Det där med att ta sig till Murveln innan skavstakärran börjat för säsongen är inte alldeles friktionsfritt. Den här gången valde jag Norwegian till Barcelona med anslutande tåg till Béziers. Med tre och en halv timme på mig att ta mig från flygplatsen till Barcelona och att få i mig något lunchaktigt innan vidare färd mot La France.

Tre och en halv timme. En hinner mycket på tre och en halv timme. Det är till och med så att jag lite undrade om jag inte överdrivit tidsmarginalerna just den här gången.

Men någon lunch hanns inte med. Det var dessutom nära att jag missade mitt SNCF-tåg. Planet blev nämligen två timmar försenat från Landvetter och med trekvarts väntan på bagaget ovanpå det, så hade tre och en halv timme förvandlats till en knapp timme för att tråckla mig hela vägen till mitt tågsäte mot Béziers. Det tog dessutom en stund både att ta sig till flygpendeln och att sedan vänta på att den skulle masa sig iväg.

Fast med hela tre minuter till godo satt jag till slut med andan i halsen på bezierståget, nöjd över att slippa leta upp ett hotell i den i och för sig fina spanska staden. Det skall tydligen till åthävor för att ta sig till Murviel innan säsongen dragit igång.

Nå, nog om detta. Nu är jag här.  I Murviel.

Åkte från minusgrader och snö,

via det blåaste av hav,

med floder, Pyrenéer, etanger och solnedgång som tågsällskap,

tills jag till slut kom fram till Murviel efter mer än 12 timmar på resande fot.

Jag har hunnit äta middag på Le Café Nouvel tillsammans med Hansbys och jag har tjattrat, pratat och lyssnat på sorlet i den återigen så livliga bykrogen. Och kindpussats både bonne soaré och bon nuit med restaurangpersonalen. Det är viktiga saker.

Bybor.

Sammanhang.

Gemenskap.

Det okomplicerade livet.

Jag mår så bra här men saknar de mina mer än vanligt denna gång. Fast det där med att ha allt som är fint i tillvaron på samma plats samtidigt är trots allt inget jag kan begära. Det lyckas jag kanske sy ihop högst några dagar om året.

Så.

Murvielnjutning är påbjudet de närmaste dagarna.

Det brukar bli så intensivt att jag inte hinner fundera så mycket vad som inte finns här. Var ynnest har sin tid och sin plats. Så får det vara.

Bon nuit, mes amis!