska sommar som alldeles fantastisk, om jag hade tillbringat den här hemma. Men det går inte att blunda för förödelsen som hettan inneburit. Det vore en förolämpning mot alla dem som drabbats. Det skall inte vara medelhavsklimat så här långt norrut. Våra nordiska växter klarar inte av det. Det ser för j-vligt ut.

Igår inspekterade vi växthusen i Dingle inför skolstarten om en dryg vecka. Undantag från bevattningsförbudet finns men reglerna är stenhårda. Växterna därinne har dock fått både vatten och gödsel och ser nästan svulstiga ut i kontrasten till allt det sönderbrända utanför.

img_8699
img_8703
img_8700

Livskraft och fräschör plötsligt och jag njuter av färgerna, dofterna, frodigheten.

Jag har gått in nu. Ute är det nattsvart. Det regnar. Jag hoppas att det tänker göra det hela natten. Jag skall krypa in under täcket och lyssna på regnet, känna dofterna genom fönstret och känna hur det fläktar mjukt i det försiktiga korsdraget mellan fönstret i vägglivet och det större bredvid sängen. Det är skönt att vara här också. I huset på ön.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Säsongsavslutning

03 fredag Aug 2018

Posted by murvielklotter in Hantverkare, Inredning, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

hel el igen, Kvällsbelysning, Patrick Vezy - elektriker, sista kvällen i Murviel

Fem veckor är en lång tid. En oändlighet i miniformat. Det är alldeles för lång tid när du inte får träffa småprinsar;

B1,
B1,
Och B2
Och B2

och det är såpass lång tid att hjärnan hinner gå ner i viloläge också efter att den nästan hunnit nå kokpunkt.

Det är också tillräckligt lång tid för att hinna tänka klart och utvärdera vad som hänt sedan den senaste längre ledigheten. Att jag vill vara i Murviel mer än vad som för tillfället är möjligt, är ingen nyhet. Inte heller att solnaprinsarna och resten av familjen är livsviktiga och dem som jag allra helst ägnar min tid åt.

Däremellan måste jag förstås jobba och där börjar konflikten. Jag vill jobba, trivs med det och har åtminstone åtta år kvar innan jag uppnår pensionsålder, om jag inte väljer att kliva av i förtid. Dingle är bästa arbetsplatsen på mycket länge men resorna är långa och det är hård konkurrens om de timmar jag har till mitt förfogande.

Jag kände av det rent fysiskt när jag i början av juli gick på semester, hastade ner till Murviel och blev sjuk. Tokförkyld och ämlig stängde jag grinden om mig själv och mina baciller och undvek sociala sammanhang tills jag kände mig någorlunda säker på att jag inte längre smittade.

Den där påtvingade ensamheten var inte bara dålig, även om jag till slut började vässa naglarna för väggklättring. Den blev istället en påminnele om hur det alldeles för ofta varit när läsår övergått i sommarlov och sista unset av ork gått åt till att försöka få allt så färdigt som möjligt innan ledigheterna tar vid.

Det har aldrig varit klart. Någonsin.

Oavsett hur tillfredsställande jobbet varit i övrigt, så har de där terminssluten aldrig varit i balans med livet i övrigt. Inte terminsstarterna heller, för den delen.

Jag har kommit fram till att jag behöver bestämma ett slutdatum för just den delen av mitt yrkesliv. Att jag om inte alltför länge vill använda min erfarenhet på annat sätt. Jag gör redan det, fast bara på halvtid och bunden till specifika platser är jag ändå fortfarande.

Förbaskat att det skall vara så svårt att blanda business with pleasure!

Imorgon åker vi tillbaka till Sverige. Älskade B1 tar med sig sin pappa och hämtar oss på flygplatsen. Att få träffa honom och hans lillebror B2 gör resan hem lätt. Fast vemodet sätter in ändå. Nu dröjer det tills jag kan simma i upplyst pool under ändlösa rader av tropiska nätter. Det dröjer tills cikadegnisslet tjatar öronen trötta och tills det gnisslar i grinden och L kommer tillbaka med en baguette under armen efter morgonens tur till bageriet.

Men en hel del har blivit gjort, både av oss själva och av hantverkarna vi anlitat. Inga nya arbeten, som gräver djupa hål i det franska checkkontot, är inplanerade och det som skall göras framöver brådskar inte. Jag har blivit varse hur stora skillnader det är mellan de olika hantverkare vi anlitar och att mycket av det som skiljer sig åt, är såväl lagligt som kulturellt betingat. Om det kanhända skriver jag en annan gång.

Vår nyfunne elektriker Patrick Vezy kom hit för knappt två veckor sedan, tittade på arbetet som skulle göras, antecknade noga och dagen efter besöket kom hans devis med ett fast pris och med besked om att arbetet skulle ta mellan två och tre dagar och att han kunde börja första augusti.

Så blev det också. Lagom till lunch på tredje arbetsdagen skakade vi hand, betalade honom resterande belopp och sa hejdå. Från start till slut mindre än två veckor alltså. Det tog två och en halv dag för honom att fixa utebelysningen vid huset,

sätta upp ny utekontakt,

installera två nya taklampor, systematiskt gå igenom belysningen i utetrappan och göra rent, torka upp fukten,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och isolera elledningarna.

Sedan gick han loss på poolhuset, bytte dimmers,

img_8577-1
img_8634

installerade nya spots under utetaket och i uteköket och fixade belysningen i badrummet.

img_8630
img_8632

Nu lyser det där det skall och även kvällsträdgården känns inbjudande igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så mycket trassel det hade besparat oss om vi hade fått fatt på honom med en gång!

Så imorgon bär det alltså norrut. Vi hinner med både frukost, lunch och flera timmars badliv innan vi blir skjutsade till flygplatsen. Väskorna är så gott som packade och imorgon bitti städar jag undan det sista. Kylen har fyllts med lite proviant till S och hennes vänner och löven är blåsta, terrassen städad och de rostande stolsfötterna försedda med gummiproppar, så att de inte skall fortsätta att lämna trista rostfläckar efter sig.

Och den utdömda voituren, den hade jag sånär glömt, den har körts ner till verkstan i byn, där den skall få bo i några veckor, tills de har tid att fixa den. Det kommer att kosta en slant men inte mer än att det får anses vara värt det. Beslut om bilens vidare öde får vi ta senare. Tillsvidare får den rulla några mil till innan vi säger hejdå.

I mitten av september är jag tillbaka igen men då bara för några dagar.

Fast jag längtar redan.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Nous avons des voisins!

02 torsdag Aug 2018

Posted by murvielklotter in Byliv, Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

a vendre, canicule, les cigales, voisins

Minsann!

Det råder febril aktivitet i murvelhuset, i murvelträdgården och i det stora grannhuset som sitter ihop med vårt. Halvåtta imorse drog det igång utanför sovrumsfönstret. Jag var redan vaken, eftersom förmiddagen var inplanerad för arbete framför skärmen. Jag slog upp fönsterluckorna och skymtade orangea tröjor i den djungelliknande trädgården på andra sidan muren.

Röjsågar vrålade och det ena trädet efter det andra föll till backen. Nu, när det snart är lunch, ser vi för första gången på flera år hur det ser ut på den lilla gården på baksidan av det stolta huset. Den har jag fantiserat om förut och önskat att den skulle sjuda av liv och få leva upp till den fantastiska potential den har.

Ljuset i vår trädgård är nu helt annorlunda. Jag hade inte ens tänkt på att vegetationen där skulle påverka oss nämnvärt, eftersom det bara är den sena eftermiddagssolen som letar sig in till oss den vägen. Men skillnaden är faktiskt monumental.

Före...
Före…
... och efter
… och efter

Det slår mig också att det kanske, förhoppningsvis, kan påverka den ständigt växande myggpopulationen i vår trädgård. Mygg gillar ju djunglar. I alla händelser är det fantastiskt skönt att vegetationen är borta. Det är som att trädgården drar djupt efter andan och nyvaket plirar mot det intensiva ljuset.

Men dagens absoluta klo är att vi äntligen, efter sex och ett halvt år av total avsaknad av grannkontakt äntligen fått skaka tass med grannhusets ägare!

Monsieur och madame invid den blå porten

Ägarna är ett äldre par, som ju faktiskt tar hand om sitt obebodda hus, och de berättade att de bor i Causses et Veyran och att ingen har bott i huset på många år. Den gamle mannen går med kryckor efter en olycka men de verkar pigga i övrigt. Och väldigt vänliga på det där sättet som de så gott som alltid är här. Tusen frågor stångas i mitt huvud men dels kan en ju inte gå till omedelbar attack, dels räcker inte min franska riktigt till för att driva samtalet i den riktning som jag vill. Jag får vara glad för att jag ändå numer förstår åtminstone det mesta. Ta reda på om ägarna har några planer för det stora, ensamma huset får jag göra en annan gång. Tänk om det kommer upp en skylt om a vendre snart? Det skulle vara väldigt trevligt med lite liv och rörelse på andra sidan muren!

Häromdagen träffade vi dessutom för första gången grannen i det gigantiska huset på andra sidan gatan. Honom har jag verkligen aldrig sett och han har inte sett oss heller. Han berättade för oss att han flyttat hit för ganska många år sedan för solens skull. Från Carcassonne! Vi måste ha sett ganska frågande ut, för han skyndade sig att förklara att det går en klimatgräns ungefär vid Capestang i en kil ut mot kusten. Den där förklaringen har jag hört förut och den går ut på att Murviel och byarna i närheten ligger i en särskilt gynnsam klimatzon. Runt omkring oss lär det skall både blåsa och regna mer.

Hur det egentligen förhåller sig med den saken kan kvitta lika. Jag är bara så glad över att äntligen ha fått prata med våra osynliga grannar!

Det har varit frustande varmt idag. Så varmt att vi satte oss i bilen för att åka några hundratal meter upp till våra nya bygrannar Paasi och Bretton. Där bjöds vi på storartad lunch i ännu en av byns makalösa trädgårdar med tillhörande magnifikt hus.

Pasi och Brettons magnifika villa
Pasi och Brettons magnifika villa
...och lika imponerande fågelbur!
…och lika imponerande fågelbur!

Inte gammalt och traditionellt, utan modernt, smakfullt och, hm, filmiskt. Här har uppenbarligen en arkitekt varit i farten och den tretusen kvadratmeter stora tomten slingrar sig i spännande vindlingar runt det vita snörräta huset.

img_8541
img_8543

Som en romersk villa. Eller en californisk. Lite Frank Lloyd Wright meets Alvar Aalto och Corbusier. Elegant, personligt och avspänt på samma gång. Till och med hundarna passar perfekt i miljön.

Men vi är i Murviel. En liten by där invånarna i generationer slitit ute på sina vinfält. Finns ingenting fancy över vår lilla by. Tror inte att några världsberömda arkitekter eller konstnärer satt sin fot i byn. Den är fin, har potential att vara riktigt charmig och den är medeltida med en spännande historia. Det är nu Murviel förvisso inte ensamt om. Occitanie är strösslat med medeltida byar med spännande historia.

Rue Victor Gelly med slottet i fonden

Så vart vill jag komma med detta? Jo, bakom rostiga gamla grindar eller anonyma, mer moderna diton döljer sig fantastiska pärlor. Ingenting skvallrar om prakten bakom grindarna. Väl innanför de där grindarna är det sedan lika svårt att ta in att inget av husen kommer upp i en prisnivå motsvarande vad du får ge för en högst ordinär villa i en högst ordinär stockholmsförort. Men bäst som jag sitter här och förundras över just detta faktum, inser jag att vi som köper hus här, om inte nu, så kanske inom en snar framtid kommer att haussa upp priserna och knuffa undan de lokala unga, som kanske annars skulle ha velat lägga vantarna på våra hus. En angenämare tanke är den att husen kanske skulle förfalla om inte vi tokiga svenskar kom hit och förbarmade oss över dem? Att vi är välkomna i byn för att vi både skapar jobb och bidrar till byns glans?

Nåväl, ingenting har gett mig anledning att tro att vi inte skulle vara välkomna här, oavsett hur vi eventuellt bidrar eller tär. Gäster har vi många, såväl välkomna som något mer oväntade besökare som råkat irra sig in i vårt hus. Som den här gynnaren, stor som en tumme på en rejäl labb och högljutt gnisslande;

Jag fick rycka ut och förklara för den att vi inte brukar ha konserter i vårt badrum och att chansen att hitta kompisarna skulle öka väsentligt därute i trädgårdens täta vegetation. Den höll med och lät sig villigt lotsas ut igen.

Nu är den tyst. Kompisarna också. Dagens dallrande hetta har klingat av och det är dags att dra de svala (jo, faktiskt!) lakanen över axlarna och sova. Imorgon kommer elektrikern igen.

Det var 36 grader. I skuggan
Det var 36 grader. I skuggan
Isoleringen på den gamla elsladden sönderbränd av solen
Isoleringen på den gamla elsladden sönderbränd av solen

Och Bertrand kommer också för att fortsätta med småjusteringarna innanför grinden. Tidig revelj är därför ett troligt scenario imorgon också.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 228 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
augusti 2018
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  
« Jul   Sep »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: