Etikettarkiv: Snickare Loubet

Hösten kryper på oss också i Murviel

01 lördag Okt 2022

Posted by in Allmänt strunt!, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vi har en vecka bakom oss, då strumpor på fötterna och en tröja över axlarna känts helt rimligt. Det har blåst och solen har varit ganska opålitlig. Som tidig höst, helt enkelt. Det har ändå passat mig ganska bra, eftersom jag hade en skarp deadline att hålla med jobbet, så jobb har varit mitt huvudfokus den senaste veckan. Bara en sim­tur på fem dagar säger något om vädret, temperaturen och för all del också om arbetsbördan framför skärmen.

Sommar ena dagen, höst nästa och så sommar igen …

Min deadline höll jag, därmed, tack vare det något ostadiga vädret. När den var nådd, gick jag loss med snabeldrake, dammvippa med långt skaft (vi har mycket högt i tak), skurhink med mopp och fönsterputs. Det senare var välbehövligt, om än lite vemodigt, för nu är kladd från sommarens små barnhänder bort­städat och säsong 2022 slutgiltigt ihoppackad.

Brors lilla hus och studsmattan har fått flytta in under en presenning i garaget och det lilla husets tillbehör har diskats och stuvats undan.

Väldigt lite påminner just nu om de små barnbarnens närvaro och efter en kort stunds tillfredsställelse över ett väl­städat hus, infinner sig som vanligt ett visst vemod.

Men jag börjar känna mig färdig med sommaren 2022 nu. Vi är här i en dryg vecka till och jag skall simma medan jag drömmer om nästa år.

Tanken var när vi for ner för snart en månad sedan att åtskilligt hantverksspill skulle få, om inte sin lösning, så åtminstone en färdig tidsatt plan för när saker och ting skall vara klara.

Så blev det inte.

Så gott som dagligen har vi tjatat på stackars snickare Loubet om besked men svaret har varje gång blivit att han inte kan ge vare sig devis eller datum ännu. Till slut tvingades vi ge upp och söka oss vidare. No hard feelings, skall påpekas; han är inte ensam om att ha mycket att göra.

Är det en efter-covid-effekt, frågar vi oss, att alla hantverkare är så upptagna, alltmedan vi jagar vidare efter en ersättare för Loubet. Vi hittar honom tämligen kvickt, även om datum för färdigställande ännu inte är spikat. Vi skall ha pergolan och dörrfix vid poolhuset ordnat, det behövs en badrums- och en garderobsdörr i vårt sovrum, nytt glas ovanför entrédörren (där har en trasig ruta suttit sedan vi fick huset och först nu får den prioritet – märkligt hur en del saker bara glöms bort …) och i det stora rummet behöver vi fler bokhyllor.

Nu finns åtminstone en försiktig plan för allt det.

Under tiden har Gary varit här och bytt ut den trasiga varmvattenberedaren mot en ny,

och vår ferronnier i byn, Eric Baisset, har till slut varit här och tagit ordentliga mått för tonnellen på vår terrass. Vi tror att just detta kommer att fixas på hitsidan om nyåret men det vet vi inte säkert. Eric pratar med tjock occitansk dialekt, så mycket av det lilla han sa gick mig förbi. Han såg dessutom vettskrämd ut när jag stapplade loss på min franska.. Det får man ju förstå – den är inte lätt för den ovane, den heller!

Medan jag väntar på besked från diverse hantverkare, kommer jag på nya projekt. På framsidan, utan­för ytterdörren och framför ett av fönsten, vill vi ha ett enkelt orangeri. Inspirationen har jag fått från La Belle Vue i Neffiès för flera år sedan, utan att riktigt ha listat ut hur det skulle kunna fungera hos oss.

Skärmdumpade en bild från La Belle Vues Instagramkonto – visst är det magiskt vackert?

Men till sist har tankarna på det skramlat färdigt och nu vet jag precis hur jag vill att det skall se ut. Tanken är att ett sådant litet orangeri skulle kunna skydda den gamla ytterdörren och ge oss ett bättre inomhusklimat om vintern. Samtidigt skulle vi få en liten slags ”hall” med plats för en liten sittgrupp, en tambur­major och en skohylla. Men vem vi skall kunna hitta, som kan ta sig an den uppgiften, det vete fåglarna! Jag skall be att få återkomma i just det ärendet.

Annars, då?

Igår körde vi middag med vänner igen. Före detta kollegan Sussie och hennes man, som i våras flyttade till Languedoc,

liksom våra nya St Chinian-vänner, kom farande.

Vi satt ute medan mörkret sänkte sig men åt vår dessert inomhus. Vi har sköna kvällar fortfarande, men de varar inte lika länge som under den franska högsommaren. En mustig burgundisk gryta värmde därför gott!

Imorgon ger vi oss nog iväg på en utflykt igen. Jag skall dessutom plocka ut ytterligare några semesterdagar nästa vecka, för att kunna njuta av de sista dagarna här för den här gången.
Kanhända blir det ett inlägg om det också, så småningom.

Ännu en murvelpåsk läggs till handlingarna

20 onsdag Apr 2022

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Annandag påsk tillbringades i ett stilla hus och i en stilla trädgård. Vi flyttade tillbaka in i vårt sovrum, kläderna kom tillbaka in i klädkammaren och jag tvättade. Två små sockor dök upp i torktumlaren och jag blev stående en stund med dem i handen.

Så gick jag vidare, svepte med blicken över badrummen och såg till sist bortom det som ännu inte är klart. Det är inte någon idé att på riktigt ställa iordning badrummen ännu, så när frukosten var avklarad, gick jag ut i träd­gården. Där växer det så det knakar och den är full av liv. Fåglalåten är nästan öronbedövande både morgon och kväll och det blommar ymnigt i terrasseringen.

Där växer rosor, timjan, rosmarin, ett blommande apelsinträd, schistrosor och en buske med vita, väldoftande blommor., som jag inte vet namnet på.

Humlorna älskar dem och det känns förstås bra.

De hamlade akaciorna börjar sticka iväg igen;

Om några månader kommer de att ha vuxit flera meter. Växtkraften är imponerande. Vid infartstrappan bakom den rostiga grinden växer de två små palmerna ordentligt;

Lagerträden som skuggade dem är borta och det har de alldeles tydligt trivts bra med. Allt växande i trädgården verkar trivas ovanligt bra denna vår, inklusive ogräset i gruset. Fast det senare bryr jag mig inte om; jag ser bara allt det vackert frodiga.

Jag hade gärna stannat här mycket längre men vi måste hem och fixa inför försäljningen av vårt tjörnhus. Vemodet över att behöva lämna murveltillvaron parkerar sig medan jag upptäcker att något slags autopilot tar över och får undan tvätt, rensar och förbereder huset för en omgång ensamtid.
Ute ösregnar det nu och det spär liksom på vemodet, samtidigt som jag tycker att det är lite mysigt att lyssna på regnet utanför. Men sommarvärmen som skämde bort oss under påskhelgen har ersatts av betydligt beskedligare temperaturer och det är en märklig languedocvår, minst sagt.

Imorgon skall kranar och dusch komma på plats till slut och om allt går som planerat, kommer snickare Loubet hit för att titta på våra gistna fönsterluckor,

En av luckorna hade den dåliga smaken att trilla ut ur väggen för ett tag sedan och det känns ju inte jättesäkert …

och på dörrlösningar för en suite-bad­rummet och garderoben.
För inte trodde ni väl att det skulle stoppa med bad­rummen? Nu måste vi ju istället ta tag i det som fick sättas på vänt på grund av vattenläckan i höstas.
Och så var det det där med den trasiga pooldörrslösningen (var det månne grannens nedrasade tegelpannor som knäckte den?) och den vattenskadade fasaden…

Fast det senare måste faktiskt kunna vänta. Vi skall ta en tur till maireriet för att diskutera med dem hur vi bör tänka när det gäller just fasaden. Vårt hus passeras ju av alla som åker genom byn, så vi måste nog inhämta mairens godkännande innan vi kör igång med det. Dessutom lär ett sådant jobb bli både stökigt, bökigt och skitigt och ärligt talat, så pallar jag inte riktigt det nu. Huset skall nog klara att stå upprätt ändå, sitt fläckiga yttre till trots!

Om hantverkare – känsliga läsare varnas för långt inlägg

18 lördag Aug 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag skall drista mig till att berätta lite om våra hantverkarkontakter genom åren. De har hunnit bli ganska många, nämligen. Jag blottar kanske strupen en aning; sticker fram hakan och kanske, men förhoppningsvis inte, riskerar jag att trampa på en och annan tå.

Det är förstås inte meningen, för låt mig börja med att inskärpa att jag med bara få undantag inte hyser något annat än beundran för skickligheten, slitet och beslutsamheten våra hantverkare visar. Vi har anlitat både svenska, engelska, irländska och franska hantverkare och jag vågar, efter dryga sex år med vårt maison secondaire, påstå att det finns vissa distinkta skillnader. Ibland med fördel Frankrike, andra gånger med fördel hantverkande expatrioter.

De första åren som nybliven ägare av gammalt franskt vinbondehus med tillhörande trädgård, var jag helt beroende av min fransktalande bättre hälft i kontakterna med de franska hantverkare från byn, som vi vinnlade oss om att gynna. Vänliga, professionella och alltid noga med offerterna och att hålla överenskomna slutdatum för färdigställande. Dessutom var de snabbt på plats och gjorde vad de skulle.

Offerten – devisen – är helig.

Det blev vi inte minst varse när takläggare Campo tog sig an vårt läckande tak och tvingades forsla bort dryga 16 ton oväntad betong under takkuporna. Det blev ett betydligt tyngre och mer tidskrävande arbete än vad som förväntats men både devis och överenskommet slutdatum gällde. Inga överraskande nya utgifter för oss, alltså, vilket vi förstås var glada för, eftersom det läckande taket redan hunnit äta upp större delen av vår optimistiskt planerade renoveringsbudget.

Takläggare Campo i farten i maj 2013

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så naiva vi var!

200.000 var avsatt för smärre förbättringsarbeten och en köksrenovering, som fortfarande inte hamnat högst upp på prioriteringslistan. Det räckte till ett nytt tak, ett poolskydd och lite trädgårdsgrus. Har du följt mig ett tag, så vet du att vi gjort betydligt mer än så. Och att kostnaderna därmed för länge sedan spräckt vår första optimistiska budget, tja, det är kanske inte så svårt att räkna ut!

Vi har bara en negativ erfarenhet av lokala hantverkare och det handlade mer om språkförbistring blandat med en saltad räkning, där en svensk kontakt var inblandad. Tråkigt, men en viktig erfarenhet för oss, som sedan dess varit nogrannare med vilka vi anlitar. Fast det där är förstås sedan länge preskriberat och eftersom jag vägrar att tro något annat än att de flesta vill väl, så väljer jag att tro att den jag då kände mig lurad av, själv var offer för olyckliga omständigheter.

Nåväl. Tydlighet, effektivitet och trygghet i kontakterna; fördel Frankrike!

En skrämmande upplevelse senare, då jag med viss förvärvad kunskap i det ädla tungomålet, blir vittne till hur den inkallade snickaren diskuterar fördelen med nya fönster i PVC med den i just detta fall sämre hälften, ser jag, liksom i grötig slowmotion, hur sagda hälft nickar instämmande till förslaget att byta ut de vackra gamla fönstren mot nya, praktiska i PVC. Jag ser framför mig hur vederstyggligheterna fyller hålen efter de en gång så vackra, och berövar vårt själfulla hus all charm.

Så jag skriker högt ett hest Non! och lyckas på något sätt med min bristfälliga franska kombinerat med galet viftande armar förklara att sådana dumheter naturligtvis aldrig kan komma på fråga. De båda herrarna ger varandra menande blickar och ler överseende. Jag kokar av helig byggnadsvårdsvrede. Byta ut de gamla fönstren?!? Complètement fou!

Det är då som räddningen uppenbarar sig i form av ett nedrest svenskt par, som kastat ankar och modigt fyllt ett hästsläp med sitt pick, pack och dotter för att börja om på nytt i Languedoc. Jag behöver inte ens förklara. De förstår precis. Några månader senare sitter de gamla fönstren åter stolt på sin plats, vackert languedocgröna och omisskännligt doftande av linoljefärg.

September 2016

Fördel Sverige, alltså! Ingen språkförbistring, samma vurm för det gamla och en gemensam våglängd att utgå ifrån.

Sedan dess har det där svenska paret – Maison de deux, om någon missat det – tagit sig an flera andra stora som små projekt hos oss. Till stor belåtenhet, skall sägas.

Irländska Lisa och hennes engelske man Gary har fixat med vår el och med rörmokeri. Garys kompis har installerat en ny clim och med hjälp av en svensk bygranne har vi fått en poolvärmepump på plats.

Allt, återigen, till full belåtenhet.

Lokale smeden Laurent har fixat fina räcken,

Oktober 2013
Välbehövlig ledstång längs med innertrappan
Nya räcken 2013
Räcke till innetrappan

lokale snickaren Loubet hjälpte oss alldeles i början med vår ytterdörr

Och så till sist, men definitivt inte minst; Bertrand, vår allvarlige, vänlige, envist och hårt arbetande trädgårdsmästare och hans kompanjon Benjamin! Hur hade det sett ut utan dem?!? Det senaste projektet, stenläggningen innanför grinden, är ordentligt på plats och betald och vi är så nöjda!

Men trots att vi både ser och uppskattar hantverksskickligheten hos samtliga, så gnisslar det en aning ibland.

Av olika skäl.

När de gäller våra franska hanverkare så har det varit en ibland något dyrköpt erfarenhet att precis varenda liten detalj måste specificeras i devisen om det skall bli gjort. Jag förstår varför. Devisen är bindande och prisofferten gäller just det beskrivna. Det är tryggt för både kund och utförare men det gäller att tänka till.

Och hur är det med våra expatriotiska hantverkare?

Jo, så här tänker jag; det är så smidigt att kommunicera med dem, inte bara för mig, som fortfarande har bristande kommunikativa skills i franska, utan också på grund av de olika förutsättningar som icke-franska och lokala hantverkare har att förhålla sig till. De lokala är väletablerade. De har många gånger ärvt verksamheten av tidigare generationer. De har ett fungerande nätverk och skyddsnät och de navigerar i kända vatten. Tillvaron står inte och faller med  med nästa uppdrag på samma sätt som för dem som försöker nyetablera sig. Ganska självklart, egentligen.

För mig som kund får det senare konsekvenser.

De duktiga svenska, irländska och engelska hantverkarna är hett eftertraktade. De flesta av dem får mer jobb än vad de klarar av att tacka ja till. Men att tacka nej innebär förstås alltid en risk att gå miste om ett viktigt uppdrag och därför blir ofta beskeden vid en förfrågan något svävande.

Jovisst kan de göra jobbet, fast inte precis nu.

Så jag väntar tålmodigt på att de skall ha tid att ta sig an murvelhuset och att de där sista detaljerna skall bli åtgärdade. Ofta får jag vänta ganska länge. Fast jo, jag förstår vad det är som händer och jag respekterar det, men jag skulle ljuga om jag inte också berättade att en viss frustration smyger sig på.

Jag önskar mig flera klara och koncisa nej.

– Tyvärr, jag är fullbokad till mars 2019.

Eller:

– Nä, kom igen om tre år.

Då kan jag leta vidare och förhoppningsvis hitta en annan hantverkare som har tid för det som brådskar mest. Det som är mindre bråttom kan då planeras in vid ett senare tillfälle.

Efter fyra veckors väntan på svar från expatriotisk elektriker, till exempel, hittade jag till slut ett annat alternativ. Ett lokalt franskt alternativ (tack Lena M för tipset!).

Han kom efter en vecka. Devisen hade vi då redan fått.

Han var oklanderligt klädd, så väldigt artigt fransk och han slet i den nära fyrtiogradiga värmen medan jag hällde i honom den ena kylda vattenflaskan efter den andra.

Patrick fixar trappbelysningen

Nu lyser det vackert i trädgården igen och plånboken, ja den hämtade sig snabbt.

2-1 till Frankrike, därmed.

Så vad blir slutsatsen?

Med våra franska hantverkare vet vi vad det kostar och med få undantag vet vi också när det skall vara klart. Det är viktigt rent juridiskt för dem att hålla vad de lovar. Språk- och kulturförbistringen innebär ibland att det inte riktigt blir som vi tänkt oss, så noggrannhet vid beställningen av arbetet är A och O.

Med de svenska/engelska kan jag bolla idéer och låta projektet växa fram efter hand. Resultatet hamnar oftare närmare vad jag ursprungligen tänkt mig. Byggnadsvård är ett välkänt begrepp för expatrioterna, medan fransmännen mer tänker function over fashion. Oftast, iallafall.

Ergo:

Vi behöver använda oss av såväl inhemska som invandrade krafter. Uppgiftens karaktär får avgöra.

Om jag får önska mig något, så vore det is i magen hos dem som kämpar med att etablera sig härnere. Lättare sagt än gjort, jag vet, när utgifterna tenderar att bli fler än inkomsterna.

Men jag vill slippa tjata.

Jag vill slippa irritationen.

Jag vill slippa fundera över hur jag kunde ha agerat annorlunda.

Jag vill ha klara papper och deadlines som respekteras.

Lever jag alltid själv som jag försöker lära? Verkligen inte, men kanske just därför blir den där överblickbarheten så viktig för mig.

Till syvende och sidst handlar det dessutom om att kunna planera utgifterna så långt det är möjligt. Att sprida dem och få kontroll över när respektive räkning skall betalas.

Har du orkat läsa ända hit, är du beundransvärd! Det blir lätt så när det skall bokslutas över allt arbete vi låtit göra i murvelhuset. Efter tre års ständiga renoveringar, både i Murviel och på Tjörn börjar jag bli luttrad. Mitt råd till våra hantverkare, om jag nu skulle drista mig till ett sådant, är att alltid kommunicera, alltid tala om när något verkar dra åt fel håll och, framförallt; säg nej när arbetena hopar sig.

Ett nej är betydligt lättare att förhålla sig till än ett nja, kanske.

Så ibland kommer vår Agent General med verktyg i högsta hugg och fixar dörrar som lossnat och annat småfix som annars har en tendens att inte bli gjort. För det är vi evigt tacksamma, förstås!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gamla vinbondehuset på krigshjältens gata kräver sin man – och kvinna – det vet vi nu. Och det kräver förtroendefulla samarbeten med hantverkare. Någon raljerande languedocsk motsvarighet till en klagande Peter Mayle vill jag trots allt inte vara.

Arla hantverkarmöten

12 fredag Okt 2012

Posted by in Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Jag fick gå upp tidigt igår imorse för att ta emot Monsieur Campo, som skulle inspektera hängrännorna och taket. Monsieur själv var uppe och sprang på vårt höga tak utan säkerhetslinor och med bara en enkel stege vaktad av hans unge assistent. Campo visade mig sedan bilder på spruckna takpannor och förklarade att keramikrännorna är gamla och inte så charmiga som de ser ut. Lägga om hela taket är vad han föreslår att vi gör. DET kostar säkert nästan ingenting alls! Vi får kolla med en takläggare till, för säkerhets skull.

Lite senare dök snickare Loubet upp med sina medhjälpare och vi bestämde med hjälp av sambo L på telefon hemifrån Sverige ( mina ynkliga nyfunna franskkunskaper räcker inte långt när det skall pratas byggdetaljer) att vi inte skall kapa dörren för att få plats med carrelaget ända fram till tröskeln, eftersom den gamla fina porten riskerar att se för rumphuggen ut då. Loubet måttade och funderade och for sedan iväg för att instruera sina snickare, som sedan kom tillbaka för att plocka ned dörren för renovering. Gångjärnen fick sågas bort och vi betraktade alltihop från första parkett medan vi mumsade frukost:

Den massiva dörren är inget du tar under armen och går iväg med utan vidare och husets trappor är ganska branta och visst undslapp sig killarna ett och annat stön när de bar ned den till den väntande bilen.

På dörrens plats sitter nu en spånskiva, vars mått är så exakta att den bara var att skjuta på plats. Sådant blir jag imponerad av; den där blicken, exaktheten, effektiviteten.

Meningen är att dörren skall vara på plats i eftermiddag igen, eftersom Monsieur Loubet inte tycker att det är så lämpligt med en spånskiva i dörrens ställe när ingen är här. Vi får väl se.