Jag försöker räkna hur många gånger jag gjort turerna Skavsta – Beziers och tillbaka de senaste fem åren men ger upp och nöjer mig med att konstatera att de är många. Upplevelsen har bytt karaktär genom åren och är nu en helt annan än för fem år sedan, då Ryanair fortfarande var något av ett flygbolag från helvetet. Då var incheckningen både hetsig och militärisk samtidigt och känslan av att bli föst och knuffad likt boskap på väg till något mindre trevligt gjorde just den delen av resan till något som jag nästan bävade inför. Så jag stålsatte mig och bet ihop, trygg i förvissningen om vad som väntade när planet tog mark på den lilla flygplatsen.
Annat är det nu. Både flygplats- och kabinpersonal har skickats på charmkurs och trots att köerna ringlade sig till denna säsongens första kärra, var en aldrig så liten irritation över att planet blev en smula försenat det enda som störde mitt lugn.
Det är som att komma till en välkänd tågstation, både på Skavsta och i Béziers. Jag ser bekanta ansikten och ibland träffar jag till och med någon jag känner och samtal om husen, det sociala livet och vad som hänt sen sist vi sågs, får tiden att flyga iväg.
Det är fint.
Murvieltillvaron är äventyr och trygghet på samma gång. Miljöombyte under kontrollerade former, som är alldeles väldigt passande för en sån som jag, som gärna blir rastlös om jag tvingas vara kvar på samma ställe för länge men som också älskar det trygga och inbodda. Jag reser men bara från ett hem till ett annat. Våra saker finns på båda platserna. Perfekt för mig som trots stark wanderlust tvingas erkänna att det innanför bröstkorgen också bor en trygghetsjunkie.
Vi har glidit förbi bergstoppar delvis täckta av moln,
skymtat allt sydfranskare byar under vingen och efter ett svep över vinodlingarna utanför Agde,
landat på välkänd mark igen.
Utanför den glasade väggen till den pyttelilla ankomsthallen på Aeroport de Béziers Cap d’Agde har bygrannarna H vinkat välkommen och snabbt har den röda bilen levererat mig till lång, härlig middag på Le Garde Manger och sedan vidare till den rostiga grinden, där jag gnisslat mig in, låst upp den tunga ekdörren och slagit upp fönsterluckorna mot den sena kvällen. Natten är stjärnklar, grodorna väsnas och med hela min existens är jag så innerligt glad över att vara här igen.
Happy place.
Så välgörande för axlar som varit på väg upp till örsnibbarna de senaste dagarna.
Och tryggt.
… du nyduschad och med tankarna på annat håll blir uppringd av maireriet och tvingas finna dig och med uppbådande av all kraft och koncentration lyckas ta dig igenom ett samtal på smattrande franska om byte av vattenmätare, om en räkning som skickats till vår gamla sverigeadress och som de undrar om de kan lägga i vår låda här i Murviel och för att boka tid när jag är på plats. Att med duschvattnet droppande kring fötterna upptäcka att du faktiskt förstår och kan svara någorlunda begripligt, om än trevande och fåordigt, eftersom ingen annan finns där som kan hjälpa till, är en trevlig upptäckt. Jag tycker ju nämligen annars att mina språkliga framsteg sker med snigelfart.
Murvielklotter 