Jag försöker räkna hur många gånger jag gjort turerna Skavsta – Beziers och tillbaka de senaste fem åren men ger upp och nöjer mig med att konstatera att de är många. Upplevelsen har bytt karaktär genom åren och är nu en helt annan än för fem år sedan, då Ryanair fortfarande var något av ett flygbolag från helvetet. Då var incheckningen både hetsig och militärisk samtidigt och känslan av att bli föst och knuffad likt boskap på väg till något mindre trevligt gjorde just den delen av resan till något som jag nästan bävade inför. Så jag stålsatte mig och bet ihop, trygg i förvissningen om vad som väntade när planet tog mark på den lilla flygplatsen.
Annat är det nu. Både flygplats- och kabinpersonal har skickats på charmkurs och trots att köerna ringlade sig till denna säsongens första kärra, var en aldrig så liten irritation över att planet blev en smula försenat det enda som störde mitt lugn.
Det är som att komma till en välkänd tågstation, både på Skavsta och i Béziers. Jag ser bekanta ansikten och ibland träffar jag till och med någon jag känner och samtal om husen, det sociala livet och vad som hänt sen sist vi sågs, får tiden att flyga iväg.
Det är fint.
Murvieltillvaron är äventyr och trygghet på samma gång. Miljöombyte under kontrollerade former, som är alldeles väldigt passande för en sån som jag, som gärna blir rastlös om jag tvingas vara kvar på samma ställe för länge men som också älskar det trygga och inbodda. Jag reser men bara från ett hem till ett annat. Våra saker finns på båda platserna. Perfekt för mig som trots stark wanderlust tvingas erkänna att det innanför bröstkorgen också bor en trygghetsjunkie.
Vi har glidit förbi bergstoppar delvis täckta av moln,
skymtat allt sydfranskare byar under vingen och efter ett svep över vinodlingarna utanför Agde,
landat på välkänd mark igen.
Utanför den glasade väggen till den pyttelilla ankomsthallen på Aeroport de Béziers Cap d’Agde har bygrannarna H vinkat välkommen och snabbt har den röda bilen levererat mig till lång, härlig middag på Le Garde Manger och sedan vidare till den rostiga grinden, där jag gnisslat mig in, låst upp den tunga ekdörren och slagit upp fönsterluckorna mot den sena kvällen. Natten är stjärnklar, grodorna väsnas och med hela min existens är jag så innerligt glad över att vara här igen.
Happy place.
Så välgörande för axlar som varit på väg upp till örsnibbarna de senaste dagarna.
Och tryggt.
Murvielklotter 
Så olika det är. Under många år hade vi lägenhet i stan och sommarställe i skärgården. Till slut blev det alldeles fel för oss att ha hem på två ställen. Vi visste aldrig i ”vilken kyl vi hade äggen” och när vi till slut insåg att det var i sommarhuset vi skulle bo (ville aldrig åka till stan på söndagkvällarna) sålde vi lägenheten, vinterbonade och renoverade sommarhuset till permanentstandard och flyttade dit för gott. Ångrade det aldrig.
Femton år senare var det dags för permanentbosättning i Frankrike. Här är nu sedan nio år vårt (enda) hem och vi har ingenting kvar i Sverige. Ett enda ”franskt hemma” Lite hjälpte svenska skattemyndigheten oss på traven genom de regler för utskrivning från Sverige som gäller. För att kunna skrivas ut får man inte ha sk särskild anknytning och bl.a får man inte ha kvar ett sommarställe man tidigare varit permanentbosatt och mantalsskriven på. Kan kanske vara bra att veta om ni ev längre fram funderar på att bli ”residents” här.
Men jag förstår din känsla av att öppna ekdörren. Så var det för oss också när vi kom ut till lugnet, tystnaden och havet.
GillaGillad av 1 person
Jag kan precis leva mig in i din beskrivning, att sätta nyckeln i låset och känna hemma i Frankrike. Alldeles snart kommer vi också att få sätta vår nyckel i låset. När arbetsveckan är slut väntar Stena på att ta oss söder ut.
GillaGillad av 1 person